Storstrejken 1909 – Lärdomar av ett nederlag

av Victor Madsen
Storstrejken 1917

År 1909 bröt den största konflikten mellan arbetare och arbetsgivare i Sveriges historia ut. Som mest togs 300 000 arbetare ut i strejk och hela Sverige stannade upp. Det var en kraftmätning mellan arbetsgivarförbundet SAF (Svenska Arbetsgivarföreningen) och facket LO, men än viktigare en milstolpe för arbetarklassens organisering och prövning av dess styrka.

Storstrejken 1909 var ett resultat av spänningar som hade byggts upp under lång tid. Perioden innan hade kantats av en mängd mindre strejker i takt med att arbetarrörelsen växte fram. Arbetare organiserade sig och motsatte sig allt mer borgarklassens ständiga attacker på deras löner och arbetsvillkor.

Men under den föregående högkonjunkturen hade LO-ledningen svikit i en rad mindre strejker, och i utbyte mot erkännande av rätten att bilda fackföreningar accepterat den ruttna paragraf 23 som erkände arbetsgivarnas rätt att fritt leda och fördela arbetet.

Mellan 1898 fram till 1908 hade LO sett en ökande organiseringsgrad, från att ha organiserat ett par tiotusental så hade man nu över 186 000 medlemmar. Detta var inget som SAF stod oberörda av.

Under 1908 hade högkonjunkturen förbytts till lågkonjunktur, och SAF passade nu på att använda alla resurser för att försvaga och om möjligt knäcka det växande LO-förbundet. Osålda lager och brist på arbete motiverade arbetsgivarna att gå till attack med hårda krav om lönesänkningar och försämrade arbetsvillkor för att säkra sina vinstnivåer.

Lågkonjunkturen hade en demoraliserande effekt på stora delar av arbetarklassen och med hjälp av paragraf 23 och hot om lockout, arbetsgivarnas motsvarighet till en strejk - vilket innebär att de anställda stängs av från arbete och lön, tvingade SAF facken på defensiven.

Den första attacken riktades mot hamnarbetare som var organiserade under Transportförbundet. Sedan tidigare hade hamnarbetarna vunnit till sig rätten att endast fackanslutna arbetare skulle anställas. Detta kunde nu SAF tack vare paragraf 23 gå runt som fick hamnarbetarna att svara med strejk.

Strejken blev hård där bland annat strejkbrytare från England som huserade i ett fartyg i Malmös hamn blev attackerade av en hemmagjord bomb som dödade en strejkbrytare och skadade flera. De tre attentatsmännen greps snabbt varav två dömdes till döden och den siste till livstids straffarbete.

Detta attentat användes av borgarklassen och den borgerliga median såväl som Kung Gustav V för att hetsa mot hela arbetarrörelsen och LO. Statsministern Arvid Lindman tog tillfället i akt och förklarade "krig mot arbetarrörelsen" och SAF hotade med masslockout. Den borgerliga median såväl som pressen från regeringen och näringslivet blev för mycket för LO-ledningen som svek och tvingade Transport att acceptera paragraf 23 och erkänna sin tidigare vunna rättighet som förlorad.

Detta var bara början för SAF som fått blodad tand av framgången med hot om lockout som taktik för att få igenom sina krav och fortsatte att pressa LO-ledningen. Trots arbetares uppmaningar att bemöta lockout hoten med utlysning av storstrejk, valde ledningen att istället svika sina medlemmar gång på gång. På grund av ledningens passivitet vändes tillströmningen av medlemmar till sin motsats och mellan juli 1908 till juli 1909 förlorade LO runt 44 000 medlemmar.

År 1909 sysselsatte SAF:s medlemsföretag 160 000, vilket var fler än de som var organiserade i fackförbunden. Arbetarrörelsen var relativt ung och strejkkassorna var magra. Borgarklassen hotade ständigt med lockouter för att få igenom sina försämringar och ledningen för LO förstod till slut att gränsen för vad dem kunde tåla snart var nådd. Om man inte tog strid skulle defensiven snart sluta i katastrof.

Storstrejk utlyses

Den 14 juli 1909 förkunnade SAF:s frontfigur Hjalmar von Sydow att arbetsgivarnas krav om ett försämrat kollektivavtal med sänkta löner och längre arbetstider måste tillmötesgås – annars skulle en jättelockout utlysas från och med den 24 augusti. Fem dagar senare svarade LO med att utlysa storstrejk från och med 4 augusti.

Regeringen leddes av högern med Arvid Lindman i spetsen som uttalade sig om strejken som att "man vänt sin udd direkt mot samhället" och förklarade strejken vara oacceptabel. Den förberedde militären på att kunna ingripa om konflikten skulle komma till att hota "samhällsintressena" – med andra ord den nationella borgarklassens intressen. Civilministern avslutade ett cirkulär till landets länsstyrelser med ordern: "Håll allt i beredskap, men visa så lite som möjligt."

Författaren och journalisten Fredrik Ström, själv aktiv inom arbetarrörelsen, skildrade den stämning som inträdde under storstrejken. "Det var som om plötsligen en lång, lång söndag sänkt sig över landet", skrev han. "Det elektriska ljuset hade slocknat. Inga sopade längre gatorna. Inga tidningar utkom. Intet bröd bakades i de stora bagerierna. Inga ölvagnar rullade... De svenska städerna hade liksom somnat in."

Författaren och samtidsvittnet Hjalmar Söderberg skildrade konflikten som ett "krig mellan två stormakter". Trots att storstrejken i senare historiebeskrivning beskrivits som en fredlig konflikt var det en hel del sammandrabbningar mellan strejkande och polis. I dåtidens press kunde man bland annat läsa om hur polisen dragit vapen mot strejkande i Mölndal tills dess att "ridande polis anlände och rensade torget", hur de avlossat skott mot strejkmassorna i Nacka och satt in ridande polis mot strejkande utanför tändsticksfabriken i Jönköping.

Förlorat slag

I USA, Tyskland och Serbien drogs det igång en internationell solidaritetskampanj till stöd för de svenska arbetarna som samlade uppemot 2,5 miljoner kronor. Kampanjen var dock inte tillräcklig och läget blev efter bara några veckor akut. Vissa lokala fackförbund upprättade nödhjälpsorganisationer som skulle hjälpa dem mest utsatta och Sågverksförbundet uppmanade arbetarna att jaga, fiska och plocka bär för att dryga ut strejkkassorna. Men tre veckor efter 4 augusti strejkade fortfarande 92 procent, vilket visade klassens kampvillighet.

Hade ledningen tagit kampen på allvar och förlitat sig på arbetarklassens stridbarhet och potential hade man till att börja med utlyst en absolut strejk inom alla industrigrenar samtidigt. Strejkerna skulle snabbt övergått till politiska strejker då borgarklassen hade reagerat när deras intressen skulle ha hotats på allvar och frågan hade snabbt ställt sig på sin spets. Frågan hade då handlat om ett övertagande av produktionsmedlen och att ställa den under arbetardemokrati. För denna uppgift har historien visat att det krävs en revolutionär ledning som är beredd att bryta med kapitalismen och borgarklassens påtryckningar.

Istället för att gå på offensiven valde ledningen återigen att slå till reträtt genom den så kallade "rationella klyvningen", som innebar att bara de som tillhörde SAF-anslutna företag skulle fortsätta strejka. Denna kampmetod lyckades bara demoralisera och förvirra arbetarna, samtidigt som man minimerade borgarklassen förluster och strejkkassorna blödde sig tomma.

Ledningens kapitulation ledde till nederlag och efter 3 månader avblåstes strejken helt. Inom industrigren efter industrigren tvingades arbetare återvända till sina jobb. År 1910 skedde den sista formella uppgörelsen med arbetsgivarna i SAF-företagen, men vid det laget hade alla gått tillbaka till sina jobb och strejken hade mer eller mindre runnit ut i sanden.

Efter strejken förlorade LO nära hälften av sina medlemmar, ca 80 000. En del tvingades lämna facket som krav från arbetsgivaren för att få komma tillbaka till jobbet. Det förekom även att arbetare som varit drivande i arbetarrörelsen blev svartlistade hos företagen och tvingades emigrera till USA eller Brasilien för att kunna få jobb. Men många lämnade också då de kände att ledningen hade svikit när det verkligen gällde. Vissa som lämnade bildade senare syndikalisternas fackförening, SAC (Sveriges Arbetares Centralorganisation), vilket tyvärr bara isolerade dessa mer revolutionära element från klassens massa som var medlemmar i LO.

Historiska lärdomar

Arbetarklassen må ha förlorat 1909, men man gav senare igen gång på gång de följande årtiondena. På basis av den massiva klasskamp som arbetarklassen bedrev i början av 1900-talet byggdes en av världens starkaste arbetarrörelser upp som tvingade borgarklassen till många eftergifter. Ett exempel är storstrejken 1980, som liksom den 1909 började med hot om lockout från arbetsgivarna, men den gången blev det en brakförlust för borgarklassen.

Idag gör borgarklassen rätt i att frukta en öppen konflikt med arbetarklassen eftersom arbetarklassen är enormt mycket större och starkare idag än 1909. I Sverige har vi idag en organiseringsgrad i fackföreningarna på över 70 procent av landets arbetare och strejkkassorna är fyllda till bredden. Men precis som då lutar borgarklassen sig på ledningen inom arbetarrörelsen i hopp om att kunna kväva och avleda kampen innan den bryter ut.

Storstrejken 1909 var en viktig milstolpe och lärdom för den svenska arbetarklassen. På grund av kapitalismens kris förbereder sig den svenska borgarklassen för större och hårdare attacker. Inom de kommande åren kommer vi se liknande metoder från deras sida som vid strejken 1909. Men det kommer också innebära en återgång till samma explosiva klasskamp från arbetarklassen som under 1900-talets första årtionden. Vi kommer att få många möjligheter att kämpa tillbaka, och med verkligt stridbara metoder kan vi ge 1909 års arbetare revansch.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.