Pakistan: Obeveklig kamp för socialistisk revolution

av John Peterson (Översättning: Victor Madsen)
Foto: IMT

Denna artikel handlar om situationen i Pakistan, och beskriver å ena sidan effekterna av årtionden av en oduglig och korrupt härskande klass styre, som visat sig oförmögen att utveckla landet. Å andra sidan belyser den det enorma arbete som kamraterna i The Struggle har gjort för att bygga den marxistiska tendensen under dessa svåra förhållanden.

[Texten återger flera föredrag som givits i USA om Pakistan.]

"Alla nyheter som lämpar sig för tryck", är New York Times berömda motto. Dess redaktörer – pålitliga försvarare av USA-kapitalism och imperialism – sätter tonen och bestämmer tidningens övergripande linje, och bestämmer vad som betecknas som "lämpligt att trycka". Som Marx förklarade, är i alla tidsepoker den härskande klassens idéer de som dominerar. De som äger de stora medierna har den största kontrollen över vilken information människor har tillgång till. Inte konstigt då att amerikaner är bedrövligt okunniga om vad som verkligen händer runt om i världen. Från Venezuela till Ukraina, från Egypten till Grekland, från Mexiko till Kanada, presenteras bara en liten del av den samlade bilden – och sällan, om någonsin, ur arbetarklassens perspektiv.

Kanske finns det inget land som är så baktalat och felaktigt presenterat som Pakistan. När vi inte matas med en bild av ett land som består nästan uteslutande av rabiata islamister och terrorister, som sliter varandra i stycken i ändlösa militära operationer mot sitt eget folk och skramlar vapen i krig med Indien, så bjuds vi på en ständig ström av skräckhistorier och tragiska absurditeter: ett ungt nygift par bundna och halshuggna av brudens familj som ogillade giftermålet; mord och kannibalism i klanernas ödemarker; ett nio månader gammalt spädbarn åtalat för mord; en kvinna som tagit självmord efter att ha blivit gruppvåldtagen och hennes desperata vädjan till polisen ignorerats; hundratals som bokstavligen svälter till döds i Tharöknen i Sindh, medan lager av mat förvaras bara några fåtal mil därifrån; toppjournalister som mördas utan att någon straffas och alla antar automatiskt att staten hade något med det att göra; batongsvingande poliser som attackerar strejkande sjuksköterskor och skickar flera till sjukhuset.

Pakistan demonstrationOch naturligtvis har vi talibanerna, Usama bin Ladins gömställe, drönarattacker, bilbomber, beväpnade män som anfaller internationella flygplatser, terroristoperationer i Mumbai, spänningar vid gränsen mot Indien, kärnvapenprov, och låt oss inte glömma, mystiska flygplanskrascher, skengångar och mord på före detta premiärministrar och deras familjemedlemmar.

Alla dessa berättelser är sanna och är verkligen en sida av Pakistan. Men mitt i det barbari som härrör från kapitalism i ett tillstånd av förruttnelse, finns en brinnande längtan hos delar av de mest avancerade arbetarna och ungdomarna, för en radikal förändring av situationen. Som läsare av Lal Khans och andra kamrater i The Struggles artiklar är medvetna om, finns det ett annat, mycket annorlunda Pakistan – ett som kommer att spela en nyckelroll i den kommande socialistiska världsrevolutionen.

Bakgrund

Pakistan ligger vid korsningen för de strategiskt viktiga regionerna södra Asien, Centralasien och Västra Asien. Med gränser till Indien, Afghanistan, Iran och Kina är Pakistan världens sjätte mest befolkade land, med en befolkning på cirka 190 miljoner. Det är världens näst största på pappret muslimska land, efter Indonesien. Även om det kanske är mest känt för sina öknar, slätter, berg, djungler och floder, har Pakistan också över 100 mil lång kust längs Arabiska havet och Omanbukten. Den är skild från Tadzjikistan av den smala Wakhankorridoren i Afghanistan, och delar även en marin gräns med gulfdelstaten Oman.

CIA anser att Pakistan är nära att bli en "failed state" (ung. misslyckad stat). Många analytiker anser att det är den farligaste platsen på jorden, och i dessa dagar säger det en del. Staden Karachi har beskrivits som ett verkligt levande inferno, med sina 24 miljoner invånare fångade i en mardröm av bilbomber, skottlossningar, kidnappningar, mord och annan religiös och etnisk sekteristisk förödelse.

Det rasar ett internt inbördeskrig mellan olika fraktioner i staten, och olika gäng av lagliga och olagliga gangsters strider om landets stora rikedomar och narkotikahandeln i Afghanistan. Proxykrig (krig som förs åt någon större makt, övers. anm.) mellan Kina och USA-imperialismen, och mellan Saudiarabien och Iran, sliter landet i stycken med miljontals oskyldiga fångade i korselden.

De olika Gulfstaterna och Indien häller också aktivt bränsle på elden av infekterade konflikter från mineralrika Baluchistan till Kashmir, från Sindh till Khyber Pakhtoonkwa och de federalt administrerade klanområdena, som inte ens är under direkt kontroll av den pakistanska staten. Talibanerna, Al-Qaida och andra militanta grupper, däribland fundamentalistiska grupper som Jamaat e Islami och halvfascistiska MQM, terroriserar massorna både på gatorna och från sina positioner i regeringen. Amerikanska drönarattacker har dödat hundratals vanliga pakistanier, med särskild grymhet i Waziristan på den afghanska gränsen.

Och som om allt detta inte vore nog, så svävar temperaturer i många regioner kring 40ºC i månader i sträck, samtidigt som miljontals bönder och uppskattningsvis 1,7 miljoner tvångsarbetare, arbetar i livegenskaps- och slavliknande förhållanden i tegelugnar, risodlingar och andra arbetsintensiva helvetesgropar med hjälp av sekelgammal teknik i scener som verkar direkt tagna ur Dantes Den gudomliga komedin (som bland annat handlar om en vandring genom helvetet, ö.a.).

Lenin beskrev en gång det tsaristiska Ryssland som ett "fängelse för nationer". Det aktuella läget för Pakistan är ungefär det samma, med massor av etniciteter, religioner och språk inom landets konstgjorda gränser. Punjabier, kashmirier, pashtuner, sindhier, balucher, hazarer, siraikier, shinarer, brahulier, muhajirer, makranier, Wakhirer, med flera, sammanpressas till en ohelig röra av spänningar och motsättningar som följer av massornas fattigdom och den härskande klassens hjärtlösa likgiltighet.

För att ge ett exempel, är hazarerna ättlingar till mongolerna, som kom till vad som nu är Baluchistan, redan innan Djingis khan. De blir regelbundet måltavla för etniska förföljelser och mord, som ofta orsakas och uppmuntras av staten själv. Därutöver finns det shia, sunni, wahhabitister, och ett dussintals andra muslimska sekter och småsekter, samt en handfull kristna och de hinduer och sikher som finns kvar i Pakistan efter den religiösa terror som följde delningen 1947.

Livsvillkor

Miljoner lever i Pakistan under en ohygglig misär, på en nivå som är otänkbar för de flesta amerikaner. Landet är ett häpnadsväckande exempel på den marxistiska idén om "ojämn och sammansatt" utveckling, en dysfunktionell kapitalism som myglat sig in bland halvfeodala och ännu äldre former av social organisation.

Det mesta av infrastrukturen är fullständigt i spillror eftersom väldigt lite har byggts sedan britterna lämnade Pakistan. Trots detta finns det en handfull avgiftsbelagda motorvägar i amerikansk stil, som bara används av dem som har råd med ett fordon och många vägtullar. De löper parallellt med överbelastade mulor som drar vagnar på grusvägar som har använts i tusentals år. Situationens motsägelser kan ses i det faktum att människor kan ha mobiltelefoner och Facebook-konton, men inget rinnande vatten. Det sker strömavbrott ("load shedding") flera gånger om dagen, där strömmen helt enkelt stängs av under några minuter eller några timmar, och ändå är detta en av världens få kärnvapenmakter.

Samtidigt som alkohol till synes är olagligt för de flesta pakistanier, och miljontals kvinnor tvingas med våld att täcka sina huvuden och ansikten, så finns det illegala lyxiga stripp- och nattklubbar fyllda med den finaste sprit från hela världen, tillgängligt för dem som har råd. Även ledarna för de så kallade talibanerna hänger sig åt detta hyckleri, samtidigt som de predikar stränghet och uppoffring för sina ofta analfabetiska anhängare. De vältrar sig bokstavligen i amerikanska pengar, dricker dyr whisky och festar med lättklädda eskortkvinnor innanför deras välpatrullerade villors väggar.

Fem gånger om dagen kallar de högtalarutrustade moskéerna till bön. Men även om många pakistanier visserligen är religiösa på sitt eget sätt, så är det bara en liten minoritet som faktiskt avbryter vad de gör vid dessa tillfällen för att be. Även de storslagna moskéerna från Mogul-eran ses snarare som historiska och arkitektoniska underverk än som andliga platser. Och vad gäller mullorna själva, är det för många av dem bara ett jobbdem, och de tillbringar en stor del av sina offentliga böner med att be om donationer av mat och pengar. Och trots det religiösa våld som förkolnade hela områden i landet 1947, kvarstår än i dag viktiga sikhiska, hinduiska, buddhistiska, jainistiska och kristna tempel utspridda över hela landet. Kort sagt är amerikanernas uppfattning om religionen i Pakistan tydligt snedvriden av det vi får höra i media.

Ekonomi

BNP per capita i Pakistan är 3 100 dollar (22 300 SEK) per person, men genomsnittslönen är bara 250 dollar (1 800 SEK) per månad. Men i ett land med 10 miljardärer och nästan 40 000 miljonärer, lever miljoner på mindre än en dollar om dagen. Enligt FN:s Human Development Index, lever 60,3 procent av Pakistans befolkning på under 2 dollar (14 SEK) per dag. 10 procent av befolkningen får 27,6 procent av landets inkomster medan de fattigaste 10 procenten bara får 4,1 procent.

Enligt FN faller också landets mänskliga utvecklingsindikatorer, särskilt de för kvinnor, långt under de för länder med jämförbara nivåer av fattigdom. Landet lider av en hög spädbarnsdödligheten på 88 per 1 000 födslar, jämfört med 6 per 1000 för USA (som i sig är ganska högt för ett avancerat kapitalistiskt land – 2,5 per 1000 för Sverige). Hundratusentals av dem som överlever spädbarnsåldern tvingas tigga i smutsen på gatorna, eller säljas till slaveri, prostitution, eller värre.

Den "officiella" arbetslösheten var 6,6 procent år 2013, men detta är en skrattretande och grotesk underskattning. Så mycket som 70 procent eller mer av ekonomin är informell (svarta marknaden) och undersysselsättningen är fullständigt otyglad. Under de senaste åren har låg tillväxt och hög inflation, föranledd av en stadig ökning av livsmedelspriserna, ytterligare förvärrat de fattigas lidande. Den pakistanska rupien har sjunkit mer än 40 procent sedan 2007. Landet har bland de lägsta utgifterna per capita på hälsa och utbildning, medan de militära utgifterna är astronomiskt höga.

Jordbruket står för mer än en femtedel av den ekonomiska produktionen och två femtedelar av sysselsättningen. Men landsbygden avfolkas i snabb takt då miljoner tvingas fly den extrema fattigdomen och in i den myllrande slummen i de grovt överfulla städerna. Trots att jordbruket domineras av föråldrad teknik i många regioner, finns det en hel del industrier. Säkerligen finns det mer än i Ryssland 1917 – särskilt i Karachi, som kan betraktas som "Pakistans Petrograd".

Andra viktiga industricentra är Lahore, Faisalabad, Gujranwala, Hyderabad, Gaddon, Hattar, Hub, Peshawar och Multan. Över 50 procent av pakistanierna bor nu i byar eller städer med minst 5 000 invånare. Kombinera detta med det faktum att mer än hälften av befolkningen är under 22 år – och de revolutionära konsekvenserna av dessa demografiska förändringar blir tydliga.

Liksom i Bangladesh, står textilier i Pakistan för merparten av landets officiella exportinkomster. Landet är väldigt beroende av överföringar från de miljontals pakistanier som lever i ekonomisk exil, som tvingats söka arbete utomlands i brist på möjligheter hemma. Sedan mars 2011 har i genomsnitt 1 miljard dollar överförts varje månad. Således är arbetskraft en av landets främsta exportvaror, i form av dessa arbetstagare, som sliter under slavliknande förhållanden i Gulfstaterna och på andra håll runt om i världen. Droger, vapen, och mänsklig slavhandel på den svarta marknaden är också stora inkomstkällor, särskilt längs gränsen mot Afghanistan.

Kanske är det bästa sättet att beskriva Pakistan, att säga att det är som det tsaristiska Ryssland, men med mobiltelefoner, internet, satellit-tv, automatvapen, drönare och islamistisk fundamentalism (även om den ryska ortodoxa kyrkan inte var särskilt annorlunda i den roll den spelade!). Det fruktade ISI – Inter-Services Intelligence – är de facto en stat inom staten, och fungerar som FBI, CIA, Pentagon, Army Intelligence, och NSA, allt i ett. De är en stor aktör på den lukrativa marknaden för smuggling av allt från opium, raketgevär och mat till bränsle, tvångsarbetare och kryddor. De har fingrarna i varenda syltburk i hela landet och har också ett stort inflytande och i många fall direkt kontroll över media och politiken i allmänhet.

Armén, som har styrt under större delen av Pakistans korta historia tornar hotfullt upp sig i samhället. Den kommenterar politiska frågor dagligen och ingriper ofta direkt. Men de olika fraktionerna av borgerligheten, armén och ISI är långt ifrån eniga, och sätet för regeringen i Islamabad är ett av världens främsta "hus med dåligt rykte", i kombination med ett bysantinliknande hov av intriger. Hela statsapparaten är rutten, korrupt, och befinner sig ständigt på gränsen, och en "tjäna pengar medan du kan"-attityd genomsyrar samhällets topp. Detta sammanfattas i ett populärt skämt: "Var ligger Pakistans huvudstad? I Schweiz!"

Allt detta har drivits, förvärrats och uppmuntrats av imperialismen, som behandlar de vanliga massorna på den Sydasiatiska subkontinenten som brickor i det stora spelet om denna strategiskt viktiga och resursrika delen av världen. Det är imperialismen som släppt loss fundamentalismen likt en ångvält över världen, och de mest förtryckta i samhället krossas under dess hjul. Det är imperialismen som cyniskt använt den lokala borgerligheten för att söndra och härska över denna vackra, resursrika, produktiva, och potentiellt givmilda mark. Och trots alla fasor som beskrivs ovan, måste vi bära följande fast i minnet: Det har inte alltid varit så här.

En kort sammanfattning av Pakistans historia

Vid ungefär samma tidpunkt som i Egypten, Mesopotamien och Kina – kanske ännu tidigare – såg den sydasiatiska subkontinenten uppkomsten och framväxten av jordbruk, städer och civilisation i det som är Indusdalen i det moderna Pakistan. På ställen som Harappa och Mohenjo-daro, växte spretiga och strukturerade städer fram, som tillsammans knöt ihop en levande kultur med handelsband genom hela den gamla världen. Klimatförändringarna var sannolikt anledningen till Indusdalens civilisations nedgång – efter ca 2 000 år – och civilisationens centrum i subkontinenten flyttades till Gangesslätten.

Det var också i denna del av världen som den vediska civilisationen och hinduismen, buddismen och Jainismen uppstod. Kulturer och civilisationer följde på och överlappade varandra: den indoariska, Kalinga, Nanda, Chandragupta Mauryas, Chanakyas och Ashokas Maurya-rike, indogrekerna, indoskyter, kusherna, gupterna, cholerna, rajputerna, vijayanagarerna, sikherna, mogulerna, maratherna, och naturligtvis portugiserna, holländarna, fransmännen, britterna och rajerna.

Det område som nu betecknas som Pakistan såg en ändlös invandring och invasion av greker, hunner, mongoler, kineser, turkar, perser, afghaner, och dussintals andra – och var under tusentals år en av mänsklighetens verkliga smältdeglar. Regionen har länge utgjort en ständig källa till bidrag inom konst, vetenskap, filosofi, arkitektur, musik, mat och teknik, med djup kulturell påverkan och komplicerade handelsvägar till Persien, Grekland, Arabia, Rom, och hela Sydostasien.

Men Pakistans moderna historia börjar med Brittiska Indiens nedgång, särskilt efter andra världskriget. Trots deras brutalitet och överväldigande styrka på pappret, kuvade britterna aldrig Indien helt, även om de använde lokala trupper och spelade ut lokala ledare mot varandra för att "söndra och härska". Omkring 535 enskilda furstendömen och stadsstater förblev utanför britternas direkta kontroll vid tidpunkten för delningen 1947. De kunde aldrig erövra Afghanistan, trots att de gjorde flera försök. Det skedde många heroiska uppror och upplopp mot britterna, däribland det så kallade Sepoyupproret 1857 samt självständighetsrörelsen med socialister och kommunister, inklusive den storslagna martyren Bhagat Singh, och den indiska flottans omvälvande uppror 1946.

Efter Sepoyupproret ändrade britterna taktik. Indian National Congress (Kongresspartiet) grundades 1855 av den brittiske tjänstemännen Allan Octavian Hume, i syfte att "få en högre andel utbildade indier i regeringen... för att bilda en plattform för en medborgerlig och politisk dialog mellan utbildade indier och Brittiska Indien." Från början försökte Kongresspartiet – mest känt för företrädarna Nehru, Jinnah, Atel, Prasad, Chandra Bose och Gandhi – hålla rörelsen inom säkra kanaler. Livrädda för att efterkrigstidens massrörelse för nationell frigörelse skulle explodera i en fullskalig socialistisk revolution, dömde britterna och deras lokala springpojkar miljoner till döden genom att hetsa subkontinentens folk emot varandra för att rädda sitt eget skinn – och bevara sin möjlighet att exploatera dess människor och naturresurser.

Delningen 1947

Delningen 1947 var ett av 1900-talets största brott. Det var från allra första början en absurd och reaktionär plan, som skulle innebära ett påstått hemland för muslimerna, uppdelat i Öst- och Västpakistan (numera Bangladesh respektive Islamiska republiken Pakistan), åtskilda av vad som skulle föreställa ett hem för hinduerna däremellan, i form av den betydligt större staten Indien.

Gränserna ritades upp av den brittiske tjänstemannen Cyril Radcliffe, som varken var kartograf eller politiker, och som aldrig hade besökt Indien innan han som ordförande för de två gränskommittéerna anlände till Delhi, med knappt en månad för att slutföra sin omöjliga uppgift. Otroligt nog, blev de verkliga skiljelinjerna inte offentliggjorda förrän efter firandet av "självständigheten" hållits i Delhi och Karachi.

Knivarna kom fram när den lokala borgerligheten satte igång en kapplöpning för att införliva alla möjliga furstendömen, klanterritorium och landområden till "sitt" land, där de använde religionen som måttstock. I en del av världen där människor av olika kulturer, religioner och etnisk tillhörighet, levt sida vid sida i årtusenden, förväntades nästan 15 miljoner packa sina tillhörigheter och flytta, bokstavligt talat över en natt, baserat på deras religion eller etniska bakgrund, till en eller annan konstgjord nationalstat. Muslimer skulle till Öst- och Västpakistan, medan hinduer och sikher skulle åka till Indien.

Galenskapen hos förespråkarna för delningen illustreras av det faktum att muslimska nationalister ville avveckla Mogulernas Taj Mahal i Agra i Indien och flytta den till Pakistan, medan hinduiska nationalister ville avleda floden Indus i Pakistan till Indien, eftersom det är där den vediska civilisationen, som födde hinduismen, har sitt ursprung. Att sikhismen hade sin historiska bas i det som senare blev Pakistan (Lahore hade varit huvudstaden för det kortlivade Sikh-riket), och att templen från tusentals religioner och sekter genomkorsade hela subkontinenten, inklusive tempel till den grekiska guden Apollo och Zarathustra, verkade inte spela någon roll.

Det religiösa våldet spann ur kontroll, och åtminstone en miljon oskyldiga människor mördades av maniska gangstrar i en monstruös slakt. Familjer och hela byar hackades i bitar, brändes levande i tågvagnar, sköts i massor, eller ännu värre. Miljontals andra blev misshandlade, våldtagna, torterade och invalidiserade för livet. Familjer splittrades av taggtråd och minfält som till denna dag fortsätter kräva liv. Britterna stod cyniskt och såg på medan det hela utspelades, oförmöget att kontrollera de djuriska krafter de hade släppt lösa.

Namnen Lord Mountbatten, Winston Churchill, Clement Attlee, Jawaharlal Nehru, Gandhi, och Muhammad Ali Jinnah (som för övrigt älskade whisky och skinksmörgåsar och "beklagade" sitt stöd till delningen på sin dödsbädd) kommer för alltid leva i vanära. Stalinisternas skadliga roll bör också noteras, som ännu ett exempel på stalinismens brott och tragedi. I stället för att leda massan enligt klassmässiga och internationalistiska principer så svansade de efter den nationella borgerligheten. De föredrog delningen framför en socialistisk revolution.

Mahatma Ghandi

GhandiMed tanke på att han skildras som ett helgon i USA, är det på sin plats med några rader om den verkliga Mohandas Karamchad Gandhi. Långt ifrån att vara den heliga, oklanderliga, andliga guru för ickevåld som beskrivs, stående över politiken och denna jordiska jämmerdal, var Mahatma (betyder "stor ande", ö.a.) mycket engagerad i den borgerliga politikens, klassamarbetets och den religiösa sekterismens smutsiga värld.

Som en lydig undersåte för det brittiska imperiet, gav han sitt trogna stöd till den brittiska imperialismen under första världskriget – i vilket 1 000 000 indiska soldater tvingades delta och 75 000 dog – genom att organisera militär logistik. Medan han levde i Sydafrika och sökte sin lycka som advokat, var han inte lika bekymrad över behandlingen av svarta (eller "kaffer" [nedsättande term för svarta i Afrika, ö.a.], som han kallar dem i sina brev), som han var över att inte bli behandlad som en riktig representant för den brittiska kronan. Hans logistiska förmåga kom också till användning här, genom att han underlättade straffexkursionerna britterna genomförde mot zuluerna.

Hans ödmjuka lojalitet till Brittiska Indien fortsatte under andra världskriget, då han återigen hjälpte till att organisera logistiskt stöd till den brittiska imperialismen. I de många upploppen och upproren mot den brittiska ockupationen, slöt Gandhi alltid upp bakom imperialisterna. Han var en uttalad och rabiat antikommunist, och medan han kunde ha ingripit för att rädda den indiska socialisten Bhagat Singh från galgen, så vägrade han uttryckligen att göra det. Han föredrog istället att fortsätta sitt samarbete med det brittiska styret, och försökte få till bästa möjliga uppgörelse för sig själv och sina kumpaner i det postbrittiska Indien.

Han var en representant för den höga kasten brahminer och den infödda härskande klassen – men samtidigt påstod han sig tala för alla oberörbara daliter, även om han i praktiken aldrig någonsin gjorde något för att organisera dem. Och vad gäller det repressiva och reaktionära kastsystemet, var han inte någon motståndare till det i sig, utan bara till dess "överdrifter".

Han manövrerade opportunistiskt med och mot muslimerna – och utnyttjade religionen för att splittra subkontinentens folk. Till exempel stöttade han återställandet av det bakåtsträvande och medeltida Osmanska riket och muslimska styret i Turkiet, trots att han påstods vara en hängiven hindu. Liksom ludditerna i det tidiga 1800-talets England, var han motståndare till modern industri och teknologi, vilket i praktiken innebär att han ville att massorna skulle stanna kvar i ett primitivt och feodalt elände, i stället för att slåss enat för socialismen och en verklig frigörelse av den mänskliga och tekniska potentialen.

Vad gäller hans ofta lovprisade ickevåld och kärlek för alla saker, stora som små, var hans filosofiska åskådning faktiskt en eklektisk, inkonsekvent och reaktionär röra av bakåtsträvande primitivism och gammal hederlig borgerlig pragmatism och empirism, vilket också var fallet med hans politik. I takt med den stigande antisemitismen i Nazityskland förespråkade han exempelvis ickevåld för judarna och uppmanade dem att "smälta Hitlers hjärta", i stället för oförsonlig klasskamp för att krossa det fascistiska hotet.

Han hade en liknande linje när det kom till den japanska invasionen av Kina, och erbjöd liknande råd till tjeckerna när Hitler invaderade dem. I "ickevåldets" namn, uppmanade han också britterna att vänligt tillåta nazistiska angripare in i sina hem, eller bli slaktade om nödvändigt. I ett brev "Till varje britt", publicerad i tidsskriften Harijan i juni 1940 skrev han: [Låt nazisterna] "ta er vackra ö i besittning, med era många vackra byggnader. Ni kommer att ge allt detta, men varken era själar eller era sinnen. Om dessa herrar väljer att ockupera era hem, så töm dem. Om de inte ger er fri passage ut, tillåt då er själva, män, kvinnor och barn, att slaktas."

Detta efter att ha titulerat Adolf Hitler som "min vän" i ett brev år 1939, vilket är föga förvånande med tanke på hans beundran för Mussolini, som han applåderade för hans "tjänst till de fattiga, hans motstånd mot den extrema urbaniseringen, hans ansträngningar att få till stånd en samordning mellan arbete och kapital [och] hans passionerade kärlek till sitt folk." (Gandhi i ett brev till en vän i slutet av 1931)

Till allt detta ska läggas hans motbjudande hyckleri om kvinnors rättigheter, kön och sexualitet, inklusive hans rabiata förnekande av vikten av kvinnors sexuella hälsa. Få av hans beundrare nämner det faktum att den "stora själen" ofta sov naken med sin minderåriga brorsons dotter Manu och andra attraktiva unga kvinnor, för att "testa sin motståndskraft" mot sexuell frestelse och jordiska erektioner. Enligt vittnen ska hans motståndskraft ha råkat brista vid minst ett tillfälle.1

Pakistan efter delningen

Delningen vanställde den indiska subkontinenten på ett sätt som bara kan åtgärdas genom en socialistisk revolution i hela regionen. Ända från början har Pakistans tragiska existens varit en vriden och förvrängd röra. Till och med landets namn är missvisande, som betyder "det rena landet". År efter år har landets skönhet, infrastruktur och sociala sammanhållning obönhörligt smulats sönder, på grundval av en svag och stagnerande kapitalism. För att ge ett tydligt exempel, tilldelade Pakistans första budget 1948 svindlande 85 procent av sina totala resurser till försvaret, och denna prioritering fortsatte under de första tio åren av självständighet.

I dag är det 60 år efter självständigheten – och hela regionen är ännu mer beroende av imperialismen än när den var under direkt ockupation, samtidigt som massorna är fattigare än någonsin. Indien och Pakistan har gått till krig fyra gånger: 1948, 1965, 1971 och 1999. Båda länderna är nu kärnvapenmakter. Arvet från imperialismen finner vi i de blödande såren i Kashmir, Punjab, det bengaliska Bangladesh, Pakistans Baluchistan, klanområdena och Afghanistan.

Pakistan existerade först som ett "oberoende dominion" under det brittiska imperiet, tills den islamiska republiken utropades 1956. Under större delen av landets existens sedan den så kallade demokratin och självständigheten infördes, har det stått under någon form av militärdiktatur, om än ofta förklädd till en civiliserad demokrati under ledning av en general som lett en statskupp. Och tack vare dess strategiska läge, drogs Pakistan in i hjärtat av det kalla kriget, till synes allierat med USA, även om det också såg till Kina.

Den första diktaturen efter delningen var Ayub Khans, som installerades 1958 (med stöd av Mao i Kina). Under dessa "gyllene år", ägde 22 familjer 66 procent av landets industriella tillgångar, 79 procent av försäkringssektorn, och 80 procent av banksektorn, medan den genomsnittliga inkomsten per capita i Västpakistan var 50 dollar per år. Dock var den västra delen av det delade landet åtminstone utvecklat med viss industri (särskilt stål- och vapenindustri), till skillnad från Östpakistan som förblev kvar i en halvfeodal efterblivenhet, beroende av ris- och juteexport, och hade en genomsnittlig årsinkomst på så lite som 20 dollar per capita.

Under årens lopp ökade trycket och motsättningarna byggdes upp, och arbetarklassen stärktes och krävde sin rätt. Detta kulminerade i den storslagna revolutionen under perioden 1968-1969. De flesta människor minns kanske 1968 för majrevolten i Frankrike och sovjetiska stridsvagnar som rullar in i Tjeckoslovakien. Men även Pakistan sögs in i revolutionens malström, i en inspirerande och klassisk proletär revolution. Det är ingen tillfällighet att vi inte får höra något om detta.

Revolution och kontrarevolution

Den relativa industrialiseringen under 50- och 60-talet ledde till ett starkt proletariat. Revolutionen började som en studentrörelse och uppror i östra Pakistan, där polisen sköt demonstranter i Dhaka. En generalstrejk utlystes, och Ayub Khan försökte ge eftergifter. Men när massorna mobiliserats och tappat sin rädsla för statens repressiva apparat, är även svepande eftergifter ofta för lite och för sent, precis som Hosni Mubarak upptäckte i Egypten under 2011.

Strejkvågen spreds till hela landet och samlade hela arbetarklassen och alla samhällsskikt, i den största organiserade massrörelsen i Pakistans historia. 25 000 järnvägsarbetare med röda flaggor demonstrerade i Lahore. Elkraftverksarbetare stängde av strömmen till presidentpalatset och regeringsbyggnader och informerade diktatorn om att spelet var över. Bönderna tog över jorden de arbetade på, och behandlade inte de kriminella hyresvärdar och hyressamlare alltför vänligt, som hade berikat sig själva och regimen på böndernas förödmjukande bekostnad.

De fördomar som fanns grundat på religion, kön, etnicitet, ras, nationalitet, klan- eller stamtillhörighet upplöstes i den revolutionära kampens upplyftande solidaritet. Militären vacklade och sågs av den härskande klassen som otillförlitlig. Filmmakare och konstnärer spelade också en viktig roll för att inspirera det revolutionära folket.

Alla de klassiska inslagen i en proletär revolution och arbetarklassens maktövertagande fanns där – förutom det nödvändiga revolutionära ledarskapet. Som man kan förvänta sig, vägrade det pakistanska kommunistpartiet och maoisterna leda massorna – i själva verket stöttade de regimen och arbetade för att demobilisera massorna.

En verklig bolsjevikisk ledning kunde ha kanaliserat kraften hos massorna till en socialistisk omdaning av samhället, som skulle ha fått långtgående effekter i Indien, Afghanistan, Iran, Kina, och vidare. Tyvärr existerade inte ett sådant ledarskap vid denna tidpunkt, och revolutionens brusande flod drog sig gradvis tillbaka.

Det var i detta sammanhang och denna miljö som Pakistanska folkpartiet (PPP) bildades, 1967, och snabbt steg i popularitet. Naturen skyr ett vakuum, och någonting var tvunget att fylla det. Partiet leddes av Zulfikar Ali Bhutto, som själv var en godsägare från Sindh och Ayub Khans förre utrikesminister. PPP är en mycket märklig formation.

Tekniskt sett är det ett borgerligt parti, men dess grundläggande manifest kräver öppet nationalisering av produktionsmedlen, en väpnad folklig milis och socialism. Det blev den kanal som massorna uttryckte sig genom i decennier – och fram tills att ett massalternativ byggts upp, är det svårt att säga om det kommer att återupplivas igen, trots det senaste nederlaget i 2013 års riksdagsval.

Revolutionsvågen från 1968 till 1969 dog inte lätt och dess effekter gjorde sig påminda i flera år. Det var en betydelsefull utveckling också i Indien, särskilt i Västbengalen, och i synnerhet i den enorma staden Calcutta. Det var en farlig situation för den härskande klassen på båda sidor av Radcliffe Line. Smutsiga "demokratiska" val 1970 ledde till ytterligare studentrörelser och ytterligare ett revolutionärt uppsving, särskilt i öst. Armén attackerade återigen och genomförde förföljelser med banditer och miliser riktade mot intellektuella, studenter, bengaliska nationalister och religiösa minoriteter.

Både Pakistan och Indien höll på att tappa kontrollen över situationen. För att avleda rörelsen, konstruerades ett krig mellan de två länderna under våren 1971, vilket resulterade i en indisk seger och att Östpakistan bröt sig ur för att bilda Bangladesh. I verkligheten var det de vanliga massorna som besegrade den pakistanska armén, varpå den indiska armén sedan användes för att slå ned de revolutionära efterdyningarna, för att förhindra ett störtande av kapitalismen helt och hållet.

Diktatorn Yahya Khan hade kommit till makten när Ayub Khan föll i mars 1969, och hans korta ämbetstid upphörde efter det förnedrande kriget mot Indien. Han tvingades överlåta makten till Zulfikar Ali Bhutto och PPP. Bhutto stod inför två alternativ: antingen genomföra en socialistisk revolution eller utföra det dikterande kapitalets påbud. Detta är ett val som alla sådana ledare i en sådan position måste göra. Eftersom han varken var marxist eller verkligt revolutionär, valde han det senare – och betalade för det med sitt liv.

Medan Bhutto, som är far till den senare premiärministern Benazir Bhutto, fortfarande satt vid makten, genomförde han många progressiva reformer som gav massorna en viss lättnad. Men han genomförde inte hela PPP:s program, som hade framkallat en sådan entusiasm och stora illusioner hos dem som kämpat och dött för att störta diktaturen.

Zia ul HaqBhuttos motsatta sida kan ses i det faktum att han gav sitt stöd till armén i dess brutala förtryck och krig i Baluchistan, och det var faktiskt Bhutto som medvetet påbörjade processen med att islamisera landet som ett sätt att tämja massorna. Han kompromissade med feodalherrarna och kapitalisterna, och tillät gradvis armén att ta tillbaka kontrollen. I juli 1977 störtades han av general Zia ul Haq, som införde en ny diktatur, oerhört mycket grymmare än Ayub Khans. Övergiven av de massor som han själv hade förrått, hängdes Bhutto av regimen 1979. Den långa mardröm som plågat Pakistan i årtionden hade nu börjat på allvar.

Islamiseringsprocessen accelererades och fördjupades under Zia – hjälpt och medvetet understödd av USA-imperialismen som en cynisk kontring mot den socialistiska revolutionen. Lahore, den uråldriga regionala och kulturella huvudstaden, ansågs som "subkontinentens Paris" så sent som på 1970-talet. Kvinnor kunde bära minikjolar och annat mode om de så önskade, och gatorna flödade av nattklubbar och barer.

Gatorna pulserade av liv, genom restauranger, kaféer, litterära klubbar, poesi, musik och mycket mer. För majoriteten, har allt detta nu stampats sönder av islamiseringens Frankensteinmonster, bilbomber, arméns ändlösa vägspärrar, och svår fattigdom. För att ge ett annat exempel var Swatdalen – som i dag är ökänt för talibanövertagandet 2009 och mordförsöket på Malala Yousafzai – en gång en livlig internationell skidortsdestination, känd som "subkontinentens Schweiz."

Det bör stå klart från det föregående att det inte finns något "bakåtsträvande", "reaktionärt" eller "fundamentalistiskt" i det pakistanska folket i sig. Tvärtom är 1968 års revolution ett strålande exempel på den kraft och glöd som finns hos världens arbetarklass i allmänhet och den pakistanska arbetarklassen i synnerhet. Men 1900-talets historia har visat gång på gång, att utan det nödvändiga ledarskapet, så kommer dessa revolutionära resningar att stappla och misslyckas – och historien låter mänskligheten betala priset för dessa misslyckanden.

Nyckeln till att förstå den mardröm som regionen har hamnat i, ligger i en marxistisk analys av potentialen och det slutliga misslyckandet för de tre stora revolutionerna: Pakistan 1968, Afghanistan 1978, och Iran 1979. Utan att ta hänsyn till dessa sammanhang är det omöjligt att förstå den kontrarevolution som har härjat i regionen i en eller annan form de senaste åren.

Och än viktigare är att dra de nödvändiga slutsatserna och arbeta för att bygga ett revolutionärt ledarskap i förväg, eftersom det inte kan improviseras i revolutionens hetta. Kostnaden för att misslyckas med detta är fruktansvärt hög. Det är inte ett lätt eller linjärt arbete, men det finns inget alternativ om vi menar allvar med att vi vill få ett slut på kapitalismens omänsklighet.

Sveken och förtvivlan djupnar

Benazir BhuttoDiktatorn Zia ul-Haq dog i en "mystisk" flygolycka 1988, tillsammans med den pakistanska Joint Chiefs of Staff-kommitténs ordförande (en kommitté med ledarna för försvaret och försvarsdepartementet, ö.a.) och USA:s ambassadör i Pakistan. I en våg av massiv entusiasm och förväntan, kom Benazir Bhutto, dotter till Zulfikar, till makten. Men precis som sin far, kompromissade även hon med staten och armén, antog en politik för den "fria marknaden", demoraliserade massorna, och avsattes på korruptionsanklagelser.

År 1990 följdes hon av miljardären Nawaz Sharif, som fördjupade eländet innan han föll i onåd 1993. Benazir gjorde sedan en kortlivad comeback mellan 1993-96, också den fläckad av uppenbar korruption och angrepp mot fackföreningarna, och följdes igen av Nawaz Sharif, som naturligtvis fortsatte sin privatiserings- och svågerpolitik. Han avsattes därefter år 1999 i ännu en militärkupp, den här gången genomförd av general Pervez Musharraf, som senare valdes "demokratiskt" till president 2001 och styrde fram till 2008.

Efter flera år i exil och trots sina många tidigare svek – på grund av avsaknaden av alternativ och PPP:s revolutionära ursprung och djupa traditioner bland arbetare och fattiga – hälsades Benazir som en återkommen hjälte 2007. Miljontals var ute på gatorna och slöt upp bakom PPP:s historiska krav på "roti, kapda, aur makaan" – bröd, kläder och tak över huvudet! Än en gång var massorna i rörelse och det hela höll på att gå överstyr.

För att avvärja hotet att en Benazirledd regering skulle lyftas till makten av de energiska massorna, mördades hon vid ett massmöte under valkampanjen i Rawalpindi. Sorgen och ilskan över mordet yttrade sig explosionsartat och ledde till flera dagars upplopp, brännande av byggnader och plundring, men på grund av marxisternas relativa svaghet vid den tidpunkten kunde inte ilskan och sorgen kanaliseras till en revolutionär omdaning av samhället.

Hennes make, Asif Ali Zardari, som många misstänker kan ha haft ett finger med i mordet på sin hustru, valdes till president som PPP:s kandidat. Han tog det gamla pakistanska politiska spelet med korruption, svek och dubbelspel till nya nivåer, misskrediterade PPP djupt i processen, och avsattes i valet 2013. Han efterträddes av ingen mindre än miljardären Nawaz Sharif, som nu gör sin tredje mandatperiod som premiärminister. Sådan har "demokratins" historia varit under Pakistans korta och plågsamma existens.

The Struggle

Nawaz SharifI och med Nawaz Sharifs återkomst, samtidigt som vi befinner oss mitt i den globala kapitalistiska krisen, har den pakistanska klasskampen gått in i en ny historisk fas. Som den rikaste mannen i Pakistan, har han redan meddelat privatiseringen av 65 stora industrier och släppt lös hänsynslösa attacker på arbetare och fattiga. Dock är framtiden för den pakistanska arbetarklassen långt ifrån dyster. Dialektiken förklarar att vid ett visst stadium, förvandlas oundvikligen allt till sin motsats. Som ordspråket lyder, är "den mörkaste timmen är före gryningen" och Pakistan har verkligen sett mörka dagar.

Det är här kamraterna i den pakistanska sektionen av den Internationella Marxistiska Tendensen kommer in på scenen. Kända som The Struggle – deras tidnings namn på urdu är
– är de verkligen kronjuvelen i IMT. Sektionen bildades av Lal Khan från exil i Europa i början av 1980-talet, och har omsorgsfullt etablerat sig som den enda allvarliga kraften till vänster i Pakistan.

Deras tusentals medlemmar arbetar i hundratals grupper i 13 olika regioner, var och en uppdelad i flera områden, i varje större stad och by i hela landet, och i många små också. De har flera dussin lokaler, och de bedriver ett enormt och varierat arbete. De är den enda organisationen som arbetar inom alla områden och bland alla språkliga och etniska grupper i landet, inklusive Gildit-Baltistan på Karakoram, som gränsar till Xinjiang-provinsen i Kina, världens högsta krigszon. Från Baluchistan till Kashmir, Waziristan och Swatdalen i Sindh, Punjab till Khyber Pakhtunkhwa, arbetar de under extremt farliga förhållanden.

Hundratals kamrater har tvingats lämna landet för att söka arbete på grund av den allt djupare krisen. Många kamrater har mördats under de senaste decennierna, några av direkt politiska anledningar och andra bara för att de råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt. Många har omkommit i jordbävningar eller andra infrastrukturkollapser. Andra har blivit skjutna och sårade, kidnappade och torterade (inklusive en kamrat som fick sina naglar utdragna i det ökända fängelset Lahore Fort) – men fortsätter kampen. Kamraternas sinne för ödmjukhet, beslutsamhet, tålamod och uthållighet i vått och torrt utan ett ord av klagomål är verkligen oerhört upplyftande.

Kamraterna producerar material på flera språk, och tidningar ges ut regelbundet på urdu, engelska och sindhi. I likhet med alla IMT:s sektioner, fäster de särskild uppmärksamhet på teori och publicerar flera böcker och pamfletter varje år – allt från marxistiska klassiker, till skrifter av Lal Khan och andra kamrater i IMT, som Alan Woods och Ted Grant. De publicerar också tiotusentals flygblad och affischer varje år, som de använder i de olika kampanjerna de energiskt ägnar sig åt.

Deras arbete i Pakistan Trade Union Defence Campaign (PTUDC) är ett exempel. Kampanjen startades efter mordet på vår kamrat Arif Shah, ordförande för Punjab Labour Federation, som utfördes av arbetsgivarnas hyrda agenter. Efter att ha blockerat den största motorvägen mellan Lahore och Karachi i mer än fem timmar, deltog 20 000 arbetare på kamrat Arif Shahs begravning följande dag och lovade att föra kampen vidare.

Sedan dess har PTUDC blivit ett rikstäckande nätverk för stridbar facklig kamp och internationell solidaritet, som är närvarande i varje enskild arbetsstrid i Pakistan. Från Coca Cola, Nestlé, vatten och el, järnvägar, stålverk, hamnar, vapenindustri, sjuksköterskor, motorvägar, Pakistan International Airlines till de unga läkarnas rörelse och mer därtill, kämpar kamraterna i PTUDC i första ledet mot kapitalisterna. En fullskalig kampanj som kallas "Krig mot privatiseringar" har inletts för att motverka Nawaz Sharif privatiseringsoffensiv.

Möte i KashmirKamraterna har mängder av viktiga positioner i fackföreningarna, alla på grundval av ett tydligt revolutionärt program. Efter en bitter valkamp mot olika klassamarbetande ledare från det gamla gardet, valdes exempelvis en av våra kamrater till ordförande för postarbetarnas fackförening i Quetta. En annan kamrat, bara 20 år gammal, är ledare för Karachis stålverksarbetare. Samtidigt är det fackliga arbetet knutet till alla andra aspekter av arbetet och ses inte isolerat. Till exempel använder kamraterna sina olika positioner (i fackföreningar, studentföreningar, etc.) för att organisera första maj-manifestationer. I år har manifestationer hållits i över 60 städer, där tusentals människor anmält sig som anhängare av PTUDC i upptakten till 1 maj.

Deras arbete bland ungdomar är också av avgörande betydelse. Kamraterna är verksamma på universiteten, läkarhögskolor och andra skolor runt om i landet, från det största, Punjabuniversitetet i Lahore, till de mindre högskolorna i Baluchistan och Pakhtunkhwa. Deras kampanj Rörelsen för arbetslösa ungdomar (BNT), lanserade även en massiv medlemskapskampanj i upptakten till första maj, med målsättning att registrera 1000 nya medlemmar i varje region. Kamraterna har också börjat ett viktigt initiativ för ungdomar i Baluchistan och Pakhtunkhwa: en pashtunsk ungdomsfront som kallas "Medveten Ungdom", som återupplivar traditionerna från PDPA (Afghanistans folkligt demokratiska parti) i Afghanistan.

Detta gör det möjligt för kamraterna att komma i kontakt med nationalistiska ungdomar i Pakistan och Afghanistan, i områden som har en rik revolutionär tradition, trots de senaste decenniernas kontrarevolution. I Kashmir har kamraterna lanserat en kampanj för ett socialistiskt Kashmir på båda sidor om gränsen (sedan delningen har Kashmir varit delat mellan och ockuperat av Indien och Pakistan). Utöver detta är vår kamrat president för den viktiga massungdomsorganisationen i Kashmir, som kallas Jammu Kashmir National Students Federation (JKNSF).

Kvinnornas situation i Pakistan är vidrig, och kvinnors möjlighet att delta i politiska möten kompliceras av olika reaktionära, sociala normer. Trots detta har kamraterna i The Struggle gjort stora framsteg under den senaste perioden, och flera kvinnliga kamrater spelar viktiga roller. De har också flera grupper enbart för kvinnor, för dem som inte har möjlighet att delta i politiska möten på annat sätt. Det är omöjligt att överdriva hur viktigt detta arbete är, med tanke på den enorma revolutionära potential som kvinnorna i subkontinenten har.

Demonstration efter kongressSakta men säkert har IMT:s kamrater i Pakistan byggt upp stödpunkter och rekryterat från alla skikt i det pakistanska samhället. Lal Khan, som en gång hade en "shoot on sight"-order hängande över sig under Zia ul-Haq diktaturen, skriver nu flera gånger i veckan i tre större tidningar, med regelbundna kolumner på urdu och engelska, där han skoningslöst avslöjar och attackerar regimen och kapitalismen. En annan av våra kamrater är värd för det populäraste morgonprogrammet i Punjab (och det näst mest populära i hela landet), där miljontals tittare får höra honom lägga fram synpunkter från The Struggle och Marxist.com. Flera kamrater har i det förflutna också ställt upp till val för nationalförsamlingen, och använt kampanjerna som ett sätt att föra fram vårt program och positioner. Nu senast förnekades bedrägligt kamrat Ali Wazir segern i södra Waziristan – trots ett massivt stöd med massmöten med 30 000 deltagare eller mer, som resulterade i att han vann en majoritet av rösterna. Det genomfördes helt enkelt ett "nytt val" och hans majoritet försvann mystiskt.

Från att ha bestått av en handfull hängivna och självuppoffrande kamrater på 1980-talet, som baserade sig på Marx, Engels, Lenin, Trotskijs, och Ted Grants idéer, har de slagit rötter överallt, vunnit allt från grupper av analfabeta bönder till progressiva markägare, tidigare talibanska befälhavare till kända läkare, konstnärer, popstjärnor och intelligentia som kan se att det nuvarande systemet är ohållbart. De påbörjar just nu ett massarbete bland bönderna i Sindh, som bor i livegenskaps- och slavliknande förhållanden, utelämnade till godsägarnas godtycke, men som för första gången på århundraden börjar höja sina huvuden under The Struggles flagga. Deras årliga kongresser fyller den största salen i Lahore, och är ett under av politiska och logistiska förberedelser, organisation och effektivitet – samtidigt som det sker sabotage från staten, strömavbrott, och tågrån av banditer när delegater tar sig från avlägsna regioner i det långsträckta landet.

Kongress för The struggle 2014Kamraterna har en starkt internationalistisk inriktning. Förutom att aktivt delta i IMT – när de rasistiska migrationsmyndigheterna inte hindrar dem från att besöka Europa – förstår de att IMT måste bygga starka sektioner runt om i hela världen. Till detta kommer det faktum att det är som att bygga en international inom en international att bygga i Pakistan, med tanke på de många nationaliteter som samexisterar inom de artificiella gränserna på detta enorma stycke av planeten. The Struggle är en inspirationskälla för arbetare och ungdomar i hela världen, särskilt i muslimska länder, för om det, trots allt, kan göras i Pakistan, varför inte överallt annars?

Socialism eller barbari

I ett land som Pakistan är "socialism eller barbari" inte en tom fras. Det är en krass verklighet som möter hundratals miljoner av människor från Afghanistan till Bangladesh. Men ett nytt 1968 håller på att förberedas, på en ännu högre nivå, och den här gången är IMT närvarande. Men trots deras imponerande vinster (som inte har vunnits lätt!), bör vi inte överdriva: Deras arbete är långt ifrån över och måste fördjupas ytterligare, vilket kamraterna i Pakistan är väl medvetna om. Fler kadrer och ett ännu starkare och bredare ledarskap måste utvecklas, mer pengar måste samlas, fler lokaler förvärvas och heltidare anställas, starkare organisatoriska strukturer inrättas, fler möten och besök till olika områden organiseras, fler rötter måste sänkas i alla skrymslen och vrår av landet.

Kamrat Ali WazirVi kan och vi måste göra vår del för att hjälpa dem. Kamraterna i Pakistan förstår att oavsett hur framgångsrika de är kommer deras vinster alltid att vara i fara, tills dess att den socialistiska revolutionen segrar världen över, inklusive i USA, Europa, Japan, Kina och Indien. Om vi menar allvar med vår internationalistiska och revolutionära plikt och vill stödja kamraternas arbete i The Struggle – och inte bara stå vid sidan av historien – måste vi därför fördubbla våra ansträngningar för att bygga Internationella Marxistiska Tendensen.

Den misär och förtvivlan som skakar planeten utgör det nya samhällets kraftiga födslovåndor, som uppstår ur det gamlas stagnerande spillror. De nuvarande sammandragningarna är bara förspelet till en ny mänsklig blomning under socialismen. Som vi har sett, är ett par decennier ingenting i den sydasiatiska subkontinentens historia. Det har varit många dramatiska upp- och nedgångar i dess långa historia, och det bör inte förvåna någon om världens socialistiska omvandling börjar i "efterblivna Pakistan." Den Sydasiatiska subkontinentens socialistiska federation är bara det första steget mot den socialistiska världsfederationen.

  • Proletärer i alla länder förena er!
  • Länge leve The Struggle!
  • Kamp för socialism och mänsklighetens frigörelse!
  • Bygg IMT i Pakistan, USA, och hela världen!

 

1 Om någon har några tvivel om allt detta finns en recension i The Independent av en ny biografi av Jade Adams: Gandhi: Naked Ambition. Se här.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.