Till teorins försvar – eller ”okunnighet har aldrig hjälpt någon”

av Alan Woods (Översättning: Oscar Gunnarsson)
Marx och Engels

Alan Woods är en ledande teoretiker inom Internationella Marxistiska Tendensen (IMT) och redaktör för Marxist.com. Denna artikel skrevs i oktober 2009 som svar på kritik som kom från vissa håll mot en serie artiklar om klasskampen i romarriket. Varför ska vi mitt under en världskris ägna tid åt frågor som inte är omedelbart tillämpliga på kampen här och nu? Denna artikel är ett briljant svar på dessa ytliga argument och ett försvarstal för behovet av marxistisk teori och skolning.

År 1846 klagade Weitling över att ”de intellektuella” Marx och Engels bara skrev om obskyra frågor som inte var av intresse för arbetarna. Marx svarade ilsket med följande ord: ”okunnighet har aldrig hjälpt någon.” Marx svar är lika giltigt idag som det var då.

Publikationen av artikelserien ”The Class Struggle in the Roman Republic” har väckt stort intresse bland Marxist.com:s läsare. Enligt de senaste uppgifterna har det varit ett rekordstort antal individuella besök på dessa artiklar, betydligt högre än det genomsnittliga antalet besök per enskild artikel.

Detta faktum bekräftar riktigheten i den inriktning vi har på Marxist.com, som har gett oss ett gott rykte för att hålla hög kvalitet på våra teoretiska artiklar. I en tid när marxismens idéer har hamnat under attack från alla håll står vår hemsida för ett fast och konsekvent försvar av den marxistiska teorin i all dess mångsidiga rikedom. Det visar att många människor över hela världen är intresserade av teori och entusiastiskt vill fördjupa sin kunskap om marxismen.

Marxist.com har dock även sina kritiker. Några av våra kritiker klagar på oss för att vi skriver artiklar om det antika Rom mitt under den största kapitalistiska krisen sedan 1930-talet. Om man ska vara rättvis ska det även nämnas att Marxist.com också publicerat mycket om krisen, och kommer att fortsätta att göra det.

Men vi har också en skyldighet att skriva om andra saker för att höja våra läsares teoretiska förståelse och för att inte bara ge en marxistisk analys av ekonomin, utan också av historia, vetenskap, konst, musik och alla andra av den mänsklig verksamhetens områden.

Hur ska vi svara dem som kräver att vi begränsar marxismen för att den ska passa deras inskränkta fördomar? Vi behöver inte svara dem alls, eftersom de besvarades för länge sedan av Lenin, som skrev: "Utan revolutionär teori kan det inte heller finnas någon revolutionär rörelse". Denna grundläggande sanning har alla stora marxister betonat. Låt oss påminna oss om detta självklara faktum med några viktiga exempel.

Ingen revolution utan teori

Redan innan de skrev Kommunistiska manifestet, kämpade Marx och Engels (som, låt oss komma ihåg, började sina revolutionära liv som studenter av den hegelska filosofin) mot de ”proletära” ledare som dyrkade omognad och primitiva kampmetoder, och var envisa motståndare till införandet av vetenskaplig teori.

Den ryska kritikern Annenkov, som råkade vara i Bryssel under våren 1846, har lämnat oss en mycket intressant rapport av ett möte där ett rasande gräl uppstod mellan Marx och Weitling, den tyska utopiska kommunisten. Vid ett tillfälle klagade Weitling, som var en arbetare, över att ”de intellektuella” Marx och Engels skrev om obskyra frågor som inte var av intresse för arbetarna. Han anklagade Marx för att ”från sin kammare analysera idéer långt ifrån de lidande och plågade människornas värld.” Detta fick Marx, som vanligtvis var mycket tålmodig, att bli upprörd. Annenkov skriver:

”Vid de sista orden tappade Marx slutligen kontrollen över sig själv och dunkade näven så hårt i bordet att lampan på det skakade. Han hoppade upp och sade: ’Okunnighet har ännu aldrig hjälpt någon.’” (Reminiscences of Marx and Engels, s. 272, vår övers.)

Weitling motsatte sig teori och tålmodigt propagandistiskt arbete. Liksom Bakunin hävdade han att fattiga människor alltid var redo att göra uppror. Denna förespråkare av ”revolutionär handling”, i motsats till teori, trodde att så länge det fanns handfasta ledare, kunde en revolution startas när som helst. Vi finner varianter av dessa primitiva förmarxistiska idéer än idag i marxisternas led.

Marx förstod att den kommunistiska rörelsen bara kunde göra framsteg genom att bryta radikalt med dessa primitiva föreställningar och genom en grundlig rensning i leden. Brytningen med Weitling var oundviklig och kom i maj 1846. Därefter begav sig Weitling till Amerika och upphörde att spela någon betydelsefull roll.

Endast genom att bryta med ”arbetaraktivisten” Weitling var det möjligt att bilda Kommunisternas förbund på en hälsosam grundval. Trots detta har den primitiva tendens som representeras av Weitling ständigt reproducerats i rörelsen, först genom Bakunins idéer och senare i de brokiga former av ultravänsterism som plågar den marxistiska rörelsen än i dag.

I Marx och Engels samlade verk finner vi en riktig guldgruva av idéer. Här finner vi Engels texter om bondekriget i Tyskland, om den tidiga tyska historien, slaver och irländare och hans skrifter om tidig kristendom. I sin artikel om Engels död skrev Lenin:

”Marx analyserade den kapitalistiska ekonomins komplicerade företeelser. Engels belyste i mycket lättskrivna, ofta polemiska verk mera allmänna vetenskapliga frågor och olika företeelser i det förflutna och nutiden, vilket skedde i den materialistiska historieuppfattningens och den marxska ekonomiska teorins anda.”

En kort lista över Engels verk avslöjar direkt omfattningen av hans vidsynthet. Vi har hans magnifika polemiska arbete mot Dühring (Anti-Dühring), som mycket ingående behandlar filosofi, naturvetenskap och samhällsvetenskap. Familjens, privategendomens och statens ursprung behandlar det mänskliga samhällets tidigaste uppkomst. Vad har detta att göra med arbetarklassen och klasskampen, kommer våra ”praktiska” kritiker att fråga. Bara detta: att det var det arbete som lade grunden för den marxistiska teorin om staten, som Lenin senare utvecklade i Staten och revolutionen, boken som lade den teoretiska grunden för den bolsjevikiska revolutionen.

Och vad ska vi säga om Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut? I denna bok behandlar Engels inte bara Hegels ”abstrakta och svårförståeliga” idéer, utan också obskyra och mindre kända tyska filosofers idéer från den hegelianska vänsterrörelsen. I Marx och Engels verk finner vi en guldgruva av idéer. De två vännerna diskuterade alla slags ämnen, inte bara ekonomi och politik, utan också filosofi, historia, vetenskap, konst, litteratur och kultur.

Här är ett förkrossande svar till alla de borgerliga kritiker av Marx, som presenterar en karikatyr av marxismen som en torr, smal doktrin, som reducerar allt mänskligt tänkande till ekonomi och produktivkrafternas utveckling. Även i dag finns det människor som kallar sig marxister som försvarar, inte Marx och Engels äkta idéer i all sin rikedom, bredd och djup, utan samma ”ekonomiska” karikatyr som de borgerliga kritikerna av marxismen har målat upp.

Detta är inte marxism överhuvudtaget. Det är snarare, för att använda Hegels uttryck, ”die leblosen Knochen eines Skeletts” (de livlösa benen på ett skelett), som Lenin kommenterade med: ”Det som är nödvändigt är inte leblose Knochen, utan att leva livet.” (Lenin, ”Philosophical Notebooks”, Collected Works, vol. 38, vår översättning)

Lenin och teori

Lenin betonade alltid vikten av teori. Redan i partiets inledande fas genomförde han en skoningslös kamp mot ekonomisterna, som hade en inskränkt ”proletär praktikers” inställning och förkastade teori som något för de intellektuella, inte för arbetarna. Som svar på detta nonsens skrev Lenin:

Lenin 1895”Marx’ ord: ’Varje steg av en verklig rörelse är viktigare, än ett dussin program.’ Att upprepa dessa ord under en epok av teoretiskt virrvarr är detsamma som att vid åsynen av en begravningsprocession ropa: ’Hugg i, måtte det aldrig ta slut!’ Och dessa ord av Marx är ju hämtade från hans brev om Gothaprogrammet, där han skarpt klandrar eklekticismen vid formuleringen av principerna: om ni måste sammansluta er, skrev Marx till partiets ledare, så slut överenskommelser för att tillgodose rörelsens praktiska syften, men tillåt inget schackrande med principerna, gör inga teoretiska ’eftergifter’. Detta var Marx’ tanke, men hos oss finns det folk som i hans namn söker förringa teorins betydelse!

Utan en revolutionär teori kan det inte heller finnas någon revolutionär rörelse. Denna tanke kan inte nog starkt understrykas i en tid, då modeförkunnelsen av opportunismen går hand i hand med entusiasmen för de snävaste former av praktisk verksamhet. Men för den ryska socialdemokratin ökas dessutom teorins betydelse av tre omständigheter, som man ofta glömmer: för det första av att vårt parti ännu endast håller på att danas, ännu bara håller på att utforma sina drag och ännu inte på långt när har gjort upp med de andra riktningar inom det revolutionära tänkandet, som hotar att leda bort rörelsen från den rätta vägen.” (Vad bör göras?, ”Dogmatism och ’kritikfrihet’”)

Den ekonomistiska trenden beskrev sig, precis som Weitling och Bakunin, som en ”äkta proletär” tendens som slogs mot den skadliga inverkan som ”intellektuella teoretiker” stod för. En brytning med denna trend, som i praktiken kombinerade ”proletär” demagogi med reformistiskt fackföreningsarbete, var en förutsättning för bolsjevismens bildande. Men kampen för teorin, mot ”praktikerna”, var ett konstant inslag långt efter det.

Lenin skrev 1908 ”Den revolutionära marxismens ideologiska kamp mot revisionismen i slutet av 1800-talet är endast inledningen till proletariatets stora revolutionära strider under frammarschen till full seger för sin sak trots kälkborgerlighetens alla vacklanden och svagheter. ” (Marxism och revisionism)

I sin bok Stalin beskriver Trotskij bolsjevikernas ”kommittémän” i detalj, som också hade en ”praktisk” mentalitet. De gjorde en serie av misstag på grund av sin oförmåga att förstå arbetarnas verkliga rörelse under 1905–1906.

Anledningen till deras misstag (ofta ett karaktärsdrag hos ultravänstern) var deras bristande förståelse för dialektiken. De hade en helt abstrakt och formalistisk idé om partibygget, som inte var relaterad till arbetarnas verkliga rörelse. Det var därför som bolsjevikerna i Petersburg, till Lenins fasa, lämnade sovjetens första möte 1905, när det vägrade anta partiets program.

År 1908, när han befann sig i en minoritet i bolsjevikfraktionens ledning, som leddes av ultravänstern, Bogdanov och Lunatjarskij, var Lenin beredd att splittras ur bolsjevikerna på grund av en skillnad i synen på den marxistiska filosofin. Det är ingen tillfällighet att han under denna svåra tid, då den revolutionära tendensens själva existens var i fara, tillbringade mycket tid med att skriva en bok om filosofi: Materialismen och empiriokriticismen.

Man kan fråga sig vad som fick Vladimir Iljitj att skriva böcker om sådana frågor. Hur kan det vara relevant för de ryska arbetarna att studera skrifter av George Berkeley? Man kan också fråga sig varför Lenin ansåg det nödvändigt att bryta med bolsjevikledarnas majoritet på grund av frågan om filosofi. Men Lenin förstod mycket väl orsakssambandet mellan Bogdanovs förkastande av den dialektiska materialismen och den ultravänsterpolitik som antagits av majoriteten.

Under första världskriget återvände Lenin till filosofin, och gjorde en djupgående studie av Hegel som publicerades många år senare. Ett av hans sista verk var ”Om den stridbara materialismens betydelse”, där han återigen understryker behovet av att studera Hegel:

”Självfallet är ett sådant studium, en sådan tolkning och ett sådant propagerande av den hegelska dialektiken ett utomordentligt svårt arbete, och de första försöken i denna riktning kommer utan tvivel att vara behäftade med fel. Men endast den, som ingenting gör, undgår att göra fel. Stödda på den marxska tillämpningen av Hegels, på ett materialistiskt sätt uppfattade dialektik kan och måste vi allsidigt utarbeta denna dialektik, i tidskriften publicera utdrag ur Hegels viktigaste verk, klargöra dem ur materialistisk synpunkt, kommentera dem genom att ge exempel på dialektikens tillämpande hos Marx och likaså genom exempel på dialektik från de ekonomiska och politiska förhållandenas område, exempel, vilka den nyaste historien, särskilt det senaste imperialistiska kriget och revolutionen i utomordentligt rikt mått levererar.”

Trotskij och teori

Trotskij ägnade, precis som Lenin, hela sitt liv åt ett orubbligt försvar av den marxistiska teorin. I hans utmärkta artikel om Engels, betonar han dennes noggranna inställning till teorin:

”Samtidigt var lärarens intellektuella storsinthet gentemot hans elev verkligen outtömlig. Han brukade läsa de viktigaste artiklarna av den produktiva Kautsky i sin manuskriptform, och vart och ett av hans kritiska brev innehåller värdefulla förslag, som var resultat av seriösa funderingar och ibland av forskning. Kautskys välkända arbete, Klassmotsättningarna i den franska revolutionens tidsålder, som har översatts till nästan alla den civiliserade mänsklighetens språk, verkar också ha passerat genom Engels intellektuella laboratorie.

Hans långa brev om sociala grupperingar under 1700-talets stora revolution – liksom om tillämpningen av materialistiska metoder för historiska händelser – är några av det mänskliga tänkandets mest magnifika dokument. Det är alldeles för fåordigt, och var och en av formlerna förutsätter alltför mycket kunskap för att nå en bred läsekrets; men detta dokument, som så länge hållits gömt, förblir för evigt inte bara en källa till teoretisk undervisning utan också till estetisk glädje för någon som allvarligt har funderat på dynamiken i klassförhållandena under en revolutionär epok, såväl som de allmänna problemen i den materialistiska tolkningen av historiska händelser.” (Trotskij, Engels brev till Kautsky, 1935)

I alla Trotskijs verk ser vi en visionär bredd och ett omfattande intresse, inte bara för historien, utan för konst, litteratur och kultur i allmänhet. Före första världskriget skrev han artiklar om konst och om författare som Tolstoj och Gogol. Efter oktoberrevolutionen skrev han vitt och brett om konst och litteratur. Hans bok Litteratur och revolution är en produkt av denna period.

År 1923 skrev han: ”Litteraturen, vars arbetssätt och processer har sina rötter långt tillbaka i den mest avlägsna historien och representerar det verbala hantverkets samlade erfarenhet, uttrycker tankar, känslor, stämningar, synpunkter och förhoppningar hos den nya epoken och hos sin nya klass.” (Trotskij, The social roots and the social function of literature.)

I mitten av 1930-talets stormiga period av revolution och kontrarevolution fann han tid att skriva om litteratur och konst. 1934, strax efter den tyska katastrofen, skrev han en recension av Ignazio Silones roman Fontamara. År 1938 skrev han ”Manifest för en oberoende revolutionär konst” tillsammans med författaren André Breton.

 Leo Trotskij (1875-1940)Vi kan bara föreställa oss indignationen hos de pseudomarxistiska småborgarna: ”Vad är det här? Kamrat Trotskij slösar bort sin tid under detta revolutionära ögonblick i historien genom att skriva om konst? Vad har konst att göra med proletariatet och klasskampen?” Småborgaren skakar sorgset på huvudet, och drar slutsatsen att kamrat Trotskij är inte den man han en gång var. ”Detta är inte Övergångsprogrammets Trotskij! Den gamle mannen måste ha börjat tappa greppet!” Ja, vi kan ju bara föreställa oss!

Vid en tid då Europa skakades av revolution och kontrarevolution, när hans anhängare mördades och Fjärde Internationalen kämpade för sin överlevnad – varför valde Trotskij att ägna tid åt sådana frågor som konst och litteratur? När vi har besvarat denna fråga kommer vi att kunna se skillnaden mellan äkta marxism, äkta proletär revolutionism och den ytliga karikatyr som man kan kalla för marxism i vissa kretsar.

”Simpla teoretiker”

Under fraktionskampen som ledde till splittringen av Militant, sade majoritetsfraktionen att Ted Grant och Alan Woods bara var ”simpla teoretiker”. Denna bevingade fras säger allt som behöver sägas om den tendensen. Under årtionden hade vi ägnat våra liv till att bygga den tendens som visade sig vara den mest framgångsrika trotskistiska rörelsen sedan den ryska vänsteroppositionen. Från att ha gått från en mycket liten grupp av människor i början av 1960-talet lyckades vi bygga en stor organisation med fasta rötter i arbetarrörelsen.

Alla dessa framgångar var resultatet av många års tålmodigt arbete. I sista hand var de resultatet av rätt idéer, metoder och perspektiv, som utarbetades av Ted Grant, denna stora marxistiska tänkare. Ted var vida överlägsen någon av sina samtida. Han var grundligt förankrad i den marxistiska teorin och kunde Marx’, Engels, Lenins och Trotskijs arbeten som ett rinnande vatten.

När Ted Grant och jag uteslöts ur Militant befann vi oss i en svår situation. Majoriteten hade en stor apparat, massor av pengar och ett team på cirka 200 heltidsanställda. Vi hade inte ens en skrivmaskin. Ändå var jag och Ted inte det minsta oroliga. Vi hade marxismens idéer, och det var allt som betydde något. All min erfarenhet har övertygat mig att du alltid kan bygga en apparat, om du har rätt idéer. Men motsatsen är inte sant. Du kan ha den största apparaten i världen, men om du arbetar på grundval av felaktiga teorier och metoder, kommer du att misslyckas.

Vi tog vårt läge i beaktning och kom till slutsatsen att vår mest angelägna uppgift i den dåvarande situationen, särskilt efter Sovjetunionens kollaps, var att försvara marxismens grundläggande idéer och teorier.

Det första resultatet blev boken Reason in Revolt: Marxist Philosophy and Modern Science. Våra tidigare kamrater skrattade gott åt den här boken. Deras sarkastiska kommentar var: ”Ni ser! Ted och Alan har övergett politik för att skriva böcker om filosofi!” Det var deras inställning till den marxistiska teorin – en attityd som liknande den hos Weitling och de bolsjevikiska kommittémännen, men inte alls Marx’, Engels, Lenins eller Trotskijs.

Förr eller senare innebär misstag i teorin en katastrof i praktiken. Den tidigare majoriteten har betalat priset för sina misstag. Vad som tidigare var en mäktig tendens med rötter i arbetarrörelsen har reducerats till en skugga av sitt forna jag. Å andra sidan har Reason in Revolt spelat en viktig roll i upprättandet av Internationella Marxistiska Tendensen. Den har översatts till många språk och har lovordats av många arbetare, socialister, kommunister, fackföreningsmedlemmar och bolivarianer (inklusive Hugo Chávez).

Ted GrantHur kan vi förklara detta? De avancerade arbetarna och ungdomarna törstar efter idéer och teori. De vill förstå vad som händer i samhället. De attraheras inte av organisationer som bara berättar för dem vad de redan vet: att kapitalismen är i kris, att det finns arbetslöshet, att de lever i dåliga hus, tjänar låga löner och så vidare. En seriös person vill veta varför saker och ting är som de är: vad som hände i Ryssland, vad marxism är, och andra frågor av teoretisk karaktär. Därför är teorin inte ett frivilligt tillval, som ”praktiker” föreställer sig, utan ett nödvändigt verktyg i den revolutionära kampen.

Arbetarna och kulturen

Det är ett förtal mot proletariatet att påstå att arbetare inte skulle vara intresserade av de stora frågorna inom kultur, historia, filosofi och så vidare. Enligt min erfarenhet, under många år, har jag funnit att det finns mycket mer genuint intresse för idéer bland arbetande människor än bland många i den så kallade bildade medelklassen.

Jag kommer ihåg att jag för länge sedan, när jag höll föreläsningar för arbetare i mitt hemland Wales, stötte på en metallarbetare som hade lärt sig portugisiska för att läsa verk av en brasiliansk poet som jag aldrig hade hört talas om.

Uppfattningen att arbetare inte är intresserade av kultur kommer nästan alltid från småborgerliga intellektuella som inte har någon kunskap om arbetarklassen och som blandar ihop arbetarna med trasproletariatet. De visar dels förakt för arbetarklassen, men också sin egen överlägsna medelklassattityd mot arbetande människor. Denna typ av person försöker nästla sig in bland arbetarna genom att klä sig i blåställ och försöka imitera en ”arbetarklassdialekt”. De använder ett dåligt språk, som de tror förbättrar deras proletära trovärdighet.

Jag har sett alltför många fall av påstått utbildade marxister som tror att det är smart att imitera trasproletariatets språk och vanor, och föreställer sig att detta kommer ge dem mer trovärdighet som ”riktiga arbetare”. Faktum är att arbetare oftast inte använder sådant språk i sina hem eller i finare sammanhang.

Att försöka efterlikna beteendet inom det lägsta och mest degraderade skikten av arbetarna och ungdomen är ovärdigt en marxist, särskilt någon som strävar efter att vara en ledare. I sin underbara artikel ”Kampen för ett kultiverat tal” beskrev Trotskij ett sådant språk som tecken på en slavmentalitet, som revolutionärer inte bör efterlikna, utan snarare sträva efter att eliminera.

I artikeln, skriven 1923, berömmer Trotskij arbetarna på Pariskommunens skofabrik för deras beslut att avstå från svordomar och införa böter för dåligt språk. Denna ledare för oktoberrevolutionen betraktade inte detta som en obetydlig detalj, utan som ett mycket viktigt uttryck för arbetarklassens strävan att bryta sig loss från slavmentaliteten och nå en högre kulturell nivå. ”Ovettigt språk och svordomar är ett arv från slavtiden, från den mänskliga värdighetens förnedring och missaktning – både ens egen och andra människors.” Det var vad oktoberrevolutionens ledare skrev.

Det finns många olika skikt inom arbetarklassen, som har olika förutsättningar och erfarenheter. Proletariatets mest avancerade skikt är aktiva i fackföreningar och arbetarpartier. De strävar efter ett bättre liv. De har ett livligt intresse för idéer och teori, och kämpar för att skola sig. Dessa strävanden är en garanti för den socialistiska framtiden, när män och kvinnor inte bara kommer att spränga de fysiska kedjor som binder dem, utan också de psykologiska kedjor som håller dem förslavade till ett barbariskt förflutet.

Trotskij betonade vikten av att kämpa för ett kultiverat tal: ”Kampen för bildning och kultur kommer att förse arbetarklassens avancerade element med alla de resurser som finns i det ryska språket, med all dess enorma rikedom, skärpa och förfining.”

Han förklarar att revolutionen ”i första hand är den mänskliga personlighetens uppvaknande hos massan – som antogs inte ha någon personlighet.” Det är ”först och främst mänsklighetens uppvaknande, dess framåtskridande, och detta visas genom en växande respekt för varje individs personliga värdighet, genom en allt större omsorg om de svaga.” (ibid.)

Den socialistiska omvandlingen innebär inte bara att erövra makten: det är bara det första steget. Den verkliga revolutionen – mänsklighetens språng ur nödvändighetens rike till frihetens rike – har ännu inte åstadkommits. Engels påpekade att i ett samhälle där en minoritet har monopol på konst, vetenskap och styre, kommer den minoriteten att använda och missbruka sin ställning för att hålla samhället i träldom.

Genom att göra eftergifter till den låga medvetenheten hos arbetarklassens mest bakåtsträvande och illitterata skikt, bidrar vi inte till att höja deras medvetande till den nivå som våra historiska uppgifter kräver. Tvärtom hjälper vi till att sänka den, och det kommer alltid att ha bakåtsträvande och reaktionära konsekvenser. Vi kan sammanfatta diskussionen på följande sätt: Det som tjänar till att höja nivån på proletariatets medvetande är progressivt och revolutionärt. Det som tenderar att sänka det är reaktionärt.

Marxister måste gå i främsta ledet av arbetarklassen, som kämpar för att förändra samhället. Vår plikt är att utbilda den framtida socialistiska revolutionens kadrer. För att utföra denna uppgift måste vi stå fast vid det som är positivt, progressivt och revolutionärt och beslutsamt förkasta allt som är bakåtsträvande, okunnigt och primitivt. Vi har fäst siktet på ett mycket vidlyftigt mål. Vi måste höja arbetarklassen blick, till att början de mest avancerade elementen, mot den horisont som Trotskij skrev om i Litteratur och revolution:

”Det är svårt att förutsäga gränserna för det självstyre som framtidens människa kan nå eller de höjder dit hon kan föra sin teknik. Samhällsbyggande och psykofysisk självuppfostran kan bli två aspekter på en och samma process. Alla konstarterna – litteratur, drama, målning, musik och arkitektur kommer att skänka denna process skönhet. Eller riktigare, skalet inom vilket den kommunistiska människans kulturbyggande och självuppfostran kommer att vara innesluten, kommer att utveckla de livskraftiga delarna av den nuvarande konsten till de högsta höjder. Människan kommer att bli omätligt starkare, klokare och mer förfinad; hennes kropp kommer att bli mer harmonisk, hennes rörelser mer rytmiska, hennes röst mer musikalisk. Livsformerna kommer att bli mer dynamiskt dramatiska. Den genomsnittliga människotypen kommer att nå Aristoteles, Goethes och Marx höjder. Och över denna kam kommer nya toppar att resa sig.”

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.