Regeringens högerbudget

av Revolution
Foto: Socialdemokraterna (CC BY-NC-ND)

"En riktig högerbudget." Så beskrivs regeringens höstbudget i affärstidningen Dagens Industris ledare, det närmsta vi kommer ett organ för den svenska härskande klassen.

I sin ledare (17/9) skriver de triumfatoriskt att högern helt verkar ha vunnit striden om skattepolitiken:

"Skattetrycket, kvoten mellan skatteinkomsterna och BNP, är tillbaka på 1976 års nivå. ... Det finns all anledning att tro att Magdalena Andersson, som skötte Göran Perssons stora skattesänkningar under 00-talet, inser vikten av att den offentliga sektorn inte kan expandera som andel av den totala ekonomin. Problemet är att hon inte säger det."

Problemet är alltså inte vilken politik Magdalena Andersson för, utan att hon inte är tillräckligt öppen med sin politik. De genomför en politik som hyllas av borgarna, men låtsas inte om det. De kan inte gärna erkänna hur små skillnader det finns mellan dem och högern. DI fortsätter:

"[S]edan maktskiftet har inga jobbskatteavdrag tagits tillbaka (även om det har blivit en avtrappning av avdraget för dem som tjänar mest). S har alltså accepterat skattesänkningarna och har fortsatt med de sänkningar för pensionärer som alliansen inledde."

Denna regering för med andra ord i stora drag samma politik som den gamla högerregeringen Reinfeldt. Man har fixat några av de värsta omfördelningarna från fattiga till rika – vilket naturligtvis aldrig hade gjorts av högern – men i allt väsentligt ligger ändå högerlinjen fast.

Trots allt prat om upprustning och reformer förblir därför situationen katastrofal i stora delar av välfärden. Bostadsbristen är skriande, skolorna blir bara sämre och pressen mot arbetsvillkoren fortsätter. Uppskrivningar av anslag och tilldelade resurser beskrivs som satsningar, medan det är tveksamt om de ens räcker till att täppa till de värsta hålen.

Varför har inte Socialdemokraterna gjort mer? Det är enkelt att påpeka att högern hotat med misstroendeförklaringar och regeringskris vid minsta skattehöjning, men frågan kvarstår ändå. Varför har man inte tagit någon strid mot högern och mobiliserat för ett nyval? Man har villigt gått med på dessa förhållanden under snart en hel mandatperiod.

Sanningen är att vi de facto redan har ett blocköverskridande samarbete. Högern accepterar att Socialdemokraterna bildar regering, så länge som de för en högerpolitik. Socialdemokraterna är glada för att hela tiden kunna skylla på oppositionen för allting dåligt som sker, och därigenom friskriva sig från ansvar.

Samtidigt krattar Löfven manegen för ett öppet blocköverskridande samarbete genom ständiga trevare. Liberalernas, Centerpartiets och Socialdemokratins ledning verkar inte ha några grundläggande åsiktsskillnader.

Samtidigt har den sociala situationen för ett helt lager blivit desperat. Många har redan fått nog, och vänder ryggen till de politiker och medier som de ser som ansvariga för alltihop. Vilket parti är ett alternativ för dem? Detta missnöje borde enkelt kunna skopas upp av Vänsterpartiet, men eftersom de ger sitt stöd till regeringen verkar det för många besvikna arbetare tragiskt nog i dag bara finnas SD.

Låt vara att SD:s så kallade "lösningar" är extremt enkla att motbevisa. De verkliga vinnarna på högerpolitiken bor naturligtvis inte i Bergsjön och Rinkeby, utan i överklassområden som Askim och Djursholm. Men om ingen erbjuder ett alternativ till vänster där alla delar av arbetarklassen kan erbjudas jobb, bostäder och välfärd blir det otydligt hur en ökad invandring ska kunna finansieras utan mer nedskärningar.

Det finns visserligen ännu djupa kvardröjande illusioner inom en stor del av arbetarklassen om att kapitalismen kanske ändå kan fungera i deras intresse. De flesta har på det stora hela fortsatt förtroende för den svenska staten, polisen, medier och politiker. Men folk kan inte och kommer inte i längden att bara stillatigande acceptera växande klassklyftor och stora försämringar. Om den internationella kris som nu även borgerliga ekonomer varnar för inträffar, kommer den att innebära hårda slag mot arbetarklassens levnadsvillkor.

De gamla dagarnas ekonomiska och politiska stabilitet kommer aldrig att komma tillbaka. Vi har sett en föraning om den kommande perioden i andra europeiska länder, där nya vänsterpartier som Podemos har exploderat från till synes ingenting, medan gamla traditionella partier är i djup kris. Det grekiska socialistpartiet Pasoks kollaps visar att även stora traditionella partier kan raseras. Detta borde vara en allvarlig läxa till Löfven – men ingen är, som man säger, så blind som den som inte vill se.

Behovet är enormt för ett genuint revolutionärt alternativ från vänster, som kan koppla samman de fortsatta nedskärningarna med kapitalismens kris och förklara att socialismen är den enda lösningen. Det alternativet måste byggas i dag.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.