Till Lenins försvar

av Rob Sewell
Till Lenins försvar

För nittio år sedan, den 21 januari 1924, dog Vladimir Lenin, den stora marxisten och ledaren för den ryska revolutionen, av komplikationer till följd av ett tidigare mordförsök. Ända sedan dess har det pågått en ihållande kampanj för att smutskasta hans namn och förvränga hans idéer, från såväl det borgerliga samhällets historiker och försvarare som olika reformister, liberaler och diverse anarkister. De försöker misskreditera Lenin, marxismen och den ryska revolutionen till förmån för bankirernas och kapitalisternas "demokratiska" styre.

I den nyutgivna boken "Lenin: A Political Life, The Iron ring" säger professor Robert Service följande:

"Även om denna bok är avsedd att vara en balanserad [!], mångfacetterad redogörelse, kan ingen skriva opartiskt om Lenin. Hans intolerans och repressivitet fortsätter att förfära mig."

En annan "balanserad" historiker, Anthony Read, går så långt som att hävda, utan några egentliga bevis, att Lenin var i minoritet vid partikongressen 1903, och helt enkelt valde namnet "bolsjeviker" (det ryska ordet för majoritet) eftersom "Lenin missade aldrig en chans att främja en illusion av makt. Därför är bolsjevismen byggd på en lögn redan från början, vilket lade ribban för de kommande nittio åren."

Herr Read fortsätter sin svada med: "Lenin hade ingen tid för demokrati, inget förtroende för massorna och inga skrupler om att använda våld." (The World on Fire, 1919 and the Battle with Bolshevism, s. 3-4, Jonathan Cape, 2008)

Det finns inget nytt i dessa falska påståenden, som inte bygger på Lenins egna skrifter, utan framförallt förlitar sig på påståenden från professorerna Orlando Figes och Robert Service, som är två "experter" på Lenins "ondska" och den ryska revolutionen. Alla basunerar de bittert ut lögnen om att Lenin på något sätt skapat stalinismen.

Likaså har stalinisterna, som förvandlat Lenin till en harmlös ikon, förvrängt hans idéer för att tjäna sina brott och svek. Lenins änka, Krupskaja, brukade citera honom: "Det har funnits tillfällen i historien då stora revolutionärers läror har blivit förvrängda efter deras död. De har gjorts till ofarliga ikoner, och, medan de ärat deras hamn, har de trubbat deras teoriers revolutionära egg." Krupskaja sade 1926 att "om Lenin levde, hade han varit i ett av Stalins fängelser."

Lenin var utan tvekan en av vår tids största revolutionärer, vars insatser kulminerade med segern i oktober 1917, och vars arbete förändrat världshistorien. Den socialistiska revolutionen förvandlades av Lenin från ord till handling. Han blev över en natt "den mest hatade och mest älskade människan på jorden."

Lenins ungdom

Lenin, som föddes i Simbirsk vid Volga 1870, skulle komma att uppleva en tid av stora omvälvningar i Ryssland. Det halvfeodala landet styrdes av den tsaristiska diktaturen. Den revolutionära intelligentsian, ställd inför denna despotism, lockades av organisationen Folkets viljas terrormetoder. Faktum är att Lenins äldre bror Alexander hängdes för sin inblandning i mordförsöket på tsar Alexander III.

Efter denna tragedi började Lenin studera på universitetet, men blev snart avstängd på grund av sina aktiviteter. Detta ökade hans politiska törst och ledde så småningom till hans kontakt med marxistiska grupper. Han började studera Marx verk Kapitalet, som cirkulerade i ett litet antal, och gick sedan vidare till Anti-Dühring av Engels.

Han kom i kontakt med Gruppen för Arbetets Frigörelse, som var en organisation i exil som leddes av George Plechanov, grundaren av den ryska marxismen, som Lenin såg som sin andlige fader. Lenin flyttade vid 23 års ålder från Samara till S:t Petersburg för att bilda en av de första marxistiska grupperna.

"Det är sålunda, mellan broderns avrättning och hans flytt till S:t Petersburg, under dessa både korta och långa sex åren av envist arbete, som den framtida Lenin formades", förklarade Trotskij. "Alla hans grundläggande personlighetsdrag, hans syn på livet, och hans sätt att agera hade redan formats under intervallet mellan hans sjuttonde och tjugotredje år i livet."

Massiva utländska investeringar gav en sporre för kapitalismens utveckling och framväxten av en liten och ung arbetarklass. Framväxten av studiecirklar och effekterna av marxistiska idéer ledde till försök att bilda ett revolutionärt socialdemokratiskt parti i Ryssland.

Lenin hade träffat Plechanov i Schweiz 1895 och vid sin återkomst arresterades han, fängslades och landsförvisades. Den första kongressen för det Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet (RSDAP) hölls 1898, men kongressen stormades och deltagarna greps.

Marxism och bolsjevism

I slutet av sin exil fokuserade Lenin sina ansträngningar på att producera en marxistisk tidning – Iskra, "Gnistan". Iskra skulle komma att etablera marxismen som den dominerande kraften till vänster. Exemplar av tidningen smugglades tillbaka in i Ryssland och tjänade till att förena cirklarna till ett enat nationellt parti på fasta politiska och teoretiska grunder.

Under denna period, skrev Lenin sin berömda pamflett Vad bör göras?, som argumenterade för ett parti av professionella revolutionärer, människor som är hängivna saken.

År 1903 höll RSDAP sin andra kongress, vilket i praktiken var den kongress då partiet grundades. Det var här som kamraterna i Iskra etablerade sig som den dominerande strömningen i partiet. Men en öppen splittring ägde rum sent i förhandlingarna om organisationsfrågor, efter meningsskiljaktigheter mellan Lenin och Martov, som båda var redaktörer för Iskra. Majoriteten runt Lenin blev känd som "Bolsjevikerna" och minoriteten runt Martov som "Mensjevikerna".

Det finns många myter kring denna splittring, som tog de flesta deltagarna på sängen, inklusive Lenin. Det fanns inga politiska meningsskiljaktigheter vid den tiden. Dessa skulle komma att dyka upp senare. Lenin försökte försona fraktionerna, men misslyckades. Han karaktäriserade senare splittringen som en "föraning" om viktiga skillnader som senare blev uppenbara.

Dessa skillnader uppenbarade sig i frågan om perspektivet för den ryska revolutionen. Alla tendenser såg den kommande revolutionen som "borgerligt demokratisk", det vill säga ett sätt att sopa bort den gamla feodala ordningen och bana väg för den kapitalistiska utvecklingen. Mensjevikerna däremot, hävdade att arbetarna i denna revolution skulle behöva underordna sig borgarklassens ledarskap. Bolsjevikerna, å andra sidan, ansåg att den liberala borgerligheten inte kunde leda revolutionen eftersom den var bunden till godsägarväldet och imperialismen, varför arbetarna istället borde leda revolutionen med stöd av bönderna. De skulle bilda "proletariatets och böndernas demokratiska diktatur", som skulle kunna utlösa den socialistiska revolutionen i väst. I sin tur skulle detta hjälpa den ryska revolutionen. Trotskij hade en tredje ståndpunkt: Han höll med Lenin om att arbetarna skulle leda revolutionen, men ansåg att de inte skulle stanna halvvägs, utan fortsätta den socialistiska omvälvningen, som början till en socialistisk världsrevolution. I slutändan, bekräftade händelserna 1917 Trotskijs prognos om den "permanenta revolutionen".

Internationalism

Revolutionen 1905 visade arbetarklassens ledande roll i praktiken. Medan liberalerna sprang och gömde sig, hade arbetarna upprättat sovjeter, som Lenin insåg var embryot till arbetarnas styre. RSDAP växte enormt under dessa förhållanden och de två fraktionerna i partiet drogs närmare varandra.

Nederlaget för 1905 års revolution följdes dock av en period av hänsynslös reaktion. Partiet stod inför enorma svårigheter i takt med att det blev mer och mer isolerat från massorna. Bolsjevikerna och mensjevikerna gled mer isär politiskt och organisatoriskt, tills 1912 då bolsjevikerna utropade sig som ett separat parti.

Under dessa år var Trotskij en "medlare" mellan bolsjeviker och mensjeviker. Han hade hållit sig ifrån de två fraktionerna och samtidigt predikat "enhet". Detta ledde till bittra sammandrabbningar med Lenin, som hade upprätthållit bolsjevikernas politiska oberoende. Dessa sammandrabbningar användes senare av stalinisterna för att misskreditera Trotskij, trots Lenins önskan som står i hans testamente, att Trotskijs icke-bolsjevikiska förflutna inte får hållas emot honom.

Återupplivandet av arbetarrörelsen efter 1912 såg ett växande stöd för bolsjevikerna, som hade stöd av den överväldigande majoriteten av de ryska arbetarna. Denna tillväxt avbröts emellertid när första världskriget bröt ut.

Sveket i augusti 1914 och Andra internationalens ledares kapitulation, (då Socialdemokraterna i tyska riksdagen röstade för lån till upprustning, övers. anm.) blev ett fruktansvärt slag mot den internationella socialismen. Det innebar i praktiken att den andra internationalen var död.

I världen fanns det kvar en handfull internationalister, som omgrupperade sig på en antikrigskonferens i Zimmerwald 1915, där Lenin uppmanade till bildandet av en ny arbetarinternational. Detta var mycket mörka tider – marxismens krafter var nu helt isolerade. Utsikterna för revolution såg verkligen mycket mörka ut. I januari 1917 höll Lenin ett litet möte i Zürich med det schweiziska socialistiska ungdomsförbundet. Han poängterade att situationen så småningom skulle komma att förändras, men att han inte skulle få uppleva revolutionen under sin livstid. Men inom loppet av en månad, skulle den ryska arbetarklassen störta tsarismen och skapa en situation med dubbelmakt. Inom nio månader, skulle Lenin leda en regering av folkkommissarier.

Den ryska revolutionen

Under sin vistelse i Zürich, letade Lenin igenom tidningarna för de senaste nyheterna från Ryssland. Han såg att sovjeterna, som nu dominerades av ledarna för Socialistrevolutionärerna (SR) och Mensjevikerna, hade lämnat över makten till den provisoriska regeringen, som leddes av monarkisten prins Lvov. Han telegraferade genast Kamenev och Stalin, som vacklade: "Inget stöd till den provisoriska regeringen! Inget förtroende för Kerenskij!"

Från sin exil varnade Lenin:

"Vår revolution är en borgerlig revolution, därför måste arbetarna stödja borgerligheten, säger Potresoverna, Gvozdeverna och Tjcheidzerna, såsom Plechanov gjorde igår.

Vår revolution är en borgerlig revolution, säger vi marxister, därför måste arbetarna öppna folkets ögon för det de borgerliga politikernas bedrägeri, lära folket att inte tro på ord, utan förlita sig helt på sina egna krafter, sin egen organisation, sin egen enhet och sina egna vapen. ... Ni måste utföra organisatoriska mirakel, organisering av proletariatet och hela folket, för att förbereda er seger i revolutionens andra etapp."

I sitt avskedsbrev till de schweiziska arbetarna, förklarade Lenin den viktigaste uppgiften: "att göra vår revolution till inledningen på den socialistiska världsrevolutionen."

När Lenin återvände till Ryssland den 3 april 1917 lade han fram sina Aprilteser: En andra rysk revolution måste vara ett steg i den socialistiska världsrevolutionen! Han gav sig på det gamla gardet som släpade efter den rådande situationen, och kämpade för att rusta upp bolsjevikpartiet.

"Den som nu endast talar om 'proletariatets och böndernas revolutionära demokratiska diktatur' är efter sin tid, och har därför faktiskt gått över till småborgerligheten, mot den proletära klasskampen. Den personen bör förpassas till arkivet för 'bolsjevikiska' förrevolutionära antikviteter (det kan kallas 'gammelbolsjevikernas' arkiv)."

Han lyckades vinna stöd i leden och övervinna motståndet i ledningen, som ironiskt nog hade anklagat honom för "trotskism". I själva verket hade Lenin kommit fram till Trotskijs ståndpunkt om den permanenta revolutionen, men från sitt eget håll.

I maj hade Trotskij återvänt till Ryssland efter att ha varit fängslad av britterna i Kanada.

"På den andra eller tredje dagen efter att jag nådde Petrograd läste jag Lenins Aprilteser. Detta var precis vad revolutionen behövde", förklarade Trotskij. Hans tankelinje var identisk med Lenins. I samförstånd med Lenin, gick Trotskij med i interdistriktsorganisationen i syfte att vinna över dem till bolsjevismen. Han gick in i ett nära samarbete med bolsjevikerna, och beskrev överallt sig själv som "Vi, bolsjevik-internationalister".

Maktövertagandet

Den 1 november 1917, vid ett möte i Petrogradkommittén, sade Lenin att efter att Trotskij hade blivit övertygad om det var omöjligt att förenas med mensjevikerna, "har det inte funnits någon bättre bolsjevik". Vid en granskning av revolutionen två år senare, skrev Lenin: "Vid tiden för dess maktövertagande och skapandet av sovjetrepubliken, drog bolsjevismen till sig alla de bästa elementen från den närmast stående socialistiska strömningen."

"Lenin kom inte till mig, jag gick över till Lenin", förklarade Trotskij blygsamt. "Jag gick med honom senare än många andra. Men jag tror bestämt att att jag förstod honom på ett sätt som inte är sämre än andras."

Under månaderna före revolutionen hade Lenin uppmanat sovjeterna, som dominerades av Mensjevikerna och Socialistrevolutionärerna, att bryta med de kapitalistiska ministrarna och ta makten, vilket de envist vägrade att göra. Men bolsjevikparollerna – Bröd! Jord! Fred! All makt åt sovjeterna! – vann snabbt stöd bland massorna. Massdemonstrationerna i juni återspeglade denna förändring. Det fick också den nya premiärministern Kerenskij att påbörja en kampanj av förtryck mot bolsjevikerna. Under "julidagarna" drevs bolsjevikerna under jorden. En hetsjakt piskades upp mot dem och de kallades "tyska agenter". Det tvingade Lenin och Sinovjev att gömma sig och ledde till gripandet av Trotskij, Kamenev, Kollontaj och andra bolsjevikledare.

I augusti försökte general Kornilov införa sin egen fascistiska diktatur. Desperat efter hjälp och av fruktan för Kornilov, släppte regeringen ut Trotskij och andra bolsjeviker. De bolsjevikiska arbetarna och soldaterna klev in, tog på sig uppgiften, och besegrade Kornilovs kontrarevolution.

Detta ökade bolsjevikernas stöd enormt, som vann majoritet i både Moskva- och Petrogradsovjeterna. "Vi var segrarna", förklarade Trotskij angående valet till Petrogradsovjeten. Denna seger var avgörande, och blev en viktig språngbräda till segern i oktober.

Lenin, som nu gömde sig i Finland, blev mycket otålig med de bolsjevikiska ledarna. Han fruktade att de drog benen efter sig. "Händelserna föreskriver våra uppgift så tydligt för oss att förhalning blir fullständigt kriminellt", förklarade Lenin i ett brev till centralkommittén. "Att vänta skulle vara ett brott mot revolutionen." I oktober fattade centralkommittén beslutet att ta makten, där Sinovjev och Kamenev röstade emot och gjorde ett offentligt uttalande där de motsatte sig ett uppror och argumenterade för att partiet skulle invänta sammankallandet av den konstituerande församlingen!

Trotskij, som chef för den revolutionära militärkommittén i Petrogradsovjeten, agerade snabbt för att säkerställa en smidig överföring av makten den 25 oktober 1917. Revolutionen genomfördes på ett oblodigt sätt och följande dag, den 26 oktober, meddelades resultaten till den andra allryska sovjetkongressen. Den här gången hade bolsjevikerna cirka 390 delegater av totalt 650 närvarande, en klar majoritet. I protest gick mensjevikerna och högersocialistrevolutionärerna ut från kongressen. Lenin talade till de triumferande delegaterna på kongressen: "Vi kommer gå vidare med att bygga den socialistiska ordningen." Kongressen fortsatte sedan med att sätta upp en ny sovjetregering med Lenin som ordförande. Bolsjevikerna som bara fyra månader tidigare varit föraktade, hyllades nu av de revolutionära arbetarna.

På bara några dagar utfärdade Lenins regering dekret om fredsavtal och avskaffandet av den hemliga diplomatin, om jord åt de arbetande, om nationernas rätt till självbestämmande, om arbetarkontroll och rätten att avsätta alla valda representanter, om full jämställdhet mellan kvinnor och män och om fullständig separation av kyrkan från staten.

När den tredje sovjetkongressen – som ägde rum i januari 1918 – proklamerade upprättandet av den ryska federala sovjetrepubliken, var stora delar av Ryssland fortfarande ockuperat av centralmakterna, borgerliga nationalister och vita generaler.

Fem dagar efter revolutionen blev den nya regeringen attackerad av kosackstyrkor som leddes av general Krasnov. Attacken slogs tillbaka och Krasnov överlämnades av sina egna män. Men han släpptes efter att ha gett sitt ord på att inte ta till vapen igen. Naturligtvis bröt han sitt löfte och tog sig söderut för att leda den vita kosackarmén. Likaså iscensatte Vinterpalatsets militära kadetter ett uppror efter att de släpptes.

Det första året

Revolutionen var alltför generös och godtrogen till en början.

"Vi blir anklagade för att tillgripa terrorism, men det har vi inte gjort, och jag hoppas att vi inte kommer ta till den terrorism som de franska revolutionärerna använde, som giljotinerade obeväpnade män", förklarade Lenin i november. "Jag hoppas att vi inte måste ta till det, därför att vi har styrkan på vår sida. När vi arresterade någon sade vi till honom att vi skulle släppa honom om han gav oss ett skriftligt löfte om att inte ägna sig åt sabotage. Sådana skriftliga löften har givits."

Denna oskuld bekräftas av Victor Serge, en tidigare anarkist som blev bolsjevik, som i sin bok Den ryska revolutionens första år skrev:

"Den vita massakern på arbetarna i Arsenal och Kreml: de röda släpper sin dödsfiende, General Krasnov, på villkor... Revolutionen gjorde misstaget att visa storsinthet mot ledaren för kosackiska attacken. Han borde ha blivit skjuten på fläcken... Han tilläts [i stället] att åka till Don-regionen där han gick fram med eld och svärd."

Sovjetmakten hade knappt hunnit etablera sig när imperialisterna gick in för att krossa revolutionen med våld. I mars 1918 flyttade Lenin regeringen till Moskva eftersom Petrograd hade blivit utsatt för en tysk attack.

Snart därefter landsteg brittiska trupper i Murmansk tillsammans med amerikanska och kanadensiska styrkor. Japanerna landade i Vladivostok vid sidan av brittiska och amerikanska bataljoner. Britterna intog också hamnen i Baku för att lägga vantarna på oljan. Franska, grekiska och polska styrkor lade till i Svarta havets hamnar i Odessa och Sevastopol och slog sig samman med de vita arméerna. Ukraina var ockuperat av tyskarna. Totalt bestod interventionen av 21 utländska arméer som anföll de sovjetiska regeringsstyrkorna på flera fronter. Revolutionen kämpade för sitt liv. Den var omringad, svältande och plågad av konspirationer.

Vit terror

Socialistrevolutionärernas partiledning stödde principen om en utländsk intervention för att "återställa demokratin". Mensjevikerna hade en liknande kontrarevolutionär ställning, som placerade dem i fiendens läger. De samarbetade med de vita och mottog pengar från den franska regeringen för att bedriva sin verksamhet.

Sommaren 1918 gjordes försök att mörda Lenin och Trotskij. Den 30 augusti blev Lenin skjuten, men lyckades överleva. På samma dag blev Uritsky mördad, liksom den tyska ambassadören. Volodarskij dödades också. Planen på att spränga Trotskijs tåg avstyrdes lyckligtvis. Denna vita terror gjorde i sin tur att den röda terrorn inleddes till revolutionens försvar.

Den vita terrorn tonades ned av kapitalisterna, som skyllde allt på de röda. Vita illdåd "var i allmänhet enskilda vita generalers och krigsherrars verk och var inte systematisk eller fråga om någon officiell politik", skriver Anthony Read, i ett försök att ursäkta dem. "Men de motsvarade ofta och överträffade ibland den röda terrorn." I själva verket överträffade de alltid, som princip, den röda terrorn i brutalitet, vilket ligger i de kontrarevolutionära styrkornas natur.

Intressant nog fortsätter Read att beskriva de metoder som General Baron Roman von Ungern-Sternberg använde:

"Ingen bolsjevik kunde mäta sig med till exempel vita General Baron Roman von Ungern-Sternberg, en tysk-balt född i Estland, som sändes av den provisoriska regeringen till den ryska fjärran östern, där han påstod sig vara en reinkarnation av Djingis Khan och gjorde sitt bästa för att överträffa den mongoliska erövraren i brutalitet. Han var en fanatisk antisemit, och 1918 deklarerade han sin avsikt att utrota alla judar och kommissarier i Ryssland, vilket han gjorde med stor entusiasm. Han lät sina män slakta varje jude de kom över på en mängd olika barbariska sätt, bland annat genom att flå dem levande. Det var också känt att han ledde sina män i nattliga terrorräder där mänskliga facklor släpades över stäppen efter hästar i full galopp, och för att lova att 'göra en allé av galgar som sträcker sig från Asien över till Europa'."

Detta var det öde som väntade arbetarna och bönderna i Ryssland i händelse av en seger för kontrarevolutionen. Det var Spartacus och hans slavarmés öde i händerna på den obarmhärtiga romerska slavstaten. Alternativet till Sovjetmakten var inte någon "demokrati", utan det mest brutala blodtörstiga fascistiska barbariet. Hela insatsen från Röda armén och Tjekan – säkerhetsstyrkan – var därför inriktad på att vinna inbördeskriget och besegra kontrarevolutionen.

Den sovjetiska regeringen hade inget annat val än att sätta hårt mot hårt, och göra en revolutionär appell till de utländska trupperna som attackerade. Som Victor Serge förklarade:

"De arbetande massorna använder terror mot klasser som är i minoritet i samhället. Det gör inte annat än att slutföra nyligen uppkomna ekonomiska och politiska krafters arbete. När progressiva åtgärder har mobiliserat miljoner arbetare till revolutionen, är de privilegierade minoriteternas motstånd inte svårt att bryta i detta skede. Den vita terrorn, å andra sidan, utförs av dessa privilegierade minoriteter mot de arbetande massorna, som de måste slakta och decimera. Versaillairna (namnet på de kontrarevolutionära krafter som slog ned Pariskommunen) svarade för fler offer på en enda vecka, bara i Paris, än Tjekan dödade på tre år över hela Ryssland."

En period av "krigskommunism" påtvingades bolsjevikerna, där man tvångsrekvirerade spannmål från bönderna för att föda arbetarna och soldaterna. Industrin, som ödelagts av sabotage, krig och nu inbördeskrig, var nu i ett tillstånd av total kollaps.

Den imperialistiska blockaden lamslog landet. Befolkningen i Petrograd minskade från 2 400 000 år 1917 till 574 000 i augusti 1920. Tyfus och kolera dödade miljontals. Lenin beskrev situationen som "kommunism i en belägrad fästning".

Den 24 augusti, 1919, skrev Lenin: "Industrin står stilla. Det finns ingen mat, inget bränsle, ingen industri." Inför denna katastrof förlitade sig sovjeterna på offerviljan, modet och viljestyrkan hos arbetarklassen för att rädda revolutionen. I mars 1920 skrev Lenin: "Arbetarklassens beslutsamhet, dess villkorslösa vidhållande av mottot 'Döden hellre än kapitulera!' är inte bara en historisk faktor, det är den avgörande faktorn, villkoret för att segra."

Inbördeskrigets efterdyningar

Sovjet segrade under ledning av Lenin och Trotskij, som hade organiserat Röda armén från grunden, men till ett fruktansvärt pris. Döda vid fronten, svält, sjukdomar, allt förenat med en ekonomisk kollaps.

I slutet av inbördeskriget var den bolsjevikiska regeringen tvungen att göra en reträtt och införa den nya ekonomiska politiken (NEP). Den tillät bönderna att ha en fri marknad för spannmål och bidrog till framväxten av starka kapitalistiska tendenser, vilket resulterade i uppkomsten av NEP-männen (privata handlare) och kulakerna (rika bönder). Det var helt enkelt ett andrum.

På grund av den låga kulturella nivån, där 70 procent av befolkningen var analfabeter, var sovjetregimen tvungen att förlita sig på stöd från före detta tsaristiska officerare, tjänstemän och administratörer, som var motståndare till revolutionen. "Skrapa på sovjetstatens yta var som helst, och under dig kommer du att se samma gamla tsaristiska statsapparat", konstaterade Lenin utan omsvep. Med den fortsatta isoleringen av revolutionen, utgjorde detta en stor fara för en byråkratisk degenerering av revolutionen. Arbetarklassen försvagades systematiskt av krisen. Sovjeterna upphörde helt enkelt att fungera i den här situationen eftersom karriärister och byråkrater fyllde tomrummet som uppstått.

Trots att åtgärder vidtogs för att bekämpa denna byråkratiska fara, skulle den enda verkliga räddaren för revolutionen vara en framgångsrik världsrevolution som hade gett materiellt bistånd från väst.

Redan 1919 hade Lenin grundat den Tredje internationalen som ett vapen för att sprida revolutionen internationellt. Det var en skola i bolsjevismen. Kommunistpartier med massbas etablerades snart i Tyskland, Frankrike, Italien, Tjeckoslovakien, Sverige och andra länder.

Tyvärr besegrades den revolutionära våg som uppstod efter första världskriget. Revolutionen i Tyskland 1918 hade förråtts av socialdemokraterna. De unga sovjetrepublikerna i Bayern och Ungern hade krossats i blod av kontrarevolutionen. De revolutionära fabriksockupationerna i Italien 1920 hade också besegrats. År 1923 var ännu en gång alla ögon riktade mot Tyskland som var mitt uppe i en revolutionär kris. Men de felaktiga råd som Sinovjev och Stalin gav ledde till ett tragiskt nederlag.

Detta blev ett oerhört hårt slag mot de ryska arbetarna kampanda, som som med nöd och näppe hade hankat sig fram. Samtidigt förstärkte nederlagen tillväxten av en reaktionär byråkrati i staten och partiet. Med Lenin utslagen efter en rad strokes, började Stalin träda fram som byråkratins galjonsfigur. Faktum är att den sista kamp Lenin utkämpade – tillsammans med Trotskij – var emot byråkratin och Stalin. Stalin retirerade, men en slutgiltig stroke gjorde Lenin förlamad och stum.

Dessförinnan hade Lenin skrivit ett testamente. I det står det:

"efter att ha blivit generalsekreterare, [vilket Lenin motsatte sig] har kamrat Stalin i sin hand koncentrerat en gränslös makt, och jag är inte säker på att han alltid kommer att kunna bruka denna makt tillräckligt varsamt." "Å andra sidan utmärker sig kamrat Trotskij ... inte endast för enastående begåvning. Personligen är han måhända den talangfullaste medlemmen i den nuvarande centralkommittén..." Han varnade för risken att partiet skulle splittras.

Stalinism

Två veckor efter att Lenin skrivit sitt testamente, gjorde han ett tillägg efter att Stalin svurit åt och smädat Krupskaja för att hon hjälpt Trotskij och andra att kommunicera med Lenin. Lenin bröt alla personliga band med Stalin. "Stalin är alltför grov, och denna brist, som är fullt tolerabel i vår mitt och i relationerna mellan oss kommunister, kan inte tolereras hos en generalsekreterare", förklarade Lenin. Han manade till att Stalin skulle avlägsnas från sin position på grund av hans illojalitet och tendens att missbruka sin makt.

Men den 7 mars 1923 drabbades Lenin av en stroke som gjorde honom helt oförmögen att arbeta. Han skulle förbli i detta tillstånd till hans död på 21 Januari 1924. Lenins försvinnande från det politiska livet gav ökad makt åt Stalin, som han utnyttjade till fullo, inte minst när det kom till att förhindra spridningen av Lenins testamente.

Det var upp till Trotskij att försvara Lenins arv, som förråddes av Stalin. Stalinismens seger berodde i grunden på objektiva skäl, framförallt Rysslands fruktansvärda ekonomiska och sociala efterblivenhet och dess isolering.

De efterföljande nederlagen för den internationella revolutionen i Storbritannien och framförallt i Kina, bidrog ytterligare till att demoralisera de ryska arbetarna, utmattade efter år av kamp. På grundval av denna fruktansvärda trötthet konsoliderade byråkratin – som leddes av Stalin – sitt järngrepp. Lenins kropp placerades sedan i ett mausoleum, trots protester från hans änka.

Det är en fruktansvärd lögn att påstå att stalinismen är en fortsättning av Lenins demokratiska regim, så som kapitalismens advokater påstår. I själva verket skiljs de åt av en flod av blod. Lenin var initiativtagare till oktoberrevolutionen; Stalin var dess dödgrävare. De hade ingenting gemensamt.

Rosa Luxemburgs får avsluta:

"Vad ett parti i den historiska stunden förmår uppbringa av mod, beslutsamhet, revolutionär vidsyn och konsekvens, det har Lenin, Trotskij och deras kamrater till fullo presterat. All den revolutionära heder och aktionsduglighet som socialdemokratin i väster saknade representerades av bolsjevikerna. Oktoberupproret räddade inte bara faktiskt den ryska revolutionen, det räddade också den internationella socialismens heder."

Nittio år efter hans död, hyllar vi denne store man, hans idéer och mod. Lenin kombinerade teori med handling och personifierade oktoberrevolutionen. Lenin och bolsjevikerna förändrade världen. Vår uppgift i denna tid av kapitalistisk kris är att avsluta jobbet.

Översättning från engelska av Christofer Bengtsson.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.