Revolutionen har börjat! Enorma demonstrationer i Iran

av Alan Woods
Revolutionen har börjat! Enorma demonstrationer i Iran

Fredagen 12 juni hölls presidentval i Iran. Ett val där massvis av kandidater redan på förhand underkänts av det odemokratiska Väktarrådet. Väktarrådet består av en grupp präster och jurister och över dem står Ayatollah Ali Khamenei, som har den avgörande makten i landet. De kandidater som blev kvar efter gallringen stöder alla den Islamiska Republiken. Valdeltagandet blev högt och kort efter att röstningen avslutats utropades den sittande presidenten Ahmadinejad som stor segrare. Folket gick dock ut i protester, de misstänkte valfusk och tror att den verklige segraren är ”reformisten” Mousavi, som kommit att symbolisera många iraniers längtan efter ökad frihet. Protesterna har vuxit i styrka för varje dag och är början på en revolutionär utveckling i landet. Nedan följer en översättning av Alan Woods artikel ”Monsterdemonstration in Teheran: the uprising continues” som publicerades på IMT:s hemsida ”In defence of Marxism” 17/6. Där finns fler artiklar om utvecklingen i Iran och vi uppmanar våra läsare att läsa dem.


 

De stormiga demonstrationerna i Iran fortsätter och växer i styrka. På onsdagen (17/6) samlades regeringsfientliga demonstranter för ännu en demonstration i centrala Teheran. Att döma av de fotografier som vi nyss fått var den ännu större än de senaste dagarnas massiva demonstrationer. Demonstranterna trotsade Ayatollah Ali Khameneis, den Högste Ledarens, uppmaning till folket att stanna hemma. De utbredda protesterna får regimen i Teheran att slitas åt olika håll. Sent på tisdagen träffade Ayatollah Khamenei representanter för de fyra presidentkandidaterna från fredagens val (12/6) och uppmanade dem att hålla sig lugna. Han sade att de inte skulle göra något som skapade motsättningar och att alla tydligt skulle ta avstånd ifrån motsättningar och uppror. Han sade att om det fanns ett behov av att räkna om vissa röstlängder så skulle detta göras i närvaro av kandidaternas representanter. Men demonstranterna hörsammar inte uppmaningarna.

Regeringen är helt klart nervös och begränsar alla informationsverktyg, som sms-meddelanden, sociala internetverktyg (ex facebook) och diverse andra internettjänster för att hindra oppositionen från att organisera protester. Ytterligare ett tecken på splittringen i regimen är att inrikesministeriet beordrat en utredning av den attack på universitetsstudenter, som de hävdar utfördes av milis och polis. Detta offentliggjordes dagen efter att parlamentets inflytelserike talman Ali Larijani fördömt attackerna på studenterna vid Teherans universitets studentbostäder.

Demonstrationerna får stöd av befolkningen. Idag kom dock flera tecken på att regimen förbereder ett försök att slå ned protesterna. Människorättsgrupper hävdade att minst ett hundratal personer arresterats i staden Tabriz, ett historiskt protestcenter och nu ett Mousavi-fäste. Chefsåklagaren för den provinsen Isfahan varnade samtidigt att de som ligger bakom oroligheterna kunde dömas till döden under islamisk lag.

Obekräftade rapporter hävdar också att Mohammad Asgari, ansvarig för Inrikesministeriets IT-nätverk, dödades igår i en misstänkt bilolycka. Han ska ha läckt bevis för att presidentvalet var riggat och som visade att Mousavi fått över 19miljoner röster och därmed vunnit valet.

(Kontra)Revolutionsgardet (den reaktionära islamiska milisen) sade att att nyhetssidor och bloggar uppmuntrade till uppror genom att sprida lögner och falska anklagelser samt organisera protester. Gardet hävdade att dessa ”organiserade centra” stöddes av amerikanska och kanadensiska företag och media som hade kopplingar till amerikansk och brittisk underrättelsetjänst. Detta klumpiga försök att koppla protesterna till USA-imperialismen är för dumma för att ens kommenteras. Problemet som de iranska auktoriteterna möter är just att protesterna inte har något ”organiserande center” som kan arresteras. Rörelsen spontana karaktär är på samma gång både dess största styrka och dess största svaghet.

Ögonvittnesskildringar

Desperata försöker Ahmadinejads supportrar mobilisera. De höll sin egen demonstration på Val-y-Asr-torget. På tv visades vad som tydligt var en organiserad historia, med människor som bussats in från utanför Teheran. Många av demonstranterna var medelålders och de verkade sakna sina rivalers eld och beslutsamhet. Det framstod mer som en rutinaffär med förutsägbara plakatslogans: ”Död åt förrädaren!”, ”Död åt alla som är emot den Upphöjde Ledaren” och så vidare.

Officiell media hade pliktskyldiga rapporter från den regeringstrogna demonstrationen. Inte ett ord sades dock om oppositionens massdemonstration på måndagen eller om demonstrationerna i städerna Shiraz, Mashad, Babol och Tabriz. Tack vare Ahmadinejads censorers enträgna arbete känner de flesta iranier inte till dessa händelser.

I dagens The Independent finns artikeln ”Rädslan har försvunnit i ett land som smakat på frihet” av Robert Frisk. Han ger oss en intressant ögonvittnesskildring av de Iranska Specialstyrkornas beteende när dessa konfronterades med två inbördes fientliga demonstrationer bestående av protesterande och Ahmadinejads Revolutionsgarde (Basiji):

”'Snälla, snälla, skydda oss från Basiji,' bad en medelålders kvinna en officerare från specialstyrkorna när den Islamiska Republikens mob-lika milis dök upp i sina kamoflagebyxor och renhets-vita skjortor bara några meter bort. Polisen log mot henne. 'Med Guds hjälp' sade han. Två andra polismän lyftes upp på de protesterandes axlar. ' Tashakor, tashakor' - 'tack, tack' -ropade folksamlingen åt dem.

”Detta var fenomenalt. Den Islamiska republikens väpnade specialstyrkor, hitintills alltid trogna allierade till Basiji, verkade beredda att, för en gångs skull, skydda alla iranier, inte bara Ahamadinejads följeslagare. Föregångaren till denna plötsliga neutralitet känner alla till – det var när Shahens armé vägrade beskjuta de miljoner demonstranter som krävde hans avgång 1979.”

Denna anmärkningsvärda rapport, tillsammans med gårdagens rapporter från samma journalist visar på hur revolutionens heta andredräkt även påverkat de väpnade styrkornas moral, till och med hos elit Specialstyrkorna. Detta är en väldigt störande utveckling för regimen, som antagligen tar emot dagliga rapporter som kastar tvivel på möjligheterna att använda de väpnade styrkorna för att slå ned protesterna. Detta är verkligen en likhet med 1979!

Frisk beskriver en extraordinär scen när de två demonstationerna konfronterade varandra:

”Civilklädda poliser – som kanske till slut insett allvaret i den situation som deras egen lydnad till Ahmadijenads män frambringat – övertygade medelålders män från bägge sidor att mötas på gatan i mitten av Vanak-torgets (frihetstorgets) ingenmansland. Mousavi-mannen, i en brun skjorta, satte händerna på den skäggprydde Iranska statstjänstemannen från Ahmadinejadlägrets armar. Han försökte sedan, som varje muslim som vill visa sin önskan om tillit och fred gör, kyssa sin motståndares kind. Den skäggprydde mannen skakade honom av sig, skrikandes förolämpningar.

”De två raderna med poliser stod nu armkrok för att hålla tillbaka bägge sidor och tittade varandra i ögonen med ökad oro. En amerikan-iranier några meter bort skrek till mig på engelska: ' Vi måste bevisa att de inte kan gör så här längre. De kan inte styra oss. Vi behöver en ny president. Antingen får de som de vill eller så får vi det'.

”Det var skrämmande, den absoluta övertygelsen hos männen, den totala vägran att acceptera en kompromiss, en sida krävde lydnad till Ayatollah Khomeneis ord och lojalitet med spökena från Iran-Irakkriget 1980-1988, den andra – stärkta av sin miljonmarsch på måndagen – krävde friheter, dock inom den islamiska republiken, som de aldrig tidigare haft. Kanske hade de nu även polisen på sin sida; om gårdagskvällens exempel var värt något så verkade det som om någon polisofficer, - eller kanske de vanliga poliserna själva med motbjudan inför sitt eget beteende de senaste 4 dagarna – beslöt att de inte längre tänkte vara bihang till de evigt Ahmadinejad-lojala råskinnen.

”Dock är detta ingen revolution för att störta den Islamiska Republiken. Bägge sidors demonstranter ropade 'Allahu Akbar' – 'Gud är stor' – på Vanak-torget igår. Men om de Iranska säkerhetsstyrkorna nu går mot neutralitet har Ahmadinejad verkligen problem.”

I januari 1905 gjorde det ryska proletariatet sitt första inträde på historiens scen, hållandes ikoner och bilder av jungfru Maria i händerna. Detta reflekterade det förflutnas tunga börda, tusen år av stillastående liv på landsbygden där vodka och kyrkan var den enda lättnaden från det tunga slitet och exploateringen. När den ryske fattigbonden lämnade jorden och sökte ett bättre liv i städerna slängdes han in i fabrikslivet sjudande kittel och detta revolutionerade hans medvetande. De religiösa fördomarna bestod, men det hindrade inte de ryska arbetarna från att ta den revolutionära vägen. Det kommer att vara likadant i Iran.

Frisk rapporterar också hur motsättningar till och med växer fram i Ahmadinejadlägret.:

”När den rökfyllda skymningen föll över norra Teheran blev folkmassorna vildare. Jag lyssnade till en Basiji-officer med stort skägg som uppmanade sina män att attackera de 10000 Mousavimännen och kvinnorna på andra sidan polisavspärrningarna. ' Vi måste försvara vårt land nu, precis som vi gjorde under Iran-Irakkriget' skrek han över larmet. Men en Ahmadinejadman försökte lugna honom och skrek tillbaka: Vi är alla medborgare! Låt oss inte få en tragedi. Vi måste få enighet!

”Bara timmar tidigare begravdes sju personer, som dödats av Basiji vid slutet av måndagens marsch, i hemlighet av polisen på kyrkogård 257 i omärkta gravar. De anhöriga har inte informerats om deras öde. De regeringstrogna tidningarna i Teheran har dock rapporterat om demonstranternas död, vilket måste sakna motstycke i landet. En upplät till och med sin förstasida åt Teherans Universitets rektors arga fördömande av Basijis invasion av universitetsområdet, när dessa säkerhetsstyrkor mördade sju unga män, sårade ett flertal andra och slog sönder och plundrade studentbostäderna. Rektorn Farhad Rabar sade att han tänker få mördarna ställda inför rätta och tillade att 'invasionen av Teherans Universitet, som är den högre utbildningens symbol, har orsakat en våg av sorg och ilska inom mig'.”

Frisk fortsätter:

”Det var på vägen ut från Val-y-Asr som jag lade märke till ett lastbilsflak med män, alla klädda i kamoflagebyxor och vita skjortor, många med polisbatonger i händerna, på väg mot norra Teheran. På den ca 6km långa vägen mot Vanak åtföljdes de av de islamistiska demonstranterna. Två värnpliktiga soldater stod där bland Mousavis supportrar och en gammal man rådfrågade dem. Skulle han stanna om Basijimilisen bröt igenom avspärrningarna? 'Basijin slår folk hårt - mycket hårt' sade en av soldaterna. Han skakade på huvudet och klappade den gamle mannen på axeln.”

Dessa små händelser visar rörelsens verkliga dynamik mer än ett hundratal statistiska fakta.

Nu då?

I Ryska revolutionens historia skrev Trotskij:

”Om man bara tittar bakåt på det förflutna så förefaller borgarklassens erövrande av makten ganska förutsägbart: i alla historiens revolutioner var det arbetare, lärlingar och delvis studenter som slogs på barrikaderna och soldaterna gick över på deras sida. Efteråt kom dock den solida borgarklassen, som uppmärksamt tittat på barrikaderna från sina fönster, och samlade upp makten.” (”Februarirevolutionens paradox”)

Genom historien har hela tiden detta händelseförlopp återupprepats. De revolutionära massorna står för kampen och döendet, de borgerliga Liberalerna och de principlösa professionella politikerna skördar maktens frukter och förråder de massor som lämnade över makten åt dem. Oktoberrevolutionen visar dock att en sådan utgång går att undvika. Det som behövs är ett revolutionärt parti, som Lenins och Trotskijs Bolsjevikparti.

Självklart kan massorna inte vänta tills Marxisterna är redo. När Partiet saknas och massornas outhärdliga problem kräver en omedelbar lösning kommer de att börja handla och försöka lösa sina problem genom direkt aktion. Ibland kan detta svepa allt annat åt sidan och leda till den gamla hatade regimens fall. Men sådana gånger kommer maktens frukter att ryckas från deras händer. Detta är vad som förbereds i Iran. Om den gamla regimen inte kan bestå genom de gamla metoderna (och rapporterna som citerats här talar starkt för att så är fallet), kommer de att använda andra metoder.

Staten förlitar sig inte bara på öppen repression. Den kan använda sig av manövrer och lurendrejeri för att lura och besegra det revolutionära folket. Demonstranterna har uppvisat en kolossal revolutionär potential. Massorna har visat ett oerhört mod, kämpaglöd och beslutsamhet. Men den spontana massrörelsen har också en svag punkt. Den saknar en modig och förutseende ledning. Regimen, som kämpar för livet, har lika stor beslutsamhet. Den håller alla maktens redskap i händerna.

Massorna har nu fått en berusande smak av frihet. Väl på fötter har de lärt sig att ignorera hotet från statens förtryck och att både strunta i och förakta den prästdiktatur som förut skrämt, förtryckt och förödmjukat dem. De har förlorat rädslan och konfronterar nu sina gamla fiender på gatorna med mod, trots och till och med viss humor. Om de hade haft ens en halv-hyfsad ledning skulle massorna kunna ta makten utan särskilt stor svårighet. Men utan ett tydligt perspektiv kan initiativet gå över till regimen.

Studenterna har haft en ledande roll i demonstationerna. De hade även en avgörande roll i störtandet av Shahen 1979. Dessa modiga unga människor har visat stor beslutsamhet och sinnrikhet och har använt sig av den moderna telekommunikations makt. Om protesterna, som i huvudsak skett i Teheran, ska segra måste de spridas till resten av landet. Om det skulle ske så kan rörelsen bli ostoppbar.

För ögonblicket står allt och balanserar. De kommande dagarna kommer att vara avgörande. Det är möjligt att regimen desperat slår till blint, som ett sårat djur. Att en av massdemonstrationerna slutar i en massaker, eller att attackerna på studentbostäderna slutar i tragedi. I den nuvarande elektriska atmosfären skulle det kunna sätta igång en våg av strejker och protester som kan leda till regimens fall. Så skulle resultatet kunna bli om den regimfraktion som vill hålla sig kvar vid makten genom våld vinner.

Om däremot den styrande byråkratins reformistiska fraktion lyckas övertala ayatollorna att bästa sättet att rädda sig är att genomföra kosmetiska förändringar uppifrån för att förhindra revolution underifrån, är en annorlunda utgång möjlig. Massorna kan inte demonstrera på gatorna i evighet. Antingen förs rörelsen till en kvalitativt högre nivå genom generalstrejk och ett nationellt uppror, eller kommer den till slut att ebba ut till ett orolig lugn – för en tid.

I den dunkla maktkampen inom den Islamiska regimen slåss de olika fraktionerna som vildkatter. Men ingen av dem vill ha verklig förändring. Mousavi är ingen anti-regims revolutionär och har inget intresse av att leda en fullskalig kamp mot den regim som han själv tjänade som konservativ premiärminister under Iran-Irakkriget. Han är medlem av den konservativa klicken runt Ali-Akbar Hashemi Rafsanjani.

Den mest hårdföra delen av regimen kämpar mot all förändring, även om de tvingats retirera på grund av massornas enorma kamp. Nu kommer de att köpslå som torghandlare med Rafsanjani. De kommer att försöka nå någon form av överenskommelse som de hoppas ska få slut på protesterna. Det är möjligt att regimen kommer att försöka överleva genom att minska President Ahmadinejads makt och tvinga honom att ge någon form av regeringsroll till Mousavi namn av ”nationens enighet”. Ett sådant resultat skulle orsaka bitter besvikelse hos massorna som efter en period av våldsamma ansträngningar kan gå in i en tillfällig apati.

Massorna lär sig endast av sina erfarenheter och erfarenheten av ännu en ”reformistisk” regering är nödvändig för att de ska förstå dessa ledares verkliga roll. Ledare som bara vill ändra på namn och ansikten utan att förändra något viktigt. Lugnet som skulle följa ett sådant svek skulle inte hålla i sig särskilt länge. Den ekonomiska krisens djup tillåter ingen ihållande stabilitet. Förr eller senare kommer en våg av strejker och demonstrationer som kommer att vara på en mycket högre nivå än de nuvarande.

Ett sådant bedrägligt resultat av protesterna skulle vara ett förräderi av massornas passionerade strävan efter frihet och demokrati. Dock skulle det vara mycket välkommet för imperialisterna i allmänhet och Obama-administrationen i synnerhet. Washington har varit väldigt försiktiga i uttalandet att de är ”bekymrade” över rapporterna om våld och valfusk. Inte en enda gång har de uttryckt stöd åt demonstranterna. Det beror på att Obama inte har något intresse av en grundläggande förändring i Iran.

USA-imperialismen är allvarligt oroad över de senaste dagarnas extraordinära utveckling. De är rädda för att en revolution mot mullorna skulle bli ett exempel som kunde fresta massorna i Irans grannländer att försöka göra detsamma. De reaktionära arabregimerna i Egypten och Saudiarabien hänger på en skör tråd och andra som Jordanien och Marocko är inte så mycket starkare. De vill hellre att allt förblir som det är utifrån resonemanget att det är lättare att handskas med den djävul du känner än den nu inte känner.

För närvarande kontrollerar varken Khamanei eller Mousavi, varken Obama eller Rafsanjani, situationen. Det är massrörelsen dominerar den nuvarande situationen och rörelsen har sin egen dynamik. De Iranska Marxisterna kommer att lägga all sin energi i massrörelsen och göra sitt bästa för att ge den en organiserad och medveten form. Arbetarna och ungdomen kommer åter att lära sig läxorna från revolutionen 1979. Vi får inte glömma att det var arbetarna som störtade Shahen genom den strejkvåg som spreds över landet som en skogsbrand.

Oljearbetarna fick ekonomin att stanna genom sin 33 dagar långa strejk. Alla försök att sända militär till oljefälten misslyckades. Miljoner demonstrerade i Teheran och krävde att Shahen skulle störtas, USA-imperialismen drivas ut och att folket skulle beväpnas. Revolten spred sig till soldaterna som började desertera.

Revolutionärerna tog över armébaserna, parlamentet, fabrikerna, vapenfabrikerna och tv-stationen. Pahlavi-regimen föll som ett korthus. Arbetarna tog över fabrikerna och bönderna jorden. Systemet med gräsrotskontroll genom kommittéer, 'shoras', var i praktiken motsvarigheten till den ryska revolutionens sovjeter. Detta är Irans sant revolutionära traditioner! Detta är vägen framåt!

De borgerliga så kallade reformisterna är inte att lita på. Vi säger till Irans arbetare och ungdom: lita inte på Mousavi eller andra som han! Lita endast på er själva, er egen styrka och organisering! Starta kampkommitéer - shoras – för att organisera och koppla samman kampen lokalt, regionalt och nationellt! Tillåt inte att kontrollen över massrörelsen rycks från era händer! Förkasta alla idéer om demobilisering och akta er för alla försök att manövrera och köpslå bakom er rygg!

Det är omöjligt att med säkerhet säga vilket resultat kampens nuvarande blir; men en sak är säker: Iran kommer aldrig att bli detsamma igen. Protesternas styrka och auktoriteternas tvekan har satt ställt själva regimens överlevnad i fråga. Protesterna har en betydande sprängkraft som alarmerar regimen. Men det är inte nog att röra upp samhället. Det är också nödvändigt att visa på ett alternativ.

Vad som än händer just nu så rinner historiens ström i vår riktning. På grund av ledarnas karaktär kommer det oundvikligen att bli förluster och bakslag. Arbetarna och studenterna kommer dock att dra lärdom av sina erfarenheter. Förr eller senare kommer de att inse att en grundläggande förändring i samhället behövs. Det räcker inte med bara demokrati. Det som behövs är en Iransk Arbetar- och Bonderepublik och denna skulle sätta hela Mellanöstern i brand.

Alan Woods, London 17 juni 2009.

Översättning: Henrik Wolgast

Källa: Revolutionen har börjat! Enorma demonstrationer i Iran

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.