Ung Vänsters kongress – ett steg fram för vänstern

Den 9-12 maj höll Ung Vänster sin 46:e kongress i Linköping. Efter förra kongressen, då principprogrammet totalreviderades och förbundet tog ett klart steg åt höger, trodde inte många att det skulle gå bättre denna gång. Men trots att vänstern stod svagare än förra gången fick man igenom flera viktiga motioner.

Ung Vänsters kongress 2011 innebar ett steg åt höger. Alla kritiska skrivningar om socialdemokratins reformism ströks samtidigt med kritiken mot välfärdsstaten och mot byråkratin i LO. Det skrevs in i principprogrammet att det under vissa omständigheter kan vara progressivt att stödja en imperialistisk intervention i ett ”krigsdrabbat” land. Stycket om det socialistiska samhället blev mer otydligt och beskrevs som ”det jämlika samhället” där arbetarklassen med hjälp av löntagarfonder ska styra samhället.

Därmed förklarades inte det socialistiska samhället som något kvalitativt annorlunda än kapitalismen. Genom att förneka behovet av att krossa den borgerliga staten förnekas också den socialistiska revolutionen. Därmed togs mycket bort som många har sett som det gör Ung Vänster till just Ung Vänster och inte bara en kopia av SSU med färre medlemmar. Många ur vänstern i Ung Vänster har också slutat eller blivit mindre aktiva då man såg förändringarna i principprogrammet som ett utraderande av en stor del av Ung Vänsters identitet och historia. En av få strider vänstern vann var att ordet ”kommunism” skulle stå kvar som Ung Vänsters mål.

Inför denna kongress hade förbundsstyrelsen (FS) presenterat ett krisprogram under rubriken ”En annan värld är möjlig – Ung Vänsters svar på kapitalismens kris”. Det är mycket positivt att den kapitalistiska krisen diskuteras mer inom svensk vänster. Detta är en av de viktigaste frågorna som vänstern världen över behöver diskutera för att kunna lägga fram en lösning på krisen och ett alternativ till de åtstramningar och attacker som vi ser i alla krisdrabbade länder.

På vad beror krisen?

En av de främsta motionerna som diskuterades och som flera från vänstern gick upp och argumenterade för var en motion under rubriken ”Kapitalismens kris är en överproduktionskris”, skriven av undertecknad. I den förklarades att:

”Vad är en överproduktionskris? Under kapitalismen producerar arbetare ett värde som överstiger värdet på deras arbetskraft – det som de sålt till kapitalisten och som de får betalt för i form av lön. Resten är det mervärde ur vilket kapitalisterna får sina vinster. Man kan också säga att arbetarna endast får betalt för en del av alla de varor som de producerar. Det är helt enkelt omöjligt för arbetarna att konsumera alla de varor som produceras. Men för att kapitalisterna ska kunna realisera det skapade mervärdet måste de få sina varor sålda – i sista hand till de arbetare som producerat dem. Detta är en olöslig motsägelse. Förr eller senare måste den uppbyggda kapaciteten utnyttjas genom att man säljer varor till konsumenterna. … Den nuvarande krisen sköts upp länge genom kreditutgivning, vilket kom till ett slut 2008. … Kapitalisterna har inte kunnat göra lika mycket vinster på att investera i produktionen längre, eftersom marknaden nått sin gräns. De kan producera fler varor men de kan inte få dem sålda. Det finns ’för mycket’ prylar, hus, mobiler, bilar etc. Därför går deras pengar till spekulation, där de kan göra större vinster.”

Den enorma spekulationen beror alltså på att produktivkrafterna växt sig för stora för det kapitalistiska systemets trånga ramar. Marknaden klarar inte av att absorbera allt som produceras inom kapitalismen. Detta är ju paradoxalt, att samtidigt som miljoner svälter till döds och lever i fattigdom så har vi ett överflöd på varor som borgarklassen inte kan få sålda. Eftersom denna paradox beror på utsugningen av arbetarklassen så kan inte kriser förhindras inom kapitalismen, eftersom den bygger just på denna utsugning. Bara en socialistisk revolution som tar makten ifrån borgarklassen och upprättar en nationaliserad planerad ekonomi kan förhindra fler kriser.

Förbundsstyrelsens misstag

I FS förslag beskrevs den nuvarande krisen som ”en konsekvens av nyliberal ekonomisk politik”. En sämre levnadsstandard för arbetarklassen, skrev man, har lett till att konsumtionen hållits uppe med hjälp av krediter – vilket i sin tur lett till en finanskris. Visserligen fanns enstaka meningar i programmet om hur krisen orsakats av inneboende motsättningar inom kapitalismen, men man försökte inte förklara vad som menas med det. Man förklarade inte varför denna kris föregåtts av en sådan enorm spekulation. Inte heller kunde man förklara varför vändningen från keynesiansk politik till nyliberalism gjordes på sjuttiotalet. Man har inte analyserat de underliggande processer som lett fram till denna kris, vilket är A och O i en marxistisk analys.

I motionen förklarade vi vidare:

”Många kriser har föregåtts av en period av enorm spekulation. Men under perioden innan denna kris har den nått en omfattning som inte motsvaras av någonting vi sett tidigare. Enbart handeln med så kallade derivatinstrument uppgår till 650 biljoner dollar. Konsumtionen och den ökade levnadsstandarden har som FS riktigt konstaterar i väldigt hög grad baserat sig på krediter (lån). Genom lån har människor kunnat köpa hus, bil och annat som de tidigare aldrig kunnat ha råd med. Och som de egentligen inte hade råd med nu heller. Konsekvenserna av denna lånebubbla ser vi tydligt i den nuvarande krisen. En annan viktig faktor är avregleringen av finansmarknaden och kreditutgivningen. Men det är felaktigt att påstå att detta är den grundläggande orsaken till krisen. Det är riktigt att all spekulation och kreditutgivning har gett denna kris en finansiell prägel. Men i grund och botten är det en överproduktionskris, vilken yttrar sig som en finanskris.”

Förbundsstyrelsen hävdade under debatten och i sitt svar till motionen att de höll med oss om att det är en överproduktionskris och att lösningen är socialism. Samtidigt ville de avslå motionen som just ville förklara vad det är för något. Deras argument var att de ville fokusera på denna kris och inte kriser i allmänhet. Men hur skall man kunna förstå krisen om man inte förklarar hur den uppstått? De kunde tyvärr inte argumentera för sin linje på ett seriöst sätt. Denna motion gick igenom. Någon mindre viktig skrivning togs bort, men vi vann diskussionen och det står nu klart och tydligt att krisen är orsakad av överproduktion och en förklaring av detta.

Krisen och euron

FS hävdade vidare att Sverige skulle varit bättre ”rustat” när krisen kom om regeringen fört en reformistisk, keynesiansk politik istället för en nyliberal. Genom olika beslut (som att stå utanför euron) skulle man kunna klara sig undan krisen ganska länge (eller kanske till och med helt och hållet?).

Vi förklarade:

”Förbundsstyrelsen skriver … att Sverige till följd av borgarnas försämringar står sämre rustat för krisen. Detta hänger samman med deras tidigare argumentation, att krisen orsakats av en nyliberal politik. Men detta påstående är delvis felaktigt. Det är viktigt att förstå att allt inte är svart eller vitt under kapitalismen. Mycket kan vara både bra och dåligt för kapitalismen. Som åtstramningar. De leder till att krisen fördjupas, men höjer vinsterna för kapitalisterna. Alla nedskärningar och attacker som genomförts är självklart dåliga för arbetarklassen, men de är bra för kapitalisterna och på det stora hela positiva för kapitalismen i Sverige. Visst ökar regeringens åtgärder även arbetslösheten och minskar köpkraften hos arbetarklassen. Detta är självklart dåligt för systemet som helhet, det har FS delvis rätt i. Men det är ändå nödvändigt och det är mer bra än vad det är dåligt för kapitalisterna.”

Samma sak gäller statlig stimulering av ekonomin. Under vissa förhållanden kan det leda till en viss förbättring av det ekonomiska läget. Å andra sidan skapar de ett skuldproblem”.

Och vidare:

”[Förbundsstyrelsen] skriver: ’Det svenska folkets nej i EMU-folkomröstningen 2003 är den enskilt främsta förklaringen till att Sverige ännu inte har drabbats värre av krisen.’ Detta är en grov överdrift. Visst har Sverige kunnat dra fördel av att stå utanför EMU. Men dessa fördelar är inte huvudorsaken till att Sverige klarat sig undan krisen. Så stor påverkan har helt enkelt inte valutan och höjningar/sänkningar av räntan. … Om FS påstående vore riktigt, varför har då inte Tyskland drabbats hårdare, som ju är en del av EMU? Och varför har Storbritannien drabbats så hårt, när de står utanför?

Den främsta orsaken är att Sverige, precis som Tyskland – och till skillnad från Storbritannien – fortfarande har en hyfsat stark industri. Sverige är ett litet land beroende av sin export. Detta gör att landet är väldigt känsligt för vad som händer i resten av världen. … Vår uppgift kan inte vara att påstå att vi är bättre än alliansen på att administrera den kapitalistiska ekonomin. Vår uppgift är inte att inge illusioner att vi kan lösa krisen genom en bättre politik inom kapitalismens ramar. Vår uppgift är, däremot, att förklara att denna kris inte kan lösas inom systemets ramar.

Ska man sänka räntan? Den är redan nära noll. Ska man investera sig ur krisen? Sanningen är att Sverige långt ifrån har ekonomiska muskler att lyfta hela världsekonomin. Att stimulera ekonomin kan i längden bara leda till ännu mer överproduktion, och i sista hand till en högre statsskuld. Åtstramningar leder till att köpkraften undergrävs och har en dämpande effekt på ekonomin. Varken nyliberalism (monetarism) eller keynesianism kan ta oss ur krisen … Oavsett vilken politik som förs kommer krisen bara att bli djupare. I ett kapitalistiskt system kommer vi behöva stå ut med åratal av försämringar och nedskärningar. Det enda alternativet är en socialistisk revolution.”

Lösningen är socialistisk revolution

Eftersom FS i allt väsentligt inte baserat sig på marxismen gjorde man en rad allvarliga politiska misstag. En felaktig förklaring ger en felaktig lösning. Eftersom förbundsstyrelsens förklaring var att krisen orsakats av nyliberalismen var deras förslag till ”lösning” också en återgång till keynesianismen – den inriktning som borgarklassen haft efter andra världskriget fram till sjuttiotalskrisen – med stora löneökningar, en utbyggd välfärd, utbrett statligt ägande och hård reglering av finansmarknaden. Detta var reformismens guldera.

Krisen på sjuttiotalet satte stopp för den långvariga och starka högkonjunkturen. I dokumentären Lönesänkarna som sändes i SVT kunde vi se hur oroade borgarklassen i Sverige var över att för stora löneökningar, en för bra levnadsstandard och för trygga arbetsvillkor för arbetarklassen hotade kapitalets vinster. Borgarklassen hade inte längre råd med en välmående arbetarklass. Det var samma situation i resten av västvärlden, och borgarklassen vände därför från keynesianism till monetarism, nyliberalism. Lönerna hölls tillbaka, finanssektorn avreglerades, statliga företag privatiserades, välfärden började utsättas för år av nedskärningar och arbetarklassens arbetsvillkor försämrades. Detta genomfördes i alla västvärldens länder, om än olika snabbt i olika länder, vid lite olika tidpunkter och olika hårt.

I förslaget skrev FS:

”Tidigare har länder tacklat kristider genom att från samhällets sida investera, öka efterfrågan och därmed föra en stabiliseringspolitik. På så vis försöker man hålla sysselsättningen uppe och viktiga investeringar i till exempel bostäder och infrastruktur kan göras.”

De föreslog saker som en statlig investeringsbudget som ska rusta upp infrastruktur, genomföra klimatvänliga investeringar för att minska beroendet av fossila bränslen, bygga bostäder, skapa full sysselsättning med mera. De ville begränsa bankernas utlåning och förbjuda ”de mest destruktiva” formerna av spekulation. FS kunde inte låta bli att också de säga att den slutliga lösningen är socialism – utan att nämna revolutionen – och man förde också fram en del luddigt formulerade krav på nationaliseringar.

Även om vi alla håller med varandra om att den slutgiltiga lösningen är socialism så skiljer vi oss i synen på vägen dit och vilken politik ett revolutionärt ungdomsförbund och ett revolutionärt parti bör föra tills vi tagit makten, och för att vi ska ta makten. FS verkar tro att vi under denna kris kan föra en grön reformpolitik som å ena sidan inte tar makten från borgarklassen och därmed inte ligger bördan för krisen på deras axlar, men inte heller lägger bördan för krisen på arbetarklassen. Istället ska man göra det bättre för alla!

FS tänker sig en återgång till efterkrigstiden glansdagar. Problemet är bara detta: på den tiden hade vi en tillväxt och aldrig tidigare skådad utveckling av produktivkrafterna, som tillät både höga vinster för borgarklassen och högre löner och bättre levnadsstandard för arbetarklassen.

Men detta var ett historiskt undantag. Idag lever vi under en av de värsta kriserna för kapitalismen någonsin. Den senaste högkonjunkturen har inte varit som under efterkrigstiden, som baserades främst på investering i produktion och en utveckling av produktivkrafterna. Tvärtom har den byggt främst på en ökad utsugning av arbetarklassen och bildandet av bubblor genom enorm spekulation. Konsumtionen har hållits uppe genom krediter. Det var en ohälsosam högkonjunktur vilket gör att krisen är desto djupare.

Vad vi därför står inför är hårda och skoningslösa attacker i land efter land, brutala attack från en beslutsam borgarklass som vill att arbetarklassen ska betala för krisen med förstörda liv. Detta har redan börjat i länder som Spanien, Grekland och Portugal.

Vad ska arbetarrörelsens svar vara? Att helt gå över på borgarklassens sida som grekiska PASOK? Att vackla fram och tillbaka som grekiska Syriza? Detta är konsekvensen av deras reformistiska politik, där de gjort sig illusioner om att det går att förhandla med trojkan. Men den enda förhandling trojkan och den internationella borgarklassen är intresserad av är en utskällning. De dikterar för arbetarrörelsen hur den ska hålla tillbaka arbetarklassen, inte strejka, sitta i regering och genomföra attackerna för ”nationens bästa” (kapitalets bästa). Valet är vårt att göra: vilken sida står vi på? Arbetarklassens eller borgarklassens? Vem ska betala? Det finns ingen mellanväg.

Världsrevolutionen

Under verksamhetsplanen var en av våra motioner återigen en av de främsta som diskuterades. Den handlade om det politiska läget i Sverige och världen. Vi ville föra in ett stycke som beskriver den kamp vi sett i världen under de senaste åren och att det är ett resultat av krisen. I det stycket skriver vi om hur den kamp vi sett bara är början och att vi kommer se revolutioner i land efter land som en konsekvens av krisen. I detta stöttades vi inte av resten av vänstern som har en ganska pessimistisk syn på världsutvecklingen. De menar att man inte kan säga med säkerhet att vi kommer se mer kamp i världen, eller att det vi sett är en början på en kampvåg och de tror definitivt inte att man kan säga att det är början på en världsrevolution. De menar också att vi ser början på en stark fascistisk rörelse. Och att man inte kan säga med säkerhet om denna kamp kommer bli revolutionär eller bli till ett stöd för fascism istället.

Det sägs ofta att bara för att arbetarklassen får det sämre betyder det inte att resultatet per automatik blir ökad klasskamp. Detta används ofta som ett argument för att vi inte kan veta om vi befinner oss i början av en kampvåg eller inte. Det är självklart helt riktigt att det inte finns någon automatik mellan arbetarklassens levnadsstandard och klasskamp och det gäller åt båda hållen. Det är lika felaktigt att påstå, som förbundsstyrelsen gjorde under debatten, att arbetarklassen tenderar att bli mer kampvillig när man får igenom krav och reformer.

Revolutioner skapas inte av några agitatorer, aktivister eller intellektuella. Den arabiska revolutionen skapades inte av några individer på Facebook. Den ryska revolutionen startades inte av bolsjevikerna. Eller för den delen av några andra partier eller ens av fackföreningarna. Revolutioner uppstår för att vi lever i ett klassamhälle där arbetarklassen och närstående klasser/skikt sugs ut och förtrycks av borgarklassen som äger produktionsmedlen och köper vår arbetskraft.

Så varför är inte människor konstant ute i kamp? Svaret är ganska logiskt. Människor måste leva. De flesta människor orkar strejka konstant, demonstrera, slåss med polisen, bygga barrikader och ockupera sin arbetsplats. Det är få människor som orkar vara politiskt aktiva livet igenom. De flesta människor måste leva sina liv, arbeta för att få det att gå ihop, ta hand om sina barn.

De flesta människor tycker att förändring är besvärligt och tycker att allt som har med kamp att göra mest verkar jobbigt. De flesta börjar inte kämpa om de inte måste. Men vi lever i ett klassamhälle och ibland tvingas man gå ut i kamp. Ibland kommer den där sista droppen, som ofta kan verka väldigt slumpartad, som gör att de minst benägna att göra något helt plötsligt är de allra mest hårdföra. Saker och ting förändras inte gradvis, utan i språng och i tvära kast. Ett tryck byggs upp under ytan tills det plötsligt exploderar. Så vid ett vulkanutbrott, så vid en revolution. Därmed förvånas de flesta när en revolution bryter ut. För ett missnöje har länge byggts upp under ytan men inte gett sig till känna. Innan dess klagar de flesta inom vänstern på arbetarklassens apati, brist på klassmedvetenhet, dess förborgerligande och så vidare. Vad det visar är bara den brist på vetenskaplig förståelse vänstern i allmänhet har för klasskampens upp- och nedgångar.

Så även om man inte kan säga exakt under vilka förhållanden klasskamp kommer att bryta ut, finns det något mer att säga? Jo, absolut. Om man analyserar 1900-talet kan man tydligt urskilja vissa perioder då vi sett en våg av revolutioner i flera länder. Dessa perioder liknar varandra. På samma sätt har vi sett perioder då det varit mindre klasskamp i många länder.

Perioden efter första världskriget var en sådan period av uppsving i klasskampen. Vi såg revolutioner i flera länder och förrevolutionära stadier i ett antal länder som Ryssland, Ungern, Finland och Tyskland. Sverige var ett av de länder som befann sig i ett förrevolutionärt läge 1917-1919. Trettiotalet med krisen och depressionen var även det en period av hård klasskamp. Perioden efter andra världskriget och sjuttiotalet var också perioder av revolutioner. Vad har dessa gemensamt? De är alla perioder i samband med en djup kris för kapitalismen eller ett världskrig. De är perioder av stora förändringar, då allt man tidigare varit van vid förändras. Det kapitalistiska systemet blottar sitt riktiga ansikte, ytan av demokrati och alla illusioner spolas bort. Det betyder att människor börjar ifrågasätta systemet. En vänstervåg uppstår inte ur intet. Den uppstår för att högern diskrediteras, för att det kapitalistiska systemet diskrediteras och arbetarklassen, den lägre medelklassen och ungdomen får nog.

En period av kris skakar allas medvetenhet och gör att människor ifrågasätta det samhälle vi lever i. Alla föreställningar måste omprövas eftersom de visar sig vara osanna. Att vi har sett hård klasskamp i Grekland, Spanien och Portugal är inte en mekanisk fråga, det handlar inte om att ”de har fått det lite sämre och därför vill de strejka”. Arbetarklassen, unga och lägre medelklass förlorar just nu allt de har. Medan borgarklassen flyttar sina pengar utomlands. Det kapitalistiska samhället blottar sig för vad det är: ett barbariskt förtryckarsamhälle.

Att vi ser en början på en kampvåg är för oss ett rent konstaterande. Vi har sett kamputbrott på alla jordens kontinenter. Men vad menar vi marxister när vi säger att vi befinner oss i början av världsrevolutionen? Betyder det att vi kommer se revolutioner bryta ut i alla länder, samtidigt och imorgon? Nej, vad vi menar är att vi befinner oss i början av en process där länder över hela världen, en efter en (kanske inte alla) kommer dras in i en revolutionär process.

Detta beror på att vi står inför den sannolikt värsta krisen för systemet hittills. Borgarklassen kommer försöka ta tillbaka allt det vi kämpat oss till under de senaste femtio åren. Vi befinner oss i början av krisen, därmed befinner vi oss i början av världsrevolutionen. Detta kan pågå i årtionden.

För ett marxistiskt förbund!

Totalt sett var kongressen ett litet men betydelsefullt steg framåt för vänstern. Denna artikel har fokuserat på diskussionen kring krisprogrammet. Det var den främsta diskussionen, men det var flera andra viktiga diskussioner där vänstern fick igenom skrivningar som man förlorat på tidigare kongresser. Bland annat en mer revolutionär syn på fackföreningsrörelsen där man vill se fler radikala fackklubbar som en strategi att bekämpa byråkratin inom fackföreningsrörelsen.

Detta är framför allt ett tecken på att unga människor söker efter ett alternativ till den reformism och samförståndsanda som i decennier präglat svensk politik.  Detta kan också ses i de upplopp som skett i Stockholms förorter. Unga i Sverige börjar få nog och söker en väg ut.

Vi menar att det inte är upp till arbetarrörelsen och vänstern att skapa klassmedvetande eller kamp. Det kommer att uppstå automatiskt. Det som arbetarrörelsen har till uppgift är att ge den ett organiserat uttryck och leda den. Borgarklassen har all erfarenhet i världen av hur man krossar kamp i blod, hur man korrumperar arbetarklassens ledare, hur man på en mängd olika sätt krossar en revolution. De har ekonomin, staten, media i deras händer. Vi har vårt numerära övertag, men när tusentals eller till och med miljoner för första gången i livet börjar tänka politiskt och kämpa är det inte självklart att alla kommer till samma slutsatser samtidigt. Arbetarrörelsen måste fungera som arbetarklassens kollektiva minne, som har de erfarenheter och lärdomar som gjorts i tidigare revolutioner.

Detta är marxismen. Marxismen är framförallt en guide till hur vi ska ta makten och införa socialism. Men marxismen är inte det dominerande i arbetarrörelsen. Reformismen är det dominerande. Klassamarbete, förhandlingar, reformer som sägs gynna ”alla” – både arbetarklassen och borgarklassen. I många fall har ledningen för socialdemokratiska och socialistiska partier inte ens dessa illusioner kvar. De kanske sår dem inför ett val, men när de kommer till makten så för de ändå bara högerpolitik i borgarklassens intresse. Detta gör socialdemokraterna i Danmark, socialisterna i Frankrike eller det värsta förräderiet av alla – grekiska Pasok. Om vi ska lyckas ta makten måste vi rensa arbetarrörelsen från reformismen. Vi måste få en revolutionär ledning för arbetarrörelsen. Historien visar att de flesta revolutioner som misslyckats ytterst gjort det på grund av att arbetarrörelsen inte haft en revolutionär ledning.

Under de senaste decennierna har samförståndsandan inneburit en överenskommelse mellan arbetarrörelsens ledning och borgarklassen om att säkra rekordstora profiter till kapitalisterna och försämra för arbetarklassen. Reformismen var innehållslös och innebar nedskärningar redan innan krisen. Om en rödgrön regering kommer till makten nästa år kommer den som det ser ut fortsätta nedskärningspolitiken och – när krisen förvärras – tvingas till hårda attacker. Sådan är reformismens logik. Accepterar man kapitalismen som det enda möjliga systemet, så måste man också acceptera dess konsekvenser. Sitter man i regering utan att försöka bryta med kapitalismen, måste man ta ansvar för den.

Detta är vad Vänsterpartiet och Ung Vänster måste förstå. Vi har ett ansvar att vara den del av arbetarrörelsen som säger nej till attacker och svek mot arbetarklassen och som organiserar emot det sveket. Detta var trots allt anledningen till att Vänsterpartiet en gång bildades. Partiet bildades ur ungdomsförbundet. Det var de unga som sa nej till partiets svek. På samma sätt måste vi idag trycka på från vänster och sprida marxismen inom Vänsterpartiet. Men för att göra det måste först Ung Vänster stå på en stabilt marxistisk grund. Det är det vi kämpar för.

Ylva Vinberg

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,178FöljareFölj
646FöljareFölj
2,000FöljareFölj
672PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna