Rysshetsen, ubåtsjakten och Nato

av Fredrik Albin Svensson

Den 17 oktober startade ett gigantiskt mediedrev. Ryssen var på ingång, i form av en påstått strandad ubåt. Men bevisen är allt annat än trovärdiga, och varje tänkande människa lär fråga sig vad som var meningen med hela spektaklet. Om man beaktar det fortsatta närmandet till Nato, en ökad försvarsbudgeten och omstruktureringen av försvaret, blir motivet tydligare.
Ubåtsjakten

På fem dagar lyckades försvaret enligt egna uppgifter, lägga omkring 20 miljoner kronor på att jaga denna påstådda ubåt. Den inledande insatsen var baserad på två "mycket troliga observationer". Den 19 oktober fick vi reda på vad en av dessa uppgifter var – en bild på en mycket liten suddig militärgrön trekant, i ett streck av vattenskum.

Man släppte sedan en bild på en "mystisk man med ryggsäck", som visade sig vara en fiskare. Dagen efter berättade man svävande att man "fått kontakt" med "något". Man ser faktiskt mer trovärdiga bevis i tv-program där de jagar spöken, utan att det behöver kosta några 20 miljoner kronor. Sedan diskuterade man också en bild på något som onekligen var en vit ubåt – problemet var bara att den visade sig vara svensk. Därefter skulle projektet gå in i "en ny fas" och man avslutade jakten.

Ungefär tre veckor senare, den 14 november, höll ÖB (överbefälhavaren) Sverker Göransson en presskonferens, där han sade: "Försvarsmakten kan bekräfta att en mindre ubåt kränkt svenskt territorium. Om detta råder inget tvivel, vi kan utesluta allt annat." De hade analyserat den suddiga bilden på bubbelstrecket, och kommit fram till att det otvivelaktigt kom från en ubåt. Dessutom hade de hittat "färska spår" på bottnen (som man inte fick veta vad de bestod av, eller varför man inte kunnat följa efter dem) och en privatperson hade berättat om en "undervattenskropp med specifika detaljer".

Naturligtvis går det inte att utesluta att det har funnits en ubåt på svenskt vatten, eller att den var av ryskt ursprung, även om trovärdiga bevis lyser med sin frånvaro. Att stormakter inte har särskilt stor respekt för länders suveränitet är inget nytt. Som SVT avslöjade i december 2013, har USA tillgång till FRA:s avlyssning av svenskar. USA far alltså inte bara eventuellt runt i skärgården, utan avlyssnar svenska medborgare i deras hem, vilket naturligtvis är en betydligt värre kränkning. Men om detta har det svenska försvaret av någon anledning ingenting att säga.

Medierna och politikerna

Under hela ubåtsjakten har medierna, politikerna och de så kallade "experterna" visat en enad front. Mediernas rapportering har varit fullständigt okritisk. Aftonbladet intervjuade exempelvis Göran Frisk, som var chef för ubåtsjaktsstyrkan under 80-talet, och Joakim von Braun, som bland annat arbetat på Säpo och borgerlighetens tankesmedja Timbro.

Även efter jaktens avslutande har bland annat DN fortsatt att göra regelbundna "avslöjanden". De senaste avslöjandena har handlat om att svenska passagerarplan varit tvungna att ändra sina färdvägar vid två tillfällen det senaste året, för att undvika kollision med militärplan, som påstods vara ryska. Denna menlösa men hetsiga rapportering har egentligen endast överträffats av uttalandena från ledningen för samtliga politiska partier.

Efter att först ha pratat om Rysslands "avsiktliga" och "provokativa" kränkningar, jämförde Folkpartiets partiledare Jan Björklund ubåtsinsatsen med en brandförsäkring, i Agenda den 26 oktober: "Alla som äger ett hus har en brandförsäkring. Risken att det ska börja brinna är ju väldigt liten och egentligen är ju pengarna kastade i sjön för de flesta, men vi har den ändå."

Han glömde bara att kommentera att man normalt sett inte startar en mediekampanj för att försäkra sin lägenhet. Om det verkligen handlade om ett reellt hot, så hade knappast försvaret läckt ut varenda steg i processen till massmedia. Det Björklund syftar på är inte heller risken för en ubåt i skärgården. Han pratar om risken för en rysk invasion, som han i nästa andetag använder för att motivera ett svenskt medlemskap i Nato.

Den socialdemokratiska före detta utrikesministern Margot Wallström sällade sig till skaran. Hon förklarade i SvD den 16 november att svenskar "för första gången, på allvar [är] rädda. Rädda för Ryssland, för vad de ska ta sig till". Löfven förklarade att han ville tillsätta ett "säkerhetspolitiskt råd" med "ett direkt militärt försvarsmässigt perspektiv", inspirerat av USA.

Ryssland och grannstaterna

Borgerligheten och högern i arbetarrörelsen går USA:s ärenden även i behandlingen av Ukraina. Den före detta utrikesministern Carl Bildt har hela tiden stött den reaktionära USA- och EU-stödda regeringen i Ukraina och helt blundat för hur de lutar sig på fascister för att krossa allt missnöje. Margot Wallström följde honom sedan skandalöst i fotspåren med att vid ett besök i Ukraina säga att "Carl Bildt ska ha all heder för det han gjort för Ukraina". Men offren för fascisternas våld – alla de som mördats i östra och södra Ukraina, och aktivisterna som brändes levande i fackföreningshuset i Odessa av fascister – hade hon inget att säga om.

Det är sant att Ryssland är mer aggressivt än tidigare. Det är en följd av Putins intresse av att ha en buffertzon mot väst, och en reaktion mot att USA:s dominans trängt allt närmare Rysslands gränser. Allt fler länder har efter Sovjetunionens fall kommit att dras in i USA:s intressesfär genom Nato eller EU.

Georgien var det första land där Ryssland slog tillbaka och USA tvingades till reträtt. I Ukraina markerar Ryssland på samma sätt att de tänker behålla landet inom sin intressesfär, genom att ge ett villkorat stöd till det folkliga upproret i sydöst. De agerar helt enkelt utifrån sina intressen som ett kapitalistiskt land. Men det är viktigt att framhålla att den aggressiva imperialistmakt som provocerar fram konflikterna, framförallt är USA.

Nej till Nato

Nato är ett organ för USA-imperialismen, den amerikanska borgarklassens utsugning av andra länder och folk. Därför är vi motståndare till ett svenskt Nato-medlemskap, och de nuvarande närmandena till Nato där de bland annat tillåts öva på svensk mark. Men vi får inte heller ha några illusioner i den ryska oligarkin, som är i konflikt med USA bara på grund av att den själv istället vill expandera sin marknad och sin utsugning.

Krig och konflikter är ett konstant fenomen under kapitalismen, eftersom internationella och regionala stormakter tävlar om att vinna och utsuga olika marknader på andras bekostnad. Dessa konflikter intensifieras av krisen, som ökar konkurrensen om världsmarknaden. De olika stormakternas borgarklasser skapar under denna process olika oheliga allianser och fiender, men aldrig i folkets intresse. I detta finns det ingen skillnad mellan exempelvis Ryssland, USA och Tyskland. Även den lilla svenska borgarklassen försöker utsträcka sitt herravälde till Baltikum, där den dock stöter på patrull från ryssarna.

Socialdemokraterna agerar precis likadant som de borgerliga partierna i förhållande till Nato och Ryssland – utifrån den svenska borgarklassens intressen. Vänsterpartiet har tydligt gång på gång sagt nej till ett medlemskap i Nato och har ofta kritiserat USA. Samtidigt agerar de inte som ett revolutionärt parti hade gjort. De har varit märkbart tysta om högerns hycklande hållning gentemot USA och Ukraina.

Vänsterpartiet skulle kunna använda sina riksdagsplatser, sin insyn i statsmaskineriet och sin position inom den svenska arbetarklassen till att avslöja borgarklassens hyckleri, som blivit så tydlig genom hela farsen kring ubåtarna. Istället för att delta i hemliga diplomatiska samtal, måste man berätta vad som sägs, berätta om hur maktens strukturer fungerar och appellera till arbetarklassen för stöd.

Man kan inte ta ställning för en eller annan borgarklass, som verkar vara "det mindre onda" i de olika intrigerna. Man måste förklara att de alla drivs av samma ruttna motiv, som är att öka sina vinster. Det är inte borgarklassen i andra länder som vi bör söka samarbete med utan arbetarklassen och arbetarrörelsen i andra länder. Men man måste våga stöta sig inte bara med den internationella borgarklassen – utan också den svenska. Man måste vara konsekvent:Nej till Nato! Nej till allians mellan imperialistiska länder! För en revolutionär internationalism!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.