Världsperspektiv - del två

av International Marxist Tendency
Illustration: Dromos and Latuff (Creative Commons)

Vår tendens trodde aldrig att det skulle vara möjligt att skapa euron eftersom man skulle vara tvungen att förena ekonomier som var på väg åt olika håll. Men ett tag lyckades de faktiskt med det här konststycket, tack vare den förlängda kapitalistiska högkonjunkturen. I vårt dokument från 1997 ”A Socialist Alternative to the European Union" (http://www.marxist.com/britain-european-union040697.htm), påpekade vi att euron oundvikligen kommer kollapsa i "en cirkus av ömsesidiga beskylningar." Detta är vad vi nu bevittnar.

Den europeiska kapitalismens kris

Vår tendens trodde aldrig att det skulle vara möjligt att skapa euron eftersom man skulle vara tvungen att förena ekonomier som var på väg åt olika håll. Men ett tag lyckades de faktiskt med det här konststycket, tack vare den förlängda kapitalistiska högkonjunkturen. I vårt dokument från 1997 ”A Socialist Alternative to the European Union" (http://www.marxist.com/britain-european-union040697.htm), påpekade vi att euron oundvikligen kommer kollapsa i "en cirkus av ömsesidiga beskylningar." Detta är vad vi nu bevittnar.

Eurozonen går just nu igenom den värsta krisen i hela dess historia, vilket ställer dess framtida existens under fråga. Som vi för länge sedan förutsåg, kommer alla motsättningar mellan länderna upp till ytan vid en allvarlig kris, vilket blir allt tydligare i förhållandet mellan Grekland, Frankrike, Tyskland och Italien. EU är nere för räkning.

Inget av det här skulle egentligen hända. Villkoren i Maastrichtavtalet förbjuder stora skulder och budgetunderskott. Men Maastricht är nu bara ett vagt minne. Eftersom alla medlemsländer lyder under samma centralbank och har en gemensam valuta borde alla länder i teorin kunna låna till ungefär samma ränta. Men från och med 2010 började marknaden alltmer skilja mellan de starka ekonomierna i Europa, Tyskland och dess satellitstater (Österrike, Nederländerna och ett par till), från de svaga ekonomierna som Grekland, Irland, Spanien, Portugal och Italien. Nu börjar till och med starka ekonomier som Nederländerna, Österrike och Frankrike påverkas. Standard & Poor har till och med varnat för att 15 av 17 eurostater kan få sina kreditbetyg sänkta, och till och med Tysklands ställs under fråga.

Den senare tvingas i allt högre utsträckning betala dyra räntor till marknaden. De höjda kostnaderna gör att skuldberget blir allt svårare och svårare att betala av. Så när kreditagenturer som Moodys sänker kreditbetyget för en stat blir det till en självuppfyllande profetia. Avkastningen på italienska statsobligationer steg till nästan 7,5 procent innan Berlusconiregeringens fall.

Långt innan man startade eurosamarbetet påpekade vi att det är omöjligt att ena ekonomier som är på väg åt helt olika håll. Nu varnar borgerliga ekonomer för att de inre spänningar som håller på att byggas upp kan leda till att valutasamarbetet kollapsar. För första gången lyfter man inte bara frågan om eurons utan om själva EU:s framtid. Krisen för euron är ett uttryck för de olösbara motsättningarna inom EU.

Vi har redan sett hur vissa stora europeiska bankers misstag starkt har bidragit till att ett allmänt klimat präglat av nervositet. I USA såg vi MF Global kollapsa, den största firman som gått under på Wall Street sedan Lehmann Brothers föll samman i september 2008.

Till slut kan detta komma att sätta igång en händelsekedja som liknar det som hände efter att den österrikiska Kreditanstalt-banken kollapsade i maj 1931. Kreditanstalt ansågs osänkbar, men dess sammanbrott ledde till en dominoeffekt över hela Europa, och chockvågen som följde kändes av så långt som till USA. På samma sätt kan ett totalt sammanbrott i Grekland leda till en finanskris, inte bara i Europa utan i hela världen.

Grekland: den svagaste länken

Den europeiska krisen började i Grekland, och även om den var något fördröjd i Tyskland, Österrike och Skandinavien så har den börjat spridas vidare. För eller senare kommer de alla dras med i virvelvinden.

I ett försök att lugna marknaden försäkrade Frankrike och Tyskland oss om att Grekland är en "integrerad" del av eurosamarbetet. Även om deras gemensamma uttalanden lugnade marknaden tillfälligt var det bara tomma ord och glömdes snabbt bort. Grekland tvingades till vad som egentligen var en halv statsbankrutt. De internationella finansmarknaderna, däremot, arbetar de facto efter premissen att Grekland kommer gå i fullständig bankrutt.

År 2010 lånade Aten motsvarande 10,5 procent av sin BNP bara för att ha råd med vanliga regeringsutgifter. Grekland klarar uppenbarligen inte av att betala sina skulder, och det enda de nedskärningar som EU-ledarna påtvingar landet åstadkommer är att trycka dem ännu längre ned i recessionens djupa hål, fyllt av arbetslöshet och lidande. Även om man antar att de genomför den senaste planen till punkt och pricka – vilket är långt ifrån säkert – så kommer det grekiska skuldberget att ligga kvar på 120 procent av BNP år 2020, samtidigt som det grekiska folket kommer behöva förlora ännu mer av sin levnadsstandard

I utbyte mot "hjälp" till den grekiska regeringen, pressas den att suga ut de sista dropparna blod ur det grekiska folket. Men i slutändan kommer inte Grekland kunna betala tillbaka sin skuld. Detta är det första problemet. Det andra är att länder som Finland, Slovakien och Nederländerna börjar bli mer och mer tveksamma till att höja insatsen i den europeiska krisfonden. Ännu viktigare är att Tysklands inställning hårdnar i den här frågan.

Det verkar nästan oundvikligt att Grekland kommer tvingas lämna EU. Men det kommer få stora konsekvenser för både Grekland och hela EU. Alla objektiva villkor för en revolution har varit närvarande i Grekland under de senaste 18 månaderna:

  1. Borgarklassen var splittrad och saknade självförtroende.
  2. Medelklassen sökte efter en utväg och beredda att ge sitt stöd till en revolutionär lösning.
  3. Arbetarklassen kämpade och var beredd på att göra stora uppoffringar för att nå resultat.

Vad mer kan man förvänta sig av den grekiska arbetarklassen? Vad mer hade de kunnat göra? Om de inte lyckades erövra makten så var det inte deras fel, utan ett misslyckande för alla deras så kallade ledare. Ledarnas misslyckande var det enda som höll tillbaka arbetarklassen. Om ledarskapet för kommunistpartiet hade stått för en riktig leninistisk politik, både vad gäller deras program och en korrekt tillämpning av enhetsfrontstaktiken, så hade maktfrågan sedan länge stått på dagordningen. På många sätt var situationen mer avancerad än den var i Ryssland i Februari 1917.

Efter de första generalstrejkerna i Grekland blev slagordet om en 24 timmars generalstrejk meningslös. Rörelsen hade kommit mycket längre än så. Det enda passande kravet var kravet på en obegränsad generalstrejk. Men i en situation som den grekiska så ställer detta maktfrågan på dagordningen. Detta är ingen slogan att leka med. Den måste sammankopplas med utvecklingen av organ för arbetarmakt – strejkkommittéer eller sovjeter – med kopplingar till fackföreningarna.

Det är fullt möjligt att en del av borgerligheten leker med idén om en kupp. Men efter erfarenheten av juntan under 1960-talet skulle den grekiska arbetarklassen inte passivt acceptera en ny diktatur. Ett sådant försök skulle tveklöst leda till ett inbördeskrig, och problemet för borgarklassen är att de inte skulle känna sig tillräckligt säkra på att vinna ett sådant. Den grekiska arbetarklassen är mycket starkare än den var då; dess organisationer är intakta och har inte lidit något allvarligt nederlag på årtionden.

Av denna anledning – och inte på grund av några sentimentala band till demokratin – kommer den härskande klassen att försöka nå sina mål på andra sätt, till att börja med genom en "nationell samlingsregering". Detta kommer sluta med att klasskampen skärps ytterligare, en polarisering till höger och vänster och en serie instabila borgerliga regeringar. Innan situationen kan få en tydlig lösning genom en revolution eller en kontrarevolution kommer pendeln svänga våldsamt mellan vänster och höger. Innan borgarklassen tar till en öppen reaktion kommer arbetarklassen ha haft många tillfällen att erövra makten.

Tillbaka till Drachmern?

Vissa inom den grekiska vänstern förespråkar ett grekiskt utträde ur euron utan att föra fram kravet om ett Europas Förenade Socialistiska Stater. "Ta tillbaka drachmern!" är deras nationalistiska utrop. Men om ett kapitalistiskt Grekland lämnar den Europeiska monetära unionen, skulle det i praktiken vara ofrånkomligt att man samtidigt lämnade EU. Detta skulle innebära att landet stod utan något handelsavtal med Europa. Det är utopiskt att inbilla sig att EU skulle sitta med armarna i kors medan billiga grekiska produkter strömmade in på dess marknader. En isolerad grekisk ekonomi skulle omedelbart bli offer för protektionistiska åtgärder, som den schweiziska banken UBS påpekade: 

"Det är osannolikt att det i verkligheten kommer bli så som vissa påstår, att en stat som lämnade euron omedelbart skulle få konkurrensfördelar gentemot euroländerna, genom att devalvera sin NCC [den nya nationella valutan]. Resten av euroområdet (i själva verket resten av EU) kommer sannolikt inte att bara att se på med lugn likgiltighet. Om NNC:n skulle falla 60 procent gentemot euron, verkar det mycket troligt att euroområdet skulle införa en skatt på 60 procent (eller ännu mer) på exporter från det land som lämnat euron. Den europeiska kommissionen anspelar direkt på denna fråga, genom att säga att de, om ett land skulle lämna eurozonen, skulle 'kompensera' för alla obefogade rörelser hos en NNC." (Global Economic Perspectives, 6 September 2011, UBS)

UBS har gjort en ungefärlig uppskattning på vad det skulle kosta för ett svagt land som Grekland att lämna euron. Man antar att ett sådant lands valuta skulle falla med ungefär 60 procent gentemot euroblocket. En sådan händelse kan inte jämföras de milda justeringar som växelkursmekanismens kramper innebar under 1980- och början av 1990-talet. En mer passande parallell är Argentinas ekonomiska implosion för ett decennium sedan.

"Den omfattande försummelsen från statens och företagens sida att betala sina lån skulle resultera i en ökad riskpremie för att låna kapital – förutsatt att det inhemska banksystemet över huvud taget klarar av att skaffa fram kapital. En väldigt försiktig uppskattning är att detta skulle innebära en höjning av riskpremien med 7 procent. Om banksystemet blir fullständigt paralyserat (återigen ger Argentina en viss föraning, eller kollapsen för USA:s valutaunion 1932-1933) kommer kapitalkostnaden de facto öka oändligt mycket. I en extrem finansiell paralysering är kapital till slut inte tillgängligt till något pris." (Global Economic Perspectives, 6 September 2011, UBS)

Vidare antar den schweiziska banken att handelsvolymen minskar med 50 procent och att man kommer använda protektionistiska skatter för att kontra effekterna av den lämnande statens fallande valuta. Den uppskattar också bankernas förlust till ungefär 60 procent. "Självklart antar vi också att människor kommer försöka ta sina besparingar från bankerna, före utträdet äger rum." (Global Economic Perspectives, 6 september 2011, UBS)

"Om man tar alla dessa faktorer i beaktning, har ett land som lämnar att förvänta sig en kostnad på 9 500 till 11 500 euro per person för att lämna eurozonen. Man får inte glömma bort att medan återkapitalisering av banker skulle kunna ses som en engångskostnad, kommer kostnaden för en högre riskpremie och handelsstagnering behöva bäras år efter år. Alltså skulle den initiala kostnaden bli 9 500 till 11 500 euro per person, och sedan 3000 till 4000 euro varje år därefter." (Global Economic Perspectives, 6 september 2011, UBS)

Och banken fortsätter:

"Detta är försiktiga bedömningar. De ekonomiska konsekvenserna av civil oordning, splittring i det lämnande landet, etc, är inte inkluderade i dessa kostnader.”

Den grekiska revolutionen måste alltså kopplas till perspektivet om en europeisk revolution. Men vänstern, och särskilt stalinisterna, är drabbade av den nationalistiska sjukan. De inbillar sig att problemen i Grekland kan lösas genom att Grekland lämnar EU, inom kapitalismens snäva ramar och inom Greklands nationsgränser. Denna väg leder till katastrof. I själva verket finns det ingen framtid för den grekiska kapitalismen, varken inom eller utanför EU.

Finns det en parallell till Argentina?

En återetablerad drachmer skulle vara värdelös. Valutans kollaps skulle elda på inflationen, tillintetgöra folks besparingar, och skapa en enorm arbetslöshet. Det skulle vara en situation som den 1923 i Tyskland, som förstörde valutan och skapade en revolutionär situation.

Människor skulle rusa för att ta ut sina sparpengar, vilket hände i Argentina för 10 år sedan, när desperata människor till och med sov framför uttagsautomaterna för att kunna ta ut pengar så snart maskinerna fyllts på. Före en statskonkurs tar företag och individer ut så mycket pengar som möjligt. Pengarna strömmar redan ut från Grekland, framförallt till Cypern, Schweiz och London.

I Argentinas fall resulterade konkursen på 93 miljarder dollar – den största nationella konkursen i historien – i ett 60-procentigt fall i den inhemska konsumtionen då hushållen fick se sina tillgångar tillintetgöras och inflationen ta överhanden. Alla importerade varor, vare sig det gällde en BMW eller en påse ris, blev lyxvaror som man inte hade råd med.

Bankerna skulle stänga sina dörrar. Hyllorna i mataffärerna skulle gapa tomma. De rika skulle fylla sina väskor med dollar och ta sig till närmaste flygplats. Stephane Deo från finansbolaget UBS skriver:

"Om ett land går till extremen att upphäva medlemskapet i euron, är det åtminstone sannolikt att centrifugalkrafter kommer tära landet itu... en valutaunions uppbrott efterföljs så gott som alltid av extremerna civil oordning eller inbördeskrig.”

Vid en nationell konkurs stannar både utlåningen och företagslivet fullständigt upp. Arbetslösheten och fattigdomen ökar snabbt. I Argentinas fall närmade sig arbetslösheten 25 procent. 2003 befann sig 50 procent av Argentinas befolkning under fattigdomsstrecket, och antalet "extremt fattiga" hade ökat till 26 procent. Arbetarna tog över företag som gått i konkurs och drev dem under arbetarkontroll. Lokala kommittéer uppstod också, som hjälpte till att distribuera mat och organisera sjukvård.

Den ekonomiska kollapsen i Argentina skapade en revolutionär situation, men det fanns inget revolutionärt parti som var kapabelt att leda den. Ett folkligt uppror ägde rum 2001 i Argentina. President Fernando de la Rúa flydde via helikopter från Casa Rosada-palatsets tak. Några dagar senare gick landet officiellt i konkurs. Om ett genuint bolsjevikiskt ledarskap hade funnits hade de kunnat ta makten. De förhållandevis stora "trotskistiska" sekterna visade sig verkligt oförmögna att föra rörelsen framåt, och möjligheten förlorades därmed.

Fram till detta tillfälle är parallellerna mellan Aten och Buenos Aires glasklara. Ett grekiskt utträde skulle bli precis lika smärtsamt. Och de politiska konsekvenserna skulle bli allvarliga. Men här slutar likheterna. När den revolutionära möjligheten gick till spillo, kunde den härskande klassen återhämta sig och situationen så småningom återställas. Så snart de finansiella tillgångarna (kontanter, aktier, fastigheter m.m.) blivit 80 procent billigare, kom de utländska köparna tillbaka. Det var tack vare den devalverade peson som Argentina snabbare än förväntat kunde studsa tillbaka från mardrömen i december 2001.

Detta ledde till en snabb återhämning av exporten och landet nådde snart ett massivt handelsöverskott. Den ekonomiska tillväxten ökade till 8,7-9,2 procent mellan 2003 och 2007, och arbetslösheten sjönk. Detta ses som en hoppfull föregångare till Grekland. Men jämförelsen är missvisande. Argentinas ekonomi drog nytta av kapitalismens globala uppsving och den växande efterfrågan på landets jordbruksprodukter, såsom kinesisk efterfrågan på soja. Men en grekisk konkurs skulle äga rum under annorlunda omständigheter: en världsekonomisk nedgång, minskande marknader, minskande efterfrågan och protektionism.

Den grekiska kapitalismen skulle inte kunna dra någon fördel av en devalvering av dess valuta, utan skulle istället lida de oerhörda konsekvenserna av importerad inflation, aggressiva protektionistiska åtgärder från landets före detta partners i EU, banksystemets kollaps och ett stopp på krediter och investeringar. Det skulle betyda en ny ödesdiger vändning i den nedåtgående spiralen av ekonomisk, social och politisk kris, som också bär på revolutionära möjligheter.

Ett hot mot EU

Efter att ha slitit ned Grekland, Irland, Portugal och Spanien, vände vargarna sina blickar mot Italien, som har ett enormt skuldberg på runt 120 procent av landets BNP. Detta är den näst högsta nivån i EU, efter Grekland. Dessutom hade Italien 335 miljarder dollar i lån som skulle betalas tillbaka under 2012, vilket var mycket mer än Grekland, Irland och Portugal tillsammans. Landet behöver låna hundratals miljarder och varje gång de ber om ett lån, kommer investerare världen över sannolikt att oroa sig för om de kommer få tillbaka sina pengar, med tanke på landets enorma statsskuld.

Detta är ett hot mot själva eurons existens. Den Europeiska Centralbanken skulle kunna hålla Grekland flytande under en period (även om till och med detta är mycket tvivelaktigt). Den lyckades iscensätta en bailout (räddningspaket) för Irland och Portugal, som inte löste någonting. Men det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket pengar i ECB för att kunna "rädda" länder av Spaniens och Italiens storlek. Alla försök att göra detta skulle snabbt göra slut på bankens pengar.

Tunga ämbetsmän i EU har varnat för att krisen i eurozonen skulle kunna förstöra den Europeiska Unionen. Tysklands och Frankrikes ledare tvingades ge mer pengar till Grekland i ett försök att undvika en konkurs som skulle ha lett till kaos. Den europeiska kommissionären för ekonomiska och finansiella affärer Olli Rehn sade:

"Hur man än ser på det, är det helt säkert att en grekisk konkurs och/eller ett grekiskt utträde ur euron skulle ha dramatiska sociala och politiska kostnader, inte bara för Grekland utan också för andra stater i euron och i EU, såväl som våra globala partners."

I början av den grekiska krisen tröstade sig borgerligheten med att det bara var staterna i Europas utkanter som hade problem. Men det område som enligt marknadens uppfattning tillhörde en riskfylld periferi blev allt större, och expanderar fortfarande dagligen. Den europeiska aktiemarknaden upplevde nya och ännu brantare fall. Idén att man kan isolera Grekland – eller Storbritannien, eller Irland – är en dåraktig illusion. Alla sitter i samma båt, och det faktum att flera råkar åka i första klass räddar inte någon om båten börjar läcka där andraklass-passagerarna sitter.

Vad betyder allt detta för det irländska och det portugisiska folket? Det betyder att alla uppoffringar varit i onödan. De irländska arbetarna och bönderna ombeds göra ännu större uppoffringar för att betala pengautlånarna. Men, likt Grekland, kommer de återkommande attackerna på levnadsstandarden bara underminera ekonomin. Irland är ännu mindre förmöget att betala sina skulder nu än innan.

När Grekland går i konkurs kommer irländarna och portugiserna att säga "Varför skulle vi betala?" Konsekvenserna av en grekisk konkurs skulle därför vara extremt allvarliga för resten av Europa. Det skulle sätta igång en kedjereaktion av bankkollapser i andra länder. Franska banker är hårt exponerande mot Grekland, men det är de tyska med. Österrikiska banker är exponerande mot Italien, och så vidare. Resultaten skulle vara katastrofala för Europa – men inte bara för Europa.

Marknaderna har förlorat förtroendet för de europeiska bankerna, vilket hotar att provocera fram en bankkris inte bara i Spanien och Italien utan också i Frankrike och Belgien. Den fransk-belgiska banken Dexia var tvungen att nationaliseras i oktober för att förhindra en kollaps. Detta sades vara en "hälsosam" bank. Faktum är att den hamnade på plats 12 utav de 90 största banker som genomgick det berömda European Banking Authoritys "stresstester" i juli 2011. Aktierna i tre franska banker rasade på grund av oron över dess exponering mot grekiska skulder. Kreditvärderingsinstitutet Moody's nedgraderade Credit Agricole och Societe Generale, och ställde BNP Paribas starkt under fråga.

De franska bankerna är framförallt exponerade mot Grekland. Den sammanlagda franska skulden ligger på 1 600 miljarder euro (83 procent av BNP). Statens andel ökar med 7-8 procent per år, trots nedskärningarna. 2011 var budgetunderskottet 150 miljarder. Om detta fortsätter kommer det leda till en generell finanskollaps i Frankrike, precis som det gjorde i Grekland. Detta är det som fick Sarkozy att säga att han "kommer göra allt för att rädda Grekland." Men denna "hjälp" är som att bli omfamnad av taggtråd.

Problemet är att samtidigt som alla vill rädda euron ingen vill öppna på sin egen plånbok. Det är ett tecken på desperation att ledarna för Europa har bett om pengar från BRICS-gruppen – det vill säga Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – som ska kunna hjälpa dem att klara sina svårigheter.

Allt detta prat har inte lett någonstans. Sarkozy åkte till Kina, där han artigt men tydligt blev informerad om att Kina inte var beredda att stå till hjälp. Anledningen är att de inte är säkra på att de skulle få tillbaka sina pengar. De är dessutom rädda för att deras egen ekonomi håller på att sakta in, vilket gör att de kommer behöva pengarna för att hjälpa sig själva. Man tar givetvis itu med sina egna problem först.

Italien

Den tyska rikskanslern Angela Merkel har varnat för att eurozonen riskerar en "dominoeffekt" om den inte tar sig samman.

"Högsta prioritet är att undvika en okontrollerad insolvens [oförmåga att betala], eftersom det inte bara skulle påverka Grekland, och risken är mycket stor att den skulle drabba alla länder, eller åtminstone flera", sa hon. "Jag har klargjort min ståndpunkt, att allt som står i vår makt måste göras för att hålla samman eurozonen politiskt, eftersom vi annars snabbt får en dominoeffekt."

Detta är inga tomma ord. Krisen sprider sig fort. Italiens skuld ligger på 120 procent av BNP, vilket ger Italien omedelbara problem på statsobligationsmarknaden. Italiens lånekostnader nådde rekordhöga nivåer på grund av rädslan för skulden. I september 2011 ökade räntan på Roms femåriga statsobligationer från 4,93 procent till 5,6 procent, men steg snart till omöjliga 7,5 procent. Om räntan förblir högre än så, utvecklar marknaderna sina egna rörelser som inte går att stoppa.

Italien är en av de sju ledande industriella nationerna (G7) och eurozonens tredje största ekonomi. En kris i Italien skulle vara förödande för hela Europa. Den utlösande faktorn för marknadens osäkerhet var bristen på stabilitet hos regeringen i Rom. Djup skepticism över landets finanser är det som lett till Berlusconis fall.

Den italienska kapitalismen har sackat efter sina främsta rivaler. Denna svaghet maskerades delvis av uppsvinget, men blottlades smärtsamt av den globala ekonomiska och finansiella krisen. Sedan krisens början har Italien endast klarat av att växa med en procent per år. Under det första kvartalet av 2011 var tillväxten endast 0,1 procent, en bra bit under det europeiska snittet på 0,8 procent, utan några utsikter till återhämtning. Investerare började plötsligt ställa frågan hur regeringen i Rom någonsin tänkt att kunna betala av sina skulder.

Under dessa förhållanden vädjade republikens president Giorgio Napolitano till oppositionen om att skapa en "nationell samling". Och han fick snabbt som han ville. Alla tre oppositionspartier i parlamentet lovade att de inte skulle stå i vägen för ett nedskärningspaket. Men Berlusconis program var för lite för cheferna och för mycket för arbetarna. Det italienska parlamentet biföll Berlusconi-regeringens nedskärningspaket på 54,2 miljarder euro, men detta åtföljdes direkt av demonstrationer och en generalstrejk i början av september 2011.

Den härskande klassen visste därför att den inte kunde lita på att Berlusconi skulle skydda dess intressen, vilket är anledningen till att den gick emot honom. Republikens president, Giorgio Napolitano, fick be honom att avgå. Han valde därefter Mario Monti till senator på livstid och gav honom omedelbart uppgiften att forma en ny regering. Regeringen utgörs av så kallade "teknokrater": bankirer, advokater och så kallade tekniska experter. En sådan regerings uppgift är att på kort tid genomföra monstruösa åtstramningar. Till en början har den åtnjutit politiskt stöd från alla större politiska grupperingar i det italienska parlamentet, förutom Lega Nord.

Det sätt som det italienska folket blev påtvingat Monti som premiärminister på är en indikator på hur allvarlig krisen är. Europas borgarklass styr hela länder genom att tvinga på dem bankirer och EU-byråkrater (Papademos i Grekland var en före detta vicepresident för ECB), och verkar för tillfället klara sig utan den borgerliga demokratins finesser.

Trots den oavbrutna propagandan och den allmänna lättnaden efter Berlusconis avgång, har Montis regering inget reellt folkligt stöd. Den ekonomiska politikens karaktär är glasklar för arbetarna. Fackförbundet CGIL:s tjurskalliga försvar av nedskärningarna är det enda som har förhindrat en massmobilisering mot de minskade pensionerna, mot nedskärningarna i välfärden och mot attackerna på arbetarnas rättigheter. Det rubbade förtroendet har dock skakat partierna som stödjer regeringen, vilket syntes tydligt i lokalvalen. Mittenhögern är i spillror, och till och med Demokratiska partiet får betala ett högt pris för sitt stöd till den "nationella samlingen". Allt detta kommer innebära slutet för denna koalitionsregering, som kommer lämna fältet öppet för en massiv social och politisk radikalisering och polarisering i Italien.

Borgerligheten kommer under dessa omständigheter till slut inte ha något annat val än att lämna över facklan – och alla problem – till "mittenvänstern", vars före detta kommunistiska ledare är ivriga på att ta över. Ledarna för "vänstern" i Italien beter sig som sina motsvarigheter i alla andra länder. När den härskande klassen lyfter sitt lillfinger springer de benen av sig för att visa kapitalisterna att de är "ansvariga statsmän" som man tryggt kan ge höga ämbeten till. Detta skamliga beteende kanske kan övertyga den härskande klassen om att "vänstern" lugnt kan anförtros uppgiften att administrera kapitalismen – men arbetarklassen kommer få betala ett högt pris för detta "ansvarstagande".

Om och om igen har ekonomerna hävdat att "Italien är inte Grekland eller Portugal", och att "Italiens ekonomiska grunder är inte så dåliga." Det må vara hänt, men detta kommer inte övertyga marknaderna i deras nuvarande nervösa tillstånd. Corriere della Sera vädjade om lugn: "Det hjälper inte att hetsa upp sig över internationella spekulanter. Om vi beter oss seriöst har vi ingenting att frukta. Tyvärr har vi inte betett oss seriöst fram till nu. För detta, får marknaderna betala."

Frågan är denna: Hur är det tänkt att Italien ska visa sin "seriositet" inför marknaderna? Svaret ges av Grekland: endast genom massiva sänkningar av levnadsstandarden. Den nuvarande stämningen av tyst samtycke kommer att vändas till ursinne. De scener vi har bevittnat i Grekland kommer att repeteras i Italien, trots alla de ansträngningar ledarna har gjort för att undvika det.

Tyskland och euron

För 20 år sedan, efter Sovjetunionens kollaps, hade Tysklands härskande klass stora ambitioner. Deras idé var att ett enat Tyskland skulle kunna dominera Europa – och genom sina ekonomiska muskler uppnå det som Hitler misslyckades med genom militärmakt. Under de senaste två decennierna har Frankrike alltmer hamnat på andra plats efter Tyskland, som nu är herre på täppan.

Den tyska härskande klassens ärelystnad har nu slagit tillbaka mot dem själva. Tysklands ekonomiska öde är nu oupplösligt länkat till ett Europa där alla länder har djupa ekonomiska problem – det liknar en vårdavdelning för de dödssjuka. Idén om ett närmare samarbete inom den Europeiska unionen lockade de sektioner av Tysklands härskande klass som fortfarande har illusioner om sin egen storslagenhet. Men de senaste 20 åren har också övertygat den tyska borgerligheten om att sådana ambitioner kan komma med en rejäl prislapp. Denna motsättning har visats av den senaste tidens debatt om skapandet av "euroobligationer".

Tyskland har en lägre nivå av skuld än andra europeiska länder. Under de senaste decennierna har de tyska kapitalisterna obarmhärtigt pressat arbetarna. Under 1997-2010 gick produktionen per timme upp med 10 procent, samtidigt som lönerna sjönk med lika mycket. På det hela taget har man kapat arbetskostnaden per enhet med 25 procent i jämförelse med länderna i Europas periferi, PIIGS (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien). Även om tyska arbetare tjänar mer än de flesta andra europeiska arbetare, är exploateringskvoten högre. Detta är den tyska konkurrenskraftens hemlighet. Problemet är bara att man i slutändan måste sälja varorna någonstans.

Under högkonjunkturen köpte Grekland – och resten av Europa – tyska varor, med tyska krediter. Detta uppsving byggde på konsumenterna, men också på bankerna. Tyskarna lånade ut mängder av pengar och gjorde enorma mängder pengar på räntan. Men detta har en gräns.

Tysklands styrka är skenbar mer än den är reell. Den tyska ekonomins öde beror på vad som händer i resten av Europa. Om euron går under, kommer det få katastrofala effekter för Tyskland. Tyskland förväntas bära hela Europa på sina axlar, men de är på tok för små för detta. Tyskarna försöker inte förhindra en grekisk konkurs av idealistiska skäl, utan för att rädda tyska banker. De hoppas kunna hindra rötan från att sprida sig till andra länder. Tyska banker har 17 miljarder euro i grekiska skuldpapper, men är exponerade mot 116 miljarder av den italienska skulden.

Tyskland var tvunget att ge stöd till Grekland. De hade helt enkelt inget val. Samtidigt har Tyskland varken råd med en spansk eller italiensk konkurs. Men de har inte heller råd att ge dessa länder en bailout. Det börjar så sakta gå upp för dem i Berlin att en snabb spridning av den ekonomiska krisen hotar att dra med sig den tyska ekonomin ned i fallet. De misslyckades med att lösa den grekiska krisen genom en enorm injektion pengar. Och det finns inte tillräckligt mycket pengar i Bundesbank för att skriva ned de spanska och italienska skulderna.

Det är därför Tyskland är motståndare till förslaget om "euroobligationer" – de hade behövt betala notan. Det skulle dessutom kräva en ny rond förhandlingar om EU-fördraget. Detta skulle vara en mycket smärtsam process, som, långtifrån att leda till ett enat Europa, skulle exponera alla de underliggande motsättningarna mellan de olika nationalstaterna. Istället för att skapa ett enat Europa, skulle det faktiskt kunna påskynda EU:s splittring.

 

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.