S-kongress 2001: Svensk utrikespolitik i program och praktik

av Martin Oscarsson

[Artikel återpublicerad från vårt arkiv.]

Internationalismen har alltid varit en grundsten i den socialistiska arbetarrörelsen. Inte minst Första maj – den internationella arbetarrörelsens gemensamma högtidsdag – är ett bevis på detta. Den så kallade globaliseringen beskrivs redan i "Det Kommunistiska manifestet" 1848, och där ges också den välkända, slagkraftiga uppmaningen till motdrag: "Proletärer i alla länder förena er!"

Den första internationalen med Marx och Engels i spetsen skapades före arbetarklassens masspartier. August Palm till exempel värvades till den första internationalen under sina vandringar som skräddargesäll i Tyskland och Danmark. Det blev inledningen till hans pionjärarbete att bygga det svenska socialdemokratiska partiet.

Internationell solidaritet, kamp och strejk har från första början setts som arbetarrörelsens svar på hot om krig, lönesänkningar, försämrade villkor och förföljelser av fackliga och politiska aktivister.

Men vad finns kvar av detta i [den socialdemokratiska] partiledningens förslag till nytt partiprogram?

Från neutralitet till EU-imperialism

Att belysa partiprogrammets syn på de internationella frågorna och hur detta påverkar Sveriges utrikespolitik är inte alltför lätt. Dimridåerna kring utrikespolitiken är tätare än kring andra politiska frågor.

En av dessa dimridåer är regeringarnas utrikespolitiska deklarationer där det talas vitt och brett om fred, nedrustning och solidaritet med fattiga och förtryckta folk.

En annan är de ceremonier (diplomatisk etikett) och den pompa och ståt som omger utrikesdepartementet och relationerna med främmande länder. Utrikesministern och UD har en särställning i regeringen, dess statssekreterare kallas kabinettssekreterare och diplomatkåren är konservativt präglad. Ambassadörerna i de viktigare länderna lever som små kungar, vilka regelbundet håller banketter för landets överklass och politiska elit.

En tredje dimridå är det hemlighetsmakeri som präglar diplomatin.

"I nationens intresse"

Alla regeringar hävdar att deras utrikespolitik styrs av nationens intressen. Löntagarna ska förledas att tro att det finns ett nationellt intresse som står över klassens intressen, och att arbetarna i olika länder därför har olika intressen.

Men "nationens intresse" i ett kapitalistiskt land som Sverige avgörs i verkligheten dels av de geopolitiska förhållandena (landets geografiska läge i förhållande till andra länder), dels av kapitalets och de svenska storföretagens intresse av höga vinster, ökad export och exploatering av fattiga länder. Därför är utrikespolitikens riktning ofta densamma sett över lång tid samtidigt som de små länderna förvandlas till brickor i stormakternas spel.

Inte desto mindre var den svenska utrikespolitiken mindre underkastad stormakterna och mindre styrd av kapitalets intressen under sextio- och sjuttiotalet än idag. Det fanns fyra faktorer som gjorde det möjligt:

  • Socialdemokratin satt oavbrutet i regeringen mellan 1932 och 1976 och arbetarrörelsen växte i styrka. Vi hade 25 år av ekonomisk uppgång och reformer 1950-1975 då arbetarrörelsen kunde utöva ett visst inflytande över utrikespolitiken.
  • Sverige var inte beroende av ekonomiskt stöd från USA, eftersom landet hade stått utanför kriget. Istället kunde den svenska företagen dra nytta av högkonjunkturen och nå stora ekonomiska framgångar.
  • Sovjetunionen stärktes också enormt och förvandlades till en supermakt efter segern mot nazismen. Detta förändrade de geopolitiska förhållandena och satte stopp för alla svenska maktambitioner i östersjöområdet, som kom att domineras av Sovjet och dess allierade.
  • Sovjets styrka innebar också att USA-imperialismens makt begränsades. De två supermakterna byggde upp militära allianser i öst och väst, vilket skapade en maktbalans och en relativ stabilitet i världen. Detta gjorde det också möjligt för länder som stod utanför allianserna att spela en viss roll i världspolitiken.

Den "aktiva utrikespolitiken"

Ett uttryck för detta var Sveriges deltagande i den alliansfria rörelsen där bland andra Egypten, Jugoslavien och Indien deltog. Ett annat var den så kallade "aktiva" utrikespolitiken som inleddes under sextiotalet. Den innebar ett kraftigt ökat u-landsbistånd, krav på nedrustning och en skarp kritik mot missförhållanden i världen.

Särskilt hård var kritiken mot USA:s krigföring i Vietnam och Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Sverige gav bistånd även till regimer stödda av Sovjet, som Kuba och Nordvietnam, samt till olika befrielserörelser. Sverige gav till exempel humanitärt bistånd till befrielserörelsen Frelimo i Moçambique, och var den största bidragsgivaren till ANC i Sydafrika.

Självklart var utrikespolitikens kärna det "nationella intresset" även då. Det gällde i grunden att värna de svenska storföretagens intresse av fördelaktiga handelsvillkor, ökad export och höga vinster. Alliansfriheten var dessutom till fördel även för kapitalet eftersom det gjorde det möjligt för Sverige att manövrera mellan maktblocken och fritt sluta handelsavtal med andra stater.

Men arbetarrörelsens styrka gjorde att kapitalet tvingades gå längre och acceptera vissa "reformer" på det utrikespolitiska planet, likväl som på hemmaplan, som inte direkt var till nytta för kapitalet. Det gällde särskilt under 1970-talets radikalisering bland arbetare och ungdomar. De progressiva dragen i utrikespolitiken gav regeringen en radikalare framtoning, vilket ökade möjligheterna för arbetarrörelsens ledning att fånga upp den radikala opinionen i samhället och i de egna leden.

1990 års program

Detta förklarar varför det finns en radikal och delvis marxistiskt färgad syn på de internationella frågorna i det nuvarande partiprogrammet från 1990. Hård kritik riktas mot stormaktsimperialismen och kapitalets internationella makt. Utsugningen och förtrycket av de fattiga folken fördöms:

"Kapitalintressena tvekar inte att upprätthålla och etablera verksamheter i och därmed ge ett aktivt stöd åt diktaturer. När de ser sina intressen utmanade, är de genom imperialistisk maktutövning beredda att undertrycka nationella frihetsrörelser och demokratiskt framstegsarbete." (s. 22-23)

"De har slagit vakt om sina intressen, när dessa har kommit i konflikt med andra länders krav på ekonomisk självständighet och social rättvisa. De har genom exploatering av arbetskraft och naturresurser i fattiga länder aktivt bidragit till utplundringen och miljöförstöringen i den tredje världen.

"Socialdemokratin stöder därför folkens kamp för demokratiskt självbestämmande och hävdar de små nationernas rätt till oberoende gentemot stormakterna. Det internationella samarbete som i dagens värld är en bjudande nödvändighet måste, med beaktande av det ökande internationella beroendet, vila på varje nations självbestämmanderätt.

"Samtidigt har de privata kapitalintressena utvecklats till en världsomspännande maktfaktor av en helt annan styrka och omfattning än tidigare. Denna internationella maktfaktor är ett hot mot de enskilda ländernas möjligheter att föra en självständig politik." (s 42-43)

Slutsatserna av detta är att socialdemokratin ska verka för världsfred, politisk avspänning mellan stormakterna och militär nedrustning. Krav ställs på en ny rättvis ekonomisk världsordning för att undanröja fattigdomen och hushålla med jordens resurser. Ulandsbiståndet ska främja ekonomisk utveckling, social utjämning och en god miljö. Sverige ska "föra en alliansfri politik som syftar till neutralitet i händelse av krig" (s. 42).

Programförslagets syn

Skrivningarna i förslaget till nytt program står i bjärt kontrast till detta. Kritiken mot stormakterna och imperialismen har strukits medan kritiken mot kapitalets exploatering av de fattiga länderna har tonats ned:

"Dagens värld präglas av unika möjligheter till ett bättre liv för alla, men också av allvarliga hot mot säkerhet och välfärd. Globaliseringen betyder ökade möjligheter till ekonomisk tillväxt och med detta resurser att öka och sprida välfärden." (s. 28)

"Men de nya möjligheterna har långtifrån tagits tillvara ännu. Det som kallas ekonomins globalisering har i sitt inledande skede skärpt de problem som hänger ihop med obalanserna mellan kapitalintressen och folkliga intressen, och mellan tekniskt utvecklade länder och länder på låg teknologisk nivå." (s. 28)

"Denna maktförändring är inte en ofrånkomlig och därmed oföränderlig följd av globaliseringen utan beror primärt på de stora kapitalintressena tidigare än andra lärt sig att utnyttja de nya möjligheterna. Dessa nya maktförhållanden kan alltså åter ändras, men det förutsätter åtgärder som är anpassade till de nya strukturerna." (s. 31)

"Världssamfundet"

Därför blir också slutsatserna annorlunda. Kravet på nedrustning, och en ny ekonomisk världsordning nämns bara i förbigående. Istället talas mer allmänt om att minska fattigdomen och värna de mänskliga rättigheterna. Men framförallt hävdas att FN:s "fredsbevarande" roll ska stärkas. FN ska ha större möjligheter att ingripa militärt. Säkerhetsrådets sammansättning måste ändras och vetorätten måste ses över. Visserligen ska ingen stat få använda tvångsmedel mot andra. Men…?

"Världssamfundet måste kunna reagera vid allvarliga hot mot befolkningsgrupper, även när hoten kommer från dem som behärskar statsapparaten." (förslaget s. 51). Bombmattorna över Jugoslavien och Irak har gett oss besked om den verkliga innebörden av detta.

Vad beträffar säkerhetspolitiken nämns inte neutraliteten längre. Man konstaterar bara, till intet förpliktigande: "Den svenska säkerhetspolitiken ska även i fortsättningen grundas på militär alliansfrihet" (förslaget s. 38). Samtidigt ska Sverige "ägna särskild uppmärksamhet åt samarbetet inom östersjöregionen och stödja utvecklingen i de baltiska staterna och Polen" (förslaget s. 53)

I imperialismens intresse

Dessa skrivningar beror på den förändring som skett av utrikespolitiken sedan början av 1990-talet. Utrikes-, säkerhets-, handels- och biståndspolitik har helt underordnats västimperialismens intressen, och de radikala inslagen är därför ett minne blott. Därför är det inget mysterium varför man också vill skriva om programmet.

Sverige har anpassat sig till EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som enligt Maastrichtavtalet "ska inkludera alla frågor som har med Unionens säkerhet att göra, inkluderande ev. skapandet av en gemensam försvarspolitik som kan komma att leda till ett gemensamt försvar". (Par. J4.1). Regeringen har till exempel samordnat sina erkännanden av andra stater med EU, och allt oftare röstat med EU i FN. Sedan 1990 har Sveriges kritik i FN mot andra stater minskat drastiskt, medan all kritik av västmakterna har upphört.

Sverige har också närmat sig Nato. Vi har en representant vid Natos högkvarter och har anslutit oss till det av Nato ledda "Partnerskap för fred", och dess fredsbevarande styrka i Bosnien. Regeringen har också inlett ett försvarsindustriellt samarbete med EU-länderna. I regeringens utrikesdeklaration, som presenterades i riksdagen 10/2-99 konstateras:

"Nato har efter det kalla kriget genomgått en dynamisk förändring. Det gäller såväl uppgifter som organisation och medlemskrets. Insatsen i Bosnien - till vilken Sverige fortsätter att lämna ett stort bidrag - har gett Nato en ny och central roll för krishantering i samarbete med länder utanför alliansen."

"Militär alliansfrihet innebär inte utanförskap. Sverige deltar konkret och aktivt i samarbetet för att främja fred och förebygga konflikter såväl i Europa som globalt. Regeringen vill stärka den europeiska förmågan till krishantering. EU har - med sin bredd och värdegemenskap - en stor potential på detta område."

Detta betyder att regeringen godkänner Natos utvidgning österut, och att Sveriges eget samarbete med den västliga försvarsalliansen blir allt intimare. Regeringen deltar i skapandet av en gemensam insatsstyrka från EU, vilket vore det första steget till ett gemensamt försvar.

Expansion i östersjön

Sveriges "egen" utrikespolitik är nu främst inriktad på två områden. Det ena gäller att gynna Sveriges export och handel, där regeringen idag agerar hand i hand med kapitalet på det mest ogenerade sätt, vilket vi sett exempel på i samband med den jippobetonade resan till Sydafrika eller Perssons besök i Kina. Det andra är att öka Sveriges roll och inflytande i östersjöregionen, och att påverka utvecklingen i de baltiska staterna.

Den traditionella biståndspolitiken, som varit inriktad på fattigdomsbekämpning och ekonomisk utjämning i tredje världen har döpts om till utvecklingssamarbete. Man har startat ett "Utvecklingssamarbete med Central- och östeuropa", framförallt det så kallade östersjösamarbetet.

Detta har framförallt handlat om att stödja uppbyggnaden av kapitalism och marknadsekonomi i de baltiska länderna, eller "att främja en socialt hållbar ekonomisk omvandling" (regeringens proposition 1997/98:70), som det så vackert heter. Stöd har getts till samriskprojekt med estniska företag, svenska företagsetableringar och uppbyggnaden av affärsbanker. Den svenska staten har också gått in med exportkrediter och alla möjliga former av subventioner och lån till näringslivet.

Förändrad maktbalans

För många inom socialdemokratins vänster framstår denna omsvängning främst som en följd av EU-inträdet. Detta är riktigt så till vida att det är omöjligt för ett litet EU-land som Sverige att bedriva en egen utrikespolitik, eftersom EU är just ett redskap för Tysklands, Frankrikes, Storbritanniens stormaktintressen.

Men det finns också mer djupgående orsaker, vilka också förklarar varför partibyråkratin drev frågan om EU-medlemskapet så hårt. De förhållanden som låg till grund för neutralitetspolitiken hade ändrats. Genom Sovjetunionens upplösning och Tysklands återförening skedde en avgörande förändring av maktbalansen i världen och i östersjöregionen. USA blev den enda kvarvarande stormakten och Tyskland stärktes i östersjöområdet på Rysslands bekostnad. Samtidigt bröts Sveriges ekonomiska framgång definitivt genom nittiotalskrisen.

Som en följd av detta anpassades (s)-politiken till marknaden och kapitalet mer än någonsin förut. På det utrikespolitiska planet innebar detta att gå med i EU och att underkasta sig västimperialismens intressen på ett helt annat sätt än tidigare.

I löntagarnas intresse

Sveriges internationella politik hänger således ihop med den nationella politiken och kampen för att förändra dessa går hand i hand. Kraven måste vara att regeringen ska bryta med EU-imperialismen och dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, som endast uttrycker de europeiska bankirernas och storföretagens intressen. Istället fordras en klassbaserad socialistisk utrikespolitik grundad på löntagarnas gemensamma intressen över gränserna.

Men detta kräver en motsvarande förändring av politiken på hemmaplan. Regeringen måste bryta med de svenska storföretagen och bankerna och bedriva en socialistisk politik i löntagarnas intresse. Eller som det står i det nuvarande programmet:

"Den svenska socialdemokratin känner samhörighet med de krafter i världen som kämpar för den demokratiska socialismen och vill med dem medverka i kampen för fred, nationell självständighet, internationellt samarbete, ekonomisk och social utjämning och en långsiktig utveckling av mänsklighetens ekonomiska och samhälleliga verksamheter i samklang med vad naturen tål. Den demokratiska socialismen solidaritet omfattar alla folk. Dess mål är alla folks frihet, hela världens fred." (programmet s. 48)

april 2001

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.