Michael Moores senaste film avslöjar kapitalismen

av Redaktionen för Socialist Appeal
Michael Moores senaste film avslöjar kapitalismen

Ett år efter det finansiella jordskredet som inleddes med banken Lehman Brothers kollaps är fortfarande USA:s ekonomi i oreda. Den officiella arbetslösheten kryper stadigt uppåt mot 10 procent, den totala jobbförlusterna sedan recessionen började för två år sedan är 7 miljoner. Antalet människor som tvingas jobba deltid eftersom de inte har hittat heltidsarbeten har stigit med över 50 procent under senaste året till 8,8 miljoner. Under en månad har 25 000 fabriksarbeten gått förlorade bara i Michigan. Den staten har nu en arbetslöshet på 15,2 procent.

Sjukvården förblir fråga nummer ett för amerikanska arbetare. Den genomsnittliga premien för familjer som erhåller detta genom arbetsgivaren översteg 13 000 dollar det här året. Färre arbetsgivare bekostar sjukförsäkring och de som gör det belastar sin arbetskraft med de ökade kostnaderna. Ändå har de haft tur. Om du förlorar jobbet, så räkna inte med att du har någon sjukförsäkring.

Nationella vetenskapsakademin har utvecklat en ny formel för att mer precist definiera fattigdom och kom fram till att 15,3 procent av alla amerikaner lever i fattiga förhållanden, vilket är en ökning från de 12,5 procent som uppskattades enligt de gamla riktlinjerna. Det utgör 45,7 miljoner människor - vilket är lika med hela Spaniens befolkning. Bland de mest drabbade är de 6,8 miljoner äldre amerikaner som lever under fattigdomsgränsen - så mycket för "de gyllene åren"! Men för en handfull amerikaner är det verkligen de "gyllene åren" - det vill säga som för Goldman Sachs. Detta monstruösa finansiella maktcentrum, vars före detta direktörer sitter på nyckelpositioner i finansdepartementet (bland annat den av Obama utnämnda finanssekreteraren Timothy Geitner), som nyligen avvarade 11,3 miljarder dollar för att dela ut i bonusar - bara månader efter att de hade fått 10 miljarder dollar i understöd på skattebetalarnas bekostnad. Inte kostigt då att vanliga amerikaner som aldrig förr har tvivlat på systemet börjar ställa frågor.

Mark Benson, en 39 år gammal restaurangchef från Chicago citerades nyligen i Reuters: "Jag antar att jag hamnade i fel yrke. Det måste vara trevligt att arbeta på Wall Street. När du gör profit får du en bonus, och när ditt företag misslyckas får du ett understöd från regeringen och sedan en bonus. Jag är för fri företagsamhet. Det är vad som byggde Amerika. Men när Wall Street gör bort sig så illa att regeringen måste trycka upp pengar för att köpa ut dem måste jag erkänna att de bonusar de fortfarande ger sig själva äcklar mig".

Annie Philips, en 48 år gammal hemmafru från Nashville hade följande att säga: "Här ute i den riktiga världen är människor arbetslösa och hungrande och dessa bankirer och andra höjdare bryr sig inte ett skit".

Amerikanska riksbankens ordförande Ben Bernanke säger att den värsta recessionen nästan säkert är över. Tittar man på företagsvinsterna och hela ekonomiska tillväxten så finns det säkert ett korn av sanning i påståendet. Men denna smärre förbättring är en följd att regeringen pumpat in pengar i företagen till priset av stora underskott och att färre arbetare gör fleras jobb, medan miljoner andra ruttnar bort i arbetslöshetskön.

Wall Street kanske är tillbaka i "ruljansen", men fråga vilken vanlig arbetare som helst och du kommer få ett annorlunda svar. Faktum är att en nyligen genomförd undersökning av Associated Press kom fram till att 80 procent anser att ekonomin fungerar dåligt och oroar sig om de kommer klara uppehället eller inte. 70 procent av amerikanerna saknar förtroende för regeringens förmåga att förhindra ännu en finansiell och industriell härdsmälta. Bara 17 procent tror att regeringens stimulanspaket har inneburit någon förbättring av det ekonomiska läget.

Judy Purkey, en 57-årig mormor från Morristown, Tennessee, citerades: "Jag känner en hel del folk som inte har tillgång till sjukvård och verkligen inte har råd. Ekonomin är i så dåligt skick. Har du någonsin hört uttrycket 'getting blood out of a turnip' [ pressa blod ur en rova] - Nåväl, det är det som sker".

Men vem får då skulden för oredan? President Obama drabbas inte, bara en av fem beskyller honom för situationen. Det är inte så förvånande att hela 50 procent anklagar den tidigare presidenten, Bush. Många lägger en stor del av ansvaret på Kongressen. Men kanske mest avslöjande är det faktum att 79 procent av de tillfrågade skyller på bankerna och långivarna - det vill säga kapitalisterna.

Det är mot denna bakgrund som Michael Moores senaste film "Capitalism: A Love Story" har premiär. Det faktum att en film med sådan spridning, öppet pekar ut systemet vid namn är ett oerhört steg framåt. Det är en återspegling av hur långt amerikanernas medvetande har utvecklats sedan dagarna i september 2001. Filmen är en anmärkningsvärd uppvisning av verkligheten, i det system vi lever i. Han avslöjar kapitalismen för vad det är: ett system som grundar sig på att ett fåtals hänsynslösa utsugning av majoriteten. Ett fåtal som skamlöst plundrar människors livs besparingar, den offentliga kassan, och som kastar ut miljoner människor från deras hem. I slutet av filmen står kapitalismen rejält i skamvrån, och oundvikligen frågar tittaren sig själv: varför kan man inte ge alla jobb, sjukvård, boende och utbildning i världens rikaste land?

Moore kombinerar effektivt humor, arbetande människors hjärtskärande tragedier, ironi, musik och en uppsjö av klart presenterade fakta och statistik för att ge svaret: kapitalismen är problemet.

Även om Moore länge varit en förkämpe för arbetande människor och "liberal" i ordets bredaste mening, så är hans film den politiskt djärvaste hittills. Inte bara filmen utan också hans offentliga uttalanden visar hur han har radikaliserats, allt eftersom den stigande ilskan mot systemets överdrifter ingett honom mod. Som han sade i en intervju nyligen:

"Det har gått ett år [sedan kollapsen på Wall Street] och jag har inte sett en enda talkshow eller en enda utgåva av 'Möt pressen' ['Meet the Press'] eller någon insändare i New York Times där de har låtit en röst konstatera följande: 'det verkliga problemet... är kapitalismen självt'. Det är ett ekonomiskt system som inte funkar. Det är inte rättfärdigt, inte demokratiskt, inte rättvist och måste bort. Jag vet att jag inte är den enda personen som känner så, så varför har jag inte hört det, varför har jag inte läst det, varför är den delen av debatten borttagen från det offentliga samtalet? Kapitalismen är en best. Den kommer aldrig att få nog. Den har ett begär efter pengar som inte går att tillfredsställa. Du kan binda den med hur mycket snören och rep som helst, men den kommer att bryta sig loss. Det finns inget, nu är det nog, för kapitalismen".

Detta är otroligt långtgående och uppfriskande. Dock är Moore oklar i frågan om vad han verkligen är för. Han förstår uppenbarligen att systemet inte kan reformeras och att det måste ersättas. Eller, som en präst som intervjuas i filmen lägger fram det: "kapitalismen är ond, och du kan inte reglera ondska; du måste utplåna den". Ändå verkar det som Moore är ovillig att dra de nödvändiga slutsatserna - eller är i varje fall ovillig att uttala dem öppet.

Workers International League anser att det är viktigt att säga som det är: kapitalismen är problemet och socialism är lösningen. Socialism är inte ett fult ord och revolution är inte en ljusskygg konspiration som genomförs av en minoritet. Den socialistiska revolutionen betyder inget mindre än att få i stånd en grundläggande förändring i hur samhället är uppbyggt och hur det administreras genom direkt, demokratiskt och det medvetet deltagande av den förkrossande majoriteten i samhället.

Moore föredrar att ropa på "demokrati" och gräver upp nyligen upptäckta filmsekvenser där den före detta amerikanska presidenten och "kapitalismens räddare" under den stora depressionen, FD Roosevelt, ropar på "en andra Bill of Rights" (Bill of Rights = de första tio tilläggen till konstitutionen, de rättigheter som den enskilda individen har mot statsmakten) I detta tal talar Roosevelt om rätten till ett bra jobb, allmän tillgång till utbildning och sjukvård och ett slut på rasismen. I alla fall, oavsett om han på demagogisk grund valde ut dessa punkter för att "samla nationen", som präglad av uppdämd ilska, bakom krigsansträngningen, eller om han ärligen ansåg att sådana reformer kunde införas inom kapitalismens ramar. Det kan vi omöjligen veta. Men faktum är, att kapitalismen har aldrig kunnat tillförsäkra hela befolkningen något utav detta. Så vi bör fråga oss själva: om det var omöjligt att tillförsäkra människor dessa grundläggande behov under den långa efterkrigsboomen eller den nyliga kapitalistiska guldåren, hur kan den då minsta uns av detta under den pågående krisen? Marxisterna är för alla reformer, men vi tror att de bara kan bli realitet om vi kämpar för socialismen. Inte den totalitära karikatyren som stalinismen och maoismen utgjorde, utan en demokratisk socialism där arbetarna kontrollerar produktionsmedlen, distributionen och utbytet, allt i harmoni med miljön.

Och även om Moore grillar och avslöjar demokraterna genom hela filmen, så ger han Obama fri lejd. Han utmålar valet av Obama som något som en lidande mänsklighet kan hänföras åt. Det är klart att Obama bars fram till makten av miljoner vanliga män och kvinnor, särskilt svarta och andra minoriteter, som kämpade för något de trodde på.

Men som en av dem som stödde ansträngningarna att bilda ett arbetarparti under sena 90-talet, borde Moore veta bättre. Precis som kapitalismen inte kan reformeras så kan inte Demokratiska partiet heller det. När Socialist Appeal vid en förhandsvisning av filmen frågade Moore om han tyckte att det var dags för fackföreningarna och arbetarna i allmänhet att bryta med demokraterna, sade han dessvärre att fastän han stödjer tredje alternativ så rådde han att det vore lättare att reformera demokraterna inifrån. Det vore som att be ett lamm att gå in och städa upp i en varglya!

Ändå slår Moore mot det kapitalistiska systemet i alltifrån avslöjandena om hur stora företag tjänar miljoner på att skriva upp sina anställda för livförsäkringar (i interna memon kallat "död bondes försäkring") till bildupptagningen under en ockupation av fabriken "Republic Windows and Doors" som visar hur vanliga människor kan få makt genom att organisera sig.

Det djupa längtan efter förändring som spridde sig över landet efter valet av Obama är embryot till en verklig kraft för förändring - majoriteten själv i form av arbetarklassen. Efter en berg- och dalbenefärd genom idéer och känslor uppmanar Moore tittarna (som kommer att utgöra miljoner) att gå ut och mobilisera för att få i stånd en verklig förändring. Sen slutar filmen med en swing-version av Internationalen. Är Moores tvekan inför att öppet ropa på socialism ett uträknat drag för att undvika röding-hetsen, att bli demoniserad och misskrediterad av den rabbiata högern? Eller beror det på att han fortfarande är oklar över och ovillig att bryta med systemet? Hur det än förhåller sig så är Capitalism: A Love Story något som kommer att öppna ögona på miljoner människor på ett sätt som aldrig har gjorts, aldrig har ett liknande budskap fått en sådan spridning. Oavsett om han kallar det "socialism" eller "demokrati" verkar Moore ärligt vilja avskaffa det nuvarande systemet och ersätta det med något bättre. Att nu AFL-CIO ropar på allmän sjukvård och att Moores nya film sprids, borde inspirera tusentals att organisera sig och slå tillbaka kapitalisternas attacker. Och det har aldrig funnits en bättre tid att slåss för ett massarbetarparti och fördjupa sig i den revolutionära socialismens och marxismens idéer.

Redaktionen för Socialist Appeal

Översättning: Daniel Nordström

Workers International League är en marxistisk grupp i USA som ger ut tidningen Socialist Appeal. WIL har grupper på sexton orter. Följ gärna hur socialismen breder ut sig i USA genom deras hemsida.

Källa: Michael Moores senaste film avslöjar kapitalismen

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.