Venezuela: kontrarevolutionen vann valet

Sent på natten den 6 december meddelade Venezuelas nationella valmyndighet preliminära men entydiga resultat för riksdagsvalet. Den kontrarevolutionära oppositionen MUD hade vunnit 99 platser jämfört med det bolivarianska PSUV:s 46, med ytterligare 22 platser som återstår att fördelas. Detta är ett allvarligt bakslag och det är vår plikt att analysera orsakerna och förklara de troliga konsekvenserna.

Först och främst är det värt att påpeka att det inte var några kravaller på gatorna, inget ifrågasättande av resultaten och inga protester om valfusk i världens medier. Varje gång den bolivarianska revolutionen har vunnit ett val (och den har vunnit många val de senaste 17 åren) har vi utsatts för en propagandakampanj med lögner och felaktig information. ”Venezuela är en diktatur”, ”Det finns ingen yttrandefrihet”, ”En auktoritär regim”, var den vanliga jargongen från CNN, Fox News och spanska ABC och El País. En mycket märklig sorts ”diktatur” som endast existerar när de kapitalistiska partierna besegrats, men magiskt försvinner som en Schrödingers katt om det är de revolutionära krafterna som är slagna.

Valdeltagandet i detta val var högt: 74,25 % av landets 19 miljoner väljare, 8 % fler än i det föregående parlamentsvalet 2010, även om det inte nådde samma nivå som i presidentvalet 2013 (när det var 80%). Från tidigt på morgonen mobiliserades i de fattiga stadsdelarna och i de stora städernas arbetarklassområden för att få folk att gå och rösta, men en liknande och ännu större mobilisering skedde bland oppositions väljare. Folk köade hela dagen vid vallokalerna och slutligen blev den nationella valnämnden (CNE) tvungen att förlänga valtiden ytterligare en timme, till kl 19:00. I många fall förblev valbåsen öppna ännu en timme eller mer, för att se till att alla som var i kön fick rösta. Skandalöst nog protesterade den ”demokratiska” oppositionens viktigaste ledare mot detta beslut och krävde att valbåsen skulle stängas!

Även om de fullständiga nationella resultaten ännu inte har offentliggjorts är det möjligt att göra en första analys av siffrorna. Om vi jämför dem med parlamentsvalet 2010 kan vi se att även om de revolutionära partierna i allmänhet ökade sitt röstetal, växte även oppositionen kraftigt, vilket tyder på att majoriteten av det ökade valdeltagandet samt nya väljare gick till dem. Om jämförelsen görs med presidentvalet 2013 kan vi se hur PSUV förlorade nästan 1,5 miljoner röster medan oppositionen till och med ökat något.

(Obs: Siffrorna för 2015 är endast en uppskattning och bör behandlas med försiktighet)

Medan rösterna fortfarande är mycket polariserade längs klasslinjer är det också uppenbart att oppositionen har gjort inbrytningar även i vad som brukade vara revolutionära fästen. Även om arbetarklassen i Antimano, väster om huvudstaden Caracas, fortfarande är starkt chavista (37 000 röster och 55 % för PSUV, 27 000 röster och 40 % för MUD), är det mindre än 2010 (39 000 röster och 68 % för PSUV, 15 000 röster och 27 % för MUD). Här har oppositionen MUD till och med ökat sina röster i jämförelse med presidentvalet 2013 (när de fick 21 000 röster). Samtidigt har den övre medelklassen och överklassen i Baruta, i östra delen av Caracas, förblivit starkt kontrarevolutionära (31 000 röster och 85 % för MUD, 4 600 röster och 12 % för PSUV), men det resultatet är ungefär detsamma som under 2010 (30 000 röster och 85 % för MUD, 4 600 röster och 13 % för PSUV)3

Oppositionen har även lyckats vinna i den revolutionära kommunen 23 de Enero i Caracas med minsta möjliga marginal. Där fick år 2010 PSUV 29 000 röster mot oppositionens 16 000 (med ett valdeltagande på 70 %), medan PSUV nu minskade till 25 017 och förlorade mot oppositionens 25 140 (med ett valdeltagande på 77 %).

Vilka är de viktigate orsakerna till detta nederlag?

Före valet hade vi redan skrivit en lång analys om den särskilt utmanande situationen den bolivarianska revolutionen står inför. Det finns ett antal faktorer som inte bör underskattas: mediakampanjen emot revolutionen, imperialistiska ingripanden och trakasserier (direkt av USA och indirekt via Colombia, Guyana, den nya argentinska presidenten Macri, OAS, och så vidare), sabotage av ekonomin och ökad otrygghet samt brottslighet. Dessa faktorer kan dock inte sägas ha varit avgörande då de redan fanns i tidigare val som PSUV lyckats vinna.

Det finns också ett antal nya problem och några som har gjort situationen mycket värre, särskilt när det gäller ekonomin. Oljeprisets kollaps har minskat regeringens handlingsutrymme kraftigt när det gäller att finansiera socialpolitiken, samt dess förmåga att importera mat för att försörja en hemmamarknad som strypts av de kapitalistiska tillverkarnas uppror mot priskontroller .

Hyperinflationen har förvärrad av bristen på basprodukter, utpressning, den svarta marknaden – alla dessa faktorer har naturligtvis spelat stor roll. Maduro nämnde dem i sitt tal där han accepterade valresultatet och sade att ”man skulle kunna säga att det ekonomiska kriget har vunnit”. Detta är bara en del av förklaringen. De revolutionära massorna har tidigare stått emot kapitalisternas ekonomiska angrepp, särskilt under de två månader långa lockouten och sabotaget av oljeindustrin från december 2002 fram till början av februari 2003. Varför var det annorlunda den här gången?

Det var en kombination av de tidigare nämnda faktorerna med känslan att det bolivarianska ledarskapet antingen var oförmögna eller ovilliga att lösa dessa problem. Det går inte att ständigt fördöma Grupo Polar och dess ägare Mendoza för den roll de spelar i att orsaka brist på basvaror. Det är helt sant, och en stor del av massorna är fullt medvetna om det. Problemet är när denna kritik inte följs upp av konkreta åtgärder. Det har förekommit ständiga hot om att Grupo Polar skulle exproprieras. På första maj i år var kämpande Polar-arbetare på den bolivarianska demonstrationens stora scen. Ingenting hände.

Förutom denna passivitet, har byråkratism och korruption nått nivåer utan motstycke, vilket har lett till demoralisering, skepticism och cynism bland många inom de bolivarianska massorna och dess aktiva delar. Exproprierade och statsägda fabriker där arbetarna har försökt genomföra delar av arbetarkontroll och arbetarstyre i olika omfattning har nu tillåtits besegras av byråkratin och är fulla av misskötsel och öppen korruption. Detta stärker den kapitalistiska oppositionen och deras argument om att nationalisering inte skulle fungera. Något som är ännu värre är att det demoraliserar de arbetaraktivister som kämpar för arbetarkontroll.

Det kommer att finnas de som kommer att försöka skylla nederlaget på massorna och deras ”låga medvetenhet”. Dessa röster har redan börjats höras. ”Revolutionen gav dem utbildning, vård och bostäder och nu röstar de på oppositionen.” Detta är ett felaktigt argument som används av reformister och byråkrater som en ursäkt. Det förklarar ingenting.

Samma arbetarklass och fattiga massor har visat sin revolutionära instinkt, självuppoffring och lojalitet till det bolivarianska projektet vid otaliga tillfällen. Det var massorna som besegrade kuppen 2002, lockouten 2002-03, upploppen och misstroendeomröstningen 2004, det var miljontals av dem som slöt upp till Chavez uppmaning att skapa PSUV och kämpa för socialism och så vidare.

Problemet är att varje gång de har gått framåt i ett försök att ta makten från härskarklassen, genom att inrätta socialistiska arbetarråd i statliga institutioner, ockupera fabriker och sätta dem under arbetarkontroll, ta över land, bilda socialistiska råd i kvarteren, har de blockerats och pressats tillbaka av byråkratin, som är den kapitalistiska femtekolonnen inom den bolivarianska rörelsen.

För att ge tre aktuella exempel: Industrias Diana är en livsmedelsfabrik som bearbetar olja och margarin och som exproprierades 2008 av Chavez, och som stått under arbetarkontroll sedan dess. År 2013, beslutade Maduros livsmedelsminister Osorio att tillsätta en ny chef utan att tillfråga arbetarna och mot deras vilja. De gjorde då motstånd och hävdade att de har rätt att besluta i frågan. Sammandrabbningen blev en konflikt i frågan om arbetarkontroll. Efter månader av kamp, lyckades slutligen arbetarna försvara den och den nya chefen avsattes.

En liknande konflikt uppstod i Fama de America, en kaffebearbetningsanläggning som exproprierades 2010 som ett resultat av arbetarnas kamp. För närvarande finns en konflikt gällande ledningens avskedande av en av de ledande arbetaraktivisterna på anläggningen. Arbetarna menar att avskedandet är en politisk attack mot arbetarnas organisation.

I en annan incident avskedades hundratals arbetare från det tidigare miljöministeriet när det slogs samman med en annan institution och omorganiserades. Arbetarna har kämpat för sina rättigheter men de har inte fått något gehör hos myndigheterna.

Dessa är bara några exempel som man kan hitta igen på alla nivåer. Det är i detta sammanhang som pratet om ”revolution” och ”socialism” blir tom retorik. Som vi varnade för inför valet: ”det finns en allvarlig risk att oppositionen kommer att få ett bra resultat i riksdagsvalet, vinna en majoritet av rösterna och kanske till och med en majoritet av platserna i parlamentet. (…) Om detta händer kommer det inte vara de bolivarianska massornas, utan deras reformistiska ledares fel, som gång på gång har undvikit att expropriera kapitalisterna och istället valt att vädja till privata kapitalisters goda vilja, eller använda administrativa åtgärder för att försöka reglera den kapitalistiska marknaden.”

Vad händer nu?

Kontrarevolutionen kommer att använda positionen den vunnit i nationalförsamlingen för att starta ett obarmhärtigt angrepp på alla revolutionens erövringar (som är många och omfattande). De kommer försöka att ta itu med Venezuelas ekonomiska problem genom att tvinga arbetarna betala, avskaffa priskontroller, skära ned inom välfärden, devalvera valutan och så vidare.

Framför allt kommer de att använda sin seger för att inleda ett angrepp på de institutioner som finns kvar i händerna på den bolivarianska rörelsen, särskilt genom att försöka utlysa en folkomröstning om ett misstroende mot presidenten så snart som möjligt. De kommer genomföra en amnestilag för att frige alla kontrarevolutionära aktivister och politiker som just nu sitter i fängelse för sina roller i kravallerna 2014 som orsakade 43 dödsfall.

I första hand kommer nederlaget vara ett hårt slag för de revolutionära aktivisterna. Under många år har rörelsen haft medvind med seger efter seger. Men efter den inledande frustrationen kommer det att finnas en intensiv politisk diskussion om orsakerna till nederlaget. Liksom under den spanska revolutionen, då krossandet av upproret oktober 1934 ledde till en extrem radikalisering av de socialistiska organisationerna, borde det venezuelanska nederlaget leda till att förstärka de mer radikala och revolutionära chavistas.

Samtidigt kommer den reformistiska och byråkratiska delen av rörelsen att pressas hårdare. Vissa talar redan om behovet av ”dialog” och ”kompromiss”. Vissa högt uppsatta korrupta tjänstemän är förmodligen redan beredda att byta sida för att försvara sina privilegier och privata erövringar. Detta borde leda till en hälsosam rensning inom den bolivarianska rörelsen.

De venezuelanska massorna kommer inte ge upp erövringarna från det senaste årtiondet enkelt. Det återstår att se hur snabbt den kapitalistiska oppositionen kommer att försöka avveckla viktiga sociala program, utvisa de kubanska läkarna från Mision Barrio Adentro, avskaffa utbildningsprogram, angripa de nystartade universiteten, begränsa pensionsrättigheter, privatisera statligt ägda företag, bedriva en politisk utrensning i staten och så vidare. Deras självförtroende kan leda till att de tänjer på gränserna och en allt för stor provokation kan framkalla en motreaktion från de bolivarianska massorna, som har besegrats i valet, men inte på något sätt är krossade.

I denna nya kampterräng är det avgörande att lära sig den viktigaste läxan: den tid då reformism verkade fungera (genom att man genomförde omfattande sociala program utan att expropriera oligarkin) har nu kommit till sitt slut. Den bolivarianska revolutionen kan bara återhämta sig från detta slag genom att anta ett tydligt socialistiskt program och genom att i praktiken förverkliga arvet från president Hugo Chavez, som i sitt tal om att ”byta riktning” (Golpe de Timón) redogjorde för de två oavslutade uppgifterna: en socialistisk ekonomi och den borgerliga statens krossande.

En ideologisk kamp krävs. Ett tydlig revolutionärt socialistiskt program behövs om den bolivarianska rörelsen ska kunna återhämta sig från detta slag.

Måndag 7 december 2015.