Vilken väg för massrörelsen i Makedonien?

av Jakup Güven

Över hundra tusen demonstranter tog till gatorna i Skopje den 17 maj med slagord om frihet och paroller som krävde regeringens avgång. Röda fanor vajade bredvid flaggor av alla Makedoniens nationaliteter. Demonstranterna skulle antagligen ha varit ännu fler om det inte var för att den makedonska staten blockerade bussar med demonstranter som strömmade från hela landet till huvudstaden. Stämningen var lugn och till skillnad från vid tidigare demonstrationer, då kravallpolisen brutalt angripit demonstranter, liknade det hela en stor folkfest. Denna gång var styrkeförhållandena i samhället helt uppenbara, och om staten via polisen försökt konfrontera rörelsen hade det för Gruevskis regering varit detsamma som att skriva under sin egen dödsdom.

Trots detta ledde demonstrationen inte till några större förändringar. Förhandlingar hålls nu mellan de fyra största politiska partierna för att hitta en lösning på den politiska krisen under EU:s beskydd.

Läckorna från Makedoniens Socialdemokratiska Union (SDSM) öppnade dammluckorna, och nu ingriper det internationella samfundet för att få till stånd en lösning som är ofarlig (från det internationella kapitalets synvinkel), och som samtidigt ger arbetarna och de fattiga illusionen av att någonting grundläggande förändrats till det bättre, för att blidka rörelsen. Dessa förhandlingars utfall kommer troligen bestämmas efter påtryckningar från EU och USA.

Även om ingenting konkret har lösts efter demonstrationen så betyder det inte att rörelsen skulle vara över, och det gör inte ogjort att åtminstone hundra tusen demonstranter tog till Skopjes gator, den största demonstrationen i Makedoniens historia. Detta visar att revolutionens molekylärprocess i Makedonien har gått in i ett nytt kritiskt stadium.

Den känsla av uppgivenhet folk länge känt har varit så djup att reaktioner mot regeringens maktmissbruk helt har uteblivit. Journalister vid statstelevisionen erkänner ärligt att deras arbete öppet kontrolleras i detalj från högsta ort. Media har helt reducerats till populism och snabba politiska poänger samtidigt som vardagen blir alltmer outhärdlig för landets fattiga och arbetande.

De styrande har emellertid blivit mindre och mindre intresserade av att ens upprätthålla skenet av att man företräder folkviljan. Misstroendet för politiker – både de regerande och de i opposition – är så utbrett att det inte finns så mycket politiskt förtroende kvar att förvalta. Hela poängen med budgetarbetet i Makedonien har reducerats till att så ostört som möjligt stärka sin egen makt och öka sin privata rikedom. Och varför skulle det egentligen vara på något annat sätt? De styrande politikerna förblir vid makten trots noll folkligt förtroende, eftersom grunden till deras makt inte är folkligt förtroende, utan deras möjlighet att upprätthålla ett system av klientelism.

Det är inte så att det skulle vara något särskilt med den makedonska härskande klassen, eller att den skulle vara särskilt girig. Varenda härskande klass i världen är girig. Dessa gangstrar har utan motstånd från några självständiga fack- eller arbetarföreningar i årtionden kunnat berika sig på arbetarklassens bekostnad. I Makedonien, som i många andra länder i världen, har den borgerliga demokratin avslöjats för vad den verkligen är i sin mest nakna form.

Vissa hävdar att västimperialismen står bakom den senaste tidens händelser i Makedonien. Enligt sådana teorier kan det hela reduceras till en konflikt mellan rivaliserande imperialiststater – å ena sidan västs och å andra sidan Rysslands – om byggandet av en turkisk gasledning som skulle koppla rysk gas från Ryssland genom Turkiet, Grekland, Serbien och Ungern till Österrike.

Det antyds att de rivaliserande imperialistmakterna finns representerade i Makedonien genom de två stora partierna, att VMRO står för Rysslands intressen och SDSM för västs intressen. Även om det stämmer – och det kan det mycket väl göra – försvarar inte SDSM arbetarklassens och de fattigas intressen, utan är tillsammans med det regerande VMRO bara två sidor av samma mynt. De är samma slags skurkar.

Men genom att reduceras sin synvinkel och analys av situationen, och begränsa det hela till ett maktspel mellan två imperialistiska makter, riskerar man att helt missa poängen. Vi bör inte mekaniskt applicerade de lärdomar vi dragit från Ukraina och dess majdanrörelse på en helt annan situation, där imperialisternas intressen återigen krockar. Det är inte vår uppgift att jämföra imperialisternas med varandra i deras ständiga krig för kontroll över nationella eller regionala marknader, och sedan välja den ena eller andra sidan. Vår enda angelägenhet är det enda krig som spelar någon roll – kriget mellan klasserna.

Faktum kvarstår att arbetarklassens nationella uppdelningar har utraderats av ett massivt uppsving av klasskamp mot allt som är ruttet och fel i Makedonien, som hittills kulminerat i en demonstration som drog minst hundra tusen människor i ett litet land på två miljoner. Detta är den största demonstration som ägt rum i landets historia.

En sådan här rörelse kan inte trollas fram ur tomma luften eller vara ett resultat av skumma imperialistiska manipulationer. Denna rörelse hämtar sin kraft från den frustration och ilska som länge kokat i Makedonien och som äntligen hittat ett utlopp.

Även om etablissemanget hittar ett sätt att desarmera situationen, kommer ingenting fundamentalt att ha förändrats – bortsett från de erfarenheter och lärdomar som arbetarklassen drar från dessa händelser. De objektiva förhållandena förblir desamma och det finns ingenting som den härskande klassen kan göra åt saken.

Massrörelsen är rasande över den härskande klickens korruption och kan mycket väl lyckas störta regeringen som i grannlandet Bulgarien februari 2013 och igen juli 2014. Men de existerande oppositionspartierna är inte villiga att störta det existerande systemet och kommer därmed inte vara i stånd att lösa några grundläggande problem.

Det är i grund och botten inte en fråga om att minska korruptionen eller välja det minst onda för att lösa befolkningsflertalets problem. Det är det kapitalistiska systemet som har misslyckats med att ge majoriteten av befolkningen en möjlig framtid.

Massrörelsen i Bulgarien drog snabbt extremt radikala slutsatser, och krävde: entledigande och expropriering av hela oligarkin, som tillskansat sig och plundrat landets rikedomar; åternationalisering av allt som privatiserats och stulits; och behovet att införa någon slags folklig demokratisk kontroll över ekonomin. Alla dessa frågor ställdes av massorna i Bulgarien och kommer även lyftas av de makedonska massorna, men kan inte lösas förrän ett revolutionärt ledarskap ges massrörelserna och man genomför en öppen brytning med kapitalismen.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.