Massorna tillbaka på gatorna i Egypten: Revolutionen skall segra!

av Ylva Vinberg och Adam Booth
Tahrir Square 8 juli. Foto: Zeinab Mohamed

Vi besökte Egypten en vecka i juni för att få en glimt av landet efter Mubaraks fall och för att få uppleva vad revolutionen fått för resultat för landet. Vad vi såg var ett samhälle fortfarande fyllt av motsättningar som knappt doldes. Alla dessa motsättningar har nu stigit till ytan igen. Fredag den 8 juli såg vi de största protesterna sedan Hosni Mubaraks avgång med tiotusentals demonstranter på gatorna i Kairo och tusentals andra demonstrerade i städer som Alexandria och Suez. Materiella villkor har inte förbättrats för arbetare och ungdomar i Egypten, och Tahrir torget har återigen blivit ett synligt epicentrum för revolutionen.

"Revolutionens tidsålder"

Vi anlände till Kairo på fredagen 10 juni och tog oss direkt till Tahrir torget då vi sett revolutionen utspelas på tv sedan början av rörelsen den 25 januari. Tahrir torget har fått en symbolisk betydelse för ungdomar, arbetare och andra förtryckta skikt i det egyptiska samhället, som fortfarande samlas i hundratal på den numera berömda rondellen varje fredag för att lufta sina klagomål med den regim som inte har gjort något för att förbättra folkets materiella villkor.

Ungdomarna vi talade med var ivriga att få prata med oss och berätta om sina protester och sina upplevelser av revolutionen. De blev ännu mer glada när vi sa att vi är anhängare av den arabiska revolutionen och att rörelserna i Egypten och Tunisien har varit en inspiration för unga människor i våra egna länder. Internationalism är en naturlig känsla för dessa unga människor som vill att hela världen ska känna till deras kamp, som längtar efter solidaritet med deras kamp och vill att deras revolution ska spridas över hela världen.

Dessa ungdomar är ett levande bevis på vad som menas med en revolution: en vändpunkt i historien då massan av människor, som normalt är passiva och inaktiva, hävdar sig som en politisk kraft i samhället. De unga demonstranter vi talade med var inte politiskt aktiva innan den 25 januari då rörelsen startade. De stod inför (och står fortfarande inför) de mest outhärdliga förhållanden: ungdomsarbetslösheten på 25 procent, inflation som äter upp levnadsstandarden, en dyster framtid.

25 januari rörelsen skingrade dessa känslor av förtvivlan och passivitet. För första gången i deras liv, sa ungdomarna i Egypten "nu räcker det" och miljoner strömmade ut på gatorna i Kairo för att bokstavligen slåss för sin framtid. De unga människor vi mötte på vår första kväll i Egypten visade även oss sina skador, som erhållits i slagsmål för att försvara dem i Tahrir torget från poliserna och regimens ligister som Mubarak skickade mot demonstranterna.

För dessa människor, som har bevittnat vilken makt massorna har när de kämpar tillsammans, kan det inte bli tal om att ge upp och gå hem. För dessa ungdomar, som har hela sitt liv framför sig, pågår revolutionen fortfarande och kommer inte att vara över förrän förhållandena har förbättrats för dem och andra skikt i samhället som de kämpat tillsammans med. Deras beslutsamhet att fortsätta revolutionen tills de nått sitt mål var inspirerande. En student sammanfattade denna järnvilja när han sade: "Jag är beredd att kämpa, jag är beredd att döda, jag är beredd att dö, men jag är inte beredd att ge upp."

Arbetarna och de ungdomar som vi träffade talade om revolutionen, inte i förfluten tid som en händelse som är över, men i presens som en process som fortfarande pågår. Vi pratade med en student som heter Omar, som studerar och bor i Amerika, men har familj som han besöker i Egypten. Han berättade för oss hur människor nu talar om "en tid präglad av revolutionen", en era som inte kommer att vara över förrän materiella villkor har förbättrats och massan av människor har tillgång till arbete, sjukvård, utbildning. Omar beskrev för oss den förändring av medvetandet som skett i det egyptiska samhället sedan den 25 januari: "Före revolutionen var gatorna smutsiga, folket brydde sig inte om sina bostadsområden. De kände sig alienerade från sin egen omgivning. Men nu är gatorna mycket renare. Människor börjar känna att detta är deras land igen. Det finns en känsla av stolthet och en känsla av delaktighet som inte fanns tidigare."

Förändring på ytan

Situationen som beskrevs för oss var tydlig: det har inte förekommit någon verklig förändring av situationen i Egypten, inte ens grundläggande demokratiska rättigheter har erövrats, de ekonomiska villkoren är lika illa (om inte värre) än tidigare. I en färsk rapport om den egyptiska ekonomin sedan början av revolutionen, konstaterade The Economist att "Efter upproret, föll BNP med 4 procent under årets första kvartal. Tillverkningsindustrin minskade med 12 procent. Intäkterna från turismen kollapsade, vilket sätter press på betalningsbalansen vilket leder till att reserverna i utländsk valuta äts upp. Regeringen har beräknat att den står inför ett underskott i handelsbalansen på omkring 11 miljarder dollar i andra halvan av detta år och första halvåret nästa år." (The Economist, 25 juni 2011 egen översättning).

Dessa ekonomiska förhållandena var tydligt synliga. Ungdomar vandrar genom gatorna i Kairo under dagen utan något att göra och ingenstans att ta vägen. De viktigaste turistattraktionerna, på vilken ekonomi är beroende, är tomma på människor. Vad som är tydligt - både som en besökare och för massan av arbetare och ungdomar som bor i Egypten - är att livet inte har förbättrats trots att de störtat Mubarak. Ingen vi talade med hade några illusioner om den militära regeringen eller tyckte att revolutionen bara handlade om att upprätta en "demokrati" enligt västerländsk modell. Alla de ungdomar och aktivister vi talade med uttryckte längtan efter verklig förändring för att förbättra sina materiella villkor.

Den huvudsakliga kraften i 25 januari rörelsen var den organiserade arbetarklassen. Arbetarklassens inträdande på scenen, genom en våg av strejker över hela landet, var det som gjorde att Mubarak föll (precis som i Tunisien, där det också var arbetarklassens ledande roll som gjorde att Ben Ali föll). I själva verket kan arbetarkampen spåras tillbaka till 2005 eller ännu tidigare, och har inträffat på regelbunden basis genom strejker på många arbetsplatser, till exempel textil-fabriker i Mahalla. För arbetarna i dessa fabriker, började inte revolutionen i Egypten 2011, utan många år tidigare med dessa inledande masstrejker.

Trots militärens hårdhänta hantering fortsätter många av dessa strejker, främst om strikt ekonomiska frågor som löner, villkor och timmar. Arbetarna i Egypten gick inte in i 25 januari rörelsen bara för att kämpa för demokrati. För dem hade revolutionen ett tydligt socialt, ekonomiskt innehåll. Den yta av förändring som har uppnåtts genom att ta bort Mubarak är inte tillräcklig.

Dessa strejker underlättas delvis av bildandet av många nya oberoende fackföreningar och organisationer. Vi träffade Talal Shukr, chef för den nya federation av oberoende fackföreningar, som redogjorde för situationen för oss:

"Före revolutionen fanns det bara fyra fackförbund som var oberoende av regeringen – skattetjänstemän, lärare, vårdpersonal och pensions- och socialarbetare. Under början av revolutionen, möttes dessa fyra fackföreningar och skapade en federation av oberoende fackföreningar. Den 8 februari gick detta nya förbund ut med ett uttalande som vädjade till arbetarna att gå med i revolutionen som en klass, som en organiserad kraft. Strax efter gick järnvägsanställda ut i strejk över hela Egypten, och efter det började arbetarna gå ut i strejk överallt. Detta är vad som banade väg för en snabb avgång för Mubarak. Efter bara tre dagar av dessa masstrejker runtom i Egypten, var Mubarak borta."

"Nya oberoende fackföreningar och organisationer har startat i andra fabriker och industrier, som går med i förbundet. Nuvarande, officiella fackliga ledare är inte glada över detta, inte heller ägarna av fabriker och företag. De oberoende fackföreningarna har varit en viktig del av kampen på gatorna för en förbättrad minimilön, och tack vare detta tryck har regeringen nu infört en ny minimilön på 700 egyptiska pund (ungefär £ 73 eller $ 118) och kan möjligen också leda till en ny minimipension. Vi är fortfarande inte nöjda med storleken på minimilönen eller de föreslagna pensionerna, men det är ett positivt steg. Detta är resultatet av ett aktivt deltagande av fackföreningarna och arbetarklassen i revolutionen."

Fortsatta strejker har avslöjat den fasad som det nuvarande militära rådet i Egypten försökt bygga upp, som har gjort det klart att ytterligare strejker inte kommer att tolereras. Av detta står det klart för arbetarna att revolutionen hittills ännu inte ens har garanterat grundläggande demokratiska rättigheter, som rätten att organisera sig och att strejka. Det militära rådet är en del av den gamla regimen och trots en läpparnas bekännelse till revolutionen, skiljer sig de inte det minsta när det gäller den ekonomiska politiken från regimen Mubarak, som omfamnade privatisering och plundrade folket i processen. För medlemmarna i det militära rådet är beviljning av demokratiska rättigheter för arbetarklassen i Egypten lika med att sätta sin egen privilegierade ställning i riskzonen. De hjälpte Mubarak plundra Egypten i det förflutna - med en slant i egen ficka förstås!

För den liberala bourgeoisien, är demokrati en tom fras utan annan innebörd än rätten för en liten minoritet att utnyttja de allra flesta. För de revolutionära arbetarna och ungdomarna i Egypten, innebär dock demokratin något konkret, det innebär rätt till arbete, bostad, pensioner, utbildning och sjukvård - inget av detta kan beviljas av det militära rådet, eller ens beviljas under kapitalismen. När borgarklassen inte kan gå med på förbättringar av arbetarklassens levnadsstandard i Europa och USA utan tvärtom går på en kraftig attack emot den, hur skulle de kunna gå med på att bevilja reformer i Egypten? Detta bevisar ännu en gång att kampen för demokrati inte kan skiljas från klasskampen i allmänhet och att demokratiska krav bara kan uppnås om de får ett revolutionärt innehåll.

Splittring i revolutionen

Medan arbetarna, ungdomarna och de fattiga massorna i Egypten längtar efter verklig förändring, finns det lager av den 25 januari rörelsen som är glada över att bibehålla status quo. De mer privilegierade skikten hävdar att revolutionen är över och hänvisar till en fortsättning av protester och strejker som "krångel" och "olägligt".

Dessa rikare element, är tvingade till läpparnas bekännelse för revolutionen, men i verkligheten försöker de bara göra vinster för sig själva. För dessa cyniska människor är revolutionen ett varumärke som de kan tjäna pengar på. TV-stationer visar ständigt bilder från revolutionen, T-shirts säljs på Tahrir torget med "25 januari"-logotypen, popstjärnor och annonsörer använder bilder av revolutionen i sina videor. Det verkar som om det ska göras en hög-budget film om revolutionen. Man kan gissa vilken typ av politiskt ställningstagande en sådan film kommer att ta. Förmodligen att revolutionen har lyckats och är över.

Medan de rika och förmögna ser till att tjäna pengar på revolutionen, försöker resten av samhället bara överleva. Vi fick höra av olika aktivister om folkråd, som hade startat i ett tidigt skede av revolutionen, och som fortfarande har möten i olika stadsdelar. Dessutom, som nämnts ovan, fortsätter strejker för bättre villkor och löner i fabrikerna och på arbetsplatserna. Men det tycks inte finnas någon samordning av kampen mellan de olika arbetsplatserna i detta skede, inte heller mellan folkförsamlingar och fabrikerna. Vad som behövs nu är att alla enskilda kamper kopplas ihop, generaliseras, och ges en politisk karaktär.

Olika politiska tendenser, som representerar olika klassintressen, bryter också fram och förbereder sig inför de val som har föreslagits ska hållas i september. Det muslimska brödraskapet spelar återigen en fördärvlig roll och klamrar sig fast vid den liberala bourgeoisin. I sin tur klamrar sig vissa så kallade marxister fast vid det muslimska brödraskapet. Det enda existerande massarbetarpartiet "Tagammu" slits med interna konflikter, vilket avspeglar motstridiga strömningar inom revolutionen i allmänhet mellan dem som inte vill utmana status quo och dem som önskar en genuin förändring av samhället.

Ungdomarna, som har gått i spetsen för revolutionen sedan början, attraheras inte av några befintliga politiska grupper och har en misstro mot politiska organisationer i allmänhet. Denna "opolitiska" hållning har setts i rörelser av ungdomar i Spanien, Grekland och Storbritannien, och är på många sätt en sund reaktion mot byråkratin och korruptionen som har funnits i politiken världen över. Men en sådan opolitisk känsla kan också vara en enorm broms på rörelsen. Kampen för jobb, löner och förbättrad levnadsstandard är trots allt en djupt politisk kamp om hur samhället styrs och i vems intressen.

Med tanke på denna misstro mot befintliga politiska organisationer, har ett antal unga aktivister tagit initiativ till att bilda en ny ungdomsorganisation kallad Unionen för Egyptens Socialistiska Ungdom (UESY). Vi talade med Ahmed Belal och Haisam Hasan, två unga aktivister som har spelat en ledande roll i skapandet av UESY, som förklarade att UESY är en partiöverskridande koalition som bildats sedan revolutionen startade och är avsedd att vara ett sätt att fånga och kanalisera ungdomens energi från revolutionen. Enligt Ahmed Belal:

"Det finns ett antal socialistiska organisationer i Egypten, och ungdomarna är trötta på alla gamla ledare. UESY syftar till att förena ungdomar från alla dessa organisationer och de som inte har någon organisation. Vi har nu grupper i tio provinser, och vi har försökt att skapa kopplingar till arbetarrörelsen, till exempel genom att organisera solidaritets demonstrationer när det är strejker. Jag är från Mahalla där det finns många textilfabriker, och vi sätter upp en UESY grupp där. Vi har kämpat med arbetarna mot regeringen, som försöker säga till folket att dessa strejker är "anti-revolutionära". "

"Vi försöker också skapa kontakter med grupper i resten av världen, eftersom vi tror att kampen världen runt är densamma och att revolutionen måste vara internationell."

Haisam Hasan tillade att "Vi har redan samarbetat med arbetarrörelsen för att kämpa för den nya minimilönen och andra frågor som rör arbetarna."

Skapandet av UESY har varit ett mycket positivt steg. Det underlättar att organisera ungdomar som en politisk kraft med ett revolutionärt program, som i sin tur har placerat de senaste massprotesterna på en högre nivå.

"Revolutionen till seger!"

Det senaste utbrottet av masskamp, som började fredag den 8 juli, visar tydligt alla de motsättningar som fortfarande finns inom det egyptiska samhället. Hundratusentals har gått ut på gatorna igen i Kairo, med tiotusentals fler i Alexandria, Suez och andra städer i Egypten. Levnadsvillkoren har inte förbättrats för massorna, och efter att ha utgjutit blod, svett och tårar tidigare i år, kommer de revolutionära arbetarna och ungdomarna inte tolerera enbart ytliga förändringar som att se Mubarak skjutas åt sidan och ersättas av ett militärt råd som enbart består av medlemmar av den gamla regimen. Enligt rapporter från Al Jazeera:

"Många egyptier känner att lite har förändrats sedan regimen tvingades ut, och rikstäckande protester kräver att landets interimistiska militära ledare ska skapa en färdplan mot demokrati, jobb och förbättringar av infrastruktur."

"- Vi vill förändra allt. Den gamla regimen har fördärvat allt. Vi vill förändra regeringen och de ansvariga, fältmarskalken också, sa Ehab Mohamed Mahmoud, en demonstrant." (Al Jazeera webbplats, 8 juli 2011 Avantis översättning från engelska)

Enligt de flesta medier handlar dessa nya protester - som den 25 januari-rörelsen - bara om "demokrati" och "rättvisa". Till exempel skriver BBC:

"[Demonstranterna] vill se Mubarak och hans tjänstemän inför rätta snabbare. De anklagar också den militära regeringen för att inte åtala tillräckligt många av dem som anklagats för att döda och skada demonstranter under januari och februari upproret, och vill få slut på militära rättegångar mot civila demonstranter."

Men hur kan det militära rådet - som helt består av medlemmar från den gamla regimen, förväntas ställa Mubarak - en man som många av rådets medlemmar stödde i årtionden - inför rätta på något meningsfullt sätt? För att ställa Mubarak inför rätta på ett meningsfullt sätt skulle i sin tur rikta strålkastarljuset på det nuvarande militära rådet och exponera alla deras band till den gamla Mubarak regimen. En sådan studie skulle rensa bort ytan av förändring helt och visa massorna i fullt dagsljus vad de redan vet - att trots allt som har hänt, har ingenting i grunden förändrats alls.

I sin tur, hur kan det militära rådet - som stod med Mubarak när han släppte lös kriminella och ligister på demonstranter i januari och februari, och endast slutligen gav honom en knuff i sista minuten - förväntas skapa rättvisa för dödandet av 846 människor under revolutionen? Återigen skulle en seriös utredning av saken helt enkelt visa upp den roll som många medlemmar i det militära rådet hade i att undertrycka 25 januari rörelsen.

Efter påtryckningar från tusentals vid Tahrir torget, har Essam Sharaf, nuvarande premiärminister i Egypten gått med på att suspendera poliser som anklagats för att döda demonstranter under revolutionen och påskynda rättsfall mot ministrar som har anklagats för korruption under den gamla regimen. Sådana ytliga tillkännagivanden är ingenting annat än en distraktion. Våldet från poliser och korruption inom den gamla regimen är inte bara begränsad till ett fåtal "ruttna ägg"; hela systemet - både politiska och ekonomiska - är ruttet och måste sopas undan och ersättas av en regering av massorna, genom massorna och för massorna.

Borgerliga kommentatorer kan, som alltid, bara se ytan på saker. De kan inte se de sanna processerna, se framstegen på grund av de motsättningar som finns inom samhället. För sådana kommentatorer var 25 januari rörelsen helt enkelt en rörelse för borgerlig demokrati och de senaste demonstranterna är helt enkelt ett erkännande av massorna av de långsamma framstegen mot dessa mål: "rättvisa" och "demokrati". Massorna är naturligtvis mycket medvetna om bristen på förändring sedan Mubaraks avgång. De inser bristen på rättvisa och demokrati. Men de är också medvetna om sina egna försämrade levnadsvillkor, fördubblade livsmedelspriser och stigande arbetslöshet, det fortsatta förtrycket mot deras försök att kämpa för sina grundläggande behov.

Jämförelsen har gjorts tidigare mellan det nuvarande skedet av den egyptiska revolutionen, och Ryssland efter störtandet av tsaren i februari 1917: diktatorn är borta, men den gamla regimen är fortfarande i kraft, grundläggande krav på demokrati och förbättrade levnadsförhållanden har inte uppfyllts (och kan inte tillgodoses) genom ytliga förändringar i toppen, revolutionen har delats längs klass linjer som representerar olika intressen i samhället.

År 1917 lade bolsjevikerna fram parollen om "bröd, land och fred", och tålmodigt förklarade hur ingen av dessa enkla krav kan uppnås utan att arbetarklassen tar makten. Uppgiften för socialister i Egypten nu, som de i UESY, är att skapa samma revolutionära ledarskap. Att som bolsjevikerna i Ryssland 1917: ta kontakt med arbetarna i fabrikerna, studenterna vid universiteten, och ungdomar i gatorna, att koppla kamp på varje arbetsplats och i varje kvarter till behovet av att förändra samhället, att tålmodigt förklara hur deras krav bara kan mötas genom en revolutionär omvandling av samhället, genom att expropriera tillgångar från den rika eliten och placera dem under massornas demokratiska kontroll.

UESY har deltagit i den senaste tidens demonstrationer. Parollen som dessa revolutionära ungdomar hade var den rätta, och måste ropas högt och tydligt för alla ska höra: "Thawra hatta'l Nasr!" – "Revolutionen fram till seger!"

Adam Booth, Socialist Appeal
Ylva Vinberg, Avanti! och Ung Vänster

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.