Sjuttiotalsminnen

av Martin Oskarsson
En ung Martin Oskarsson talar mot Vietnamkriget.

Detta utkast skrevs av Martin Oskarsson, en kamrat som varit med i den marxistiska tendensen länge och nyligen gick bort. Artikeln hann aldrig skrivas färdigt och saknar därför en avslutning, men innehåller viktiga lärdomar och skildringar av Martins politiska aktivitet under 1970-talet.

Mina minnen från 1968 är ganska luddiga eftersom jag bara var tio år då. De består av tv-bilder från gatukravaller i Paris, detsamma gäller gruvstrejken 1969-70. Jag blev politiskt intresserad tidigt eftersom mina föräldrar var aktiva socialdemokrater och kommer från den mer klassmedvetna delen av arbetarklassen. Min första politiska aktivitet var i sexan. Jag delade ut flygblad för socialdemokraterna i Härnösand inför valet 1970, en sak som fastnat i minnet är att jag blev retad av några KLML:are för att vara sosseförrädare. En av dessa hade varit med i SSU innan men hoppat av till vänster.

Hösten därefter, 1971, gick jag med i SSU klubben. Jag minns mitt första möte i Härnösands gamla Folkets Hus. Jag väntade utanför lokalen men ingen kom, inte ens Bo Holmberg (idag landshövding i Sörmland) som då var ordförande. Jag förstod senare att SSU-verksamheten delvis fallit samman genom vänsteravhopp och att folk flyttat. Det gällde speciellt skolklubben HALSDUK (Härnösands Allmänna Läroverks Socialdemokratiska Ungdomsklubb). Hemma hittade jag också en tidning, Revolt, som getts ut av skolklubbens ordförande Bo Svensson för att sprida vänsteråsikter inom arbetarrörelsen. Han var en av vänsteravhopparna och den som hade retat mig 1970.

Under åren 1972 blev det bättre fart på SSU-verksamheten. Det fanns ett gäng arbetarungdomar som var tio år äldre än jag var, men de var mest intresserade av att festa. Det viktigaste var att min syster och några hennes och mina kompisar gick med i klubben. Sakta men säkert byggde vi upp klubben igen. Det verkliga lyftet för SSU-verksamheten kom dock året därefter, 1973.

En viktig anledning till detta tror jag är att 1968-revolten då började slå igenom också bland arbetarungdomar. Den var ju främst en student- och generationsrevolt i början. Och de flesta studenter kom ju från medel- och överklassen och drogs därför till sektvänstern eller möjligen VPK medan arbetarrörelsen förkastades. Det är kanske onödigt att säga att många av dem skyndsamt återvände till fadershuset så snart revolten var över.

Gruvstrejken 1969-70 blev å andra sidan början på en facklig protestvåg mot låga löner och dåliga arbetsmiljöer. Vi såg en våg av vilda strejker och andra fackliga protester. Missnöjet mot USA och Vietnamkriget växte inom arbetarrörelsen. Och de revolutionära händelserna i Chile, Portugal, Spanien och Grekland skapade en känsla av att arbetarklassen och socialismen var på frammarsch. Allt detta drev arbetarklassen och arbetarrörelsen till vänster och det gällde i synnerhet då arbetarungdomen.

Klubben fick massor med nya medlemmar och det gällde då speciellt inför valet 1973. Denna utveckling fortsatte under 1974. I min telefonlista från den tiden fanns över 30 namn på aktiva medlemmar, av vilka de flesta kom från arbetarklassen. På den tiden var det ju ringa hem (och brev) som gällde om man ville få ut information. Vi hade också 30 medlemmar till som var passiva, ungefär hälften ungdomar och hälften stödmedlemmar från partiet. Här ska påpekas att vi i vår klubb var noga med att bara räkna de som betalat, och att satsa på att ta in avgifterna. För också på den tiden fanns en stor mängd luftmedlemmar. Av de 70 000 som redovisades torde knappast mer än hälften ha varit betalande medlemmar.

I snitt var vi nog 20 på mötena och till detta kom två studiecirklar för nya medlemmar och en ideologicirkel. Vi hade också öppen verksamhet på torget i Härnösand varje lördag. Allt detta i en liten stad där det bara bodde 27 000. En minnesvärd aktivitet var en Chileafton i slutet av september 1973 för att hylla offren för militärkuppen 11 september. Där deltog ett trettiotal medlemmar. Vi genomförde också en utåtriktad Chilekampanj där en centralt belägen informationslokal var öppen en hel vecka.

I samband med sitt femtioårsjubileum 1974 bytte SSU Härnösand namn till SSU Öbacka, som är en annan benämning på staden. Anledningen var att vi hade bildat en facklig SSU-klubb samt klubbar i de orter som omger Härnösand: Utansjö, Älandsbro och Hälledal/Ramvik, och att det därför behövdes en SSU-krets. Vi bildade också en socialdemokratisk ungdomsgrupp på gymnasieskolan.

Verksamheten fortsatte dock att kretsa kring SSU Öbacka, där de flesta och de mest aktiva medlemmarna fanns. Bland de nya medlemmarna fanns ett sug efter radikala idéer och klubben drevs därför till vänster. Vi bedrev ideologiska studier och ställde krav på en förändring av SSU och partiet. Det bemötande vi fick från ledningen i SSU distriktet gjorde oss än mer radikala.

Inför årskonferensen 1974 hade vi skrivit en motion om att använda ett mer vänsterorienterat studiematerial: "Grundkurs för socialdemokrater". Distriktsstyrelsen gick till hårt angrepp mot detta och kallade oss bland annat för världsfrånvända "stearinljusfilosofer", vilket fick många medlemmar att gå i taket. Vi vände oss också till den fackliga kampen och 1975 samlade vi bland annat in pengar till de strejkande skogsarbetarna.

När jag var på kurs på SSU:s skola Bommersvik 1973 fick jag material från de socialdemokratiska EEC-motståndarna SAME och Socialistisk Debatt som var en marxistiskt färgad debattförening inom Stockholms arbetarkommun. På SSU-lägret i Delsbo 1974 kom jag och andra i klubben dessutom i kontakt med tidningen Offensiv, som företrädde den marxistiska tendensen inom SSU. Detta gjorde stort intryck på oss.

I Offensiv kunde vi läsa om samma saker som vi själva kommit fram till: Att ledningen för SSU, partiet inte längre är socialistiska och att arbetarrörelsen är för passiv och toppstyrd. Men i Offensiv fanns förklaringar till varför det blivit så. Man förde också fram en alternativ politik i form av ett socialistiskt program och verkade för detta inom SSU och arbetarrörelsen. Detta gjorde starkt intryck på oss. Själv anslöt jag mig till Offensiv under hösten 1975 och detsamma gjorde merparten av de aktiva i klubben.

En liknande utveckling skedde i många andra klubbar och på SSU-kongressen 1975 antogs en rad "Offensiv"-krav: Att starta en Spanien-kampanj, att verka för ett värnpliktsförbund knutet till fackföreningsrörelsen och en modell för arbetardemokrati som innebär att statliga företag ska styras av 1/3 som representerar fackföreningarna på företaget, 1/3 som representerar landets fackföreningar och 1/3 som är utsedda av staten. En fjärdedel av ombuden röstade också för kravet på ett förstatligande av storföretagen.

Här är det nödvändigt att inflika att det skiljer en avgrund mellan Offensiv då och nu. Då var det en grundbult för Offensiv att arbetarklassen i tider av kris kommer att vända sig till sina traditionella massorganisationer för att förändra samhället och att de som vill verka för socialismen därför måste finnas i dessa organisationer. Idag är Offensiv ett språkrör för Rättvisepartiet Socialisterna, som förkastar arbetarrörelsen och bygger upp ett eget låtsasparti.

Vänsterutvecklingen i klubben ledde till att verksamhetens karaktär förändrades. Fram tills dess hade den varit av mer traditionell karaktär och inriktats på att bedriva verksamhet för medlemmarna och att delta i arbetarrörelsens debatt och aktiviteter. Nu vändes den utåt på allvar för att nå ut till bredare grupper av ungdomar och delta i kampen fackligt och internationellt.

Ett exempel på förändringen är det klubbgäng, det vill säga en sång- och teatergrupp, som hade bildats 1973. Detta var något som SSU-förbundet satsade mycket på då. Klubbgänget gjorde politiska revyer, bland annat en om kvinnofrågan 1975. Samma år gjorde vi också en folkrörelsepjäs som en del av SSU:s folkrörelsekampanj: "Tillsammans för en idé". Pjäsen spelades upp på SSU-distriktets årskonferens i Härnösand 1975.

Till skillnad från den officiella kampanjen så gisslade vi dock folkrörelserna för att ha frångått sina ideal och i slutscenen drev vi också med SSU-förbundet för deras fåniga kampanjer. Till sist tog alla av sig sina överdragskläder och visade upp Offensiv-t-shirtar, vilket fick den gästande förbundsombudsmannen att sätta kaffet i vrångstrupen. Klubbgänget hade dock ganska intern karaktär och tog dock alltför mycket tid och lades därför på hyllan efter kvinnopjäsen 1975.

Klubbens radikalisering märktes också på 1 maj. 1974 demonstrerade vi bland annat för folkets bestämmanderätt över produktionen och en beskattning av kapitalet. 1975 hade parollerna skärpts och löd: "Med SAP för en socialistisk offensiv" och "För en planerad arbetarstyrd ekonomi". 1976 gick vi hela vägen och krävde: "Förstatligande av storföretagen under arbetarkontroll". Vi spred också flygblad där parollerna förklarades.

SSU-lägret 1976 som hölls på klubbens hemmaplan, Norrfällsviken fem mil norr om Härnösand, blev en dundrande framgång för de marxistiska ideer som vi nu arbetade för. 800 ex såldes av Offensivs Ådalen-nummer som skrivits av medlemmar i klubben. Jag minns speciellt ett seminarium på lägret med en av dåtidens partihöjdare: Thage G Peterson. Jag höll ett kritiskt inlägg och fick till svar: "Jag har också varit ung och dum."

Under 1977 gav klubben ut en pamflett med titeln: "Slå tillbaka borgarna – för en socialistisk offensiv". Där stod något som väl är lika aktuellt idag både för SSU och Ung Vänster:

"Hur ska vi egentligen bemöta den kapitalistiska ekonomins kräftgång? Inser inte förbundsledningen att vi idag står inför en helt annan verklighet än för bara några år sedan? Riskerar inte SSU att stå vapenlös och därför att tvingas agera åskådare till den politiska utvecklingen?"

"Det har begåtts många misstag av SSU de senaste åren, men vi vill inte gråta över spilld mjölk. Än finns tid att handla men det måste ske nu inte i morgon. Tar sig SSU an de frågor som vi här tagit upp kommer framtiden att ligga framför oss. Med ett klart socialistiskt program kommer SSU att kunna genomföra sin historiska uppgift: att mobilisera den arbetande och studerande ungdomen för socialismen. SSU måste också fungera helt demokratiskt och ingen av de politiska linjerna inom förbundet får förhindras att framföra sina idéer."

Under valåret 1976 ökade åter tillströmningen av nya medlemmar. En halv sjua på Franzenskolan gick med och för att kunna ta hand om alla dessa bildade vi en skolklubb: SSU Gnistan. Denna fungerade som en slags inskolningsklubb för SSU Öbacka och gjorde att klubben fick många nya aktivister under de därpå följande åren.

Under valrörelsen deltog vi också i debatter mot de borgerliga ungdomsförbunden. Speciellt populära var våra torgdebatter mot MUF. Jag minns en tragikomisk detalj från en av dessa. Jag debatterade mot en ung riksdagskandidat från MUF. Mitt under debatten klev en av "a-lagarna" fram och skar av moderatens mikrofonsladd med orden: "Nu har du pratat nog med skit."

Den största kampanjen under 1975-76 handlade om att stödja kampen mot diktaturen i Spanien. Vi hade bland annat en Spanien-vecka med torgmöten och pengainsamling. Det hela kröntes därefter genom ett offentligt möte med en av ledarna för ungsocialisterna i Spanien, som då var tvungna att arbeta underjordiskt.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.