Norge och kapitalismens kris

av Dan Cooper och Niklas Albin Svensson
Oljeplattform i Ågotnes, Norge. Foto: fjords

Norge sågs fram till nyligen som ett av Europas politiskt stabilaste länder. Detta var dock före de dramatiska händelser i somras då Anders Breivik, en fascist och högerextremist, mördade 69 ungdomar på det norska arbetarpartiets ungdomsförbunds sommarläger. Redan i september publicerades en artikel i ”Bloomberg” som påpekade att kapitalismens fördjupade globala kris håller börjar märkas även i de länder som tidigare tycktes ha undvikit den, däribland Norge. Vi såg nyligen en brutalt ärlig kritik av det kapitalistiska systemet från Alessio Rastani, en oberoende aktiehandlare, som i BBC kommenterade att ”personligen, så har jag drömt om detta tillfället under de senaste tre åren. Jag går och lägger mig varje kväll och drömmer om ytterligare en recession.” Alessio ser möjligheten att dra vinster av arbetarklassens misär. (Se Surprise, surprise: “Governments don't rule the world, Goldman Sachs rules the world.)

Emellertid trodde regeringarna i en del länder, som t.ex. Australien, Canada och Norge, att de kunde undvika den nuvarande krisen. Men det finns ingen utväg; alla länder är på väg mot ett sammanbrott. Skillnaden är endast hur långt det har gått. Man måste förstå att inget land kommer lämnas oberört av en framtida kollaps av kapitalismens produktionskrafter.

Krisens orsaker

Marx förklarade att grundorsaken till kriser är överproduktion:

Den yttersta grunden till alla verkliga kriser förblir alltid massornas fattigdom och begränsade konsumtion i dess motsättning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samhällets absoluta konsumtionsförmåga bildade dess gräns. (Kapitalet, Volym III, Kapitel 5, sida 615)

Kriser sände skalv genom världen 1997 och 2001. Då kunde den internationella borgerligheten undvika en storskalig kris genom en massiv kreditexpansion. Riksbanker höll räntorna låga och lånerestriktioner togs bort (”avreglering”, som de kallar det). På detta sätt kunde de, under en period, ge massorna lån för att upprätthålla en konsumtion som de egentligen inte hade råd med. Detta gjorde att marknaden kunde fortsätta expandera utan att arbetarnas löner ökade i någon större utsträckning, vilket gjorde att krisen kunde skjutas på framtiden.

En utdragen attack på arbetarklassen kombinerad med investeringar i nya teknologier i länder som Sverige och Tyskland, gjorde att arbetsgivare kunde öka sin konkurrenskraft på den internationella marknaden – även i jämförelse med Kina. Dock var den nödvändiga motsvarigheten till detta en kreditexpansion i andra länder, som Spanien, USA och Storbritannien. Även Grekland och Italien var del i samma fenomen, men det var statsskulden snarare än hushållens skulder som ökade. Någon annan än de tyska eller svenska arbetarna var tvungna att köpa de varor som producerades. Alltså var sparande i ett land bara möjligt genom skuldsättande av ett annat.

När krisen slog till var de länder som i den föregående perioden minskat produktionskostnaderna genom investeringar och attacker på arbetarklassen således bättre förberedda på att återhämta sig efter krisen.

Norge utvecklades annorlunda. Dess konkurrenskraft gentemot världsmarknaden minskade men det blev inte ett land som importerade, netto. Enhetsarbetskostnaden, som mäter hur mycket arbetsinsatsen kostar för en genomsnittlig vara, hade ökat med 40 procent i Norge sedan 2005 – medan den endast hade ökat med 4-6 procent i Sverige och Tyskland. Denna enorma skillnad har lett till ett tydligt fall i Norges förmåga att konkurrera och därav också i dess andel av världsmarknaden. Emedan landet 1999 hade 1,5 procent av världsmarknadens varor hade det 2007 endast 1 procent. Sverige förmådde under samma period mer eller mindre behålla sin del av världsmarknaden medan Tysklands ökade något. Minskandet av konkurrenskraften skulle normalt sett ha lett till en högre arbetslöshet, men detta undveks på grund av en ökad inhemsk efterfrågan.

Samtidigt som resten av världen öppnade upp sina ekonomier för global handel och kapitalflöden så förblev den norska ekonomin relativt sluten. Det kombinerade värdet av importerade och exporterade varor är motsvarande 57 procent av BNP, vilket är ett förhållande som har förblivit stillastående under de senaste tio åren – samtidigt som det i Sverige ökat från 62 procent till 72 procent och i Tyskland från 50 till 80 procent. Norges sätt att öka den inhemska efterfrågan var reallöneökningar (13 procent sedan 2005) och en massiv kreditexpansion. Resultatet är att hushållens skulder i Norge har nått 200 procent av den disponibla inkomsten (från 127 procent år 2000), vilket är långt mer än till och med USA (115 procent) och Storbritannien (150 procent), och beräknas ha ökat till 214 procent 2014. Detta är avgjort ohållbart.

Ojämlikheten i Norge har ökat även om arbetarnas löner stigit. Den nionde decilen av alla heltidsanställda tjänar nu 2,28 gånger mer än den decil som tjänar sämst, vilket kan jämföras med 2 gånger mer år 2000. Den norska Ginikoefficienten (som är ett mått på ojämlikhet, angett som ett tal mellan 0 och 1) har, efter skatter och överföringar, ökat från ungefär 0,23 under 1980-talet till ungefär 0,28, vilket är en kraftig ökning i jämförelse med Danmark och Sverige som ligger kvar runt 0,23. Kravet som regeringen nyligen ställt, på att fackförbund ska begränsa sina lönekrav, fick fackförbundsledare att kräva en begränsning av chefers bonusar och löneökningar. Det är tydligt att arbetares löner i absoluta termer har ökat, men i relativa termer minskat, när de rika har tagit den större biten av den växande kakan.

Det som gjort allt detta möjligt är de massiva olje- och gasintäkterna i Norge. Olja är nödvändigt för landets ekonomi. 22 procent av dess BNP beräknas komma från olja, och 28 procent av regeringens inkomst och nästan hälften (46 procent) av landets export är baserat på olja och gas. Detta beroende av olja och gas har ökat i takt med att Norges förmåga att konkurrera på andra områden minskat.

Olje- och gasintäkterna

I ett försök att hålla inflationen under kontroll och minska oljans negativa effekter på ekonomin har flera norska regeringar på rad investerat större delen av vinsterna från oljeintäkterna i en särskild fond. Den norska ”Statens pensjonsfond” är den största investeraren av eget kapital i Europa. I budgeten som antogs den 6 oktober förväntar man sig att fonden ska ha växt till 3,1 biljoner norska kronor år 2012. Än så länge har landets egen statliga investeringsfond hållit den globala ekonomiska krisens värsta effekter borta från den norska ekonomin. Men den nuvarande norska finanspolitiken begränsar användningen av olje- och gaspengarna till 4 procent av den statliga investeringsfondens 524 miljarder dollar.

Norge är världens sjunde största exportör av råolja och kommer använda 3,9 procent av sin totala oljefond 2012 för att fylla hål i den del av statsbudgeten som inte är oljerelaterad. Detta hål har nått en storlek på 122 miljarder norska kronor (motsvarande 21 miljarder dollar). Alltså klarar Norge sin regel om att använda maximalt 4 procent av den statliga investeringsfondens totala kapital på 526 miljarder dollar. Utgifterna i statsbudgeten ökar med 2,1 procent, vilket är en mindre ökning än genomsnittet för de senaste 10 åren – och ett stort fall i jämförelse med året före. Därav: Även om statsbudgeten i sin helhet – alltså inklusive olja och gas – expanderar och inte har ett underskott, så är den ännu snävare åtdragen än åren innan.

Oljefondens storlek, just nu 535 miljarder dollar, är i sig beroende av världsekonomin. Den har till exempel lånat ut 7,7 miljarder dollar till Italien, 13,5 miljarder till Frankrike, 18,6 miljarder till Storbritannien, 37,7 miljarder till USA, etc. Det som normalt sett skulle ha verkat som en säker investering är under nuvarande förhållanden långt ifrån säkert. Dessutom är mycket av pengarna bundet i ännu mer riskfyllda tillgångar såsom aktier. Enligt officiella beräkningar från april kan fonden vara värd allt mellan 464 miljarder dollar och 3,4 biljoner dollar år 2030. I själva verket finns det inget sätt att veta hur stor denna fond kommer vara – och uppskattningen från april var gjord före den senaste omgången av eurokrisen.

2012 års budget

Tre år in i krisen har Norge Europas lägsta arbetslöshet men också en stark valuta. Detta tvingar regeringen att minska utgifterna för andra året i rad. Det norska arbetarpartiet försöker minska ökningen av inhemsk efterfrågan för att minska importen och samtidigt skydda exportörer från en norsk krona som blir allt starkare, vilket i praktiken är protektionistiska åtgärder.

”Det har aldrig varit så svårt att göra en budget som det är just nu” kommenterade industriminister Trond Giske och fortsatte med att säga att ”vi har haft synsättet att det kommer bli en åtstramad budget och att vi måste ha kapacitet och möjlighet att anpassa oss om krisen eskalerar.” Giske kommenterade vidare att ”det borde inte finnas någon anledning till varför budgeten skulle öka pressen på norska räntor och styrkan på kronan.” Giske konstaterade därefter att ”det huvudsakliga målet” för budgeten den 6 oktober är att försvara exportindustrin och Norges ekonomiska konkurrenskraft.

Det norska fastlandets ekonomi – vilket exkluderar olja och sjöfart – förväntas växa med 2,5 procent under 2012, men dessa siffror är endast önsketänkande i ett läge där krisen i Europas exportmarknader fördjupas. I budgeten som antogs den 6 oktober beräknar man att den totala exporten kommer öka med 0,4 procent detta år och 1 procent året därpå. Dessa siffror kommer sannolikt kullkastas av den senaste utvecklingen inom EU, med tanke på att den största delen av Norges export går till Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och Frankrike.

Finansministern Sigbjørn Johnsen kommenterade att “Det är en budget som blir bestämd under en period med mycket turbulens och osäkerhet i Europa” och, fortsatte han med att konstatera: ”Ett viktigt mål i den här budgeten var att ha exportindustrin i åtanke.”

En kommentar i Bloomberg från den 3 oktober under rubriken ”Norway manufacturing growth slowed in September as orders eased” delar finansministerns uppfattning:

”Norges tillverkningsbaserade tillväxt minskade i september när efterfrågan minskade, vilket signalerar att sämre ekonomisk tillväxt i den skuldtyngda eurozonen skadar världens sjunde största oljeexportör.”

Det är tydligt att kapitalistiska motsägelser håller på att komma upp till ytan i den norska ekonomin. Bloomberg fortsätter:

”Statsministern Jens Stoltenberg sa förra månaden att Norge inte var immunt mot en svagare global ekonomisk framtid och tilllade att arbetslösheten kan komma att öka framöver. Norge, det näst rikaste landet per capita, har i stort sett blivit skyddat från den globala finanskrisen genom att oljeintäkterna skapat ett stort budgetöverskott och hållit arbetslösheten under 3 procent.”

Bloomberg fortsatte därefter med att i en artikel rubricerad ”Norway strains to cool economy as rebound proves too strong” från den 4 november anmärka att:

”Risken för överhettning kräver nedskärningar i budgeten som sannolikt kommer skapa ’protester’ och ’högljudda krav’, varnade statsministern Jens Stoltenberg i ett tal i förra veckan på en konferens som organiserades av hans arbetarparti.”

Från en kapitalistisk synvinkel, med en krympande världsmarknad, kommer det ökande användandet av oljeintäkter för att öka den inhemska efterfrågan att i ännu större grad öka Norges beroende av olja. Detta kommer i sin tur minska Norges konkurrenskraft och skapa bubblor såsom den som har skapats på bostadsmarknaden. Detta förklarar varför regeringen försöker minska efterfrågan, vilket innebär att minska den offentliga sektorns expansion och sätta press på fackföreningarna att minska sina löneökningskrav.

Budgeten har dock ökat de offentliga utgifterna med 2,1 procent (även om det relativt BNP betyder en nedskärning eftersom tillväxten förutspås bli större än så) för att stötta den inhemska efterfrågan. Den norska kapitalismen har än så länge lyckats hålla den värsta delen borta av den globala finanskris som bröt ut 2007 genom att öka de offentliga utgifterna. Detta håller dock inte för evigt. Norge använder intäkterna från sina naturresurser för att kunna bibehålla sina offentliga utgifter och investeringsprogram. Detta är dock inte hållbart under kapitalismen utan att ekonomin ”överhettas”, vilket skulle leda till en kreditdriven inflationsbubbla i den inhemska efterfrågan.

Internationella valutafonden (IMF) har till och med gått så långt som att varna den norska kapitalismen för att en snabb ökning av oljepriset skulle kunna kasta hela den norska ekonomin ”ur spår”, det vill säga, göra Norge ännu mer beroende av olja. Norge har det största budgetöverskottet (om man räknar med olje- och gasvinster) av alla AAA-värderade länder, till och med under den rådande skuldkrisen i eurozonen.

Den norska kronan har på senare tid betraktats som en säker tillflyktsort för investerare som försöker undvika den allt djupare krisen i eurozonen, särskilt sedan den schweiziska francen skrivits ned. Kronan ligger på ungefär samma nivå som den var på före krisen, men dess trend är uppåtstigande. Som vi har visat har den norska exportindustrin knappast råd med en stigande valuta. Världens tredje största tidningspappersproducent Norske Skogindustrier ASA konstaterade att de kommer avskeda arbetare eftersom dess vinster minskar när kronan stiger. Ökningen sedan valutan nådde sin botten 2009 har lett till att den norska importmarknaden svällt eftersom det ytterligare ökat den inhemska efterfrågan som grundlagts av ökande löner och konsumentkrediter.

Kreditbubbla och tryck på riksbanken

Som vi redan har påpekat kommer skuldbördan öka till mer än 200 procent av den disponibla inkomsten nästa år. Detta är den högsta nivå den varit på sedan 1988. Det glöms ofta bort att Norge led av ett kraftigt prisfall på fastigheter under tidigt 90-tal och att regeringen i denna process behövde ta kontroll över landets största banker för att förhindra en ekonomisk kollaps. Bostadspriserna i Norge ökade också på en årlig basis med 9,4 procent, enligt Norges fastighetsmäklare. Bloomberg rapporterade:

”’Hushållen håller på att bli alltmer sårbara för chocker,’ sa Haugland. ’Om någonting oväntat, en chock, slår mot den norska ekonomin, kan vändningen bli tvär och leda till ett starkt och abrupt fall i den norska ekonomin’.”

Bloomberg fortsatte med att citera finansminister Sigbjørn Johnsen som överväger att skapa hårdare utlåningsregler för landets största banker, och fortsatte därefter med att citera chefen för Norges finanstillsynsmyndighet sägandes ”Desto längre denna utveckling fortgår, desto längre den går, desto större är risken för en bubbla.” Vi skulle lägga till att bubblan redan är här.

Stimulansen har haft ytterligare en sidoeffekt, nämligen att sätta tryck på riksbanken. Vid början av året höll riksbanken faktiskt på att minska kreditflödet för att minska inhemsk efterfrågan och trycket på bostadspriser. Nu tvingar ökningen av kronan dem att hålla räntan nere för att förhindra att mer kapital förflyttas in i landet, vilket ytterligare skulle stärka kronan och på detta vis också ytterligare försvaga de norska exportindustrierna. Därav har riksbanken, precis som regeringen, att välja mellan mildare versioner av pest eller kolera.

Resultatet är att en splittring har uppstått mellan det norska finansministeriet och de finanskapitalets parasiter som vill minska de offentliga utgifterna än mer. Steinar Jule, chefsekonom på Nordeabanken i Oslo, har kommenterat att budgeten ”inte går särskilt väl ihop med statsministerns retorik” om att försvara exportindustrin. Stein Bruun, chefsekonom på SEB-banken i Oslo, tog ställning för regeringen genom att säga ”man skulle kunna hävda att regeringen skulle ha bantat finanspolitiken ännu mer än budgetpropositionen föreslår. Men, det finanspolitiska ställningstagandet är berättigat av en ökad osäkerhet i det globala perspektivet.” Det vill säga, den minskade globala marknaden skulle tvinga Norge in i en recession om inte regeringen fortsatte spendera.

Den norska riksbanken ställde in sina augustiplaner på att höja räntan från sin nuvarande låga nivå på 2,25 procent. Banken gick så långt som att signalera att den kanske inte kommer börja banta sin finanspolicy förrän 2012 för att kunna fortsätta sina försök att försvara norska exportörer mot överdrivna ökningar av den norska kronan. Detta kommer såväl att leda till att bostadsbubblan förstoras ytterligare som att konsumtionen hålls hög. Därav kommer regeringens försök att förhindra att Norge hamnar i recession på kort sikt att öka motsägelserna på längre sikt. Det är väldigt ofta så att det inte går att släppa ut luften ur en upplåst bubbla försiktigt – om det går överhuvudtaget – och den kan sprängas i luften!

En framtid med minskad tillväxt och ökande arbetslöshet

Karl Marx förklarade i Kapitalets andra band att det är mot slutet av en ekonomisk boom, samtidigt som ekonomin är på väg mot en konkurs, som relativt full sysselsättning uppträder. Det är vid en sådan tidpunkt som arbetare har högst sannolikhet att åstadkomma reallöneökningar och öka sin andel av ett lands BNP. Föga förvånande förväntas lönerna öka med 4 procent i år, vilket är lite mer än förra året. Det är också förväntat att arbetslösheten kommer minska till 3,3 procent 2011 och 2012, från 3,6 procent 2010, enligt budgeten från den 6 oktober.

För tillfället hålls Norges ekonomi uppe av inhemsk efterfrågan från offentlig konsumtion och en kreditbubbla. När denna kreditbubbla spricker kommer den resulterande minskningen av kredit i den norska ekonomin att innebära att arbetarklassen inte längre kommer ha råd med att köpa tillbaka de produkter som de har tillverkat, vilket kommer resultera i en överproduktionskris. Världskrisen betyder en minskande exportmarknad och en minskande konkurrenskraft, vilket kommer att förvärra situationen ytterligare. Motsägelserna läggs alltså på hög för den till synes ”hälsosamma” norska ekonomin. På många sätt håller Norge på att bygga upp samma typ av motsägelser i sin ekonomi som höll på att byggas upp på en global skala före krisen 2007-2008.

Så småningom kommer dessa motsägelser att komma i full dager och då kommer krisen i eurozonen att öka hastigheten på denna utveckling. Genom att använda oljereserverna kan regeringen senarelägga "den onda dagen", men den kan inte ta bort den helt och hållet. Under sådana villkor kommer den stigande arbetslösheten göra arbetsköpare modiga nog att gå på en offensiv för att försämra löner och arbetsvillkor för att minska sina produktionskostnader. Detta kommer att lägga grunden för klasskampens utveckling i Norge tidigare än många kanske förväntar sig den.

Översättning från engelska av Fredrik Albin Svensson.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.