Sedan den ekonomiska krisen drabbade världen för fem år sedan har Spanien varit ett av det länder som drabbats hårdast. Statsskulden är nu uppe på 94 procent av BNP, 956 miljarder euro och förväntas överstiga 100 procent innan årets slut. Förra året sjönk BNP med 1,4 procent och man har gjort försiktiga bedömningar om att den ska stiga i år med 1 procent, vilket är långt ifrån säkert. Samtidigt har vi också sett hur ett motstånd mot krisen har vuxit fram med indignados-rörelsen 2011, gruvarbetarnas militanta kamp 2012 och brandmännens kamp mot nedskärningar, som bara är några få exempel.
Söndagen den 22 mars såg vi ännu en massiv demonstration i Madrid där över en miljon människor deltog. Demonstrationen var kulmen på veckor av förberedelse där människor från hela landet har gått mot Madrid i den så kallade ”värdighetsmarschen.” Sammanlagt var det sex kolonner som tågat från landets alla hörn mot huvudstaden. Minst 1.000 bussar hade hyrts in för att transportera folk.
Stor uppslutning trots motstånd
Polisen gjorde allt för att förhindra och försvåra för demonstranterna och satte upp vägspärrar och genomförde kroppsvisitationer av många demonstranter i bussarna på väg in till Madrid. Men polisen kunde inte förhindra att marschen blev en stor framgång. Colontorget man samlades på var tidigt överfullt och organisatörerna av marschen bad människor att röra sig längre fram för att ge plats åt alla människor som fortfarande var på väg. Som för att trotsa den nationalistiska borgerliga pressen och som ett sätt att visa enighet inom arbetarklassen var torget fullt av katalanska, asturiska och andalusiska flaggor och tal hölls också av organisatörerna på katalanska, baskiska och galiciska.
Varken CCOO eller UGT som är Spaniens två största fackföreningar hade ställt sig bakom marschen. Tvärtom bara dagar tidigare hade ledarna för fackförbundet låtit sig fotograferas tillsammans med högerpresidenten Rajoy efter att man hade ställt sig bakom ett uttalande om att man stod för förhandlingar och social fred. Madrids brandmän hade i ett pressuttalande bittert kommenterat att ledarna i detta foto inte representerar dem.
Inte heller socialistpartiet (PSOE), som är det största oppositionspartiet, har engagerat sig i marschen eller uttalat något stöd för den. Initiativet hade istället startats av andalusiska arbetarfackets (SAT:s) ledare Diego Cañamero och Sanchez Gordillo. Diego och Sanchez ses av många som genuina revolutionärer och symboler för en kämpande fackförening och direkt aktion.
Initiativet har sedan lyfts fram av olika organisationer i landet, vänsterpartier och lokala antinedskärningskommittéer. Man kunde tydligt se spår av den kamp som förts de senaste åren mot den kapitalistiska krisen i Spanien. Här fanns representanter för PAH som är en kommitté som förhindrar polisen och bankerna från att vräka familjer som inte kan betala sin hyra. Här fanns strejkande arbetare från Coca-Cola, Panrico, asturiska gruvarbetare och Madrids brandmän som alla fört en hård kamp under den senaste perioden.
De politiska flaggorna var synligare än de varit innan. Rörelsen har kommit till ett nytt och mer politiskt stadium i jämförelse med indignadosrörelsen från 2011 vars främsta kännetecken var just ett avståndstagande från alla politiska partier och politik överhuvudtaget. Då organiserade ungdomarna demonstrationer mot nedskärningspolitiken men dessa saknade en tydlig koppling till arbetarklassen och dess traditionella fackföreningar och partier.
Politisk situation skärps
I demonstrationen den 22 mars fanns en tydligare vänster- och arbetarklassprägel. Man kunde se fanor från bland annat Kommunistpartiet, Izquierda Unida (”Den förenade vänstern”) och ungkommunisterna. Kommunistflaggor och den svart-röda anarkistflaggan syntes överallt. Det var tydligt att Izquierda Unida, IU, hade ställt sig helt bakom rörelsen och mobiliserat alla sina krafter inför marschen. Man sjöng också gamla kampsånger från spanska inbördeskriget och många hade med sig den spanska republikens flagga.
Sedan den ekonomiska krisen drabbade landet har klasskampen skärpts. Vi har redan sett många militanta strider från arbetarklassens sida. Bland annat gruvarbetarna från Asturias och Leon och deras kamp för att behålla sina arbetstillfällen när PP högerregeringen 2012 ville avskaffa den statliga subventionen av gruvindustrin. Gruvarbetarna gick då ut i strejk och ockuperade till slut sina arbetsplatser och upprättade vägblockader så man inte skulle kunna ta sig in.
Staten använde sig av de fruktade Guardia Civil som är en halvmilitär polisstyrka med rötter i Francodiktaturen. Guardia Civil sköt tårgas och försökte vräka arbetarna, men gruvarbetarna svarade med dynamit och raketer. Ockupationen avbröts inte förrän man beslutade sig för att tåga 40 mil till Madrid. I alla städer man passerade på vägen höll man massmöten och befolkningen visade sitt stöd för gruvarbetarna. När de till slut den 10 juli tågade in i Madrid möttes de av mellan hundra tusen och en halv miljon som hade kommit för att visa sitt stöd. När massan såg brandmännen jublade man och skrek slagord som ”leve arbetarklassens kamp”, ”ja, vi kan” och ”här är de som representerar oss”. Det sista anspelade på ett slagord som indignadosrörelsen brukade skrika ”De representerar oss inte” som syftar på politikerna, rättsväsendet och hela det officiella samhället.
Brandmännen har varit en ledande sektor inom arbetarklassen som tagit strid mot nedskärningarna. Under både värdighetsmarschen och när gruvarbetarna tågade in till stan för snart två år sedan var det brandmännen som höll ordning och fungerade som demonstrationsvakter. Brandmännen har lett en kamp för att behålla sina jobb och få tillgång till den utrustning man behöver för att göra ett bra jobb.
Hur kan kampen gå vidare?
Men hur ska man nu lyckas fortsätta efter den här framgångsrika marschen? Hur ska man göra för att rörelsen inte ska tappa sin kraft utan istället växa? Avantis systerorganisation i Spanien heter Lucha de Clases (klasskampen) har deltagit aktivt i demonstrationen. Marxismens idéer och vår tidning har mötts av en stor entusiasm av folket som längtar efter förändring. Vad de har föreslagit är att rörelsen måste fortsätta och att en enhetsfrontsorganisation borde skapas för att koordinera kampen och föra den vidare.
Spanien är idag ett land som bubblar av frustration och ilska över de senaste årens nedskärningspolitik. Senaste den 26-27 mars då det spanska studentfacket startade en nationell studentstrejk mot nedskärningar och en höjning av studieavgifterna. Strejken har varit väldigt militant och välorganiserad. På universitetet i Alicante var studenterna tidigt ute och man blockerade alla ingångar till universitet med stolar, staket, soptunnor, etc. Bara huvudingången lämnade man öppen för alla som behövde komma in, som exempelvis undervisningspersonalen.
Situationen inom utbildningsväsendet är förfärlig, och undervisningen bedrivs med överfulla lektionssalar och på många platser utan att ens ha råd med värme under vintern. Samtidigt vill man höja studieavgiften med så mycket som 100 procent inom vissa kurser. Spanien är ett av de länder med högst ungdomsarbetslöshet i Europa på 56 procent och många studerar helt enkelt för man inte har något annat att göra. Om man skulle höja avgifterna ytterligare så skulle man göra det ännu svårare för en generation där många redan nu känner att de inte har någon framtid.
Problemet är bara att inget av de krav som rörelsen har fört fram som bröd, jobb, bostad eller rätten till en bra och gratis utbildning kan garanteras i ett kapitalistiskt system i kris. Det är kapitalismen vi inte längre har råd med. Vad som behövs är ett demokratiskt system som först och främst ser till massornas behov och inte till kapitalisternas vinster. Vad som behövs är socialism.