Splittring i Vänsterpartiet - om Vägval Vänster

av Pierre Hurtig

[Artikel återpublicerad från vårt arkiv.]

I kölvattnet efter Uppdrag Gransknings program om Vänsterpartiets relationer med kommunistpartierna i öststaterna har "förnyarna" och Vägval Vänster åter igen hamnat i fokus.

De interna bråk i Vänsterpartiet, som man kunnat följa via diverse debattsidor och reportage i de stora dagstidningarna, utgör den senaste vändan i en konflikt som pågått under flera år.

Motsättningarna handlar bland annat om hur långt man ska gå i samarbetet med socialdemokraterna och synen på välfärdsstaten. Det går förstås inte, som media i allmänhet gör, att dela in de olika parterna i statiska grupper, "förnyare" och "traditionalister". Verkligheten är mer komplicerad än så. Men om vi tittar närmare på "förnyarna" märker vi ändå att några drag ofta återkommer.

Det uppsving som Vänsterpartiet fick under Gudrun Schymans tid har satt djupa spår. Med kraftigt ökat stöd från väljarna fick Vänsterpartiet större representation än tidigare i fullmäktige och nämnder runt om i landet. Det parlamentariska arbetet hamnade i fokus och såväl utomparlamentariskt arbete som studier i partiföreningarna kom i skymundan. Fler vänsterpartister kom att få hela eller delar av sin försörjning från olika politiska uppdrag.

Den rätt stora grupp av människor inom partiet som i samband med öststaternas fall beslutat sig för att kasta allt vad marxism och visionärt tänkande heter på historiens skräphög stärktes. "Förnyarna", som media kallar dem (meningen är förstås att förknippa dem med något positivt och "traditionalisterna" med något negativt), är ofta villiga att gå längre i samarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet än resten av partiet. De sätter fokus på dagskrav och betonar vikten av att "ta ansvar", det vill säga att ägna sig åt kortsiktigt parlamentariskt arbete och att inte arbeta för en verklig samhällsomvandling. De förknippar marxismen med förtrycket i öststaterna och tar således avstånd från den, inte sällan till förmån för någon diffus "frihetlig" socialism. De kritiserar välfärdssystemet och öppnar för olika privata lösningar. De är mer EU-positiva.

En sådan här utveckling har förstås mötts av reaktioner. Kritiken mot regeringssamarbetet och Vänsterpartiets urvattnade politik har ökat. Den senaste kongressen blev en kraftmätning mellan de både strömningarna i partiet. Den mer vänsterreformistiska strömningen vann. Lars Ohly valdes till partiledare, och såväl borgerliga medier som "förnyare" förfasade sig.

Vägval Vänster

Redan innan den senaste kongressen hade "förnyarna" i ett upprop på DN Debatt tagit avstånd från vad man menade var en utveckling mot sekterism och dogmatism i partiet. Detta blev startskottet för organisationen Vägval Vänster. Ledande "förnyare" som Johan Lönnroth, Dan Gahnström och Karin Svensson-Smith menade att debattklimatet i partiet var för dåligt och grundade Vägval Vänster, en organisation för fri vänsterdebatt. Enligt egen utsago har föreningen idag ca 400 medlemmar, såväl vänsterpartister som socialdemokrater, miljöpartister och oorganiserade. Klart är dock att man fokuserar på Vänsterpartiet. Man har utnyttjat turbulensen efter Uppdrag Gransknings program för att försöka få igenom de förändringar som man inte kunde få igenom på demokratisk väg på kongressen. Genom att använda de stora dagstidningarnas debattsidor slår man mot partistyrelsen och försöker skapa en bild av ett parti i kris. DN, SVD m.fl. tycker förstås om interna problem i Vänsterpartiet och gör sig gärna till megafoner för VVV. Genom att konsekvent presentera partiledningen och VVV/förnyarna som två motpoler skapar man också bilden av att det rör sig om två lika stora falanger.

Internt är stämningen i partiet mycket spänd och något avvaktande. Partistyrelsen har ännu inte riktigt kommit underfund med hur de ska hantera situationen. VVV-medlemmarna i Vänsterpartiet får utstå mycket kritik för sitt arbetssätt, främst att man vänder sig till borgerlig media hellre än de egna partimedlemmarna. Dock saknas en skarp kritik av VVV:s politik. Skillnaden mellan "förnyarna" och majoriteten av partiet är inte så stor i många frågor, och en politisk kritik av VVV utifrån ett marxistiskt perspektiv skulle avslöja bristerna i såväl VVV:s som i det officiella Vänsterpartiets politik.

Nu behövs analys

Om man kan tala om en kris i Vänsterpartiet så är den inte en orsakad av att partiledaren kallar sig kommunist, vilket Vägval Vänster vill påskina. Däremot är just det faktum att reformisten Ohly kallar sig kommunist ett tecken på den ideologiska kris partiet befinner sig i. En "kommunist" i dagens vänsterparti är inte en marxistisk revolutionär utan någon som är "väldigt vänster".

Ända sedan östblockets fall har Vänsterpartiet liksom så många andra före detta kommunistpartier varit oklara på vad man egentligen vill, och hur man ska nå dit. Vänsterpartiets socialism är något diffust och diskuteras sällan. Ett viktigt steg framåt för Vänsterpartiet skulle vara att inleda en diskussion om varför man inte lyckades bygga socialism i Sovjetunionen. Man har tagit avstånd från Stalins illdåd utan att analysera vad som gick snett. I brist på analys har många dragit slutsatsen att det är själva marxismen det är fel på och övergett den. De marxister som ändå finns kvar i partiet måste verka för att den här diskussionen lyfts, och för att marxismen återigen blir ett verktyg i partiets arbete. Samtidigt måste minoritetens rättigheter försvaras. Så länge "förnyarna" följer demokratiskt fattade beslut och öppet tillkännager sina avsikter skall de behandlas som vilka partimedlemmar som helst.

december 2004

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.