SSU-kongressen – högern befäster sina positioner

av Jakup Güven
SSU-kongressen – högern befäster sina positioner

Den 9-12 augusti höll SSU sin 37:e kongress i Stockholm. Vänstern var som på flera kongresser tidigare i minoritet, och ställde sig i försvarsställning. Detta skapade utrymme för högern att vara mer offensiv och befästa sin dominerande position inom förbundet. Stämningen på kongressen var konfliktfylld och en delegat påpekade att det inte kändes som ett förbunds kongress utan som två helt olika partier som debatterar med varandra.

Det hela inleddes med att kravet på 200 000 nya anställda inom offentlig sektor röstades ned. En motivering var att "det är bättre att inte ha någon specifik siffra över hur många man vill anställa." Man bör sträva efter kvalitet och inte kvantitet, sa man. Men i verkligheten brister kvaliteten väldigt ofta just därför att det är för få anställda. Högerns argumentation var förvillande lik den borgerligheten brukar använda för att motivera nedskärningar som är direkta attacker på arbetarklassen.

En motion om sex timmars arbetsdag blev nedröstad. Högern påstod att "vi" (det vill säga arbetarklassen) måste arbeta ännu mer än vad vi gör nu för att säkra välfärdens framtid. Detta är bara är ett förtäckt sätt att försvara kapitalets vinstnivåer. Det är uppgång på börsen just nu. Många företag gör stora pengar, särskilt bankerna. Vi hade utan vidare haft råd med sex timmars arbetsdag om vi bara haft kontrollen över de resurser som redan finns i samhället, och som skapat av arbetarklassen själva. Vad högern egentligen säger är bara att arbetarna måste arbeta mer, eftersom vi inte kan attackera kapitalisternas vinster.

Ännu mer ideologiskt blev det kring förhandlingarna om SSU:s principprogram där vänstern lade fram förslaget om att byta ut "människor" på flera ställen och ersätta det med "arbetare" och "arbetarklassen", och klargöra att SSU ska representera arbetarklassen och dess intressen. Debatten blev ganska hätsk. Högern menade att man inte bara ska representera arbetarklassen utan "alla", vilket bara kan betyda att man ska företräda också borgarklassen. Men på grund av klassernas grundläggande relation till varandra är deras intressen oförenliga. Borgarklassen kan endast överleva genom sin utsugning och systematiska utnyttjning av arbetarklassens arbete. Det kan omöjligt finnas någon intressegemenskap.

Högern drev också att man helt skulle ersätta förbundsstyrelsens redan förvirrade och tama beskrivning av kapitalismen och klassamhället med ett ännu sämre förslag rubricerat "Marknad och kapitalism". Där framförde man sin syn på marknaden som en "katalysator för människors uppfinningsrikedom och kreativitet". Samtidigt förklarade de sig vara "antikapitalister" eftersom "kapitalismen är marknadens destruktiva sida".

Detta är rent nonsens. Man försöker separera "marknad" och "kapitalism", och säga att allt dåligt med kapitalismen, det är "kapitalism", och allt "bra" med kapitalismen är "marknad". Så har man med en enkel ordlek löst alla sina problem! Man är helt enkelt för allt bra och mot allt dåligt! Sanningen är att dessa båda begrepp är odelbara och betyder samma sak.

Vänstern höll en mycket högre nivå än högern under debatten. Detta erkände en från högern som gick upp under en ordningsfråga och sa att "vi snart har hört hela Das Kapital." Vänstern begick emellertid ett allvarligt misstag. I stället för att lägga fram ett eget förslag och driva en självständig linje försvarade man en "kompromiss" med högern som på förhand gjorts upp av förbundsstyrelsen. Detta skapade utrymme för högern att vara mer offensiva.

Vänstern var defensiv och rädd för att ta en direkt politisk strid mot högern. Tydligast blev detta i diskussionen om principprogrammet, där de inte förde fram något eget alternativ. Det finns aldrig några garantier för att man ska vinna en strid, men vänstern har allt att vinna på att vara mer offensiva. Poängen är nämligen inte att man ska få igenom den "minst dåliga" skrivningen utan att höja den politiska nivån och sätta de politiska idéerna först. Vänsterns så kallade pragmatism innebär bara att man gång på gång kapitulerar till högern under förevändningen att man är "realistisk."

Varje gång det är strid måste vi föra den, även om det är obekvämt. Det finns tillfällen då det kan vara rätt att kompromissa, men den nuvarande situationen gynnar bara högern. De kan hålla kamraterna i vänstern som gisslan, som väntar på en obestämd morgondag då de ska driva sina åsikter.

Denna kongress visar framför allt att vi måste stärka marxismen inom SSU för att på allvar kunna utmana högern.

Jakup Güven,
medlem i SSU Malmö

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.