Skatteflykten som avslöjar systemet

av Revolution (IMT)
Foto: Scott Smith (Flickr)

Det är inte ens två år sedan Panamaläckan gav oss en inblick i den härskande klassens verkliga förehavanden. Den rika minoritet som styr samhället, och på många sätt har makt att bestämma över våra liv och öden, har nu återigen avslöjats på bar gärning. Den senaste läckan, döpt till Paradisläckan, har avslöjat ett nytt och omfattande skattefusk med utgångspunkt på Malta.

Läckan visar hur de rika undviker skatt genom sinnrika finansiella konstruktioner och kryphål som byggts in i olika länders lagstiftningar. Klädmärket Nike är ett av många storföretag som nästan inte betalar någon skatt alls, i ett system som mest liknar en slags legaliserad penningtvätt. Resultatet är att skattepengar som skulle ha gått till arbetarklassens välfärd fifflas undan, allt för att de rika ska kunna göra sina överfyllda skattkistor ännu tyngre.

Under kapitalismen säljer arbetarklassen sin arbetskraft till kapitalisterna. Eftersom de senare äger företagen kan de lägga beslag på överskottet av arbetarnas slit – mellanskillnaden mellan vad kapitalisterna måste betala i lön och värdet som deras anställda producerar. Detta kallar marxister för mervärde. Denna utsugning är det som gör att den härskande klassen kan leva sina flotta lyxliv med lyxbilar och dyra båtar.

I klarspråk lever dessa individer alltså på frukterna av andras arbete. Dessa utsugare är en helt onödig utväxt på samhällskroppen, som inte har fyllt någon funktion sedan 1800-talet. I dag kan vi klara oss lika bra utan dem. Tankesmedjan Tax Justice Network beräknar att ofattbara 282 000 miljarder kronor hålls gömda i världens skatteparadis.

Drivna framåt av konkurrens, dumhet och girighet vet deras fräckhet inga gränser. Efter att ha inrättat sig en hel tillvaro på andra människors bekostnad, anser sig dessa individer stå över oss andra till den grad att de inte ens vill skatta på de profiter de gör på arbetarnas bekostnad.

Svenskt näringslivs ordförande Leif Östling uttryckte borgarnas förakt för arbetarklassen tydligt genom sitt ökända uttalande – "vad fan får jag" för skatten – när journalister konfronterade honom med uppgifter om hans skatteflykt. För oss andra som är beroende av skolor, sjukhus och daghem är det rätt uppenbart vad skattepengarna faktiskt går till. Han tvekade inte heller att erkänna – framför tv-kamerorna – att "det finns ju alltid en egoism i det hela".

Att han är så dum att han inför öppen ridå avslöjar hur den härskande klassen egentligen tänker är kanske inte så konstigt. Detta visar mest att dessa individer är så vana vid att få leva sina bekväma liv utan att ifrågasättas, att de till skillnad från medietränade och hala politiker inte ens verkar ha lärt sig att tänka innan de öppnar munnen.

I hela världen växer ifrågasättandet av de rika och deras privilegier. Leif Östling själv blev en omöjlig representant för kapitalistföreningen Svenskt näringsliv, och tvingades därför avgå. Han hade varit för ärlig för att kunna fortsätta försvara deras intressen. Kapitalisterna trivs inte särskilt bra i rampljuset, och när de väl hamnar där behöver de företrädare av teflon.

I själva verket är storföretagen och deras ägare djupt insyltade i alla möjliga sorters lagliga, halvlagliga och olagliga aktiviteter. Det handlar om allt ifrån oljebolagens omfattande miljöförstöring, till Nikes produktion av skor under slavliknande förhållanden, vapenaffärer med krigsförbrytare och så vidare. Ibland avslöjas enskilda missförhållanden. Någon höjdare kanske får avgå (med fallskärm i mångmiljonklassen), och det är upprörda toner och löften om att det inte ska kunna hända igen. Så kan cirkusen fortsätta... i väntan på nästa stora skandal. Ingenting tyder på att någonting skulle bli annorlunda med Paradisläckan.

För att få en fullständig bild av den pågående korruptionen och systematiska missförhållanden som präglar kapitalismen, räcker det inte med enskilda avslöjanden och visselblåsare. Som ett första steg skulle det krävas att vi öppnade företagens bokföring och granskade räkenskaperna. Kommissioner tillsatta av fackföreningarna skulle behöva undersöka och avslöja den kapitalistiska utsugningens omfattning. Trotskij skrev om detta i Övergångsprogrammet 1938:

"Arbetarna har inte mindre rätt än kapitalisterna att känna till företagets, trustens, industrins, hela den nationella ekonomins 'hemligheter'. Bankerna, den tunga industrin och transportväsendet bör i första hand, centraliserade, ställas under observation.

Arbetarkontrollens första uppgifter består i att med utgångspunkt i det enskilda företaget klarlägga vilka samhällets inkomster och utgifter är: att fastställa den enskilde kapitalistens och alla exploatörers sammanlagda verkliga andel i nationalinkomsten, att avslöja bankernas och trusternas manipulationer och skurkstreck, att slutligen inför hela samhället avslöja det fruktansvärda slöseri med mänskligt arbete, som är resultatet av kapitalismens anarki och renodlade profitjakt."

Men kapitalisterna kommer inte att ändra sitt beteende enbart för att vi avslöjar dem. Deras beteende är en direkt konsekvens av hur kapitalismen fungerar. Systemet är ruttet i grunden. Den enda vägen framåt för mänskligheten är att avskaffa kapitalismen. Genom att arbetarna tar makten i samhället, och nationaliserar bankerna och storföretagen utan kompensation till de gamla ägarna, kan vi sätta stopp för den härskande klassens egoistiska och giriga utsugning av arbetarklassen. Då kan vi bygga ett nytt och högre form av samhälle: socialismen.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.