Ung Vänsters kongress 2015 – framgång för vänstern

av Thea Wilhelmsson, Moa Sönnerbrandt och Ylva Vinberg
Foto: Samuel Scherman

Ung Vänsters kongress gjorde det tydligt att vänstern stärkts inom förbundet. Författarna till denna rapport förde själva fram flera motioner med revolutionärt marxistiskt innehåll. Framför allt var det dock motioner från Skåne-distriktet som röstades igenom, vilket var ett positivt steg i riktning åt vänster, men tyvärr otillräckligt för att bryta förbundets reformistiska inriktning.

Den 14-17 maj höll Ung Vänster kongress i Karlstad. För första gången på många år, blev detta en stor framgång för vänstern i förbundet. Nästan alla vänsterfalangens motioner vann majoritet i omröstningarna, och flera från vänstern valdes in i förbundsstyrelsen. Men trots en radikal retorik var det konkreta innehållet i dessa motioner och förslag tyvärr bara ett litet steg till vänster om ledningens politik. Många av vänsterns motioner innehöll en radikal brödtext, men förslagen verkade vara anpassade för att lättare "gå igenom". Då blir också skillnaderna mindre, eftersom det politiska innehållet urvattnats.

Under kongressen hölls många viktiga ideologiska diskussioner som knyter an till mycket som hänt under de senaste två åren: synen på staten, fascism, rasism och förhållandet till Vänsterpartiet. Författarna till denna artikel hade ihop med flera andra skrivit motioner, varav en röstades igenom. Dessa förespråkade alla en öppet revolutionär hållning, som är vad ungdomar och arbetare idag behöver. Att medvetet tona ned det revolutionära budskapet för att vinna "inflytande", är att odla illusioner i reformismen – och därmed i kapitalismen. Våra motioner var i nuläget för radikala för majoriteten av kongressombuden, och att de inte vann majoritet återspeglar detta faktum.

Vi diskuterade kapitalismens kris utförligt i motioner. Det finns en anledning till detta. Kapitalismens kris är långt ifrån löst, utan har snarare förvärrats – och den svenska ekonomin kommer oundvikligen påverkas av detta. Då kommer de sociala reformer vi kämpade oss till under den kapitalistiska tillväxtperioden att ställas under fråga. År 2012 flaggade Fredrik Reinfeldt för en höjd pensionsålder till 75 år, trots att han insåg att detta skulle bli fruktansvärt impopulärt.

I andra länder ser vi redan hur den ekonomiska krisen tvingar den härskande klassen och de borgerliga partierna – tillsammans med de socialdemokratiska, som går samma ärenden – att försöka få arbetarna att bära hela bördan för krisen. För dem är det otänkbart att bankirer och kapitalister skulle lätta på plånboken. Tvärtom gör de allt för att försvara sina ekonomiska intressen. Det är en oförsonlig konflikt, som inte går att lösa i kapitalismen. Välfärd för majoriteten eller privata vinster för en minoritet.

Ung Vänster måste därför ta allvarliga steg för att bli ett verkligt revolutionärt förbund. Detta börjar med det politiska programmet, och förverkligas i den konkreta kampen på gator, torg, arbetsplatser och i skolor. I allt detta måste man förklara den verkliga situationen: att kapitalismen inte kan erbjuda löner, välfärd och ett bra liv på nivåer som rådde fram till 1980-talet. Detta var möjligt bara med grundval i kapitalismens tillväxtperiod efter det andra världskriget – men nu råder tvärtom överallt stagnation. Den period vi står inför innebär därför allt hårdare tider för arbetare och ungdomar, fram tills dess att arbetarklassen gör revolution, störtar detta system och bygger socialism. Detta är grundfrågan.

Folkfront eller klasskamp?

Moa Sönnerbrandt i talarstolen. Foto: Samuel SchermanSedan uteslutningen av Markus Allard och gruppen runt honom förra året på grund av deras stöd till Revolutionära Fronten, har debatten om antifascism fortsatt inom Ung Vänster. Den handlar fortsatt om hur man ser på vad fascism är och hur man bekämpar den. Förbundsstyrelsen förklarade att de tycker att fascismen "ibland är borgarklassens vapen, ibland inte" och att det därför är nödvändigt att kunna samarbeta med liberaler, eller som de själva formulerade det: "alla försvarare av demokratiska landvinningar".

Detta är enligt den stalinistiska traditionen inom Ung Vänster, där man sedan 30-talet fört fram att sättet att bekämpa fascismen är genom en "folkfront" med alla som inte är öppna fascister. Problemet är att borgarklassen och dess representanter, både på 30-talet och idag, alltid är mer rädda för en massrörelse bland arbetare och ungdomar än de är för fascister. Det gör att även de mest liberala och, i ord, "antifascistiska" borgerliga partierna kommer att försöka oskadliggöra och sabotera den antifascistiska kampen.

Samtidigt som den del av borgarklassen som inte har några skrupler kring fascismen alltmer aktivt stödjer den, tjänar den liberala borgerligheten bara som en demokratisk täckmantel. På 30-talet hemlighöll den spanska folkfrontsregeringen Francos fascistiska uppror samt avväpnade, fängslade och mördade medlemmar ur arbetarmiliserna eftersom man påstod att de skulle "skrämma bort liberalerna". Den franska folkfrontsregeringen lät Hitler invadera och ockupera landet hellre än att beväpna arbetarna i Paris. I Tyskland gjorde liberalerna inte det minsta motstånd mot Hitlers maktövertagande. Överallt var liberalerna främst intresserade av att stoppa revolution, arbetarkamp och massmobiliseringar mot fascismen.

Idag ser vi hur alla borgerliga partier och borgerlig media (och även en hel del så kallade ledare för arbetarrörelsen) beskriver fascistattackerna som bråk mellan "våldsbejakande" vänsterextremister och högerextremister, med ett tydligt budskap om att vänsterextremismen är den största faran. Fascisterna får ett massivt polisskydd varje gång de vill synas ute på gatorna – till och med på första maj – parallellt med att staten direkt organiserar våld mot motdemonstrationerna. Liberalerna tiger om att fascister som utfört våldsamma attacker släpps fria eller får lindriga domar, medan de ylar om "lika goda kålsupare" när vänsteraktivister blir attackerade, hotade och knivhuggna.

Det spelar ingen roll om delar av borgerligheten påstår sig vara antifascister och vilja "delta i kampen emot fascism" - varje försök att anpassa kampen för att få med dem leder bara till att man gör kampen emot fascism harmlös och ineffektiv. Fascisterna kan endast pressas tillbaka genom masskamp som visar de verkliga intressena och styrkeförhållandena i samhället samt en kamp för socialism som gör att den antifascistiska kampen inte bara blir en defensiv reaktion på fascisternas aktivitet. I slutändan kan endast socialismen eliminera hotet från fascisternas våld.

Antifascism är självförsvar

Under tiden måste vi satsa på att göra varje demonstration emot fascism så stor som möjligt och se till att dessa har ett försvar som gör att unga tonåringar, barnfamiljer och pensionärer också kan känna sig trygga att delta. För att inte Kärrtorp eller Malmö ska upprepas måste arbetarrörelsen organisera ett självförsvar, där vi har betydligt fler demonstrationsvakter än idag och att de tränas så att de kan försvara demonstrationer effektivt emot våld från såväl fascister som poliser.

Vi, författarna till denna artikel, hade därför skrivit en motion om att fascismen är borgarklassens vapen mot arbetarklassens kamp och att vi därmed inte kan samarbeta med den liberala borgarklassen i kampen emot den. Vi hade också skrivit en motion om att vi inte kan lita på den borgerliga staten att skydda oss från fascisterna, utan att arbetarrörelsen behöver ett eget organiserat självförsvar.

Förbundsstyrelsen lade som vanligt in en egen tolkning av motionerna och menade att självförsvar innebär att man låter "grobianer, legosoldater och paramilitära grupper" härja fritt på våra demonstrationer. Detta är i linje med deras rädsla för att hamna i dålig dager hos liberaler och reformister, som hindrar dem från att göra den antifascistiska kampen så framgångsrik som möjligt. Ung Vänsters ledning har förhållit sig mycket passivt i förhållande till kampen emot fascism och rasism och lämnat det helt upp till enskilda klubbar, aktivister och distrikt att själva besluta om hur och om man vill intervenera.

De motioner som gick igenom under dessa diskussioner var motioner från vänstern i Skåne, som argumenterade för att man måste ha en konfrontativ, det vill säga en offensiv men inte våldsam, antifascistisk kamp. Även om denna inte tog avstånd ifrån en folkfrontstaktik, och inte specificerade vikten av att koppla samman kampen emot fascism med kamp för socialism, så var den tydlig om vikten av att delta i kampen emot fascism och rasism. Den nämnde inte heller uttryckligen, till skillnad från FS, samarbeten med högern som önskvärt. Därmed var den ett steg i rätt riktning.

Staten

Thea Wilhelmsson i talarstolen. Foto: Samuel SchermanEn annan diskussion, som hör samman med den om fascism, var den om staten. På 2011 års kongress totalreviderades Ung Vänsters principprogram. Högern lyckades få igenom en extremt urvattnad och reformistisk skrivning om staten, som där enbart skulle "demokratiseras". Under denna kongress dök denna debatt upp på nytt.

Den marxistiska uppfattningen är att den borgerliga staten måste krossas och ersättas med en verkligt demokratisk ordning – en arbetarstat. Anledningen är att statens grundläggande karaktär är borgerlig, och dess uppgift i sista hand är att befästa och upprätthålla det rådande systemet. Detta har Marx och Engels förklarat gång på gång på grundval av erfarenheterna från Pariskommunen 1871.

Förbundsstyrelsen menade att statens klasskaraktär inte alls är helt igenom borgerlig under kapitalismen. Tvärtom, sade de, kan den under trycket från arbetarrörelsen tvingas agera i arbetarklassens intresse och därmed delvis ändra karaktär. De menade också att skolan kan användas som en murbräcka emot kapitalismen. Om polisen sade de att deras uppgift är att "skydda oss [!] från kriminalitet" – och inte, vilket är en grundläggande marxistisk åsikt, att skydda privategendomen.

Förbundsstyrelsens formuleringar rimmar illa med de erfarenheter många gjort av hur polisen betett sig på demonstrationer mot vänsteraktivister och arbetarungdomar. Det har blivit alltmer tydligt att polisen skyddar fascisterna och inte oss. Och det rimmar illa med de erfarenheter som framförallt invandrarungdomar i förorterna gjort av polisens trakasserier i många år. Därför förlorade FS linje.

En av våra motioner gick igenom, som förklarade den marxistiska synen på staten i fråga om skolan. En motion från Skånevänstern som tog tillbaka en del av det som urvattnades 2011 gick också igenom. Det fanns också en motion om en mindre romantisk bild av välfärdsstaten, där man argumenterade för att en sådan klasskompromiss inte kan vara ett mål för dagens vänster.

Synen på Vänsterpartiet

En annan viktig diskussion handlade om synen på Vänsterpartiet. Vi argumenterade för att det är oerhört skadligt för både Vänsterpartiet och Ung Vänster om vi låter bli att kritisera Vänsterpartiet när de säljer ut sin politik för att nå uppgörelser med Socialdemokraterna. Det finns ett stort missnöje bland unga och arbetare idag, men de ser inte till Vänsterpartiet som ett alternativ. En del mindre medvetna söker sig därmed till Sverigedemokraterna, andra till Fi eller röstar inte alls.

Det enda sättet för Vänsterpartiet att få arbetarklassens förtroende och för Ung Vänster att locka till sig unga radikala arbetare, är att dels gå till val på ett revolutionärt program som kan erbjuda en framtid till alla arbetare och ungdomar, men också visa sig hålla fast vid det och mobilisera kamp för det. Till skillnad från nu, när man alltför ofta inte försöker mobilisera någon kamp alls utan endast håller sig till vad budgeten tål eller Socialdemokraterna vill gå med på. Istället för att säga sanningen framställer man sedan usla kompromisser som segrar.

Som alltid argumenterade förbundsstyrelsen med flera för att det inte är vår roll att säga åt Vänsterpartiet vad de ska göra. Men saklig och kamratlig kritik av Vänsterpartiet menar vi inte skadar partiet – tvärtom. Om de gör fatala misstag är det vår plikt som del av samma rörelse att säga vad vi tycker, och lägga fram vår kritik. En riktig vän är inte den som alltid håller tyst – det är inte att hjälpa utan att stjälpa.

Är socialismen möjlig?

En debatt som återkom under kongressen och även under kongressens seminarium med Kajsa Ekis Ekman som pratade om situationen i Grekland, var utsikterna för kampen för socialism. Medan förbundsstyrelsen, en stor del av förbundet precis som vänstern i Sverige i stort har en pessimistisk syn på möjligheterna att uppnå socialism under vår livstid har vi tvärtom en mycket optimistisk syn.

Kajsa Ekis Ekman summerade vänsterns inställning till frågan mycket väl när i ett svar på en fråga om inte socialism, med ett nationaliserande av bankerna och storföretagen under arbetarnas demokratiska kontroll, är det enda sättet att ta sig ur den kris Grekland är i nu. Hon svarade att "Det är inte så lätt!" Trots hennes kritik mot att Syriza inte borde lägga sig så platt, menade hon att det enda de kunde göra var att ställa in betalningarna av lånen och sedan genomföra reformer utifrån det ytterst lilla budgetutrymme som skulle bestå. I slutändan visar sig den stora delen av vänstern inte ha något alternativ till en reformistisk strategi.

Detta är för att de inte tror att socialism är möjligt, för att de inte tror att man kan avskaffa kapitalismen, för att de inte tror att massorna – arbetarklassen – kan vinnas för en socialistisk revolution. För en skeptiker är socialism aldrig möjligt; den ligger alltid hundra år framåt i tiden, är alltid för svår; massornas medvetande är aldrig tillräckligt högt eller deras kamp tillräckligt välorganiserad. Bakom ord om realism gömmer sig en brist på förtroende för arbetarklassens förmåga att kämpa och nå ett socialistiskt medvetande, kombinerat med illusioner i att man kan reformera kapitalismen till att bli bättre (hur bra eller hur halvdålig man tror att den kan bli beror på hur långt man står till vänster).

Socialismen kommer aldrig att vara enkel att uppnå, och om man väntar på en dag då det kommer vara enkelt kommer man vänta för alltid! Det är i detta som vi som skriver denna artikel skiljer ut oss. För vi tror att just i denna period där kapitalismen genomgår sin värsta kris någonsin så har redan många och kommer ytterligare miljontals att tappa förtroendet för kapitalismen och bli mottagliga för socialistiska idéer.

Ung Vänster måste bli ett revolutionärt ungdomsförbund

Kongressen avslutas med internationalen. Foto: Samuel SchermanKapitalismen sviker just nu alla löften om en framtid värd namnet, och istället visar den sig bara vara en mardröm för majoriteten, kombinerat med ett lyxliv för den enda procent som tillhör den härskande klassen. Därför söker allt fler efter alternativ. Krisens vidd gör att inget land i slutändan kan komma undan, utan alla kommer dras ner i samma slags kris som Sydeuropa befinner sig i. Samma brutala attacker kommer även hit till Sverige. Och i ett sådant läge räcker inte de små steg som Vänsterpartiet må tänkas ta till vänster, eller de små steg som Ung Vänster nu har tagit. Man måste vara beredda att bryta med kapitalismen, ha en politisk plan för hur det ska gå till och mobilisera för en kamp emot kapitalismen och alla attacker.

Man måste våga vara revolutionära socialister – öppet inför alla redan idag. Inte för att en majoritet kan vinnas för socialism idag, men för att de kommer kunna göra det så småningom – och om Vänsterpartiet och Ung Vänster ska kunna erbjuda ett sådant socialistiskt alternativ måste man redan idag skola sina medlemmar i vad det innebär och vinna respekt som ett principfast parti och ungdomsförbund som inte lägger sig platt för Socialdemokraterna och borgerlig media. Om man inte gör detta, utan istället vacklar fram och tillbaka kommer man i slutändan inte ha något existensberättigande i arbetarklassens ögon.

Tiden kommer utvisa vad de små stegen till vänster som togs kommer innebära. Vi hoppas att den nyvalda ledningen kommer att ta de nödvändiga stegen, för att nå de radikala ungdomar som i nuläget sällan ser till Ung Vänster som ett kämpande revolutionärt alternativ. Men om vänstern fortsatt anpassar sig till högern i förbundet, så kommer resultatet utan tvivel att bli den motsatta. I vår period blir behovet av ett revolutionärt parti för arbetarklassen och ungdomen alltmer trängande, och därför stagnerar alla arbetarpartier som inte klarar av att inta en sådan position. Ung Vänster ska inte vara rädda för att förknippas med "extremvänstern", utan öppet stå för en socialistisk politik som det enda som kan lösa ungdomars problem.

Redan idag ser vi att Ung Vänster inte riktigt förmår att rekrytera de som radikaliserats och deltagit på demonstrationerna de senaste åren. Det är alltså med den största omsorg om förbundet som vi för fram denna kritik, för att Ung Vänster ska kunna vara ett vapen i arbetarungdomens kamp för ett annat samhälle.

Kongressen var ett litet steg åt vänster, men små steg räcker inte. Ung Vänster behöver bli ett reellt revolutionärt alternativ för arbetare och ungdomar – det behöver bli en ledning i kampen för socialism. Det kräver att förbundet bryter med reformismens tankegods. Vi måste därför fortsätta kampen för att stärka marxismen inom förbundet – för ett verkligt revolutionärt Ung Vänster!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.