Överenskommelsen s, v, mp - Reformer på lösan sand

av Martin Oscarsson

[Artikel återpublicerad från vårt arkiv.]

Det saknas inte lovvärda mål i överenskommelsen mellan regeringen och dess stödpartier. Kamp mot ohälsan med målet att halvera antalet sjukskrivna. Minska antalet socialbidragstagare till hälften. Fyra av fem i arbetsför ålder ska ha ett jobb. Ta bort löneskillnader som beror på kön. Nationell vårdgaranti. Färre barn per anställd i förskolan.

Det finns också konkreta förslag. 20 miljarder extra till vården fram till 2004. 20 000 fler anställda i skolan och barnomsorgen. 1 månads förlängning av föräldraförsäkringen. Höjda tak i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. Studiebidrag i tio månader istället för nio och rätt till förskola 3 timmar per dag för 3-4-åringar.

Detta kompenserar för en del av nittiotalets försämringar. Steg tas också för att nå gamla mål som 1 ½ års föräldraförsäkring, en allmän förskola och kortare vårdköer.

Men det finns ett antal problem med överenskommelsen som det talas tyst om. Det första är de "brasklappar" som läggs fram redan i inledningen:

"Utgiftstaket ligger fast", "reformer genomförs bara under förutsättning att de ekonomiska ramarna så medger".

Kris blåser bort reformer

Om ekonomin försämras kan vi alltså titta i stjärnorna efter reformer. Vad är det vi ser idag om inte en ekonomisk nedgång med fallande export, minskade investeringar och en kris även för stora företag som ABB och Ericsson? Och vad är detta om inte första stadiet i en utveckling som i nästa skede leder till ökad arbetslöshet, lägre skatteinkomster, större utgifter för a-kassa och krav på nedskärningar?

Detta är det andra problemet med överenskommelsen. Man sticker huvudet i sanden och låtsas som om krisen inte fanns. Följaktligen finns nästan inga åtgärder för att bekämpa samma kris och hotet om massarbetslöshet. Istället uttalar man "klämkäckt" att "Alla behövs på framtidens arbetsmarknad".

De enda konkreta åtgärderna är stärkt anställningsskydd och "en utredning som ska utarbeta förslag på hur stora företag ska ta ett större socialt och ekonomiskt ansvar i samband med strukturomvandling och nedläggningsbeslut och hur man ska underlätta för anställda att ta över hotad produktion".

Så ska alltså vågen av företagsnedläggningar mötas. Inget om ökade maktbefogenheter för facket eller om kravet på att staten ska gå in och ta över hotade företag eller branscher.

Desto mer sägs om kampen mot ohälsan i arbetslivet som ska sättas högt på dagordningen. "Hetsen måste brytas. Möjligheten att själv styra över arbetsförhållanden, fritid och arbetstid måste öka". Men de konkreta åtgärderna räcker inte långt för att uppfylla denna stolta deklaration.

Arbetstidsförkortning begraven

Kravet på att korta arbetstiden begravs i ännu en försöksomgång. Som om de många utarbetade kvinnorna inte vore bevis nog, eller alla de kvinnor som jobbar deltid (på egen bekostnad) för att klara vardagen. Man satsar tvärtom på just detta sistnämnda. Den rätt att gå ned i arbetstid med motsvarande sänkt lön som småbarnsföräldrar har idag ska utsträckas till alla.

Det är också klent med åtgärder för att öka löntagarnas makt på jobbet. I den avgörande frågan om fördelning av arbetsuppgifter, bemanning och arbetsbelastning är det tyst. Arbetsgivarna ska även i fortsättningen ha oinskränkt rätt att "att leda och fördela arbetet".

I själva verket handlar det främst om att anpassa de anställda till arbetsplatsernas krav istället för tvärtom, det vill säga om rehabilitering. Mer arbetsträning, ökade resurser till försäkringskassan, fler sjukskrivna på deltid istället för på heltid och ökade möjligheter till friår.

Då har nog de ökade resurser som utlovas till kommuner och landsting större verkan. Men dessa löften minskar i trovärdighet i samma takt som krisen fördjupas.

Klent utbyte för v och mp

Vad har då v och mp "vunnit" med överenskommelsen? Jo att deras frågor har hamnat "högt på dagordningen". Efter det inledande avsnittet "En sund ekonomi", som väl får sägas vara regeringens hjärtefråga i detta sammanhang, kommer vänsterpartiets hjärtefråga: "Kvinnans rättigheter är mänskliga rättigheter" och därefter miljöpartiets devis "Ett grönare Sverige".

Men där finns inte mycket i sak som inte s-regeringen skulle ha genomfört i alla fall. Det inskränker sig till några symboliska skrivningar som att "jämställdhetspolitiken ska utvecklas i feministisk riktning" (vad det nu betyder). Eller symbolåtgärder som att pröva möjligheten att införa trängselavgifter i storstäderna.

För miljöpartiet som ideologiskt står till höger om regeringen är detta inget problem. Desto svårare är det för vänsterpartiet som lagt sig i frågor som sextimmarsdagen, att stärka löntagarnas ställning och om höjda ersättningsnivåer i a-kassa och sjukförsäkring.

Vänsterkritik

I Vänsterpartiet finns därför en växande kritik särskilt från medlemmar i Ung Vänster.

"Kraven på en tydligare skiljelinje mot socialdemokratin är ett genomgående tema i många av de samtal DN de senaste dagarna haft med vänsterpartister på olika nivåer. En samlad bedömning är att "vänsterfraktionen" nu ökar sitt inflytande i vänsterpartiet" (DN 13/11-2002)

Denna kritik ger en föraning om själva huvudstriden som kommer att föras i socialdemokratin och LO. Den kan utbryta förr än vi tror. EMU-frågan håller på att blåsa liv i debatten om socialdemokratins politik, och partiets ja- och nej-kommittéer lägger grunden för den kommande kampen mellan höger och vänster. Det är bara en tidsfråga innan krisen pressar fram nya "chockpaket" och då kommer också en proteststorm i arbetarrörelsen likt åren 1994-1997. Skillnaden är bara att den kommer att vara kraftfullare och mer långtgående.

I denna strid framför vi kravet på ett tydligt socialistiskt krisprogram. Dess grundbult är kravet på att försvara jobben under alla förhållanden. Garantera alla ungdomar en utbildning eller ett jobb! Förkorta arbetstiden till sex timmar med bibehållen lön istället för att avskeda folk! Ge facket rätt att stoppa beslut om nedläggningar! Förstatliga nedläggningshotade företag och branscher under facklig kontroll! Satsa på jobb och god service i den offentliga sektorn och stoppa privatiseringarna!

Genom detta skulle socialdemokratin kunna rusta sig för att möta krisen och utnyttja det missnöje som följer i dess spår för en offensiv mot kapitalismen. Men dagens partiledning är blind för såväl hotet från kapitalismen som för den socialistiska lösningen på krisen, därav de blåögda försöken att tona ned krishotet.

Därför kommer partiledningen och delar av rörelsen att tas på sängen av krisens verkningar. Men när väl den första chocken har lagt sig kommer vreden att växa. Det kommer inte bara bli facklig kritik mot regeringen utan även direkta fackliga aktioner mot dåliga arbetsförhållanden, nedskärningar och privatiseringar. Den interna striden i partiet kommer att vara av hårdare kaliber än förut och det kommer att växa fram en öppen vänsteropposition som tar kamp om partiets politik och ledning. I denna strid kommer socialismens idéer att spela en nyckelroll, som den enda lösningen på det elände som kapitalismen för med sig.

19 november 2002

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.