Rödgrönt samarbete inte vägen framåt: Socialistisk politik krävs

av Martin Oscarsson

Valutgången är ännu osäker, det rödgröna blockets övertag till trots. Skälet till detta är en opposition som, minst sagt, är uddlös. När det gäller satsningar på nya jobb och den offentliga sektorn är politiken mellan blocken ganska lika, även om de rödgröna plussar på några extra miljarder till AMS-åtgärder och bidrag till kommunerna. Båda blocken talar sig samtidigt varma för att stimulera företagande.

Detta gäller också Vänsterpartiet, vars valplattform är förvillande lik en socialdemokratisk dito. Visserligen finns en beskrivning av ett Sverige som blir alltmer orättvist: arbetslöshet, ökade klyftor, sämre arbetsförhållanden, nedpressning av lönerna, privatiseringar och diskriminering av kvinnor.

Men förklaringen till problemen haltar. Partistyrelsen pekar på högerpolitiken och finanskrisen medan den verkliga orsaken, krisen för det kapitalistiska systemet, lyser med sin frånvaro. En kris som medför återkommande ekonomiska chocker, massarbetslöshet och nedskärningar. Arbetslösheten har stigit till 10 procent och även om ekonomin börjar växa de närmaste åren kommer den, enligt prognoserna, inte sjunka till 2007 års nivå förrän 2016.

För att inte tala om vad som kommer att hända om vi får ett "double dip" i konjunkturen! Då kan vi få en massarbetslöshet som får nittiotalskrisen att blekna.

Oavsett om konjunkturen går upp eller ned så befinner sig kapitalismen i en period av kris, som inte kan övervinnas med mindre än att systemet kastas över ända. Kapitalismens historia har varit en historia av kris som skapat massarbetslöshet, fattigdom och förödande krig. Det enda undantaget är perioden från andra världskrigets slut till mitten av sjuttiotalet då nedgångarna var milda och uppgångarna starka. Sedan dess har kriserna varit djupare, och i Sverige är såväl nittiotalskrisen som dagens kris de mest omfattande sedan trettiotalet.

Utan förklaring av krisens orsaker blir också åtgärderna i plattformen otillräckliga. Kampen mot arbetslösheten ska sättas högst på dagordningen, det ska föras en politik som minskar klyftorna och ökar jämställdheten och man ska slå vakt om den gemensamma välfärden och förhindra privatiseringar.

Men hur ska detta ske? Ett klimatlyft för att klimatanpassa bostäder och utbyggnad av järnvägar och kollektivtrafik. Rätt till heltid. Ökade satsningar på vuxenutbildning och höjda studiemedel. Nej till vinstintressen i offentlig verksamhet. Laglig rätt till barnomsorg och delad föräldraförsäkring.

Detta räcker inte långt för att bekämpa massarbetslöshet och de ökande klassklyftorna. Kraven skiljer sig i själva verket inte mycket från socialdemokraternas, vilket betyder att vi redan på förhand har kompromissat bort flera av våra viktigaste krav. Borta är kraven från 2006 års valmanifest om 200 000 nya jobb i den offentliga sektorn, 6 timmars arbetsdag och samhällsägande av kommunikationer, infrastruktur och viktiga naturresurser.

I en rödgrön regering kommer Vänsterpartiet tvingas att administrera en kapitalism i kris och genomföra nedskärningar. Risken är stor att de nedskärningar som S-regeringen genomförde 1994-1997 kommer att upprepas, en politik som ledde till öppna protester från facket. Följden kommer att bli en förtroendekris i partiet och vårt stöd kommer att krympa, på samma sätt som skett med kommunistpartierna i Frankrike och Italien. Många medlemmar kommer att kräva en mer vänsterorienterad politik från regeringens sida och att partiet ska lämna densamma om detta inte genomförs.

V måste därför dra sig ur det rödgröna samarbetet redan nu och istället gå till val på en tydlig socialistisk vänsterpolitik. Kraven från 2006 måste skrivas in i plattformen: En storsatsning på offentlig verksamhet med 200 000 nya jobb leder till kraftigt minskad arbetslöshet, samt förbättrad service och omsorg. Genom en kortare arbetsdag kan vi skapa hundratusentals nya jobb, ett mer mänskligt arbetsliv och en förbättrad livskvalité.

Partiet måste också driva kraven på ett statligt ägande av kollektivtrafik, gruvor, skog, el och telecom, och ett medvetet användande av detta ägande för en klimat- och miljöomställning. Det krävs också ett förstatligande av företag eller branscher som hotas av nedläggning och att de anställda får ett avgörande inflytande över dessa statliga företag.

Krisen för Volvo PV och SAAB Automobile visar tydligt behovet av statligt ägande. Ingen kapitalist i Sverige, Europa eller USA vill äga den svenska bilindustrin, de söker hellre kortsiktiga klipp i den finansiella sektorn. Detta visar att kapitalismen börjar spela ut sin roll och att ekonomin är mogen för statligt ägande och planering av produktionen.

LAS måste också förbättras inte bara genom att rätten till heltid skrivs in, utan också genom att förbudet mot privat arbetsförmedling återinförs. Detta har blivit aktuellt inte bara genom att bemanningsföretag ersätter fast anställda. Under strejken vid systembolagets lager, Lagena, användes inhyrd personal också som strejkbrytare.

Till sist måste partiet slå fast att kapitalismens kris bara kan bekämpas med en socialistisk politik. En politik som tar sikte på att överföra de stora företagen och bankerna i samhällelig ägo och att på grundval av detta bygga upp en demokratisk planekonomi där människors behov styr istället för fåtalets vinst. Genom detta skulle partiet bli ett verkligt vänsteralternativ som attraherar hundratusentals arbetare. Vi skulle få ett stort inflytande i fackföreningarna, kunna leda masskamp och värva tiotusentals nya medlemmar. Detta skulle också påverka många socialdemokratiska arbetare och stärka vänstern i socialdemokratin. Kampen för en verklig vänsterregering, en arbetarregering med en socialistisk politik, kommer då att stå på dagordningen och i den kampen står Avanti i fronten.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.