Uteslutningen av Allard – en attack mot vänstern!

Ung Vänster Örebros ordförande, Markus Allard, har uteslutits från Vänsterpartiet och Ung Vänster. Allard har varit en drivande person inom vänstern i partiet och ungdomsförbundet, och uteslutningen är en attack och markering mot hela vänstern. Det skapar en dynamik i våra organisationer där man istället för att uppmuntra en öppen debatt blir misstänksam mot varandra. Kritiker tiger och rättar sig in i leden. Detta gör hela vänstern svagare.

Anledningen till uteslutningen ska vara att han ”gillat” organisationen Revolutionära Frontens sida på Facebook. Men med mindre än ett år kvar till valet önskar sig partiledningen ingenting hellre än en regering med S, MP och V. Det finns ett hopp om att man genom att anpassa politiken på kort sikt ska kunna få mer ”inflytande”, att partiet ska framstå som inte alltför radikalt och som ett ”realistiskt” och ”samarbetsvilligt” parti. Detta är den verkliga orsaken till uteslutningen.

Vi i Avanti stödjer inte Revolutionära Frontens metoder. Men vi kommer inte hurra när polisen gör tillslag mot en del av vänstern – den må sedan vara förvirrad eller till och med skadlig – och vi kommer aldrig acceptera uteslutningar som en ersättning för politisk diskussion.

RF:s metoder skadliga

Revolutionära Fronten tror att deras tillslag mot fascister och rasister kan försvaga dessa rörelser och förhindra att fascismen blir starkare. Men så förhåller det sig tyvärr inte. Enskilda aktivister kan varken bekämpa eller förhindra tillväxten av fascism eller rasism i samhället. Endast masskamp ledd av arbetarklassen kan göra det.

Vissa kanske tror att RF:s arbete kan fungera som en gnista som kan sätta igång en sådan masskamp, eller åtminstone göra att vänstern har en starkare position gentemot fascismen när en sådan kamp bryter ut. I själva verket förhåller de sig precis tvärtom. Deras metoder fungerar avmobiliserande. Vanliga arbetare blir bara avskräckta av de våldsamma klipp som RF själva villigt sprider, och många har svårt att se skillnad på sådana metoder och de som nazisterna använder. Inte heller de som sympatiserar med RF kommer att få en ökad insikt om behovet av masskamp mot fascisterna. Tvärtom ger RF:s metoder intryck av att det räcker med att några ”aktivister” fysiskt ger sig på enskilda fascister för att stoppa dem.

Samtidigt måste man ta det fascistiska hotet på allvar. Händelserna i Kärrtorp visar att polisen inte är några att lita på. De agerar i allmänhet hårdare mot vänstern än mot nazister och rasister. Många gånger blir högerextremister skyddade av polisen också när de kastar stenar och flaskor eller slåss. Det är fackföreningarnas sak att vidta åtgärder – upprätta självförsvarskommittéer – för att skydda rörelsen och dess aktivister. Vänsterpartiet borde arbeta för detta och driva det inom fackförbunden. Man kan inte ersätta kampen för detta med nattliga individuella äventyr i form av attacker mot enskilda fascister.

Lokala konflikter

Kamraterna i Ung Vänster Örebro, där Allard varit drivande, har på kort tid byggt upp ett starkt distrikt med många aktiva medlemmar och ett aktivt kampanjarbete. Deras framgångar har imponerat och inspirerat många Ung Vänstrare som sett hur Örebro-distriktet gjort i praktiken vad många andra bara pratat om. Under valrörelsen värvade de 350 nya medlemmar till förbundet.

Men att det byggs upp ett starkt och aktivt vänsterdistrikt gillas inte av förbundsstyrelsen, som inte vill framstå som alltför radikala. När alltfler av Ung Vänster-medlemmarna i Örebro blev aktiva också inom partiet började det oroa partiet lokalt såväl som partistyrelsen. Som Ung Vänster Örebro själva skriver kan 350 medlemmar ”vara avgörande för vem som ska hamna på vilken plats på till exempel en kommunlista.” De hade helt enkelt börjat bli en intern maktfaktor.

Under de senaste åren har Ung Vänster Örebro bemötts illa av det lokala Vänsterpartiet, men också av partistyrelsen och av Ung Vänsters förbundsstyrelse. Få distrikt har blivit så hårt ansatta inom Ung Vänster som Örebro och då särskilt ordförande Markus Allard. Tillsammans med två andra kamrater som står till vänster i förbundet hotades han av uteslutning inför kongressen 2011. Detta var samma kongress som totalreviderade principprogrammet så att mycket av det revolutionära arv som tydligt skilt Ung Vänster från exempelvis vänstern i SSU ströks. Förbundet har tagit ett steg åt höger, och tonen har blivit allt hårdare mot vänstern.

För en revolutionär politik

Vi står på tröskeln inför ett valår, då partiernas politik och karaktär kommer att synas i sömmarna. Hur vill vi att Vänsterpartiet ska framstå? Vilken politik ska vi föra? Vilka metoder ska vi använda? Vems respekt är det vi vill vinna? Vilkas röster? Vilkas stöd? Detta är frågor som det just nu sker en strid om mellan vänstern och högern.

Skiljelinjen går mellan oss som vill att Ung Vänster och Vänsterpartiet ska fungera som en energikick till en arbetarrörelse som möter försämringar av arbetarklassens villkor med ett ryck på axlarna, och de som vill anpassa budgeten till riksdagens budgetramar för att verka trovärdiga.
Det står mellan oss som vill att Ung Vänster och Vänsterpartiet konsekvent ska säga nej till nedskärningar och försämringar, och de som är beredda att ”kompromissa”. Vi som menar att den viktigaste arenan för Vänsterpartiet måste vara den utomparlamentariska, och de som menar att det utomparlamentariska ska anpassas efter situationen i riksdagen. Vi som vill att de viktigaste fackliga samarbetspartnerna måste vara de radikala fackklubbarna – inte LO ledningen. Vi som vill ha ett samarbete med vänster-SSU:are, klubbar och distrikt – inte med dess högerledning.

Kort sagt går skiljelinjen mellan oss som vill att Ung Vänster och Vänsterpartiet ska vara revolutionära och föra en socialistisk politik – som är den enda politik som kan ta oss ur krisen, avskaffa arbetslösheten, den hopplöshet och brist på framtidstro som så många ungdomar och arbetare står inför – och de som vill reformera en dysfunktionell kapitalism. Vi som kämpar för dessa idéer är bara intresserade av respekt från ett håll – från arbetarklassen och ungdomarna.

Vänsterpartiets strategi

Idag pratar man mycket om att investera sig ur krisen – och därmed rädda det kapitalistiska systemet. Men det är en naiv dröm att tro att man kan investera sig ur en så djup kris som den vi just nu ser utvecklas på världsskala. Svensk ekonomi utvecklas inte isolerat från resten av världsmarknaden, utan är tvärtom i huvudsak beroende av den genom exporten. Den svenska staten kan inte stimulera världsekonomin ut ur krisen, ingen stat har de enorma summorna som skulle krävas för det. Så länge vi är inne i en överproduktionskris, då det finns för många varor som de inte kan få sålt, kommer borgarklassen inte att investera, eftersom de inte kan få sålt sina varor.

Konsekvensen av stimuleringar från statens sida blir bara att man tillfälligtvis skjuter upp och och lindrar krisen men till priset av en statsskuld, en förvärrad överproduktion och en än värre spekulation på börsen. För att göra sig av med överproduktionen måste de lägga ned massvis med företag och fabriker runtom i världen och därmed orsaka massarbetslöshet. För att göra den industri som återstår lönsam behöver de sänka arbetarklassens löner och försämra deras arbetsvillkor. För att bli av med statsskulden måste de göra enorma nedskärningar inom offentlig sektor. Att försöka bevara kapitalismen i detta läge och inge illusioner i att det finns en politik som kan vara bra för både arbetarklassen och borgarklassen kan bara innebära en kapitulation inför borgarklassen och den politik som de kräver.

Alla partier som pratat om behovet av att stimulera ekonomin har när de närmat sig makten eller kommit till makten övergett denna idé för att fortsätta med nedskärningspolitiken. Så exempelvis Socialistpartiet i Frankrike. Den enda lösningen på krisen är att avskaffa kapitalsimen, nationalisera bankerna och storföretagen och ställa dem under arbetarklassens demokratiska kontroll. Vårt mål bör vara att stärka arbetarnas sida i klasskampen och att därmed kunna bli ett parti som de arbetare och ungdomar som vill kämpa för socialism vill gå med i, och kämpa genom. Det kräver dock för det första att Vänsterpartiet både centralt och ute i kommunerna en gång för alla ställer sig på arbetarnas sida och inte deltar i några kompromissuppgörelser med högern.

Men partiledningen vill få godkänt från de högsta hönsen i arbetarrörelsen, som bestämmer om det blir något regeringssamarbete. Detta betyder att man anpassar sig till arbetarrörelsens yttersta höger, som består av sådana genomruttna ”ledare” som Löfven. Dessa vill i sin tur vinna respekt från borgarklassen och i deras ögon framstå som respektabla, samarbetsvilliga och realistiska politiker. Detta innebär att de också kommer föra borgarklassens politik. Den strategi som Vänsterpartiets ledning anammat är inte bara en strategi för klassamarbete: den leder oss till avgrunden. Alla exempel visar att de vänsterpartier som sätter sig i en regering eller som mer och mer vattnar ur sin politik blir hårt straffade. Rifondazione Comunista i Italien har nästan helt kollapsat. SV i Norge och SF i Danmark har straffats hårt för sin medverkan i koalitionsregeringar, etc.

Partier som däremot kämpar emot nedskärningarna har tydligt tjänat på det. Detta är ett guldläge att just föra fram en tydlig socialistisk politik och konkret ta strid för ett sådant program. Fler och fler inser att kapitalismen lett oss in i en återvändsgränd – och många arbetare och ungdomar söker med ljus och lykta efter ett alternativ. Partiet kunde vara det alternativet, och vinna mycket på det.

Partierna och klassen

Vänsterpartiet bildades en gång för att vänstern uteslöts ur Socialdemokratin till följd av sin kompromisslöshet gentemot borgarklassen, för att den stod upp för den revolutionära socialismen. Dessa rötter måste partiet återvända till. Det är varje marxists, revolutionärs och kommunists uppgift att stanna kvar i förbundet och partiet och kämpa för detta. Anledningen är enkel: Det finns inga alternativ. Att lämna partiet är att utesluta sig själv.

Bara socialdemokratin har en starkare ställning och längre tradition inom arbetarklassen i Sverige. Förvisso är arbetare ofta besvikna på sina partier, men de andra partierna är för små för att utgöra ett alternativ. Man känner dem knappast ens till namnet. De bästa av dessa småpartier är bara goda exempel på hur fruktlöst detta konstgjorda ”partibygge” blir i verkligheten. De kan inte utmana de två partier som arbetarklassen i mer än hundra år sett som sina partier. Dessa partier och fackföreningsrörelsen är de enda verktyg som den svenska arbetarklassen har.

De är inte perfekta verktyg. Klasskampen kommer också att innebära en kamp för att omvandla dessa verktyg. Arbetare kommer tvingas kämpa för att göra dem till verkliga kamporganisationer, på arbetarnas sida mot borgarklassen. Det kommer vara en kamp mellan gräsrötterna och byråkratin, mellan höger och vänster. En kamp för att arbetarrörelsen ska anta ett socialistiskt program och en socialistisk strategi. Ledningen kommer pressas åt vänster eller bli utbytta av mer stridbara ledare.

Många försök har gjorts genom historien från arbetarpartiernas ledningar att genom uteslutningar utrota det revolutionära arv som de kommer ifrån. Men revolutionen kan aldrig separeras från arbetarrörelsen. Arbetarrörelsen är och förblir dess kanal. Bara det att de finns de som vill slänga ut andra för att de har avvikande åsikter säger en hel del. Varför är man så rädda för de revolutionära marxistiska idéer som vår tendens företräder? Varför slänger man idag ut Markus Allard?

Svaret går att hitta i den nuvarande ledningens politiska svaghet. De har inga svar på kapitalismens kris. Det är många år sedan de tappade tron på arbetarklassen och dess förmåga att ta makten från borgarklassen genom en socialistisk revolution. Detta förklarar den nuvarande kräftgången i opinionsundersökningarna, och oförmågan att ta politiska initiativ mot högern.

Som en förberedelse inför valet försöker Vänsterpartiet göra allt för att framstå som respektabla inför Socialdemokraterna. Att utesluta Markus Allard är ett led i detta. Därför måste alla som vill se ett verkligt revolutionärt Ung Vänster och Vänsterparti kämpa emot uteslutningen. Vi håller inte med Allard eller Örebro-distriktet i alla frågor. Men vi försvarar alla inom vänsterflygeln som blir attackerade och står för alla medlemmars rätt till avvikande åsikter. Vi måste kämpa för ett verkligt revolutionärt Ung Vänster och Vänsterparti! Upphäv beslutet att utesluta Markus Allard!

Ylva Vinberg
medlem i Ung Vänster och Vänsterpartiet

Ylva Vinberg

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,179FöljareFölj
650FöljareFölj
2,000FöljareFölj
672PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna