Teser om Ukraina

av IMT
Foto: Ryan Anderson via flickr http://bit.ly/1cmDHYt (CC BY 2.0)

Den här texten är ett uttalande av den internationella marxistiska tendensen (IMT) om situationen i Ukraina. Det antogs enhälligt av IMT:s världsmöte i Aten, den 29 juli-3 augusti 2014.

De grundläggande orsakerna till krisen i Ukraina står att finna i de förödande effekter som kapitalismens återinförande fick. Den planerade ekonomins tillintetgörande var ett väldigt bakslag, inte bara ur ekonomisk, utan också ur social synpunkt.

Ur den planerade ekonomins askor uppstod en brutal kapitalistregim, på grundval av en storskalig stöld av statsegendom som genomfördes av olika skurk- och maffiagäng – oligarkerna, som kom att kontrollera ekonomin och därigenom det politiska systemet.

Den maffiapräglade kapitalismen resulterade i en inneboende instabilitet, där västimperialismen utnyttjade krisen i Ryssland för att öka sitt inflytande i Ukraina, vilket rubbade maktbalansen i regionen under en hel period och sålunda skapade förutsättningarna för den nuvarande krisen.

Vissa oligarker trodde att deras intressen skulle gynnas mer av en allians med väst, medan andra var knutna till Ryssland. Deras huvudsakliga drivkraft var dock att maximera sin vinst till varje pris, genom lagliga och, framför allt, olagliga metoder. På denna grund var det omöjligt att etablera ens skuggan av en fungerande borgerlig demokrati. Olika korrupta och auktoritära borgerlig regimer följde på varandra.

I slutet av 2013 beslutade den dåvarande presidenten Janukovytj att i sista stund avbryta undertecknandet av ett samarbetsavtal med EU, och beslöt i stället att skriva under ett avtal med Ryssland. Fram tills dess hade han styrt landet i enlighet med oligarkernas intresse och genomfört ett IMF-inspirerat program för ytterligare privatiseringar och nedskärningar, och stötte därmed bort det folkliga stödet för sitt styre också i sydöstra Ukraina där större delen av hans väljarbas fanns.

Enda anledningen till att han bröt med väst var att han trodde sig kunna få en bättre uppgörelse med Ryssland. Efter stalinismens kollaps genomförde den tyska kapitalismen en expansionspolitik österut och var beredd att spendera stora summor pengar för att säkerställa sin dominans i regionen. Men 2013, mitt i den europeiska kapitalismens mest allvarliga kris, var landet inte längre så angeläget att spendera den summa pengar som skulle behövts för att absorbera Ukraina (som stod inför en djup ekonomisk nedgång) in i EU. Janukovytj försökte spela ut väst mot Ryssland och vice-versa för att få ett så bra avtal som möjligt.

Hans beslut att inte skriva under avtalet med EU blev gnistan för rörelsen som blev känd som "Euromajdan". Rörelsen hade i en viss utsträckning masstöd hos de befolkningsskikt (främst i landets västra och centrala delar) som såg till väst, med illusionen om att deras levnadsstandard på något sätt skulle höjas genom att de anslöt sig till EU, eller att de skulle återupprepa det polska "miraklet". Detta var en reaktionär illusion, men en som kunde mobilisera en del av samhället i protest mot Janukovytj.

Även om den återspeglade ett verkligt missnöje och hade masskaraktär, speciellt i början, så var Euromajdan-rörelsen, under en förklädnad av kamp mot korruption och repression, i sista hand en reaktionär rörelse, om man ser till dess klassammansättning, politiska mål och dominerande politiska krafter och ledarskap.

Den var främst sammansatt av småborgerlig liberal intelligentsia, trasproletära element, ruinerade medelskikt och var större i landets lantliga delar i väst. Dess fastställda mål var undertecknandet av ett samarbetsavtal med EU, som av nödvändighet skulle behöva vara bundet till ett åtstramningsprogram som skulle innebära att arbetarklassen fick betala för kapitalismens kris. Slutligen, var de oppositionella borgerliga liberala partierna dominerande i mobiliseringen och chocktrupperna försågs av extremhögern och nynazistiska krafter.

USA spelade en viktig roll i Euromajdans utgång, på samma sätt som det var bidragande till 2004 års "orangea revolution". John McCain pratade på massmöten i Kiev och USA:s vice utrikesminister erkände sig ha spenderat fem miljarder dollar sedan Ukraina blev självständigt, för att få sin politik genomförd i Ukraina.

När Janukovytj insåg att han inte längre kunde hålla sig kvar vid makten genom repression, och var oförmögen att mobilisera några betydelsefulla krafter mot Euromajdan-rörelsen, så bestämde han sig för att göra en uppgörelse som innebar att han själv skulle avgå. Detta var för lite och för sent. De krafterna som släppts loss var inte längre intresserade av en uppgörelse utan ville ha en klar brytning. Vid denna tidpunkt användes krypskyttar för att döda demonstranter och polisofficerare. Det är inte klart vem som beordrade denna beskjutning, men resultatet blev att Janukovytj flydde landet och att en ny "tillförordnad" regering installerades i Kiev. Vissa gillar att prata om den nya regeringens legitimitet, men den röstades in av ett Radan (parlamentet) som var omringat och vaktat av beväpnade paramilitära nynazistiska och fascistiska banditer.

Vi kan inte på något sätt stödja den avsatta Janukovytj-regeringen, men den nya var om möjligt ännu mer reaktionär. Detta var de västvänliga borgerliga partiernas regering, som inkluderade ministrar från det högerextrema partiet Svoboda (som också fick posten som statsåklagare) och den bjöd in medlemmar från det nynazistiska Högra sektorn att vara en del av den (men de vägrade).

President Turtjynovs och statsminister Jatsenjuks tillförordnade regering var helt och hållet förbunden med Washingtons intressen och angelägen om att få in landet i Nato och EU. Jatsenjuk beskrev den som en regering med ett självmordsuppdrag, ålagd till ett snabbt genomförande av en rad chockåtgärder som IMF krävt, för att sedan lämna över till en nyvald regering med någon slags legitim fernissa. Bland dessa åtgärder fanns ett avskaffande av subventioner på gaspriset för uppvärmning, massavskedande av statsanställda, frysta löner och pensioner, och så vidare.

Detta fullständiga skifte av Ukrainas allianser var uppenbart provocerande för den ryska härskande klicken, som inte tänkte tillåta att ytterligare ett före detta Sovjet-land går med i eller närmar sig Nato, framförallt inte ett som hade en strategiskt avgörande flottbas för den ryska flottan i Sevastopol, och en stor rysktalande minoritet.

Sedan 2008 års krig i Georgien har Ryssland försökt hävda sig på världsarenan. Även om landet inte är i närheten av att vara så mäktigt som USA-imperialismen, så är Ryssland en kapitalistisk stat, styrd av en parasitär och rovgirig oligarki, som strävar efter kontroll över naturresurser och maktsfärer. Dess utrikespolitik bestäms uteslutande av oligarkins intressen och cyniska mål och innehåller inte den minsta lilla gnutta progressivt innehåll. Även om Ryssland inte riktigt har den ekonomiska eller militära styrkan för att utmana USA på världsarenan, eftersträvar de att ha sin egna självständiga utrikespolitik och vill förhandla med USA från en styrkeposition.

Kriget mot Georgien i Sydossetien var en vändpunkt, där Ryssland efterhand lyckades dra fördel av USA-imperialisternas misstag, att tänja sina styrkor för mycket, och Ryssland hade övermäktiga markstyrkor på regional nivå. Den ryska militären och härskarklassen iakttog – med en känsla av nationell förödmjukelse – hur land efter land i Östeuropa och till och med några som varit en del av Sovjetunionen, inbringades i västvärldens maktsfär efter SSSR:s kollaps. Jugoslaviens upplösning och bombningen av Serbien bidrog också till ryska militärens känsla av att vara omringade och under belägring.

USA-imperialismens relativa försvagning, särskilt under det senaste årtiondet när deras resurser dränerats av äventyren i Irak och Afghanistan, avslöjades fullt ut av USA:s maktlöshet i det georgiska kriget 2008. Även i Syrien, där Ryssland visserligen var beredda att överge Assad när det verkade som att han skulle störtas, antog Ryssland slutligen en position som bringade det i konflikt med USA och spelade en nyckelroll i Obamas fiasko med bombhoten mot Syrien för dess påstådda användning av kemiska vapen i augusti 2013. Allt detta har bekräftats av den senaste utvecklingen i Irak, som återigen avslöjar USA-administrationens maktlöshet.

Detta avslöjades än mer av Ukrainakrisens utveckling och annekteringen av Krim, som visade USA-imperialismens svaghet i Ukraina. USA:s regering tog till brösttoner och pratade om "röda linjer" som inte borde passeras, den okränkbara principen om nationella gränser i Europa och annat sådant skenheligt nonsens. Men i slutändan var den tvungen att acceptera fullbordat faktum, när Krim annekterades av Ryssland.

Det är värt att notera det tal av Putin där han fördömde USA-imperialismens hyckleri och kritiserade dem för att befrämja Kosovos självständighet och backa upp den med bombningen av Serbien (Rysslands traditionella bundsförvant) för 15 år sedan. Den nuvarande konflikten har fört Ryssland in i en närmare allians med Kina och ytterligare ansträngt landets relationer till USA.

Ur Kremlklickens synpunkt hade annekteringen av Krim ingenting att göra med vad befolkningen på Krim ville, utan snarare med att försvara dess egna strategiska intressen. I vilket fall, oavsett de omständigheter som folkomröstningen ägde rum under, reflekterade annekteringen befolkmajoritetens vilja på Krim, som förkastade de nya myndigheterna i Kiev och hoppfullt såg till Ryssland.

Från början vidtog den nya Majdan-regeringen i Kiev en rad åtgärder som bara kunde tolkas som en provokation mot de rysktalande ukrainarna i landets södra och östra delar. Radan röstade för att upphäva en lag som var införd av Janukovytj, som tillät minoritetsspråk att ha officiell status på regional nivå (detta blev emellertid aldrig underskrivet av Turtjynov på grund av omfattningen på missnöjet med den). Kiev tillsatte hatade oligarker som regionala guvernörer i Donetsk, Charkov, Dnepropetrovsk, och så vidare. Arbetare i de industriregionerna i syd och öst förstod att alla uppgörelser med IMF och EU och brytandet av alla relationer med Ryssland skulle bli till deras nackdel.

Därmed satte en rörelse mot Majdan igång i öst och syd, för nationella, demokratiska och sociala rättigheter. Det råder inga tvivel om att element från Regionernas parti och förmodligen ryska agenter, spelade en roll i att underblåsa den för sina egna syften. Rörelsen hade dock djupa sociala rötter och reflekterade arbetarklassens utbredda motstånd mot Kievs "tillförordnade regering", som helt riktigt sågs som en regering för oligarkerna, som trampade på deras nationella, demokratiska och sociala rättigheter.

Under flera veckor var det demonstrationer mot regeringen i Charkov, Odessa, Luhansk, Donetsk och så vidare. Denna rörelse involverade olika element. Det fanns inslag av rysk nationalism och ryska flaggor viftades med på protesterna. Inte heller detta kan tolkas från en rent nationell synvinkel. En opinionsundersökning visade att det som attraherade folk i dessa regioner till Ryssland var det faktum att ryska industriarbetare hade högre löner.

Det fanns också inslag av sovjetnostalgi, ett tillbakablickande mot en tid då det rådde full sysselsättning, utbildning och sjukvård för alla, och när det inte var en situation där miljoner tvingas emigrera i jakt på uppehälle, där det inte rådde en epidemi av drogberoende, alkoholmissbruk och förtvivlan.

Antifascism spelade också en viktig roll. Miljontals ukrainare var en del av Röda Armén i kampen mot Nazityskland. Därför kände många med rätta avsky mot de högerextrema reaktionära ukrainska nationalisterna som såg sig som arvtagare till andra världskrigets nazistkollaboratörer och antikommunistiska soldater såsom Stephan Bandera, SS Galitzia-division, och så vidare.

Här spelar också nationsfrågan en viktig roll. Stalinismens utrensningar, tvångskollektiviseringar, massdeportationer, och så vidare ledde till att en del av den ukrainska nationalismen sammankopplades med fanatiska antikommunistiska och reaktionära idéer, speciellt i de västliga delarna av landet.

Slutligen fanns det också reaktionära proryska och proryska monarkistiska inslag i rörelsen mot Majdan. På platser där vänsterorganisationer var starkare blev de reaktionära elementen svagare och vänsteridéer och symboler mer dominanta (som i Odessa och Charkov).

Men framför allt hade rörelsen djupa sociala och ekonomiska rötter inom arbetarklassen i syd och öst och kunde inte bortförklaras som ett verk av ryska agenter, agitatorer och betalda legosoldater.

Eftersom rörelsen inte hade ett tydligt perspektiv, började efter ett tag en del av den försöka hitta vad som såg ut som en genväg: beväpnade ockupationer av offentliga byggnader, ett utropande av republiker och en vädjan till Ryssland att intervenera. Detta var i någon mån en kopia av Euromajdan-rörelsens metoder, som verkade ha fungerat. Var det inte trots allt detta som hade hänt på Krim?

Men från Putins synvinkel hade Krim en strategisk betydelse, medan Donetsk och Luhansk inte hade det. En ockupation och annektering av dessa regioner skulle ha mötts av motstånd från den ukrainska armén, försatt Ryssland i ett svårt läge internationellt och skadat dess handelsförbindelser med EU, och i vilket syfte? En rysk annektering av dessa industriregioner skulle ha tvingat Kreml att betala notan för "omstruktureringen" av dess industrier, vilket skulle vara nödvändigt ur en kapitalistisk synpunkt, såväl som att inkorporera en orolig befolkning som kunde bli svår att hantera.

Den ryska oligarkins hade aldrig för avsikt att ockupera dessa två regioner i Ukraina, utan snarare att använda sin makt (främst genom sin gasförsörjning) för att tvinga regeringen i Kiev att nå en modus vivendi (tillfällig överenskommelse, ö.a.) med både Ryssland och EU (och inte bara ensidigt anpassa sig till Nato). Om det däremot hade blivit en massaker av civilbefolkningen i Donbass, hade Putin emellertid eventuellt tvingats intervenera, oavsett de konsekvenser detta skulle kunna få. Han kombinerade utpressningen genom gasförsörjningen med en uppvisning av den ryska militärmakten vid Ukrainas gräns för att få igenom sin vilja.

I detta sammanfaller Kremls intressen med den tyska kapitalismens. Tyska företag har viktiga investeringar och intressen i Ryssland och framför allt är Tyskland beroende av tillgång på rysk gas som går genom Ukraina. Varje tanke på sanktioner mot Ryssland skulle vara skadlig för den tyska kapitalismen. I detta skiljer sig Washingtons och Berlins intressen. Vita huset vet att USA:s handel med Ryssland är obetydlig och genom konflikten har det drivit på för att återförsäkra sina intressen i Östeuropa och provocera Kreml.

Valet av Petro Porosjenko, en slug oligark som har stöttat varje regering och, samtidigt, alla oppositionsrörelser i Ukraina sedan kapitalismens återinförande, återspeglade just Moskvas och Berlins intresse av en förhandlingslösning som var acceptabel för dem båda.

Utropandet av republikerna i Donetsk och Luhansk påskyndades antagligen av illusionen att Ryssland snabbt skulle erkänna dem. Den ursprungliga deklarationen om Folkrepubliken Donetsks suveränitet innehöll en rad väldigt progressiva inslag. Den beskrev det kollektiva ägandets överlägsenhet över privategendomen; den attackerade människors exploatering av varandra och stod för en multinationell, multietnisk republik. Men rörelsens klasskaraktär fortsatte vara oklar. Man använde emblem från Sovjetunionen, bilder på Lenin (och Stalin!), referenser till Sovjetrepubliken 1918 i sydöst, antifascistiskt språkbruk, och så vidare. Det var en rörelse som innehöll element som var progressiva, antioligarkiska och vänster, och återspeglade de av nödvändighet förvirrade idéer som dominerade till följd av frånvaron av ett tydligt ledarskap och 25 år av ideologisk motoffensiv som följde på kapitalismens återinförande.

 

Kiev svarade på det beväpnade övertagandet av administrativa byggnader och massavhoppen inom delar av polisen och säkerhetstjänsten till den upproriska befolkningen, med att lansera en "antiterrorist-operation" (ATO). Men tre på varandra följande ATO-insatser stoppades, då ukrainska trupper vägrade skjuta mot obeväpnade civila som omringade dem i Kramatorsk, Slovjansk, och så vidare. De till och med fraterniserade med dem. Detta visar att rörelsen i Donbass inte bara var en fråga om "ryska agenter och separatistiska legosoldater", utan hade aktivt eller passivt stöd från en majoritet av befolkningen i dessa regioner (vilket också visades i omröstningarna).

Det var inte bara trupperna som fraterniserade, utan också myterier och protester bland släkt till värnpliktiga och reservsoldater som i vissa sammanhang fysiskt hindrade trupperna från att skickas till fronten. Man måste komma ihåg att de soldater som Kievs "provisoriska regering" skickade iväg till slakten i många fall saknade ordentlig utrustning (40 procent hade ingen skyddsutrustning), mat och betalning.

Kiev svarade med att återinföra nationalgardet och olika bataljoner under inrikesdepartementet bestående av "patriotiska volontärer" från fascistiska och nynazistiska organisationer (Ukrainas patrioter, Brödraskapet, Svoboda, Majdans självförsvar, etc.), varav många var en del av Högra sektorn. Inkorporeringen av dessa paramilitära banditer i ATO tjänade två syften: det försåg regeringen med fanatiska trupper som var beredda att utföra lagliga och olagliga aktioner mot de "ryska terroristerna", och det gjorde att deras opposition till regeringen minskade (låt oss inte glömma att polisen hade dödat en av Högra sektorns ledare, som svarade med hot om att störta den med våld).

Att starta ett krig mot den egna befolkningen längs nationella linjer förde också regeringen längre åt höger, eftersom vem som helst som var emot den nu blev en agent från någon utländsk makt eller en separatist. Såväl som fascistattacker mot vänsterorganisationer och stängningen av kommunistpartiets kontor i Kiev och andra städer, såg vi steg mot att förbjuda kommunistpartiet, räder mot Borotbas lokaler i flera städer som till slut tvingade organisationen att gå under jorden, en våg av arresteringar, hårda inskränkningar mot sociala medier och ett allmänt angrepp mot de demokratiska rättigheterna.

Det skulle vara inkorrekt att beskriva Kievs myndigheter som en "fascistisk junta". Det är en oligarkregering som genomför brutala nedskärningar. Detta är samma personer som satt vid makten före Euromajdan-rörelsen. Likväl, har härskarklassen rört sig skarpt åt höger. Det är inte bara det att den använder högerextrema element som stormtrupper. Paroller som tidigare bara användes av högerextrema Banderister används nu i tidningar och medier och av politiker som Porosjenko. Första maj-demonstrationer, fackföreningsmöten och andra evenemang attackeras av högerextrema element, inklusive dem som är en del av statsapparaten. Ledande oligarker som Tymosjenko tackade öppet Odessa-massakerns gärningsmän. Samtidigt ignorerar media faktumet att Högra sektorn erkände att de brände ner byggnaden.

ATO-operationen har varit oförmögen att vinna några större strider (kanske med undantag av Mariupol) i direkt närstrid, har mer och mer förlitat sig på artillerield, flygbombningar och

andra urskillningslösa krigsmetoder. Detta har bara tjänat till att härda oppositionen mot regeringen och stärkt det väpnade motståndet. Till detta måste vi lägga Odessa-massakerns inverkan den 2 maj, samma dag som ATO lanserades.

I takt med att rörelsen i Donbass har kommit att domineras av militära element, har samtidigt reaktionära krafter kommit att bli alltmer dominerande. Varje militär konflikt drar till sig äventyrare, kriminella gäng, och liknande. Ett exempel på detta är ledaren för det beväpnade motståndet i Slovjansk, Strelkov, en rysk monarkist som kämpade som frivillig legosoldat i Tjetjenien och Serbien.

Donetsk-republikens konstitution som har publicerats utan att det varit någon diskussion, representerar ett reaktionärt steg tillbaka från suveränitetsdeklarationen. Den pratar om den "ortodoxa tron" som republikens ledande princip, likställer privat och offentlig egendom, och så vidare.

Detta är bara en sida av saken. I takt med att det blivit alltmer tydligt att Ryssland inte skulle stödja dessa republiker, att arbetarna blev mer involverade och stridbara, har nu oligarkerna i Donbass, som i början tyst eller taktiskt stöttade protesterna, öppet gått över till Kievs sida. Landets rikaste man, Rinat Akhmetov, vars företag har nästan 300 000 anställda i regionen, gick så långt som att försöka organisera sina anställda mot FRD (Folkrepubliken Donetsk), men misslyckades fullständigt.

Detta har bara stärkt stämningen mot oligarkin. Först tillkännagav FRD att eftersom Akhmetov vägrade betala skatt till den, skulle hans egendom exproprieras. Sedan sade en annan talesperson att man inte skulle expropriera Akhmetov eftersom man kunde förhandla med honom. Ett uttalande från Luhanskrepubliken skrev senare om att expropriera de olagligt privatiserade egendomar som hamnat i oligarkernas händer. Detta återspeglar uppenbart en splittring i denna fråga bland FRD-ledarna. Folkets borgmästare i Slovjansk kungjorde även att alla företag i staden skulle nationaliseras.

Ett mycket betydelsefullt faktum är gruvarbetarnas rörelse i Donetsk, som nu förenar offentliga och privata företag mot ATO:n och kräver att de ukrainska trupperna dras tillbaka. Arbetarna är också kritiska mot FRD-myndigheternas vacklande och blyga ställning i sociala och ekonomiska frågor. På deras senaste demonstration förekom inte en enda rysk flagga, vilket är betydelsefullt. Det äger också rum samtal och möten för att återupprätta ett kommunistparti i Donetsk, som inte bara involverar UKP (Ukrainas kommunistiska parti) men också andra element från utsidan, inklusive Borotba.

Med utgångspunkt i konflikten mellan Kiev och republikerna, gjorde Strelkov ett uttalande som innehöll en militär bedömning av situationen som var ganska träffsäkert: "Den ukrainska armén har omringat oss och har stängt gränsen," sade han. "Vi står inför överlägsna militära styrkor och kan bara försvara oss men inte gå till motangrepp. Det är en fråga om veckor eller kanske månader, men utan rysk hjälp kan vi inte överleva," förklarade han. Han sade också att ingen rysk hjälp skulle komma, vilket han ansåg vara ett svek, och spådde att rörelsen endast skulle kunna resa sig igen "efter en Majdan i Moskva".

Från sin snäva ryska nationalistiska och rent militära utgångspunkt har han såklart rätt.

Ett inbördeskrig är dock aldrig främst en militär fråga, utan en politisk. Om FDR skulle inleda en fullskalig expropriering av oligarkerna och på den grunden utfärda en vädjan till resten av Ukrainas arbetande folk, inklusive i de centrala och västra regionerna, skulle det få ett mäktigt gensvar.

Samtidigt har Porosjenko, Putin och Merkel effektivt kvävt Donbass och försatt rebellerna i en omöjlig situation. Det är fortfarande inte uteslutet att hela situationen kan lösas, men dessa tre mäktiga spelare har ett tydligt mål: att nå en förhandlad överenskommelse som utelämnar rebellerna. Kiev behöver återfå militär kontroll över hela territoriet (utom Krim som de redan gett upp); Ryssland vill ha eftergifter som garanterar att de har något att säga till om i ukrainsk politik såväl som bevarandet av sin handel med EU och slutligen vill Tyskland säkra försvaret av sina affärsintressen i Ryssland och sin gastillförsel.

Detta är betydelsen av Porosjenkos "fredsplan" och "vapenvila", som inkluderar respekt för den rysktalande befolkningens språkliga rättigheter, direktval av guvernörer och federalisering. Vad gäller rebellerna, erbjuds de begränsad amnesti och säker passage in i Ryssland om de så önskar, men de måste ge upp alla tankar på att ha sina egna republiker. Från Donbass synpunkt är detta ett förräderi, och dessutom ett som Ryssland verkar backa upp. De har dock få alternativ kvar.

Det finns självfallet faktorer som är bortom de stora spelarnas kontroll. Fascisterna i bataljonerna och nationalgardet avvisar alla tankar på en kompromiss eller ens samtal med "terroristerna". Donbassrepublikerna känner sig förrådda av Moskva och vill inte ge upp. I sista hand är det troligt att Moskvas, Kievs och Berlins intressen kommer segra.

USA:s roll i Ukrainakonflikten kan endast förstås genom den amerikanska imperialismens ställning i världen. USA hade inga direkta ekonomiska intressen i Ukraina, eller några andra sorts intressen. Icke desto mindre gav sig statsdepartementet, CIA och USA-administrationen helhjärtat in i situationen när Euromajdan-rörelsen började, och förvärrade därmed konflikten genom att försäkra Kievs tuffingar om att de hade stöd av en mäktig bundsförvant.

I mer än 20 år har USA förödmjukat och provocerat Ryssland genom att främja Natos expansion i Central- och Östeuropa och absorbera alla länder som tidigare var en del av Warszawapakten, däribland till och med några före detta sovjetrepubliker. Sista rundan av Natos expansion (2004) och Rumsfelds idé om det "nya Europa", som en USA-allierad, i motsättning till det "gamla Europa" (det vill säga Frankrike och Tyskland, som på den tiden var motvilliga att ansluta sig till USA:s äventyr i Irak) visade att en sådan politik hade två mål: å ena sidan skrämma Ryssland, å andra sidan att hålla Europas makter i ett underordnat tillstånd gentemot USA.

Till detta kan vi lägga att, trots Rysslands fortsatt enorma kärnvapenarsenal, ledde möjligheten att sprida antimissil-system nära dess gräns till att USA föreställde sig möjligheten att neutralisera en stor del av den arsenalen, och därmed återfå möjligheten till att kunna göra första angreppen, som de hade förlorat sedan 1950-talet. Om man ignorerar frågan om huruvida detta skulle kunna tillämpas i praktiken, råder ingen tvekan om att detta hot hjälper till att förklara Putins reaktion i både Georgien och nu i Ukraina.

Men USA:s inblandning i Ukraina har ett annat mål, även om det är mindre uppenbart, det vill säga Tyskland och EU. Att bryta länken mellan EU och Ryssland betyder att försvaga den tyska kapitalismens bas, områdena där den mest har expanderat sitt inflytande genom att exportera både sina produkter och fabriker, och att slå mot energiförsörjningens svaga punkt (vilket är en särskilt kritisk fråga för länder som Tyskland och Italien, men något mindre för Frankrike).

De senaste månaderna har Merkel försökt ställa upp ett passivt motstånd mot Washingtons påtryckningar, för att vinna tid och reducera sanktionernas omfattning mot Ryssland och finna en uppgörelse som kan säkra dess intressen och relationer med Ryssland. Men vid slutet av varje etapp måste landet böja sig för sin starkare "bundsförvant" och acceptera eskaleringen, även om det är motvilligt. Faktum är att i en större konflikt mellan Ryssland och USA, finns det inget utrymme för en självständig politik från Tysklands sida, 1) på grund av dess militära svaghet och 2) på grund av splittringarna inom EU.

I Syrien tvingades USA-imperialismen möta öppet motstånd från Ryssland och Kina, på ett sätt som det inte hade upplevt på länge. Det har varit ett förödmjukande bakslag för Obama (och Cameron), som tvingades retirera och göra bort sig. En annan och mer seriös diplomatisk förlust i Ukraina skulle innebära en hård stöt mot Washingtons intressen och prestige. Och prestige (eller, med andra ord, trovärdigheten i ens hot) är inte den minst viktiga delen av utrikespolitiken.

En riktigt överenskommelse skulle endast vara möjlig med både Rysslands och USA:s fulla inblandning, men idag skulle detta bara kunna bli av genom en faktisk kapitulation från Putin, som inte verkar vara beredd att gå samma väg som Eltsin på 1990-talet.

Från detta flödar USA:s oöverträffat obalanserade politik och förklarar också varför en sådan överenskommelse inte kommer träda i kraft – trots det faktum att det i teorin finns många sammanstrålande intressen som skulle kunna öppna vägen för någon sorts kompromiss (som i vilket fall skulle vara på det ukrainska folkets bekostnad). Tvärtom går krisen nedåt i en ond cirkel. Nedskjutningen av det malaysiska planet och de efterföljande händelserna har gett krisen en ytterligare dramatisk acceleration.

Regeringen i Kiev är inte stark. Den står inte bara inför en växande rörelse bland de väpnade styrkorna och soldaternas anhöriga mot ATO, utan på medellång sikt kommer åtgärderna den måste vidta från en kapitalistisk synpunkt (privatiseringar, massuppsägningar, löne- och pensionsfrysningar, avskaffandet av gas- och värmesubventioner, devalveringar, och så vidare) påverka befolkningen i hela landet. Dessa sociala och ekonomiska frågor kommer vid någon tidpunkt skära genom dimman av nationalistisk hysteri även i landets västra och centrala delar.

Rörelsens utbredda karaktär bland soldaternas anhöriga är bara ett tecken på den verkliga stämningen under ytan.

Faktumet att en majoritet av befolkningen i de förfalskade presidentvalen röstade för en kandidat som var utanför regeringskoalitionen, verkade vara den minst nationalistiska och sade att han ville bringa ATO till ett snabbt slut, är också betydelsefullt. I det valet fick den öppet nynazistiska Högra sektorn och det högerextrema Svoboda knappt 2 procent tillsammans (även om Lyashkos Radikala partiet, som nu arbetar nära tillsammans med Högra sektorn SNUA och spenderade presidentkampanjen iklädd svarta militäruniformer i ATO:s främsta led, fick över 8 procent).

Marxisternas uppgifter i den här komplicerade situationen är tydliga. Först och främst är vi motståndare till Kiev-regeringen, som är en reaktionär regering som inkluderar högerextrema element, lutar sig mot fascistiska banditer inom statsapparaten och utför angrepp mot demokratiska rättigheter. Och vi står i solidaritet med de arbetarrörelser och vänsterstyrkor som strider emot den och som lider av alla sorts förtryck, förföljelser, mord, ATO-attacker och andra grymheter. Detta betyder inte att vi måste ge något stöd till de reaktionära ryska nationalisterna och förvirrade element som råkar befinna sig i Donbassrepublikernas ledarskap. Tvärtom är det vår plikt att understryka att bara en klassbaserad internationalistisk politik, beslutsamt baserad på expropriering av oligarkerna, skulle kunna garantera deras seger mot Kiev.

För det andra har vi varnat för illusioner om att Putin skulle stå för det arbetande folkets demokratiska, nationella eller sociala krav i sydöstra Ukraina. I detta har vår ståndpunkt redan bekräftats i praktiken.

För det tredje motsätter vi oss våra egna västregeringar, som helt och hållet står bakom Ukrainas reaktionära regering som för krig mot den egna befolkningen.

Våra kamrater i Ryssland har den svåra uppgiften att bygga solidaritet med det antifascistiska motståndet i Ukraina och samtidigt föra en oförsonlig kamp mot sin egna giriga, hycklande och reaktionära borgarregering, vilket är en ståndpunkt som de konsekvent bibehållit genom hela konflikten.

Uppfattningen att konfliktens främsta orsak är den ryska imperialismens aggression mot semi-koloniala Ukraina är helt felaktig och leder direkt till stöd för Kiev, dess mördande ATO och de fascistiska gäng som slåss genom den, dess angrepp på demokratiska rättigheter och dess reaktionära nationalism. Att så kallade "socialister" försvarar den ståndpunkten i Ukraina, eller ännu värre i London eller Washington, är dubbelt förräderi.

Det är ironiskt att dessa samma "vänster"-grupper, som alltid hysteriskt skriker om fascism så fort någon högervriden reaktionär populistgrupp ökar sitt väljarstöd, är oförmögna att erkänna existensen av riktiga nazist- och fascistgäng som varje dag mördar vänsteraktivister, överfaller deras kontor och som rekryteras av en reaktionär regering som stödtrupper i kriget mot sitt eget folk.

Vi måste kämpa mot fascismen. Men kampen mot fascism kan bara lyckas om den kopplas till kampen mot kapitalismen, som tillhandahåller fruktsam mark på vilken fascismens giftiga frön kan gro och frodas.

Socialismen är internationell eller ingenting. I synnerhet i Ukraina kan ingen lösning hittas på en nationalistisk grund. De så kallade ukrainska nationalisterna i Kiev, som representerar den mest fanatiska sortens chauvinism som agerar som en täckmantel för fascismen, har fört landet till kanten av en fruktansvärd avgrund som redan lett till inbördeskrig och kan sluta i det totala förstörandet av Ukraina som nation.

Ukrainas uppstyckning i olika delar skulle vara en reaktionär utveckling. Det skulle förvärra den nationella antagonismen och hatet något enormt. Det skulle bara kunna åstadkommas genom etnisk rensning, förföljelser och blodspillan i omfattande skala. Det skulle stärka fascisternas och extrema chauvinistiska tendensers grepp på båda sidor, och leda till revanschfyllda stämningar och blodiga terroristhandlingar. Det som hände i Jugoslavien är en fruktansvärd varning till arbetarklassen i Ukraina.

Det som behövs är en politik som kan ena den ukrainska arbetarklassen för att störta oligarkin. Den enda verkliga lösningen på den ukrainska frågan är att störta oligarkerna – både ukrainska och ryska – och införa en demokratisk socialistisk produktionsplan, som sätter stopp för arbetslöshetens cancer och den påtvingade emigrationen, och mobiliserar hela befolkningen till att genomföra Ukrainas industris och jordbruks enorma potential.

Historiskt sett har folken i Ukraina och Ryssland alltid varit sammanbundna med de tätaste band. Det ukrainska folket är inte anti-ryssar, men de vill inte domineras av Moskva. En socialistisk revolution i Ukraina skulle snabbt leda till ett störtande av Putin och de ryska oligarkerna. Detta skulle förbereda vägen för en genuin socialistisk federation mellan Ryssland och Ukraina på grundval av strikt jämlikhet, demokrati och broderskap. Detta är enda vägen framåt för folken i dessa två stora länder.

Mot fascismen! Ned med oligarkin! För ett enat, självständigt och socialistiskt Ukraina som ett första steg mot en demokratisk socialistisk federation mellan Ryssland och Ukraina med full självständighet för Krim och andra regioner som så önskar. Länge leve internationell socialism! Arbetare i alla länder, förena er!

Taget enhälligt av IMT:s världsmöte i Aten, den, den 29 juli-3 augusti 2014.

Översättning av Hannes Oscarsson.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.