Trumps seger visar systemets kris

av Revolution
Bild: Socialist Appeal (US)

Trumps seger var ett bombnedslag i världspolitiken. Ingen av borgerlighetens så kallade experter hade lyckats förutse denna utgång. Borgarklassen hade satsat allt på Hillary Clinton, som var den kandidat som bäst kunde försvara den rådande ordningen och USA-imperialismen. Med alla de rätta sponsorerna, kändisarna och medierna på sin sida var hon entydigt Wall Streets kandidat.

Precis därför förlorade hon valet.

Demagogen Trumps seger uttrycker på ett förvrängt sätt en vilja att bryta med det politiska etablissemanget – den klass av politiker som Hillary Clinton kommer ifrån och fungerar som systemets administratörer. Nio miljoner fler än i förra valet kände en sådan avsmak inför hela cirkusen att de struntade i att rösta.

Många liberaler skyller Trumps seger på arbetarklassen. För dem verkar arbetarklassen bara existera som social kategori när man kan beskylla den för rasism, sexism och konservatism. Till vänster ser vi andra som gärna och snabbt deklarerar att fascismen är nära – och till och med beskyller arbetare för detta – men som förnekar varje revolutionär potential hos arbetarklassen.

Sanningen är den raka motsatsen. De stridbara kamperna mot nedskärningarna i Wisconsin 2011, Occupy Wall Street, Black Lives Matter och de pågående protesterna mot Trump, visar att ett helt lager av arbetare och ungdomar inte kan vänta längre. Man tar saken i sina egna händer och uttrycker sitt missnöje på gator och torg. Klasskampen är den friska vårvind som kan svepa undan den rasistiska demagogi som Trump ägnar sig åt, genom att hjälpa arbetarklassen att i praktiken se sina gemensamma intressen.

Vissa till vänster avfärdar dessa kamper. Kampen har fel mål, paroller, antal deltagare, omfattar fel grupper och så vidare i all oändlighet.

Men man kan inte kräva att kampen redan när den tar sina första vacklande steg omedelbart ska vara fullt utrustad med ett revolutionärt socialistiskt program, beslutsamt medveten om vad som krävs för att förändra samhället, och ha en stark bas i industriarbetarklassen. Stora klasstrider inleds inte enligt detta schema. Tvärtom flammar kampen upp spontant som en följd av den objektiva situationen och innehåller till en början ett helt spektrum av olika, ofta motsägelsefulla idéer.

Trots rörelsens eventuella fel och brister måste marxister energiskt ge sig in i kampen och erbjuda stöd och förklaringar, för att höja rörelsens nivå till en medveten kamp för att förändra samhället i grunden. Bara så kan vi sätta stopp för alla nedskärningar och för rasismen.

Världspolitiken ritas just nu om mitt framför våra ögon. Det går inte att hålla fast vid de sanningar som stämde i det förflutna. Det finns ett oöverträffat missnöje och ifrågasättande. De partier och ledare från höger till vänster som försvarat systemet i flera årtionden har hamnat i kris, och nya alternativ har redan börjat växa fram.

I Spanien har det nya vänsterpartiet Podemos vuxit från ingenting, till att vara tredje största parti. I Grekland imploderade socialistpartiet Pasok efter att de fört en hård nedskärningspolitik, och ersattes av vänsterpartiet Syriza. I Storbritannien har Jeremy Corbyns partiledarskap med radikala idéer tredubblat Labours medlemsantal – nu Västeuropas största parti – vilket inneburit att kampen mot högern har inletts. Och det är bara början.

Vad vi ser är en polarisering till höger och vänster när allt fler tappar förtroendet för den borgerliga demokratin och söker en utväg ur krisen. I de allra flesta länder är polariseringen till vänster många gånger starkare än den till höger, men i länder där det inte finns något tydligt alternativ till vänster kan det tillfälligt verka som om högern är starkare.

I USA hade Bernie Sanders kunnat bryta med demokraterna och använda en självständig presidentkampanj till att lägga grunden för ett nytt socialistiskt massparti. Flera opinionsundersökningar har visat att han hade vunnit över Trump. Men Sanders förrådde den rörelse som stod bakom honom, valde att stödja det "minst onda" i form av Hillary Clinton, och såg därigenom till att miljoner amerikaner inte skulle ha något alternativ i valet.

Detta är en allvarlig lärdom för svenska socialister. Om vänstern ska kunna förhindra att Sverigedemokraterna utgör regeringsunderlag efter valet 2018 behövs ett långt mycket mer radikalt alternativ. Vänsterpartiet måste urskilja sig skarpt från Socialdemokratin, som är mer intresserade av uppgörelser och samarbete med högern än att byta politisk inriktning.

De kamper och rörelser som också här kommer att dyka upp kommer att ta alla på sängen. Sverige är liksom USA bara stabilt på ytan. Under ytan pågår redan revolutionens molekylärprocess.

Vi måste vara förberedda på det oväntade. Saker kommer inte att se ut som de har gjort hittills. Bara marxismen hjälper oss att förstå processen, som kommer att bli allt annat än enkel, rak och smärtfri.

Men vi kan inte låta oss skrämmas av de kramper och konvulsioner som utgör systemets dödsryckningar. För revolutionärer är det här en fantastisk tid att leva i. Oöverträffade möjligheter för ett snabbt skifte vänsterut öppnar sig framför oss.

Därför arbetar vi tålmodigt och systematiskt för att marxisterna ska vara i en styrkeposition där de kan hjälpa arbetarklassen att avsluta jobbet och sätta punkt för kapitalismens barbari en gång för alla.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.