Turkiet, Brasilien, Egypten – världsrevolutionens förskalv! (del 1)

av IMT
Turkiet, Brasilien, Egypten  – världsrevolutionens förskalv! (del 1)

De dramatiska händelserna i Turkiet, Brasilien och Egypten är ett tydligt tecken på att vi gått in i en helt ny världssituation. Vi måste därför utreda dessa nya, världsomfattande processer för att bekämpa alla tendenser till rutinism.

Sedan andra världskriget har vi genomgått sju recessioner, men den nuvarande är den allvarligaste hittills. Återhämtningen från nedgången är den långsammaste på hundra år. Fem år efter krisens start präglas världsekonomin fortfarande av recession och stagnation.

Återhämtningen i USA är extremt trög och bräcklig medan Europa befinner sig i en djup recession. Tyskland som tidigare var en tillväxtmaskin står på randen till nedgång. De svagare ekonomierna i södra Europa är i djup kris. Avmattningen i den kinesiska ekonomin skapar oro och de så kallade BRIC-ekonomierna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina) är också på väg att dras in i krisen.

Nordamerika, Europa och Japan står för 90 procent av världens hushålls köpkraft. Om konsumtionen minskar i dessa länder så kan inte Kina producera. Om produktionen faller i Kina kan inte Brasilien, Argentina och Australien få sina råvaror sålda.

Globaliseringen uttrycker sig således som en global kapitalistisk kris. Det enorma skuldberget tynger ned ekonomin och förhindrar en ordentlig återhämtning. Överallt sänks levnadsstandarden och därmed också efterfrågan, vilket fördjupar krisen ännu mer.

Den amerikanska centralbankens försök att hålla nere räntorna och pumpa in likviditet i ekonomin ("kvantitativa lättnader) har inte lett till en ökad produktion. Kapitalisterna lånar pengar till låga räntor och använder dem till att spekulera på börsen. Antingen genom att köpa upp olika bolag eller genom att köpa aktier i sina egna bolag för att driva upp aktiekurserna. Detta förklarar varför börsvärdet stiger i USA trots att landets ekonomi bara växer svagt.

"Kvantitativa lättnader" (att centralbankerna trycker upp pengar för att stimulera ekonomin) har varit ett högt spel. De har räknat med att det inte kan bli någon inflation när marknaden stagnerar. Därför har de pumpat in mer pengar i ekonomin och hoppats på en återaktivering. Det kan liknas vid en drogmissbrukare som behöver mer droger för att bli "hög". Effekten av politiken minskar eftersom. Eftersom det ger mindre effekt behövs större kvantiteter för att uppnå samma resultat.

Monetaristerna har haft helt rätt när de påpekat att "kvantitativa lättnader" förr eller senare kommer leda till att inflationen exploderar. Detta kommer leda till en skarp ökning av räntan, som en tvärnit med bilen, och en ny och djupare nedgång. När USA:s centralbank meddelade att man planerade att sluta med kvantitativa lättnader föll aktiebörserna världen över. Detta visade såväl nervositeten hos borgerligheten som instabiliteten i uppgången.

Det finns ingen egentlig motsvarighet till den nuvarande krisen, i termer av dess vidd och globala karaktär. Det är visserligen sant att det inte finns någon "slutgiltig kris" för kapitalismen. Men att kapitalismen tillfälligt kan återhämta sig från denna kris säger ingenting om den fas kapitalismen befinner sig i.

De frågor som måste besvaras är: Hur lång tid kommer återhämtningen ta? Hur kan man hitta en lösning? Till vilket pris? Vissa borgerliga ekonomer menar att det kommer ta tjugo år att lösa eurokrisen. Det betyder två årtionden av åtstramning och fallande levnadsstandard, vilket kommer leda till en explosion av klasskamp överallt. Detta är vad den härskande klassen fruktar.

Borgarklassen har inte råd med några reformer, men kan heller inte ens tolerera arbetarklassens tidigare sociala landvinningar. Detta är upplagt för att provocera fram klasskamp. Därför går vi år, troligtvis årtionden av fallande levnadsstandard till mötes. Detta bereder väg för en grundläggande förändring av medvetandet.

Från Turkiet till Brasilien

Kapitalismens uppgång bidrog till att dölja de underliggande motsättningarna i samhället, men kunde inte undanröja dem. Välståndet fördelades inte rättvist. Enligt FN äger de rikaste två procenten hälften av världens rikedomar medan den fattigaste halvan bara äger knappt en procent.

En oöverstiglig klyfta har uppstått mellan rika och fattiga överallt. Med Marx ord: "Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering, och moralisk degradering vid motpolen, det vill säga för den klass, som gör kapital av sin egen produkt." (Kapitalet band 1, kapitel 25).

Detta är den ekonomiska bakgrunden till de sociala explosionerna i Turkiet och Brasilien, vilka utgör en plötslig förändring av situationen. Båda dessa länder har lyfts fram som föredömen såväl vad gäller ekonomisk tillväxt som politisk och social stabilitet. Detta har nu vänts till sin motsats.

Kapitalismens återvändsgränd uttrycker sig i form av plötsliga språng i massornas medvetenhet. Plötsliga och skarpa vändningar är en del av situationen och vi måste vara förberedda på detta. Under ytan finns det överallt en kokande vrede, vilket uttrycker sig i form av massrörelser i Tunisien, Egypten, Spanien, Grekland, Turkiet, Bulgarien, Rumänien och Brasilien. I Ryssland, Kina och Saudiarabien står man inför en liknande utveckling.

Vi bevittnar världsrevolutionens inledning. Händelser i ett land har stor effekt på medvetandet i andra länder. Moderna kommunikationsmedel gör att händelser kan spridas med ljusets hastighet. Revolutionen går från land till land som om de gamla gränserna inte längre har någon betydelse.

Dessa explosioner har utlösts av till synes orelaterade frågor av sekundär karaktär; planer på att bygga i en park i Istanbul och höjda priser i kollektivtrafiken i Sao Paulo. Men i verkligheten återspeglar de samma fenomen: nödvändigheten uttrycks genom slumpen. Det återspeglar de motsättningar som byggts upp under ytan årtionden. När denna process når en kritisk punkt kan minsta händelse sätta massorna i rörelse.

Kapitalismens företrädare togs på sängen av händelserna i Turkiet. Men inom loppet av några dagar utbröt liknande massprotester i Latinamerikas ekonomiska jätte, Brasilien, som fick hundratusentals att bege sig ut på gatorna. Demonstrationerna var de största på tjugo år. De avslöjade de motsägelser som byggts upp i form av undermålig sjukvård, dålig utbildning och omfattande korruption. Det som hittills räddat borgerligheten är bristen på organisation och ledning. Egypten är det tydligaste exemplet på detta.

Den andra egyptiska revolutionen

Perioder av omfattande klasskamp kommer avlösas av perioder av trötthet, apati, nedgångar i kampen och även reaktion. Men detta kommer bara förebåda nya och ännu mer explosiva händelser. Den egyptiska revolutionen visar detta tydligt.

Efter månader av trötthet och misstro gick 17 miljoner ut på gatorna i ett aldrig tidigare skådat folkligt uppror. Man hade varken parti, organisation eller ledning men kunde ändå kasta den hatade Morsi-regeringen över ända bara efter några få dagar.

Media i väst försökte beskriva detta som en kupp, men en kupp är per definition en rörelse av en liten minoritet som konspirerar för att erövra makten bakom ryggen på folket. I fallet Egypten var det det revolutionära folket på gatorna som var den verkliga kraften bakom händelserna. Med 17 miljoner människor på gatorna som bestämt sig att störta Morsi ingrep arméns topp, som representerar den egyptiska statens ryggrad, för att förhindra hela regimen störtades.

I varje verklig revolution är det massornas grundläggande rörelse som utgör motorn. Men till skillnad från anarkisterna, dyrkar marxister inte spontaniteten. Den har sina starka sidor men också svagheter. Vi måste förstå spontanitetens begränsningar.

De egyptiska massorna kunde ha tagit makten i slutet av juni. Faktum är att de omedvetet hade makten i sina händer. Situationen har vissa likheter med februarirevolutionen i Ryssland 1917. Lenin underströk att orsaken till att arbetarna inte tog makten inte var de objektiva förhållandena utan den subjektiva faktorn.

"Varför tar de inte makten? Steklov säger: på grund av det ena och det andra. Detta är nonsens. Faktum är att proletariatet inte är organiserat eller tillräckligt klassmedvetet. Detta måste erkännas: den materiella styrkan är i proletariatets händer men bourgeoisien visade sig vara förberedd och klassmedveten. Detta är ett monstruöst faktum som bör erkännas öppet och uppriktigt. Folket bör få veta att de inte tog makten för att de var oorganiserade och inte tillräckligt medvetna." (Lenin, Works, vol. 36, page 437, vår kursiv) [Avantis övers.]

De egyptiska arbetarna och ungdomarna lär sig snabbt i revolutionens skola. Det är därför juniupproret var mycket bredare, djupare och mer medvetet än den första revolutionen som ägde rum för två och ett halvt år sedan. Men de saknar ännu den nödvändiga erfarenhet och revolutionära teori som krävs för att revolutionen ska kunna segra snabbt och relativt smärtfritt.

Det råder ett dödläge där ingen sida kan avgöra. Det var detta som gjorde det möjligt för armén att höja sig över samhället och framstå som en högsta medlare i nationen, fastän den verkliga makten fanns på gatorna. Att vissa människor fortfarande har tilltro till armén avslöjar en extrem naivitet. Bonapartismen utgör ett allvarligt hot mot den egyptiska revolutionen. Denna naivitet kommer att brännas ut ur massornas medvetande av livets hårda skola.

De öppna kontrarevolutionärerna från Muslimska brödraskapet har drivits bort från makten. Men på grund av spontanitetens begränsningar och bristen på organisation har revolutionen misslyckats med att ta makten. Å ena sidan har den islamiska reaktionen organiserat ett kontrarevolutionärt uppror som hotar att kasta in landet i ett inbördeskrig. Å andra sidan manövrerar borgerliga element, generaler och imperialister för att beröva massorna den segern de vann med sitt eget blod.

Revolutionen var tillräckligt stark för att uppnå sitt omedelbara mål: att störta Morsi och Muslimska brödraskapet. Men revolutionen var inte tillräckligt stark för att förhindra generalerna och borgerligheten från att njuta segerns frukter. Den måste nu gå igenom ännu fler hårda lärdomar för att nå den nivå som krävs för att förändra historiens gång.

Revolutioner möjliggör för människor att lära sig snabbt. Om det hade funnits ett bolsjevikparti i Egypten likt Lenins och Trotskijs i Ryssland 1917, även om det bara hade de 8.000 medlemmar det hade i februari 1917, så hade situationen varit helt annorlunda. Men ett sådant parti fanns inte. Det måste byggas under händelsernas gång.

Kapitalets strateger var allvarligt oroade av dessa händelser. Om man bortser från oviktiga och slumpartade element så var dessa rörelser inspirerade och drivna av samma sak. Vad vi har här är ett internationellt fenomen: en tendens i riktning mot en världsrevolutionär rörelse. Liknande händelser börjar utvecklas i Europa.

Eurokrisen

Krisen i Europa visar tydligt hur sjuk världskapitalismen är. Idén var att lägga krisens bördor på arbetarklassen genom åtstramningspolitik. Men massornas beredvillighet att acceptera ytterligare sänkningar av levnadsstandarden har bestämda gränser. Dessa håller på att nås. I Portugal har den konstanta pressen på levnadsstandarden framkallat ökande sociala och politiska spänningar som uttryckts i generalstrejker och massdemonstrationer som kastat in regeringen i en kris.

Euron är inte orsaken till krisen men alla försök att rädda euron har tvingat dem till allt hårdare åtstramningar (inhemska devalveringar) som drar ned dem alla i en allt djupare kris. Resultatet av detta är ökad arbetslöshet, allt sjukare ekonomier, minskande skatteintäkter och ett obönhörligen växande underskott.

Motsättningarna mellan Tyskland och de svagare ekonomierna i södra Europa växer. Men det finns också spänningar mellan Tyskland och Frankrike, ett land som på grund av sin svaghet dras närmare södern. Tyskland vill lägga alla krisens bördor på euroområdets svagare medlemmar, vilket orsakar svåra påfrestningar på sammanhållningen. Det är inte otänkbart att dessa spänningar till slut leder till att såväl euron som EU självt faller samman. Dessa framtidsutsikter fyller borgerligheten med fasa, inte bara på denna sida Atlanten utan även i USA. Om EU faller ihop är vägen beredd för valutakrig, konkurrensmotiverade devalveringar och handelskrig som skulle leda till en djup nedgång med katastrofala effekter globalt.

Många ekonomer pratar nu öppet om möjligheten att EU splittras. Av rädsla för alternativet kanske de lyckas, mot alla odds, att hålla ihop en del av länderna men även om detta sker kommer inte mycket att finnas kvar av det ursprungliga projektet.

Klasskampen intensifieras. Revolutionära explosioner står på dagordningen i Europa. Den revolutionära potentialen i Europa är starkast i länder som Grekland, Spanien och Italien, men Frankrike ligger inte långt efter. Upploppen i Storbritannien varnade för att sådana händelser är möjliga också där i den kommande perioden.

Borgerligheten står inför ett allvarligt problem: de måste ta tillbaka alla reformer de genomfört under de senaste femtio åren. Men styrkeförhållandet mellan klasserna är väldigt ofördelaktigt för dem.

I länder som Grekland kan man säga att revolutionen redan gått in i sin första fas. Processen är förstås ojämn men utvecklas snabbare och intensivare i vissa länder, i synnerhet i södra Europa, och i en långsammare takt i de länder som har samlats på sig ett lager av fett den senaste perioden. Men överallt rör sig processen i samma riktning.

Grekland

I Grekland går utvecklingen i riktning mot revolution. Såväl arbetarna som ungdomarna har visat en fantastisk beslutsamhet och vilja att kämpa. Men de saknar ett utarbetat program för att förändra samhället. Det är vad de vill men de vet inte hur de ska uttrycka det, det är allt. Med en stark marxistisk strömning skulle Grekland stå på randen till uppror. Men våra små krafter är inte tillräckligt starka för att bistå dem med det nödvändiga ledarskapet.

Kampen har tillfälligt avtagit eftersom arbetarna har varit ute i den ena 24 timmar långa generalstrejken efter den andra utan att uppnå någonting. Likväl är stämningen fortfarande revolutionär. De reformistiska och stalinistiska fackföreningsledarna håller tillbaka klassen. Men kampen kring det statliga TV-bolaget (ERT) visar att rörelsen kan explodera igen när som helst. Ingenting har blivit löst.

Samaras-regeringen är svag och bräcklig. Samaras agerar rent empiriskt. Han snubblar från en kris in i en annan utan att veta var han är på väg. Regeringen är för svag för att göra det som behövs göras, den är splittrad och kommer inte att bestå länge. Förr eller senare kommer borgerligheten tvingas överlämna den mycket otacksamma uppgiften att regera till Tsipras och SYRIZA.

En del av den härskande klassen skulle utan tvekan vilja använda reaktionära metoder (exempelvis en militärkupp). Men de vet att detta skulle leda till ett inbördeskrig som de inte skulle vara säkra på att vinna. Så de kommer att skicka arbetarna till reformismens skola, så att de lär sig en läxa. Den kommer vara mycket smärtsam. En SYRIZA-regering skulle stå inför ett tydligt val, antingen bryta med borgerligheten och försvara arbetarklassens intresse eller kapitulera inför borgerligheten och genomföra den politik som diktateras av trojkan. Det finns ingen tredje väg.

Tsipras blev väldigt populär därför att han verkade stå för en radikal politik, bland annat en brytning med memorandum-politiken (alltså nedskärningarna) etc. Men ju närmare makten han kommit desto mer urvattnat har hans språk blivit. Han är noga med att inte lova för mycket för att inte skrämma borgerligheten och minska massornas förväntningar.

Förhoppningarna kommer dock att vara stora. Om en vänsterkoalition ledd av SYRIZA misslyckas med att vidta de nödvändiga åtgärderna mot storfinansen kommer den att orsaka en våg av desillusionering och bitterhet som bereder väg för en högerkoalition, möjligen mellan Ny demokrati och Gyllene gryning (Khrysi Argi).

I det läget skulle Gyllene Gryning växa på högerkanten och KKE på vänsterkanten. Instabila regeringar skulle avlösa varandra under en hel period. Vänsterkoalitioner som leder till högerkoalitioner och vice versa. Men inga parlamentariska kombinationer i världen kan lösa krisen.

Den grekiska borgerligheten kommer att gå försiktigt fram och pröva terrängen genom att steg för steg införa reaktionära lagar och begränsa de demokratiska rättigheterna. De kommer att försöka gå i riktning mot parlamentarisk bonapartism innan de inför en öppen diktatur.

Men långt innan en reaktionär seger kan lyckas kommer en hel serie av sociala explosioner att bryta ut, under vilka frågan om makten kommer att ställas. Under sådana förhållanden kan den revolutionära tendensen bygga sina styrkor snabbt. Den grekiska sektionen bär ett stort ansvar och den grekiska frågan måste stå högt på dagordningen i hela internationalen.

Internationella marxistiska tendensen (IMT)

London, 11 juli 2013

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.