De senaste 12 månaderna har det skett ett allvarligt skifte åt höger bland de svenska riksdagspartierna. Från att ha deltagit i Refugees Welcome-demonstrationerna vände regeringen och införde gränskontroller och strängare regler för nyanlända. Hur ska vi kunna slå tillbaka rasismen och den alltmer nationalistiska retoriken från reformisterna och högern?
Varje sommar samlas riksdagspartierna i Almedalen för att ha ett världsfrånvänt jippo där de kan twittra, ”nätverka” och dricka vin tillsammans – allt påpassat av lobbyister från näringslivet. Samtidigt lägger de fram alla möjliga ”förslag” för att jaga lite medieuppmärksamhet och skilja ut sig från det övriga träsket. Men som vanligt är det mycket små skillnader.
Stefan Löfvens tal var faktiskt ganska anmärkningsvärt för att komma från någon som kallar sig för ”socialdemokrat”. Det hyllades av Dagens Industris ledarskribent Lotta Engzell-Larsson, som skrev att han var i ”sitt livs form”.
Hon berömde att han vädjat till ”nationalistiska känslor” som kommer att behövas i framtiden när ”uppoffringar” blir nödvändiga. Samma tidning har mer än en gång varnat för att ”den internationella konkurrensen” kommer att göra att det krävs lönesänkningar framöver.
Detta gör det tydligt vad nyttan med rasism och nationalism är för borgarklassen: Att kunna hetsa mot en del av arbetarklassen och mot arbetare i andra länder för att vända arbetare mot varandra. En del av arbetarklassen ska se unga i förorten, tiggare eller flyktingar som fienden istället för de politiker som genomför försämringar för oss alla och borgarklassen som får allt större rekordvinster på att pressa ner våra löner och försämra våra arbetsvillkor.
De verkliga problemen
Politikerna har börjat prata om ett ”parallellsamhälle” i fattiga förorter, där kriminella gäng och islamistiska grupper påstås sätta sina egna regler och lagar.
Socialdemokraterna lade fram ett tiopunktsprogram i Almedalen för att ”minska segregationen” som innefattade mer poliser i fattiga förorter och översyn av straffen för stenkastning.
Högerpartierna gick som väntat längre med sitt verbala vapenskrammel: för gummikulor, vattenkanoner, höjda skadestånd och hårdare straff.
Naturligtvis är detta inget som minskar segregationen utan tvärtom ökar den. All denna hets mot muslimer motverkar inte heller islamistiska gruppers rekrytering – tvärtom.
Det främsta skälet som unga män som anslutit sig till Isis uppgett har inte varit religiös övertygelse utan utanförskap och rasism. Men vad spelar det för roll för cyniska politiker som lever långt borta från förortens verklighet i dyra villor och en levnadsstandard som liknar borgarklassens?
Samtidigt vägrar man prata om arbetarklassens verkliga problem, som sammanfattas i huvudrapporten till LO-kongressen i juni: ”Sverige har gått från ett samhälle med full sysselsättning, minskade löne- och inkomstskillnader och stabil eller ökande löneandel till ett samhälle med sänkt löneandel, växande inkomstklyftor och massarbetslöshet”.
Hetsen mot flyktingar är ett sätt att försöka avleda uppmärksamheten från dessa grundläggande missförhållanden, som följer av kapitalismens kris.
Detta är inte unikt för Sverige. Den rasistiska hetsen mot huvudsakligen muslimer växer i hela västvärlden. Burkiniförbudet i Frankrike är det senaste exemplet, där poliser på flera stränder tvingat kvinnor att ta klä av sig framföra alla strandbesökare.
Syftet med politikernas prat om ”parallellsamhällen” är att måla upp en bild av ”unga invandrarkillar” från fattiga förorter som springer runt och härjar, och som är ett hot mot samhället. Meningen är dessutom att koppla samman alla muslimer med ett mycket litet antal extrema islamister.
Det är självklart att reaktionära islamister hör till våra fiender – men detta är ett extremt litet antal personer och deras rekrytering kan inte stoppas genom förbud, polisrepression och rasism – det bara gör det lättare för dem.
Det främsta problemen i förorten är de samma som i hela samhället – de ökade klassklyftorna, kombinerad med rasismen. Mer än hälften av unga i år 16-24 har tillfälliga anställningar – medan 70 procent vill ha fast jobb. Bostadsbristen är så akut att bostadskön i Stockholm under det senaste året gått baklänges – det vill säga den genomsnittliga kötiden till att få bostad har ökat minst lika mycket som man väntat.
Pressen ute på arbetsplatserna har ökat så mycket att sjukfrånvaron ökat med 70 procent sedan år 2010. Och inte minst: Sverige är det land där skillnaden i sysselsättningsgrad är som störst mellan infödda svenskar och svenskar födda utomlands. Vad som behövs är inte mer rasistisk politik utan klasskamp.
Svenska värderingar?
I Almedalen tävlades det också i att prata om ”svenska värderingar”. Men vilka värderingar pratar de om? Och vems värderingar? Den svenska borgarklassen är knappast mer human, eller snällare än borgarklassen i något annat land. De reformer och förbättringar som arbetarrörelsen uppnått har borgarklassen och högern i Sverige nästan alltid varit mot och kämpat för att stoppa.
Det som brukar nämnas när politiker försöker framställa Sverige (och ibland Europa) som ”annorlunda” och bättre än andra länder är välfärdsstaten, en bättre levnadsstandard och fler rättigheter för förtryckta grupper.
Men att svenska arbetare har det bättre beror på att de framgångsrikt organiserat sig och kämpat för förbättringar. Att länder i Afrika, Asien och Latinamerika inte uppnått samma levnadsstandard beror på att den imperialistiska borgarklassen i Europa och USA brutalt gått in för att krossa kamp och revolutioner. Det är på grund av deras exploatering av arbetare och bönder i dessa världsdelar som de kunnat gå med på att ge eftergifter till arbetare i Europa och USA.
Detta skedde under en period när kapitalismen utvecklades enormt under efterkrigstiden – en process som nu istället går baklänges. Idag är det som står på dagordningen i alla länder därför nedskärningar och försämringar, när borgarklassen inte längre kan jämka samman goda vinstmarginaler med välfärd, höga löner och rättigheter för arbetarna.
Ett döende system
Kapitalismen kan inte längre erbjuda en framtid till arbetare och unga, och problemen vi upplever är symptom på detta döende system. Socialdemokraterna hade kunnat förklara att kriminalitet beror på sociala orättvisor, arbetslöshet och misär – och att lösningen består i att garantera människor arbete och vettiga framtidsutsikter. Istället har de stämt in i högerns reaktionära kör.
Civil- och kommunminister Ardalan Shekarabi (S) har pratat om tiggeriförbud, något som avvisades av Stefan Löfvén men som istället pratade om att skicka tillbaka tiggare till Rumänien och Bulgarien.
Till TT kommenterade han Shekarabis utspel att tiggeri ”inte är förenligt med den svenska modellen” och att de ”för samtal med de rumänska och bulgariska regeringarna eftersom vi anser att länderna är skyldiga att ta hand om sina medborgare så att de inte behöver tigga.”
Detta är samma rasistiska politik som mot flyktingar, att försöka skicka tillbaka de människor som flyr eller lämnar sina länder undan krig eller ekonomisk misär, för att det inte är möjligt att leva där. För den socialdemokratiska regeringen är det upp till andra länder att ”ta ansvar”.
För ett socialistiskt svar
Den socialdemokratiska partiledningen har mer gemensamt med moderaternas partiledning än med sina egna gräsrötter. De baserar sig liksom dem medvetet på rasism för att splittra och förvirra arbetarklassen.
Imperialismen och den växande instabiliteten tvingar fler och fler att fly. När industrier läggs ned och arbeten försvinner tvingas man tigga för att klara sig. Men många gör också motstånd och tar upp kampen mot kapitalismen och dess orättvisor. Det är arbetarrörelsens ansvar att organisera alla delar av arbetarklassen och ena dem i en kamp mot borgarklassen.
Arbetarrörelsens toppar gör nu runtom världen precis tvärtom och hetsar precis som högern mot de mest förtryckta grupperna i samhället. Vi måste kämpa för en verklig socialistisk politik och avslöja den borgerliga degenereringen av arbetarrörelsens ledning.
Det verkliga parallellsamhället existerar inte i våra förorter utan i samhällets topp. Landets härskande klass har öppet byggt alla sina rikedomar på att exploatera arbetarklassen, och det är deras vinster och obscena rikedomar som vi måste göra upp med.
Det är i ”finare” områden som Djursholm och Örgryte som det verkliga hotet mot samhället finns. Några bilbränder är inte mycket i jämförelse med den skada som dessa damer och herrar varje dag åsamkar hela samhället och vår värld.
Det går att slå tillbaka rasisternas, reformisternas och högerns nationalistiska och rasistiska retorik. Men då måste vi förklara de gemensamma intressen som arbetare har oavsett ursprung, och peka på de verkliga fienderna i kapitalistklassen. Arbetarklassens problem kan bara lösas av ett kämpande program för en socialistisk världsrevolution.