Venezuela: 23 februari – dagen då imperialisterna misslyckades

av Jorge Martin (Översättning: Ylva Vinberg)
Foto: CBRZ Venezuela

Så den 23 februari kom och gick. Detta var dagen som hade utnämnts till Dagen D av USA och dess lokala marionetter, då "humanitär hjälp" skulle förts in i landet mot den onde Maduros vilja. Något som till och med BBC:s korrespondent erkände hade väldigt lite och göra med hjälp och allt att göra med att utmana president Maduros auktoritet.

I rent vanvett hade Guaidó (den "vita hunden" som venezuelaner kallar honom) gett sig själv titeln "högste befälhavare" när han adresserat Venezuelas militär. Vad kommer han utnämna sig själv till här näst? Påve? Nobelpristagare?

Händelserna började under fredagen den 22 med Bransons konsert vid Tienditas bron vid gränsen mellan Venezuela och Colombia. Detta är alltså den bro som Marco Rubio hade påstått varit blockerad av "Maduroregimen", trots att den faktiskt aldrig hade invigts eller öppnats för trafik. Media har naturligtvis upprepat denna lögn i all oändlighet. Enbart CBC har brytt sig om att senare dementera uppgiften. Bransons "Live Aid" var enligt planen tänkt att dra en publik på en halv miljon men blev i slutändan en sorglig affär med max 20.000 besökare.

Artister som aldrig lyfter ett finger för fattiga eller de som utsätts för brott mot mänskliga rättigheter i sina egna länder samlades för att hjälpa de stackars fattiga venezuelanerna. Enligt Guaidó skulle hundratusentals av dessa fattiga massorna dö om inte hjälpsändningarna släpps in i landet – influget av den amerikanska armén.

Redan under fredagen skedde en olyckshändelse som ledde till en eller två personers död, något som världens mediacirkus omedelbart grep tag i. I en väpnad sammandrabbning i Kumarakapay, i delstaten Bolivar, mördades en eller kanske två ur ursprungsbefolkningen Pémon. De kapitalistiska medierna kavlade omedelbart ut artiklar med rubriken: "två döda när Maduro öppnar eld mot en hjälpkonvoj", eller liknande rubriker med samma innehåll. En ren lögn! CBC i Kanada påstod även att pansarvagnar hade varit involverade i olyckshändelsen! Vad som verkligen hände är inte tydligt än, men vi vet att några ur Pemónfolket från staden (80 km från den brasilianska gränsen) försökte stoppa Nationalgardets bussar (inte pansarvagnar) när de var på väg mot gränsen. När några försökte stoppa dem från att passera mördades två personer – enligt oppositionen av Nationalgardet.

Senare påstod Guaidó att en hjälpsändning hade tagit sig in i landet över den brasilianska gränsen med lastbil. Detta visade sig vara ytterligare en ren lögn. Guaidó och hans män, som hade samlats i Cúcuta (inte Cucutá som utländska journalister kallar det), ville desperat uppvisa något tecken på framgång under en dag som inte gick som den skulle.

Det var en imponerande skara i Cúcuta. Chiles president Piñera (en beundrare av general Pinochet), OAS generalsekreterare Almagro, Elliot Abrams – som dömts för mened och känd för att ha begått brott mot mänskliga rättigheter, den kubanska maffiabossen Marco Rubio från Miami... de var alla där för att sätta press på Venezuela och kanske även för att kunna posera framför kamerorna utifall att de lyckades med att fälla "diktatorn". De blev tyvärr besvikna och det inte bara med "artisterna" som Branson hade anlitat.

Under fredagen tillkännagav de att en högt uppsatt militär hade "hoppat av" till deras sida. Det var Carvajal, som kallas "Pollo" (kycklingen), en före detta högt uppsatt militär och underrättelsetjänsteman. Men av någon anledning utelämnade New York Times intervju att han redan anslutit sig till oppositionen i augusti 2017, så detta var inte ett fall där någon gått över i samband med kuppen. Dessutom har han anklagats av Drug Enforcement Administration, USA:s federala polis för beivrande av narkotikarelaterad brottslighet, och finansdepartementet för alla möjliga sorters brott (narkotikasmuggling, samarbete med FARC, för att vara en Hezbollah agent). Detta är sannolikt motivet bakom att han nu anklagar representanter för den venezuelanska regeringen för samma brott.

Guaidó var så desperat att få delta i händelserna att han illegalt tog sig över gränsen för att delta på Bransons tillställning, där han mottogs som en hjälte. Möjligtvis var den colombianska presidenten Duque en smula nervös att Guaidó skulle få för sig att utropa sig själv till president... för Colombia! Problemet för Trumps utnämnda "president" är att när nu gränsen mellan Colombia och Venezuela stängts så kommer han att bli en "president i exil". Men det kanske också var hans eleganta sätt att överge en sammansvärjning som inte gick som den skulle.

Försöket att få in "hjälpsändningarna" över gränsen misslyckades, till alla de ansamlade ämbetsmännens besvikelse. Under morgonen tog tre militärer från Nationalgardet över befälet för två pansarfordon och körde in dem i stängslet på en av broarna vid gränsen. De skadade en kvinnlig polis och en chilensk journalist. De hoppade sedan ut från fordonen och sprang mot den colombianska gränsen, där politikerna från den venezuelanska oppositionen välkomnade dem.

En av dessa politiker hade släppts från fängelset i ett försök från Maduroregeringen att blidka oppositionen, trots att han åtalats för våldsamt upplopp. Detta säger allt om hur det går när man försöker att blidka oppositionen. De tre militärerna bestod av en som arbetat med matbespisning och två som hade haft administrativa uppgifter. Det är knappast vad man kan kalla en fullskalig militärkupp.

Senare under dagen fick vi se bilder av Guaidó bärandes på USAID paket vid sidan av en lastbil. Han gjorde en heroisk pose framför kamerorna, men när lastbilen närmade sig gränsen försvann han tystlåtet och lämnade det verkligt heroiska jobbet med att ta sig förbi polisen till hans följare. De försökte, men några få tårgasgranater och gummikulor var allt som krävdes för att skingra mobben.

Utöver Nationalgardet var hundratals civila på plats för att försvara gränsen, som hade anlänt från olika delar av landet, inklusive en grupp från den Revolutionära strömningen Bolivar Zamora från Apure med deras Hugo Chavez folkförsvarsbrigad.

Frustrerade med deras brist på framgång och deras oförmåga att ta sig förbi polislinjen satte medlemmar av oppositionen eld på en av lastbilarna med hjälpsändningar. Det verkar som om hjälpen inte var så nödvändig trots allt! Nu försöker de så klart att beskylla Venezuelas gränsvakter för att ha satt eld på lastbilen. Men foton tagna ovanifrån visar att gränsvakterna befann sig långt borta från den brinnande lastbilen och närbilder på hur medlemmar av oppositionen tänder eld på den. Vi kan inte vänta oss att denna händelse ska rapporteras sanningsenligt heller.

Under dagen tog sig totalt en handfull militärer från det venezuelanska nationalgardet över gränsen. Colombias utrikesminister påstår att det var 60 som korsade gränsen, men denna siffra bör vi ta med en nypa salt.

Balansräkningen av denna dag visas i denna spanska CNN underrubriken: "la entrega no se logró" (leveransen misslyckades). Faktum är att under det samlade gängets presskonferens under lördags morgonen visade de redan då tvivel och utlyste ytterligare ett möte på måndagen då de skulle genomföra nya sanktioner.

Samtidigt hölls en stor chavistademonstration i Caracas för att protestera mot den imperialistiska interventionen.

Det var en avsevärd demonstration, som visar att det imperialistiska hotet provocerat fram en motreaktion, där även många som tappat förtroendet för eller är kritiska mot Maduro anslutit sig till kampen inför hotet om amerikansk aggression (se detta PBS-inslag för att få en bild av dessa stämningar). Vid demonstrationen tillkännagav Maduro att han nu bryter alla diplomatiska relationer med Colombia.

New York Times korrespondent vid gränsen summerade dagen med dessa ord: "Det känns som att momentum går förlorat på bron. Gårdagens stämning av protestmöte är som bortblåst och bron ser mer ut som en presskonferens med frustrerade regionala ledare."

Frustrerad är nyckelordet.

Denna dag lyckades inte imperialismen nå sitt mål och det är en seger för vår sida.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.