Politisk storstrejk lamslog Finland

av Stefan Kangas
Politisk storstrejk mot högerregeringen. Foto: Tidningen Offensiv

I fredags stod Finland stilla när 300 000 finska arbetare strejkade mot högerregeringen, i den största strejken sedan 1992. Ett 20-tal fackföreningar hade utlyst en politisk strejk mot regeringens höstbudget, som inte bara innebär massiva nedskärningar utan också angriper kollektivavtalen. Tågen stod stilla från sextiden på morgonen, inga bussar körde och Finnair fick ställa in dussintals flyg. Detta är dock bara början på hårdare tider i den finska klasskampen.

Stuvare och pappersarbetare, daghemspersonal och sjuksköterskor. Hela landet verkade stå stilla när större delen av kollektivtrafiken, från bussar och flyg till tunnelbanan och spårvagnar, stod stilla under hela eller delar av dagen. Affärerna tvingades stänga i två timmar mitt på dagen, och flera bankkontor höll också stängt. Alla delar av livet påverkades. När postarbetarna strejkade fick folk inte sina dagstidningar, och bara i Helsingfors stängde omkring 30 daghem, 20 daghemsgrupper och 27 gruppfamiljedaghem. Medierna har varit fulla av information om vilka postkontor som höll öppna och vilka bussar som trots allt ändå gick.

De tre största fackföreningsorganisationerna SAK, STTK och Akava hade ställt sig bakom strejken som gjorde att 75 procent av landets verksamheter avstannade. Under morgonen trotsade 30 000 personer regnet för en protest på Järnvägstorget i Helsingfors. Där talade fackföreningsledare och politiker. Lite typiskt för finsk politisk kultur hade man också bjudit in regeringspartierna, men de blev utbuade av demonstranterna. Det måste sägas att det är svårt att se meningen med att bjuda in politiska motståndare, där Sannfinländarnas talare passade på att provocerande kalla fackföreningarna för "bossar". Men de fackföreningar som kallat till strejken representerar 2,2 miljoner arbetare i ett land på 5,5 miljoner, eller 80 procent av den arbetsföra befolkningen, medan dessa politiker själva bara representerar landets lilla klick av kapitalister.

Finlands kris och budgeten

Finland har drabbats hårt av kapitalismens kris – bland euroländerna är det bara krisdrabbade Cypern och Grekland som har sämre tillväxt i år. Landets BNP är 5 procent lägre idag än den var 2007, och sedan 2008 har man haft nolltillväxt. År 2015 beräknas bli det fjärde året på raken med negativ tillväxt, och arbetslösheten ligger på 10,3 procent. Att telefonjätten Nokia dragits med förluster och tvingats dra ned är ett tydligt tecken, men också andra exportindustrier har problem, bland annat de viktiga stål-, skogs- och pappersindustrierna. Krisen i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland har förvärrat situationen ytterligare och statsskulden, som fördubblats på tio år, är nu över 63 procent av BNP.

Sedan valet i april har Finland styrts av en högerregering bestående av Centern, de rasistiska Sannfinländarna och Samlingspartiet. Den nuvarande statsministern Juha Sipilä från centern har redan jämförts med Thatcher för sin aggressiva antifackliga politik. Hans valrörelse handlade om nedskärningar och frysta löner, och han presenterade strax efter valet ett förslag om trepartssamtal mellan stat, fack och arbetsgivare i syfte att minska priset på arbete med 5 procent.

Men när det efter två misslyckade försök stod klart att det inte skulle bli några samtal, fick regeringen välja en annan väg. De presenterade en riktig lönesänkarbudget, som för vissa yrkesgrupper innebär innebär att lönerna minskar med omkring 10 procent. För en barnmorska, exempelvis, kan det bli så mycket som 3000 euro i inkomstbortfall på ett år. Vissa sjuksköterskor kan tappa så mycket som 25 procent. Några av försämringarna som föreslås är:

  • 8 färre semesterdagar
  • Införande av karensdag och sänkt ersättning vid sjukfrånvaro till 80 procent
  • Halverad ersättning vid övertidsarbete
  • Söndagstillägget minskas med 25 procent för sjuksköterskor och poliser.
  • Två helgdagar ändras i lagen till obetald ledighet

För Hufvudstadsbladet förklarade industriarbetarna Ronja Grönholm och Uffe Heimberg från Metallfacket, som fanns på plats på protesten i Helsingfors, att allt detta innebär att omkring tre veckors lön försvinner varje år. Det verkar finnas en känsla av att ja, det finns problem i Finlands ekonomi, men regeringens politik gör att bara arbetare tvingas betala! När Hufvudstadsbladet frågade Ronja Grönholm, som är anställd vid SSAB i Lappvik, om det inte finns någonting som hon kan tänka sig att avstå ifrån, svarade hon:

– Jag har ingenting att avstå ifrån. Det som jag får, allt det går till det nödvändiga. Jag har två små barn och bara deras dagis, så att jag kan åka och jobba, tar en tredjedel av min inkomst. Det finns ingenting mer att ge.

Tvångslagar attackerar kollektivavtalen

Budgeten innehåller också andra nedskärningar, och samtidigt planerar regeringen ett angrepp mot kollektivavtalen. När de löper ut ska de ersättas av tvingande lagstiftning som innebär att det blir förbjudet att avtala om bättre villkor än vad som finns i lagen. Detta är ett avsteg från det som alltid gällt tidigare i Finland, att man alltid kan göra upp om bättre villkor i avtalen än de som står i lagen.

Detta bryter också mot de lagar som på papperet försvarar kollektivavtalen, exempelvis Finlands grundlag och den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Det är en bekräftelse på att alla lagar i det borgerliga samhället knappast ens är värda papperet de är skriva på, om de inte backas upp av en stridbar arbetarklass och kämpande fackföreningar. Även om vi kämpat oss till dem, krävs hela tiden mer kamp för att dessa rättigheter inte ska tas ifrån oss.

Med sådana här tvångslagar, tvingas fackföreningarna mobilisera till kamp på nationell politisk nivå för att kunna få igenom några förbättringar. Enskilda arbetsgivare och branschorganisationer kommer vara glada för att kunna hänvisa till en lagstiftning som inte ens försöker ge sken av neutralitet utan öppet står på deras sida. Meningen är att ge sken av att en sådan kamp är svårare att vinna, och desillusionera arbetare och få dem att dra sig för att kämpa. Det ger dessutom fackföreningsledningen en ursäkt för varför det "inte går" att vinna några stora förbättringar.

Vänstern deltagit i nedskärningar

Under åren 2011-2015 styrdes Finland av en koalitionsregering där både Socialdemokraterna och Vänsterförbundet fanns med. Men också de försökte dumpa landets ekonomiska problem i arbetarklassens knä. Detta innebar bland annat nedskärningar på 7 miljarder euro, och att de tvingade fackföreningarna till en uppgörelse om höjd pensionsålder. Denna politik gjorde att regeringen snabbt blev väldigt impopulär. Enligt en undersökning i Helsingin Sanomat var det bara en av tio som gav regeringen betyget "bra" eller "mycket bra", medan sex av tio gav dem "dåligt" eller "mycket dåligt".

Vänsterförbundet och De gröna lämnade regeringen 2014, men det hjälpte inte. I valet 2015, där valdeltagandet bara var 70 procent, blev följden av detta att arbetarpartierna tillsammans skrapade ihop mindre än 25 procent. Detta var deras sämsta val sedan Finlands självständighet, och är en allvarlig varning till vänsterpartier i andra länder. Därigenom var grunden lagd för en statsminister från högern.

Det rasistiska partiet Sannfinländarna är numera också näst största parti. Detta är ytterligare ett pris som den finska arbetarklassen får betala för att den traditionella vänsterns vägrat att på allvar ta kampen mot nedskärningspolitiken. De har försökt framställa sig som vänster, och sagt att de inte tänker låta lågavlönade drabbas. Men precis som norska Fremskrittspartiet har de villigt genomfört nedskärningar – och kommer att få betala samma pris i form av ett svikande stöd i opinionen. Det blir svårt att framställa sig som ett parti som står emot etablissemanget när man själv är med och skär ned.

Det är också uppenbart att statsministern försöker använda rasism för att splittra klassen. Under den senaste veckan har han pratat om "15 000-30 000 flyktingar" som kommer till landet, vilket kommer att öka kostnaderna. Han har sagt att vi måste genomföra dessa nedskärningar för att ha råd – och hitta "medmänsklighet" inom oss själva. Det är som ett eko av Fredrik Reinfeldts trojanska häst om att "öppna våra hjärtan" i valet förra hösten, och det är ett uppenbart sätt att spä på det rasistiska giftet. Orsaken till nedskärningar, säger de, är bland annat att vi måste ta hand om invandrare. Det är exakt samma sak som rasisterna säger, och tjänar bara till att splittra arbetarklassen längs helt sekundära skiljelinjer.

Vänstern måste förklara alternativet

Vänstern måste förklara att orsaken till nedskärningarna är det kapitalistiska system som dessa hycklande banditer försvarar. Trots att det finns hur mycket pengar som helst i samhället, nog för att lösa alla eventuella skuldproblem och investera för att lösa arbetslösheten flera gånger om, försöker den härskande klassen få arbetarklassen att betala notan för deras fest.

Pengarna finns men är koncentrerade i fåtalets händer. Och de används inte till investeringar i den verkliga ekonomin, där det produceras och vi blir rikare, eftersom de inte ger tillräckligt hög vinst. Därför använder de pengarna till spekulation i fastigheter och på börsen istället. Kapitalisterna har inte någon som helst del i att utveckla ekonomin längre, utan fungerar bara som en parasitär utväxt som är nära att döda själva kroppen. Kroppen kan bara fortsätta leva om parasiten avlägsnas.

Fredagens storstrejk är ett mycket positivt första steg, som avslöjar ett växande missnöje mot den dåliga situationen i Finland och att samhället håller på att polariseras längs klasslinjer. Tyvärr finns det inget tydligt alternativ till vänster i Finland, som kan kanalisera dessa stämningar. Vänsterförbundet, som innan 1990-talet kunde samla nästan 20 procent av rösterna, ligger nu på bara 7 procent och tappade i senaste valet. Detta är ett resultat av att de har suttit med i flera regeringar och skurit ned. Det är betecknande att när de väl lämnade regeringen 2014, så var det inte i fråga om något motstånd till nedskärningar, utan i opposition till byggandet av ett kärnkraftverk.

Vänstern har försvagats allvarligt i alla de länder där arbetarrörelsen varit delaktiga i att genomföra kapitalets nedskärningspolitik. I Italien har den tidigare dominerande kommunistiska traditionen så gott som utraderats, och det finns inte ens längre något arbetarparti i parlamentet. Det som behövs från Vänsterförbundets sida är därför mest av allt en radikal brytning med klassamarbetspolitiken, som bara leder till nederlag och cementerar högerpolitiken. Deras politiska plattform i valet 2015 handlade om en återuppbyggd välfärdsstat och offentliga investeringar, vilket är sympatiskt men tyvärr också otillräckligt. Frågan är nämligen också: När Finland är i kris, vem ska då betala?

Är euron problemet?

I Sverige säger vissa vänsterreformister att Finlands problem är resultatet av att man är medlemmar i euron. Om Finland bara hade haft kvar en egen valuta med flytande växelkurs, säger man, hade den kunnat minska i värde i takt med att investeringarna i landet blev färre. Detta eftersom efterfrågan på den valutan skulle minska. Därigenom hade det automatiskt blivit billigare att investera igen. Detta är ett extremt tekniskt argument, som undviker själva kärnfrågan, och låtsas att kapitalismen på något magiskt sätt kan reglera sig själv och lösa sina egna problem till det bättre. En sänkning av valutans värde (devalvering) är lösningen på alla våra problem!

Poängen är att en sådan minskning av valutans värde, som alla devalveringar, innebär en lönesänkning. Alla importvaror blir dyrare, oavsett om det gäller tv-apparater eller frukt. Många borgerliga ekonomer pratar just därför om att den nuvarande politiken är en "intern devalvering" – det vill säga en direkt sänkning av lönerna. Syftet är att göra det mer lönsamt att investera i Finland. Problemet är bara att man utan en egen valuta som kan devalveras, måste gå till direkt angrepp mot löner och arbetsvillkor.

Orsaken till att Finland har problem är inte den ena eller andra felaktiga politiken, eller att "euron" som valuta har misslyckats. Det är sant att euron och högerpolitiken bidragit till att förvärra problemen, men grundorsaken är den kapitalistiska krisen. Det är ganska enkel matematik: När världsmarknaden viker, dyker också exportindustrin.

Därför är Finlands ekonomiska problem inte möjliga att lösa inom Finlands gränser, eller genom att exempelvis lämna euron. Istället behövs det en alleuropeisk och internationell kamp, organiserad över landsgränser, mot effekterna av kapitalismens kris och mot det kapitalistiska systemet självt. Därför kan vi inte heller göra "utträde ur euron" till en huvudfråga för sig, utan att samtidigt koppla det till den större kampen för ett alternativ, som bara kan vara Europas socialistiska förenta stater.

Den europeiska kapitalismens kris

Det är tydligt att kapitalisterna är på krigsstigen över hela Europa, och deras program är detsamma överallt: Vinsterna kan de gärna håva in, både i goda och dåliga tider, men när det går sämre är det arbetarklassen som ska betala. Kapitalisternas inställning visas av Björn Wahlroos, ordförande för storbankerna Nordea, Sampo och UPM, och personligen storägare i bland annat Sampo, som bland annat sade till Helsinki Times i veckan att man måste genomföra en "intern devalvering på minst 30 procent" och att dessa attacker "bara är början" på vad som kommer att behövas. Han tillade också att strejken bara måste göra regeringen mer beslutsam och övertygad om den absoluta nödvändigheten av att genomföra varenda föreslagen åtgärd till punkt och pricka.

Ställda inför en alltmer oförsonlig härskande klass måste också arbetarrörelsen bli mer beslutsam. Arbetarnas medvetande måste skärpas, och det måste börja med dess aktiva och mest klassmedvetna lager. Detta är uppgiften för marxister i Finland, att förklara den nuvarande epoken, dess karaktär, våra klassfienders verkliga inställning och den socialistiska lösningen. Det är en allvarlig begränsning att fackföreningarnas ledningar är rädda för att visa sig stridbara, och underdånigt försökt tona ned och beskriva den här strejken som "en politisk manifestation" istället för att säga rakt ut att det är en generalstrejk mot högerpolitiken. Nästa steg borde vara att genomföra en seriös kampanj för att mobilisera två miljoner arbetare, och inte bara de 300 000 som deltog nu. Varje tecken på svaghet kommer bara att uppmuntra den härskande klassen och stärka deras angrepp.

Kapitalisterna, den härskande klassen, deras politiker och hela systemet kommer att ha många tillfällen att avslöja sig och visa sitt verkliga ansikte under den kommande perioden, inte i ord utan i handling. För att vinna krävs en lika beslutsam kamp från arbetarklassen. Man måste återupprätta minnet av den stolta finska revolutionen 1918, som krossades i blod av den vita terrorn. Man måste hitta tillbaka till de kamptraditioner som kanske bäst kännetecknas av generalstrejken 1956, då finska arbetare strejkade i 19 dagar och fick igenom kraftiga lönehöjningar.

Kampen i Finland måste kopplas samman med de rörelser som kämpar mot kapitalets nedskärningspolitik runt om i hela Europa, och bli verkligt internationell. I sista hand kommer massornas medvetande att skärpas under kampens gång, i takt med att de lär sig av sina egna erfarenheter. De kommer att upptäcka att deras levnadsstandard omöjligt kan upprätthållas under kapitalismen. Av detta kommer hela lager av klassen också att dra allt radikalare slutsatser, och öppna sig för revolutionära idéer. Förr eller senare måste de också hitta fram till marxismens idéer, om vår klass ska kunna segra.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.