Var kommer Podemos ifrån och var är partiet på väg?

av Fredrik Albin Svensson
Bild: Andreuvv/Wikipedia (CC BY-SA 3.0)

Vänsterpartiet Podemos har tagit den spanska klasskampen med storm. Efter att ha bildats bara några månader tidigare, lyckades de få 8 procent i EU-parlamentsvalet, efter en imponerande kampanj med många massmöten runt om i landet. Man har efter det till och med lyckats bli största parti i vissa opinionsmätningar, och har över 300 000 registrerade medlemmar. Hur kunde partiet växa så snabbt och vad betyder detta för arbetarklassens revolutionära flygel?

Podemos lanserades i januari 2014 av Pablo Iglesias, som är en professor och före detta medlem i det kommunistiska ungdomsförbundet. Under en period dessförinnan hade han bjudits in till tv-debatter eftersom det gav goda tittarsiffror, där han genom skarpa attacker mot högern blev välkänd och populär över hela landet. På basis av denna popularitet bestämde sig han och några av hans vänner för att ställa upp i EU-valet, genom Podemos.

De lanserade en effektiv kampanj i sociala medier, men huvudsakligen fick de sin spridning via tv, där mediemogulerna sannolikt tänkte att de skulle kunna splittra vänsterrösterna. Men Iglesias var med i debatter varje dag, där han lyckades koppla an till den massiva frustration som finns i det spanska samhället, helt enkelt genom att säga saker som de är, istället för politikers vanliga, "å ena sidan... å andra sidan..."-uttalanden. Man fick till slut 1,24 miljoner röster, eller 8 procent av rösterna. Samtidigt ökade Izquierda Unida från 3,7 procent till 10 procent.

Podemos tävlar nu med det borgerliga Partido Popular (PP) om att vara det största partiet i Spanien. De gick från 15 procent i augusti till ungefär 26 procent i december. Deras program inkluderar nationalisering av "strategiska sektorer" av ekonomin (däribland bankerna), en genomgripande reformering av hela det politiska systemet, 35-timmars arbetsvecka, rätten till självbestämmande för förtryckta nationaliteter med mera. Izquierda Unida faller samtidigt i opinionsmätningarna, trots att de har ett program som liknar Podemos, eftersom de ses som en del av etablissemanget.

Borgarklassen är panikslagen över utvecklingen. Ledare i tidningarna skriker högt om "marxistleninisterna" i Podemos ledning. De är rädda, inte eftersom Podemos är några marxister – för det är de inte – utan för att Podemos visar att folk håller på att förlora förtroendet för de borgerliga institutionerna och partierna, inklusive arbetarpartierna, som traditionellt skulle ha kunnat hålla arbetarklassen i schack. Podemos inträde på scenen är en politisk jordbävning.

Francodiktaturens fall

För att förstå situationen i Spanien idag måste man göra en tillbakablick i den spanska klasskampens dramatiska historia. Arbetarpartiernas misslyckande i den spanska revolutionen på 1930-talet, och senare flera av partiernas öppna förräderi, ledde till att den fascistiska Francodiktaturen kom till makten. De huvudsakliga tendenserna inom arbetarrörelsen under revolutionen var de socialistiska och de anarkistiska. Stalinismen hade inte någon egentlig bas i den spanska arbetarklassen och kunde egentligen bara göra insteg genom socialisternas, anarkisternas och POUM-isternas förräderi och misstag. Men den spanska revolutionen krossades blodigt och Franco upprättade sin diktatur 1939. Den spanska arbetarklassen var besegrad för flera decennier framöver.

Det ekonomiska uppsvinget under efterkrigstiden gjorde att den spanska industrin utvecklades fort, och med den en betydligt starkare arbetarklass. I och med att industrin utvecklades, försvann dessutom småborgerligheten alltmer, och därmed den sociala basen för Francos regim. På 1960-talet började den spanska arbetarklassen sakta resa sig igen, bland annat genom gruvstrejker i Asturien, där gruvarbetarna spelat en heroisk roll under revolutionen på 30-talet. Francos diktatur skakade i sina fundament, men det dröjde till hans död 1975, när kungen tog över makten, innan processen kunde nå sin fullbordan.

Vid mer än ett tillfälle rådde det revolutionära stämningar på Spaniens gator, när den spanska arbetarklassen krävde hämnd på Francos närmaste medarbetare, frigörelse för de förtryckta nationaliteterna och att man gjorde sig av med alla rester av den gamla diktaturen. Detta skulle nämligen kräva att man gjorde sig av med hela den spanska borgarklassen, som levt gott under Francos styre.

Borgarklassen var tvungen att samarbeta med arbetarklassens ledare för att inte förlora allt under den turbulenta period som följde på Francos död. Ledarna för socialistpartiet (PSOE) anmälde sig genast som villiga, och även ganska snart Kommunistpartiet, i utbyte mot att man gjorde dem lagliga. Mot att man fick borgerlig demokrati, gick man med på att inte ställa Francoregimen till svars för sina brott, och därigenom försökte man inte heller organisera någon revolutionär kamp. Man fortsatte att förtrycka de olika nationaliteterna och man lämnade ekonomin i borgarklassens händer.

Izquierda Unida

Kommunistpartiet hade i början av 70-talet haft stora delar av den mest politiskt medvetna ungdomen och arbetarklassen inom sina led, men förräderiet straffade sig. I valet 1982 vann socialistpartiet PSOE absolut majoritet, och Kommunistpartiet gick från 10 procent 1979 till 4 procent 1982. För att inte förlora allt såg man sig tvungen att söka allianser med andra vänstergrupperingar, vilket ledde till bildandet av Izquierda Unida, som stod klart till vänster om PSOE. På basis av sin mer radikala politik vann de 9 procent i valet 1989 och 11 procent i valet 1996.

Men de hade också en ultravänsteristisk attityd gentemot PSOE. De kallade dem för ett borgerligt parti, och vägrade att söka samarbete. På vissa platser gjorde man till och med allianser med borgerliga partier med ursäkten att man skulle göra sig av med PSOE:s inflytande. Detta ledde till att man förlorade röster mot slutet av 90-talet, och därefter till en desperat högersväng, vilket innebar att man anpassade sig till PSOE:s politik.

Istället borde man ställt dem till svars för deras klassamarbetspolitik, genom att söka allianser med dem på basis av de frågor som deras gräsrötter kämpade för, samtidigt som man vidhöll en skarp kritik. Högersvängen i IU ledde till att de förlorade ytterligare röster. De har visserligen svängt till vänster sedan 2009 igen, men saknar ett klart socialistiskt program, och har inte lyckats kanalisera ilskan i det spanska samhället.

Den revolutionära processens utveckling i Spanien

Gruppen Podemos por el Socialismo.Mellan 2008 och 2012 sparkades 300 000 hushåll ut ur sina hem, samtidigt som bankerna fick ta emot enorma summor från regeringen för att täcka upp för att bostäderna förlorade i värde. PSOE röstade genom ett nedskärningspaket, förlorade valet och blev ersatta av högerpartiet PP, som fortsatte nedskärningarna ännu mer brutalt.

Indignadosrörelsen uppstod under 2011 som en ockupationsrörelse, under inspiration av händelserna i Egypten och på Tahrirtorget. Arbetarna genomförde samtidigt två generalstrejker på en dag vardera, men man lyckades inte rubba regeringen, på grund av bristen på ett ledarskap med ett perspektiv om hur man ska fortsätta kampen.

Ockupationer av torg och demonstrationer kan visa på storlek och styrka, men de hotar inte borgarklassen. Efter att man hållit en generalstrejk på en dag, skulle man behöva utveckla den till en obegränsad generalstrejk, tills man fällt regeringen, för att den ska ha effekt i ett läge där borgarklassen desperat behöver göra nedskärningar för att rädda sitt system.

Under 2013 gick därför processen in i en lugnare fas, där kampen fortsatte mer lokalt, med kampanjer mot vräkningar och olika strejker i offentlig sektor, som i sig var oerhört radikala. Men de var fortfarande mindre i jämförelse med de enorma mobiliseringarna under 2011 och 2012. Under slutet på 2013 kunde man börja se att obegränsade strejker uppstod, som isolerade fenomen. Arbetarklassen började inse att man var tvungen att kämpa lika beslutsamt som borgarklassen. Den hade tillgodogjort sig de föregående årens erfarenheter.

I januari lanserades Podemos, men det var fortfarande inte säkert att det skulle bli mer än en mediafars av det. I mars marscherade mer än en miljon människor från olika delar av landet in till Madrid under parollen "Bröd, jobb och bostad". Man kunde se kommunistiska och anarkistiska flaggor, och stora delar av demonstrationen sjöng traditionella sånger från den spanska revolutionen på 30-talet.

I maj hölls EU-valet där Podemos vann 8 procent. I juni hade skandalerna i det spanska kungahuset blivit så stora och kungen så rädd att han var tvungen att avgå och lämna plats åt sin son – men arbetarna tog chansen att kräva republik, med hundratusentals på gatorna dagarna efter runt om i Spanien.

Podemos ett politiskt uttryck

När massprotesterna först bröt ut 2011 reagerade de mest radikala ungdomarna och arbetarna med att förkasta alla politiska partier som man såg som ansvariga för attackerna, nedskärningarna och privatiseringarna. Det var ett viktigt steg framåt, att arbetare och ungdomar förlorade sina illusioner för de etablerade partierna som alla hjälptes åt att upprätthålla det kapitalistiska systemet och därmed låta borgarklassen berika sig på arbetarklassens bekostnad.

Men med det kom också nya illusioner av att man skulle kunna besegra högerpolitiken endast genom spontan kamp, utan massorganisationer som ledning i kampen. De följande årens kamp visade att det var falska förhoppningar. Borgarklassen var fast besluten om att låta arbetarklassen betala för krisen. Podemos har kunnat växa explosionsartat eftersom de motsvarade behovet av en ledning i kampen. Det var resultatet av att arbetarklassen förstått att om man ska besegra högerpolitiken och högerregeringen så måste man ha ett alternativ att besegra dem och ersätta dem med. IU kunde inte vara det alternativet, men Podemos har en potential att bli det.

De höll sin första kongress i mitten på oktober, med 8000 deltagare, och har nu över 300 000 medlemmar. Inte sedan diktaturen föll har man kunnat skåda sådan entusiasm i arbetarklassen. På kongressen höll majoriteten av deltagarna anföranden där de pratade om nationaliseringen av nyckelsektorer av ekonomin, däribland bankerna. Vissa pratade om arbetarklassen, vilket gav stora applåder bland de som deltog. Detta är viktigt, på grund av att ledarskapet för Podemos konsekvent vägrat ta ordet "arbetarklass" i sin mun – och föredrar att prata i mer diffusa termer, som "vanligt folk".

Podemos är alltså fokuspunkten för den spanska arbetarklassen, för radikaliseringen. De spanska kamraterna i IMT har vänt sig med full styrka dit, bland annat genom kampanjen "Podemos por el socialismo" (ung. "Vi kan gå mot socialism" eller "Podemos för socialism"). Men trots all vänsterretorik saknar Podemos fortfarande ett socialistiskt program. Ledningen är vänsterreformister och inte revolutionära marxister.

Flera av Iglesias rådgivare var också rådgivare åt Chavez i Venezuela, och förespråkar en halvmesyr, där man nationaliserar några nyckelsektorer, men håller borgarklassen i övrigt intakt. Därmed ger man borgarna chansen att omgruppera sig och attackera.

Podemos för heller inte fram kravet på arbetarkontroll, som är nödvändig för socialism och för en planerad styrning av ekonomin. Detta visar att man inte förstår arbetarklassens roll. Iglesias har inte heller varit fullt konsekvent i sina uttalanden – vid ett tillfälle har han till och med ute och svamlat om att Spanien skulle återbetala sina skulder till utlandet "på sikt", enligt samma linje som Tsipras i Grekland. Det skulle i sådana fall oundvikligen leda till oerhörda nedskärningar och attacker på arbetarklassen i Spanien, för skulder som inte är deras.

Men Podemos bas kommer försöka pressa partiet åt vänster. Kampen inom partiet kommer ta allt skarpare karaktär. Det finns ingen annan väg ut för den spanska arbetarklassen än en socialistisk revolution, och det är allt tydligare för allt större delar av den spanska arbetarklassen. Ledningen för Podemos hamnar samtidigt under hård press från den spanska borgarklassen att anpassa sig till den spanska kapitalismens behov. Och om de sviker sina löften kan partiet upphöra att existera, lika snabbt som det uppstått.

Å andra sidan kan de pressas till att ta en konflikt med den spanska borgarklassen, och logiken i konflikten kommer då tvinga dem att luta sig på arbetarklassen för stöd. Men dess begränsade program och perspektiv kommer ändå göra att ledningen i varje läge kommer försöka nå kompromisser med borgarklassen.

Det är alltså mycket svårt att förutspå utgången av processen, eftersom det är en kamp mellan levande antagonistiska krafter. Det finns en enorm potential i Podemos, men organisationen är oerhört instabil. Podemos kommer polariseras i enlighet med de klassintressen som finns representerade inom partiet, vilket kommer ge upphov till en vänsterflygel och en högerflygel som går i revolutionär respektive borgerlig riktning.

Arbetarklassen behöver ett revolutionärt massparti och skapandet av Podemos är därför ett oerhört steg framåt. Podemos är inte lika insyltade i en vana av klassamarbete och kan därmed drivas till vänster enklare under pressen från arbetarklassen. Men för att Podemos ska bli ett konsekvent revolutionärt parti, moget uppgiften att elda den spanska arbetarklassen till ett maktövertagande måste de ställa sig på marxismens grund. Marxisternas uppgift i Spanien är därför att gå med i Podemos för att bekämpa borgerliga idéer, och kämpa för marxismens idéer.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.