Lärdomarna från Grekland: reformismens misslyckande

av Alan Woods (Översättning: Elvira Vahlström)

Greklands premiärminister Alexis Tsipras har nyss meddelat att han kommer att avgå. Han har förlorat sin parlamentariska majoritet och Syriza har splittrats genom att vänsterledaren Lafazanis tillkännagivit bildandet av ett nytt parti, Folklig Enhet. I sitt tv-sända tal igår kväll uppgav Tsipras att Syriza-regeringen skulle lägga fram sin avskedsansökan och kalla till ett nyval. Tsipras sade att grekerna fortfarande har strider framför sig, men att Grekland är ”fast beslutet att genomföra” det senaste så kallade räddningspaketet. Vad betyder detta?

Paketet, som är värt 86 miljarder euro – 96,3 miljarder dollar – är hårt villkorat genom en ny uppsättning ”reformer” dikterade av trojkan. Efter en stormig debatt i parlamentet accepterade den grekiska regeringen kännbara skattehöjningar, massiva privatiseringar och brutala nedskärningar. Detta innebär att man fullständigt övergivit allting som Tsipras lovade det grekiska folket när han valdes den 25 januari.

Alla i Grekland vet vad denna politik innebär: mer nedskärningar, ytterligare sänkningar av levnadsstandarden, mer arbetslöshet, mer förtvivlan. Och för vad? Efter fem år av våldsamma nedskärningar har Greklands samlade skuld vuxit från 125 procent till 185 procent av BNP, och är nu på väg mot 200 procent: en verkligt häpnadsväckande framgång! Och av alla pengar som ges till Grekland från räddningspaketen, är det bara tio procent som verkligen går till Grekland. Resten går rakt in i kassakistorna hos bankerna i Tyskland och resten av Europa.

Det är uppenbart för alla som har ögon att se med att Grekland aldrig kommer att kunna betala dessa enorma skulder. De borgerlige ekonomerna erkänner i hemlighet (och till och med öppet) detta självklara faktum. Ändå fortsätter de att pressa det grekiska folket och driva dem bortom den mänskliga uthållighetens gränser. Inga fler nedskärningar kan påtvingas det grekiska folket utan risk för att provocera fram en social explosion.

Massornas radikalisering i Grekland blev väldigt tydligt under folkomröstningen i juli, när det grekiska folket kraftigt röstade mot ett nytt räddningspaket som skulle innebära mer åtstramningar. Men efter att ha mobiliserat massorna och vunnit en stor seger viftade Syrizas ledare omedelbart med den vita kapitulationsflaggan och gav efter för alla de krav som de europeiska skuldägarna ställt.

Denna skamliga kapitulation har orsakat en omfattande besvikelse och lett till en våg av avhopp från partiet under de senaste veckorna. Den ursprungliga stämningen av chock och förvirring har vänt sig till ilska, i takt med att den hårda verklighet som den nya politiken inneburit har blivit tydlig för folket. Detta är vad som ligger bakom splittringen inom Syriza och Tsipras uppmaning till nyval.

Reformistisk blindhet

I januari valde grekerna in Syrizaregeringen, som lovade ett slut på nedskärningarna. Men om man accepterar kapitalismens gränser måste man också acceptera kapitalismens lagar. Det betyder att man måste ta hand om kapitalismens kris, som oundvikligen betyder att man måste genomföra åtstramningar för arbetarklassen och samtidigt räcka över stora mängder av offentliga medel till bankirerna och kapitalisterna.

I sin reformistiska blindhet trodde Tsipras och Varoufakis att de kunde övertyga Merkel och resten av de europeiska borgarna att ge eftergifter till Grekland genom förhandlingar. Men som vi förutsåg ledde förhandlingarna ingenstans. Den europeiska borgerligheten var fast besluten att krossa Syriza. Annars skulle de kunna bli en förebild för partier i andra länder som också var emot nedskärningar, som Podemos i Spanien.

Ställd inför ett obevekligt motstånd från euroområdets ledare kallade Tsipras till en folkomröstning. Det fick till följd att massorna mobiliserades bakom regeringen. Det grekiska folket var beredda att kämpa mot åtstramningspolitiken. Om Tsipras hade varit marxist hade han kunnat använda rörelsen för att förändra samhället. Han skulle ha uppmanat arbetarna att ockupera bankerna och sedan förstatligat dem.

Han kunde ha gjort en internationalistisk vädjan till europeiska arbetare att följa det socialistiska Greklands exempel. Detta kunde ha varit början på en stridbar rörelse mot åtstramningarna i hela Europa – som hade varit det enda sättet att tvinga Merkel och de andra att dra sig tillbaka. Men eftersom han är reformist, övervägde Tsipras inte ens en sådan möjlighet. Istället trodde han att han kunde använda resultatet i folkomröstningen som en ”hävstång” för att få till en bättre överenskommelse. I slutändan fick han en ännu sämre överenskommelse än den som det grekiska folket hade sagt ett rungande ”nej” till i juli.

Den regering som valdes för att motsätta sig åtstramningarna håller nu på att förbereda sig för att genomföra våldsamma nedskärningar. Detta har oundvikligen försatt både Grekland och Syriza i en djup kris. Tsipras, som var extremt populär för inte så länge sedan, är nu djupt misskrediterad bland en viktig del av befolkningen. Detta återspeglades i en kris för ledarskapet. Under sådana förhållanden var det omöjligt för Syriza att hålla ihop under en längre tid. Även innan en formell splittring hade inträffat baserade sig Tsipras på de borgerliga oppositionspartierna, eftersom han hade förlorat kontrollen över sitt eget parti.

Vad kommer ett val att kunna lösa?

Anledningen till att Tsipras utropat att man ska hålla valet så snart, är att han hoppas att det inte ska finnas tillräckligt med tid för det nya partiet – som lanserats av Panagiotis Lafazanis, Vänsterplattformens ledare – att få luft under vingarna. Det är oklart hur mycket stöd Folklig Enhet kan ta från Syriza, men det är uppenbart att Lafazanis kommer att få stöd hos många människor som är arga på Tsipras.


Trots detta verkar det fortfarande troligt att Syriza kommer vara det parti som får flest röster, fastän det kommer att förlora mycket av sitt stöd. Men alternativen till höger är ännu mer misskrediterade. Efter att ha fått 27,8 procent av rösterna i valet i januari, får högerpartiet Ny Demokrati numera regelbundet under 20 procent i opinionsundersökningar.

Om Tsipras får tillräckligt med röster kommer han förmodligen att bilda en koalitionsregering med Pasok och To Potami. Emellertid är det inte ens säkert att Pasok kommer att vinna några platser i det nya parlamentet. Och om Syriza får mindre än 20 procent kan Tsipras behöva bilda en koalitionsregering med Ny Demokrati. Det skulle säkerligen bli dödsstöten för Syriza. Oavsett vilket kommer den koalition som uppstår bli svag och instabil, och en krisregering som förmodligen inte kommer att hålla länge.

Fältet ligger öppet för en intensifiering av klasskampen, som kännetecknas av en ökad polarisering till höger och vänster. Den politiska mitten som nu representeras av Tsipras kommer inte att kunna lösa någonting. Den kommer att börja upplösas. KKE och Folklig Enhet kommer att växa på vänsterkanten, och Gyllene Gryning på högerkanten.

Den nuvarande situationen bär på en stor revolutionär potential. Vad som saknas är ett verkligt revolutionärt ledarskap som kan erbjuda massorna en väg ut ur krisen. Kommunistpartiet (KKE) kommer, trots sin ultravänsteristiska och sekteristiska taktik – och delvis på grund av den – oundvikligen att växa i opinionen efter Tsipras kapitulation. Den kommunistiska tendensen inom Syriza (IMT Grekland), som konsekvent har motsatt sig Tsipras kapitulation och förespråkat socialistisk politik, håller på att vinna gehör från de arbetare som håller på att bryta med Syriza, och även bland KKE:s medlemmar.

Det är rätt av kamrat Lafazanis att ha stått emot Syrizas lednings kapitulation. Men hans politik erbjuder inte något verkligt alternativ. Han förespråkar att lämna euron, men i ett visst skede är det troligt att Grekland kommer att kastas ut från euron i alla fall. Men på en kapitalistisk grundval skulle detta bara leda till en ännu djupare kris, en kollapsande valuta, hyperinflation och ytterligare försämringar av levnadsstandarden. Vare sig man är med i euron och EU eller inte, finns det ingen lösning på Greklands problem på kapitalistisk grundval. Allvarliga problem kräver allvarliga lösningar.

Det enda sättet som det grekiska folket kan ta tillbaka sitt öde i sina egna händer är att avskaffa bankirernas och kapitalisternas diktatur – och inte bara den i Berlin och Bryssel, utan också den i Aten. Det är nödvändigt att expropriera bankirerna, sjöfartsmagnaterna och resten av den parasitära oligarkin som är de som egentligen styr Grekland. Endast om man genomför detta kommer det att vara möjligt att planera ekonomin på ett rationellt sätt, avskaffa arbetslösheten och hemlösheten och att skapa grunderna till ett verkligt rättvist och demokratiskt samhälle. Den grekiska kapitalismens kris kan pågå i flera år, med ebb och flod. Det kommer att bli den ena instabila koalitionen efter den andra, med våldsamma svängningar åt höger och vänster på valplanet under en tid, innan en slutgiltig lösning kan hittas – antingen på ett revolutionärt eller kontrarevolutionärt sätt.

Men när det kommer till kritan kommer den grekiska och europeiska borgerligheten att kräva ett slut på det som de ser som ”kaos”. De kommer att utbrista: ”det sker för många strejker, för många demonstrationer och protester på gatorna. Vi kräver ordning!”. Om vänstern inte erbjuder någon utväg kan det så småningom bana vägen för en bonapartistisk regim i Grekland, med andra ord en militärdiktatur. Men också en bonapartisk regim skulle bli instabil. Den skulle inte kunna lösa någonting och skulle förmodligen inte hålla längre. Det skulle bara bereda vägen för en ännu större revolutionär omvälvning, som den vi såg 1974. De grekiska arbetarna har revolutionära traditioner och ett gott minne. Låt oss komma ihåg att juntan som varade mellan 1967 och 1974 störtades av en revolution.

Den europeiska krisen

Den europeiska kapitalismens kris har avslöjats i sin tydligaste form i de svagare kapitalistiska länderna, så som Spanien, Portugal och Grekland, där processen har gått längre än någon annanstans. Men Spanien är bara ett steg bakom Grekland och Italien bara ett steg bakom Spanien. Drömmen om ett förenat kapitalistiskt Europa har krossats under åtstramningarnas kvarnsten.

För mer än två årtionden sedan påpekade vi att det är omöjligt att förena ekonomier som rör sig i olika riktningar. På grundval av en uppgång i ekonomin kan ett visst sken av enighet bibehållas under en period. Men på grund av den ekonomiska krisen har alla de gamla nationella motsättningarna återuppstått. En kraftfull ekonomisk spiral för EU mot ett uppbrott, och dessa krafter växer sig starkare hela tiden.

Konsekvenserna av den grekiska krisen kommer att märkas långt utanför Greklands gränser. I hela Europa finns det en rädsla för att åtstramningspolitiken inte kommer att vara en tillfällig justering utan en permanent attack mot levnadsstandarden. I länder som Grekland, Portugal och Irland har denna politik redan resulterat i stora nedskärningar i de nominella lönerna och pensionerna utan att ha löst problemet med underskottet. Således har folkets alla lidanden och umbäranden varit förgäves. Överallt är de fattiga fattigare och de rika rikare.

Idén om den europeiska integrationen har krossats. I förhandlingarna med Grekland betedde sig Tyskland som om de var dirigenter för en orkester, och bestämde allt. Den franska borgerligheten, som teoretiskt sett är Europas näst högsta befäl, var tvungna att ödmjukt böja sig när Merkel högdraget avvisade alla deras farhågor och invändningar. Här ser vi den råa verkligheten bakom den leende masken av ”europeisk solidaritet”. Genom sin behandling av Grekland agerar den tyska borgerligheten som den värsta sortens ockrare. ”Kan du inte betala dina skulder? Sälj dina möbler! Har du redan sålt dina möbler? Då kastar vi ut dig på gatan!”

Reformismens kris

Under den period som följde andra världskriget genomförde arbetarpartier och socialdemokratiska partier många reformer. Dessa partier åtnjöt ett stöd som gav dem en viss stabilitet. Men den perioden är nu över. Kapitalismens kris är nu så djup att borgerligheten inte ens kan tolerera en fortsättning av de erövringar som gjorts i det förflutna, för att inte tala om nya reformer. Kapitalismens kris är därför också reformismens kris.

Den borgerliga demokratins fiktiva karaktär håller nu på att avslöjas i miljontals människors medvetanden på grund av den senaste tidens händelser. Vad är folkomröstningar och val värda om stormakterna och bankerna ignorerar dem och ändå är de som bestämmer allting i slutändan? Reformismens och socialdemokratins omhuldade illusioners ihålighet har avslöjats brutalt över hela kontinenten. Saker påskyndas och händer i flera länder samtidigt: en allmän process.

Partiers och ledares uppgång och fall är som en barometer som avspeglar snabba förändringar i massornas medvetande. Ibland tar det årtionden för partier att förlora sin massbas. Men under nuvarande förhållanden kan det ske på bara några år eller till och med månader. På grund av vissa händelser kunde Syriza, som bildats relativt nyligen, snabbt ersätta Pasok. Men i dessa tiden kan nybildade formationer också stiga och falla snabbt. Massorganisationer som har funnits i årtionden, till och med generationer, kan hamna i kris och splittras, till och med försvinna.

Fram tills nyligen var Pasok det största partiet bland den grekiska arbetarklassen. Det har nu i stort sett förstörts på grund av sina svek. Det har testats och funnits vara bristfälligt. Resultatet blev Pasoks fall och Syrizas uppgång. Men mycket snabbt har även Syriza trätt in i en kris. Det var de socialistiska och ”kommunistiska” partiernas förfall och degenerering som ledde till Syrizas och Podemos uppgång. I sitt letande efter en lösning på krisen prövade massorna flera olika partier. De gamla ledarna och programmen analyseras och kasseras. Men Grekland har visat att dessa nya formationer i sin tur, om de inte bryter med kapitalismen och antar en tydlig socialistisk politik, också kan försvinna lika snabbt som de dök upp. Sådan är den nuvarande historiska periodens karaktär.

I Spanien har vi Podemos uppgång. I Storbritannien ser vi Corbyn-fenomenet. Allt detta är ett uttryck för ett djupt samhälleligt missnöje, som söker ett politiskt uttryck. Vi ser samma grundläggande processer i alla andra länder. Massorna kämpar för att finna en utväg ur denna mardröm. De ser till parti efter parti och ledare efter ledare, och kastar dem en efter en i historiens soptunna. Det finns en växande ilska mot den politiska eliten: mot de rika, mäktiga och privilegierade. Denna reaktion mot status quo, som innehåller embryot till en revolutionär utveckling, kan hålla i sig lång tid efter att ekonomin börjar se tecken på förbättring.

Det finns ett växande antal människor som inte längre tror på vad politikerna säger eller lovar. Det finns en intensivt misstro mot det politiska etablissemanget och mot politiska partier i allmänhet. De partier som väljs och förråder folkets förhoppningar och genomför nedskärningar i strid mot sina vallöften blir snabbt misskrediterade. Politiska ledare som var väldigt populära eftersom de verkade stå för förändring blir till slut föraktade och avskydda när de fortsätter att upprepa samma misskrediterade politik som i det förflutna. Vad som har hänt med Tsipras är ett slående exempel på detta.

Objektivt sett är detta mycket fördelaktigt för marxisterna. Den nuvarande situationen öppnar stora möjligheter för dem som är beredda att ta tillvara på dem. Men långt större möjligheter kommer att öppnas upp i den kommande perioden av storm och stress. Detta är inte en vanlig kris. Skarpa förändringar i medvetandet är inneboende i situationen. I ett sådant ögonblick skulle rutinmässighet, alltså den sortens mentala lathet som envist klamrar sig fast vid det förflutnas formler, men under helt andra helt andra förhållanden, vara dödlig för den revolutionära tendensen. Vi måste lära oss att förvänta oss det oväntade.

Plötsliga och kraftiga förändringar i den objektiva situationen kräver motsvarande skarpa taktiska svängar. Den Kommunistiska tendensen (IMT Grekland) har meddelat att den har anslutit sig till Folklig Enhet. Det är det enda korrekta beslutet under nuvarande förhållanden. Vi är säkra på att den Kommunistiska Tendensen kommer att kunna fortsätta att bygga upp sina styrkor, och vinna och utbilda nya kadrer som gör det möjligt för dem att växa tillsammans med den grekiska revolutionens utveckling.

London 21 augusti, 2015.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.