Världsperspektiv 2012 - Del tre

av International Marxist Tendency
Fallen capital - Illustration: Lauff (Creative Commons)

Europa och Amerika

När Grekland går under, kommer detta omedelbart sprida sig till andra länder. Irland, Portugal, Spanien och Italien kommer falla som dominobrickor. Banker kommer kollapsa, till en början de grekiska och cypriotiska bankerna, och därefter Storbritanniens och USA:s finansiella system, som båda är bräckliga. En ekonomisk kollaps i Europa skulle skicka iväg en tsunami över Atlanten, som skulle sätta press på dollarn och hota att underminera USA:s instabila finansiella system.

Det är därför med växande oro som USA följer krisens utveckling på andra sidan Atlanten. Landet uppmanar européerna att få ordning på sin ekonomi, medan man lämpligt nog förbiser röran i sin egen. Man är helt oförmögna att se sina egna problem, samtidigt som man lider av en tillväxtkris, hög arbetslöshet och en djup politisk kris.

Amerikanerna säger desperat till Tyskland att "göra mer" för att lyfta Europa ur krisen. Tyskarna måste sänka sina skatter; de måste stimulera ekonomin; de måste skicka mer pengar till Grekland; de måste leda en koordinerad finansiell stimulans från norra Europa. Tyskarna måste göra si, och de måste göra så. Men med vilken rätt säger amerikanerna till tyskarna vad de ska göra?

USA:s finansminister Timothy Geithner har varnat för att EU:s misslyckande att lösa den grekiska krisen var ett allvarligt hot mot den globala ekonomin. Geithner deltog på mötena mellan EU:s finansministrar och centralbankirer i Polen – vilket inte hör till vanligheterna – där han läxade upp dem som en småskolelärare skulle göra med barn. Efteråt sade han att Europas stater "nu förstod att de kommer behöva göra mer" för att lösa krisen.

Ja, säger europeerna, men vem betalar för allt detta? Det kan bara finnas ett svar på denna fråga: Frankrike och Tyskland, eller rättare sagt Tyskland, som är garanten för Europas finansiella system. De som talat om en stor Marshallplan för Grekland ombeds nu artigt att själva hosta upp pengarna. Men detta är lättare sagt än gjort. Det skapar omedelbara politiska problem som inte kan lösas så lätt.

Analogin med Marshallplanen från 1948 är malplacerad. Efter andra världskriget räddade USA den europeiska kapitalismen genom att injicera enorma mängder kapital via Marshallplanen. Men nu ser villkoren helt annorlunda ut. 1945 hade USA två tredjedelar av världens guld i Fort Knox, vilket var anledningen till att dollarn var "lika god som guld". Dessutom var USA världens största långivare; nu är man världens största låntagare. Långtifrån att rusa till Europas hjälp, vädjar Obama till européerna att lösa sina problem – annars kommer den bräckliga ekonomiska återhämtningen i USA att riskeras.

Den viktigaste skillnaden är att, när Marshallplanen genomfördes, var den kapitalistiska världsekonomin på väg in i ett uppsving som varade i nästan tre decennier. Ingen av dessa faktorer existerar idag. Tyskland är den ledande makten i Europa men har inte de så gott som obegränsade ekonomiska resurser som USA hade 1945. Även om det är en stark ekonomi, är den inte stark nog att bära de samlade skulderna hos Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien och de andra. Men allra viktigast är att Europa och världen inte står inför ett långt ekonomiskt uppsving utan tvärtom står inför en ny recession och en lång period av ekonomiska svårigheter och nedskärningar.

USA

Crisis in the US - Illustration: Latuff

USA var med sin statsskuld på 14 300 miljarder dollar själva nära att gå i konkurs i augusti 2011, innan Obama-administrationen lyckades sy ihop en sista minuten-överenskommelse om att höja skuldtaket. Krisen orsakade en öppen och bitter splittring mellan republikanerna och demokraterna, som representerar olika skikt av kapitalistklassen.

Fram till nyligen var det ingen som pratade om USA:s enorma skulder. Men nu har detta förändrats, sedan kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's proklamerade att de nedvärderade USAs kreditrankning till AA+ från dess tidigare topprankning AAA. Också Moody's sa att de funderade på att sänka USA:s AAA-rankning, eftersom de menade att USA:s skuldobligationer riskerade att försätta landet i konkurs.

Den amerikanska regeringen har för tillfället ett budgetunderskott på 1500 miljarder dollar, vilket leder till att den måste sälja skuld i form av korttidsobligationer, vanliga statsobligationer och andra värdepapper. Den totala statsskulden på 14 300 miljarder dollar är mycket större än de 10 600 miljarder dollar den låg på när Obama tillträdde i januari 2009. Den största delen av skulden hålls av det privata, och resten är statlig.

Detta var inte första gången som kongressen röstade för att höja skuldtaket, för att ge regeringen tillgång till de pengar som den behövde. Kongressen har röstat för att höja USA:s skuldtak tio gånger sedan 2001. Sedan maj har USA:s federala regering använt utgifts- och redovisningsjusteringar men även skatter som var högre än förväntat för att kunna fortsätta arbeta. Federal Reserves chef i USA Ben Bernanke har sagt att en konkurs skulle orsaka en "stor kris". Detta är en underdrift. En amerikansk konkurs skulle innebära ett Armageddon för världsmarknaderna.

Trots att båda de borgerliga partierna försvarar kapitalistklassens intressen, har de olika idéer om hur man ska utforma detta försvar. Republikanska partiet ville ha stora nedskärningar. Obama var beredd att acceptera nedskärningar men ville lugna arbetarklassen genom att höja skatterna för de rika. Men detta är uteslutet för republikanerna i kongressen, som pressas av Tea Party-fanatikerna som inte vill ha några skatter alls. Till slut var de tvungna att nå en överenskommelse genom att höja skuldtaket, som de gjort tidigare. Men omröstningen var knuten till mer än 1000 miljarder dollar av automatiska nedskärningar, som nu har satts igång efter "superkommitténs" misslyckande att besluta om ännu värre nedskärningar.

Från Wisconsin till Wall Street

Den ekonomiska krisen slår särskilt hårt mot USA, och kommer få sina mest dramatiska effekter där. Det har skett få nyanställningar under den så kallade återhämtningen. Faktum är att det har skapats färre jobb än vad som är nödvändigt bara för att hålla jämna steg med befolkningstillväxten, och än mindre för att återskapa de 8 miljoner jobb som försvann under krisens mest kritiska skede. Det tredje kvartalet 2011 var det 1 226 större massuppsägningstillfällen, som innebar att 184 493 arbetare sparkades. Och detta ses som en förbättring.

Den ekonomiska tillväxt som funnits har tillkommit genom en ökad exploatering av arbetskraften. Utvinnandet av både absolut och relativt mervärde har ökat under den senaste perioden. Med andra ord får färre arbetare arbeta hårdare och längre för sämre betalning. Detta leder till BNP-tillväxt och större vinster. Men det leder inte till fler jobb. Den officiella arbetslösheten ligger på 8 procent, men den riktiga siffran är sannolikt dubbelt så stor. Miljoner räknas inte längre eftersom de inte längre letar efter arbete. Det är fem sökande på varje ledigt jobb, om man räknar arbetslösa amerikanska medborgare. Detta inkluderar alltså inte de som har gett upp sitt jobbsökande. 14 procent är nu beroende av särskilda matbidrag, och fattigdomen har nått rekordhöga nivåer.

Samtidigt visar Fortune 500-listan att de 500 största amerikanska företagens vinster ökade med 81 procent under 2010. Dessa 500 företag och deras underleverantörer hade intäkter på 10 800 miljarder dollar, vilket är 10,5 procent mer än 2009. Jämfört med USA:s totala BNP som ligger på 14 700 miljarder dollar innebär det att dessa 500 företag tillsammans står för 73,5 procent av USA:s totala BNP. Detta är hur koncentrerad rikedomen är i Amerika. Bara de största 10 företagen i Fortune 500 har fler än 4 miljoner anställda arbetare.

Allt detta förklarar att Obamas och demokraternas stöd kollapsat i mellanårsvalen i USA. Det finns ett växande missnöje som börjat hitta en röst och ett uttryck. Massprotesterna i Wisconsin visade att någonting håller på att förändras i USA. De var ovanliga eftersom människor, normalt sett, bara protesterar i en dag för att sedan gå hem. Men protesterna växte, inspirerade av händelserna i Egypten, till en massiv storlek, med tiotusentals på Madisons gator, uppbackade av brandmän och poliser som protesterade i solidaritet. Många av de senare hade "cops for labor" skrivet på sina ryggar.

De slagord som skreks var bland annat "Fight like an Egyptian!" ("Kämpa som en egyptier!") och "From Cairo to Madison, Workers Unite!" ("Från Cairo till Madison, arbetare ena er!") I oktober 2010 organiserade AFL-CIO en demonstration i Washington DC. Detta var den första nationella demonstrationen arbetarrörelsen organiserat sedan 1981. Fackföreningsledarna ville göra det till en manifestation för demokraterna, men det fick inget gensvar bland arbetarna.

USA skakades därefter av demonstrationer "mot företagens girighet". Dessa protester, som organiserades av den spontant skapade rörelsen Occupy Wall Street, har rört upp en del oro inom borgerligheten. New York Times Sunday Review hade en ledare (8/10 2011) som är väl värd att citera:

"Budskapet är just nu en protest: inkomstojämlikheten håller på att pressa ned medelklassen i fattigdom, och hotar att skapa en permanent underklass av människor som är arbetsföra och villiga men ändå går arbetslösa. På ett sätt ger de protesterande, varav de flesta är unga, en röst till en de förlorade möjligheternas generation. [...]”

"Protesterna är emellertid mer än ett ungdomsuppror. De protesterandes egna problem är bara ett av flera exempel på hur ekonomin inte fungerar för de flesta amerikaner. De har helt rätt när de säger att den finansiella sektorn, med tjänstemän och valda representanter i maskopi, blåste upp och gjorde vinst på den kreditbubbla som brast, vilket kostade miljoner amerikaner jobb, inkomst, sparande och bostadsvärden. Eftersom de dåliga tiderna har hållit i sig, har amerikanerna också tappat sin tro på upprättelse och återhämtning."

"Den inledande ilskan har förstärkts av nedskärningar och de förtroendevaldas hunger för kampanjpengar från Wall Street, vilket är en giftig kombination som åter visat bankers och bankirers politiska makt, samtidigt som vanliga amerikaner lider."

Det är en myt att det ligger i det amerikanska folkets natur att vara reaktionära. Låt oss komma ihåg vad bibeln säger: "Så ska de sista bli de första och de första bli de sista." Detta är ren dialektik! Just på grund av att de amerikanska arbetarna har varit mer politiskt outvecklade än de europeiska arbetarna, kan deras utveckling också ta ett oerhört dramatiskt språng.

CNBC ylade att de protesterande "let their freak flags fly" (ungefär "lät sina märkliga flaggor svaja"), och var "överrens med Lenin." Tyvärr är detta omdöme något förhastat. De protesterande, åtminstone inte de flesta, var ännu inte i linje med Lenin. Men de lär sig från sina erfarenheter. Och några slag från en polisbatong lär dem mer om den kapitalistiska statens natur än en läsning av Staten och revolutionen.

Eftersom de amerikanska arbetarna inte har ett arbetarparti med massbas, bär de inte heller på tyngden av ett reformistiskt ledarskap som använder sin auktoritet för att hålla tillbaka arbetarna, såsom fallet är bland annat i Europa. De är färska och saknar de europeiska arbetarnas reformistiska och stalinistiska fördomar. Därför kan de amerikanska arbetarna utvecklas mycket fort så snart de börjar röra på sig.

Detta syns redan i Occupy-rörelsen. Den brutala polisrepression som rörelsen i Oakland möttes av visar hur rädd USA:s härskande klass är för den revolutionära potentialen hos en sådan rörelse. En indikation på det som komma skall var kravet på en generalstrejk, vilket är ett oerhört positivt steg i rätt riktning och som visar ett instinktivt medvetande hos ungdomen om vikten av att knyta band till den organiserade arbetarrörelsen. Detta var första gången på 70 år som idén om en nationell generalstrejk diskuterades öppet av sektioner inom fackföreningsrörelsen i USA.

Occupy-rörelsen är i själva verket bara toppen av ett isberg av mycket mer utbredda stämningar av motstånd. Att den antifackliga lagen i Ohio besegrades i folkomröstningen i november 2011 är en annan indikation på detta. Att 61 procent röstade mot lagstiftningen var en stor seger för den organiserade arbetarrörelsen, som använt sina betydande resurser för att nå detta resultat. Detta visar de verkliga stämningar som utvecklas inom USA:s arbetarklass.

Det var Marx och Engels som förklarade behovet av ett arbetarparti som kunde bryta loss arbetarna från de borgerliga partierna. Grundandet av ett sådant parti kommer bli en historisk händelse i USA. Även om det skulle grundas på ett reformistiskt program kommer det omedelbart och som en magnet dra till sig fackanslutna och icke fackanslutna arbetare, ungdomar, svarta, latinamerikaner, kvinnor och arbetslösa. Under förhållanden av en social kris kan ett amerikanskt arbetarparti röra sig skarpt åt vänster, och snabbt utvecklas i riktning mot centrism.

Efter Wisconsin och Occupy har rörelsen vuxit norr om gränsen till franska Kanada. Som svar på en ökning av studenternas terminsavgifter med 75 procent, startade studenterna i Quebec en obegränsad strejk den 14 februari. Denna rörelse växte till att bli den största och längsta studentstrejken i Kanadas historia, med 170 000 i fortsatt strejk och över 300 000 som deltog på ett eller annat sätt. Detta resulterade också i den största demonstrationen i Quebecs (och Kanadas) historia med 300 000 deltagande (av Quebecs befolkning på strax under 8 miljoner). Som svar har regeringen antagit en provisorisk lag som förbjuder folksamlingar på fler än 50 personer och ålägger dryga böter mot protestanter och strejkvakter. Detta visar att borgarklassen, under denna period av åtstramningar, bara kan acceptera de demokratiska rättigheterna så länge arbetare och ungdomar inte använder sig av dem i verklig kamp. Faktumet att detta pågår i det så kallat civiliserade Kanada visar att det kan förekomma var som helst. Denna fantastiska mobilisering är något nytt i Kanadas moderna historia, men det är en fortsättning på den bredare internationella kampen mot åtstramningar. Som man kunnat se i tidigare kamper, som Frankrike 1968, kan studenternas kamp vara den tändande gnista som inspirerar arbetarklassen till rörelse. Den bredare arbetarklassens deltagande är nödvändig om rörelser som dessa ska kunna nå framgång. Oavsett om studenterna segrar eller inte kommer proteströrelsen lämna efter sig ett permanent spår som kan bana vägen för framtida kamp.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.