Lärdomar av valet 2010

av Simon Lundin

Åtta år med Reinfeldt.

Det är den viktigaste slutsatsen vi måste dra av valet. Det är en kraftig högervind som blåser över Sverige. Det finns flera viktiga skillnader från tidigare borgerliga regeringsperioder. Högeralliansen kom till makten för fyra år sedan genom en kritik mot Socialdemokratin och dess maktfullkomlighet förkroppsligat i Göran Perssons person. Sedan dess har de drivit en stenhård klasspolitik. De har en tydlig klassanalys och en klarsynt klasståndpunkt. Detta har attraherat stora lager av, i huvudsak, tjänstemän. Samtidigt har S-V-Mp:s väljare aldrig varit mer vänster. (SVT:s VALU). Nu har vi en svagare regering än förra perioden. Alliansen har inte majoritet och är tvungna att skaffa stödröster för sina propositioner. I praktiken är det liten skillnad. I många frågor som handlar om statsbygge ligger S nära moderaterna som t.ex avlyssning, krigförande trupp i Afghanistan och utrikespolitiken. Antingen gör man upp med Socialdemokraterna eller så lockar man över ströröster. På det viset blir SD:s platser i riksdagen bortkastade högerröster. Men det gör som sagt liten skillnad. Alliansen kommer att stödja sig på dem när det behövs och på Socialdemokraterna när det går.

Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna har uppnått sitt viktigaste delmål och det är att få plats i riksdagen. De kommer att använda det som en plattform för att bygga sitt parti för en långsiktig närvaro i politiken. Vi vet av erfarenheter i Europa bl.a. att ett nationalistiskt part mycket väl kan ta fem till tio procent över lång sikt. Men just nu rider SD på en Alliansskapad kris. Alliansen har ridit ut den globala krisen mycket väl. En del är ren tur; Moderaternas ideologiska skattesänkningar gav en stimulanseffekt precis när krisen slog till. Men en större kris har redan pågått i fyra år, med hårdare krav och mindre friheter och rättigheter för arbetarklassen. Det är den ökade pressen på arbetsplatserna och kraven i socialsystemen som har skapat en osäkerhet och en rädsla som burit SD in i riksdagen. Och det finns en allvarlig risk att de biter sig kvar där. Den andra sidan av SD:s framgångar är ju Malmömördaren som har skrämt slag på malmöbor under hösten. Jag vill verkligen inte skylla SD för hans beteende men de är samma andas barn. På samma sätt som Ny Demokrati och lasermannen dök upp i samma tidsperiod, kom SD och Malmömördaren samtidigt.

Enligt VALU kom de flesta av SD:s väljare från grupper som inte röstade 2006. De bestämde sig tidigt vilket tyder på att SD använd pengarna från sina kommunposter väl. Den vanliga stereotypen att det handlar om unga män med låg lön/inkomst och låg utbildning stämmer. Dessa väljare är också väldigt lätta att locka med en tydlig arbetarklasspolitik.

Inga mittenväljare

Det är tydligt att det inte finns några mittenväljare. De rödgrönas väljare är mer vänster än på länge och alliansens väljare är mer höger än på länge. Av detta kan man dra två slutsatser, en rätt och en fel. Man kan dra slutsatsen att man inte kan dra sig åt mitten utan måste dra sig mot höger. Detta är fel slutsats eftersom vanligt folk, arbetarklassen, litar mer på att Moderaterna ska bedriva en skattesänkarpolitik än på Socialdemokraterna. Den andra slutsatsen är att en rörelse åt höger inte kommer att ge röster och inte hade vunnit valet. Det som gjorde att de rödgröna förlorade valet var att man inte kände att man kunde lita på att de rödgröna skulle laga välfärdsstaten. Det kan sägas väldigt kort: Man är villig att betala skatt om man känner att man kan lita på välfärdsstaten och motsatt: Man är inte villig att betala för en välfärdsstat som inte garanterar trygghet när man behöver den.

Partiledarnas roll

Avslutningsvis kan man konstatera att de rödgrönas partiledare gjorde ett enormt bra val. Jag har sällan sett dem så samlade och med sådan pondus. Men det ger ingenting om man inte har en klasspolitik att föra ut. Det hjälper inget till att pedagogiskt föra ut ett budskap ingen vill ha och det hjälper inget att ha en karismatisk ledare om ingen vill följa den.

Vad är att vänta?

Alliansen kommer att fortsätta skära ner och sälja ut. Avregleringar och attacker mot socialförsäkringssystemet och facket kommer inte att avta även om det kan lugna ner sig ett kort tag efter valet p.g.a. oroligheterna kring mandatfördelningen. Det kan t.o.m. bli omval i enstaka valkretsar. Valrörelsen där kommer att vara väldigt spännande. Men efter fyra år med en stark majoritetsregering så kan en svag minoritetsregering inte vara sämre. Arbetarna har lämnat S i valet men arbetarna kan inte lämna sin utsatta situation på jobbet lika lätt. Det kommer tvärtom att bli hårdare nu. Därför kommer snart trycket underifrån att öka på den fackliga rörelsen. Svekavtalen som tecknades i våras löper ut under vintern 2011 och är konstruerad så att lönerörelsen kan splittras upp över tid. Detta borde gynna arbetsgivarna men kan slå tillbaka genom att den blir hård och omfattande genom sympatiåtgärder och bred kamp under ett halvår medan avtal efter avtal ska förhandlas om.

Socialdemokraternas kris kommer att lämna ett stort hål i oppositionen och V måste stiga upp att möta den utmaningen. Det räcker inte att ha ett vänsterprogram som ligger strax till vänster om S. Med utvecklingen de senaste två årtiondena i S skulle det lämna V på Fp:s plats om ytterligare tio år. Det som gjort under för Moderaterna är en klar klassanalys och det är också det som är lösningen för V. Vad är det som är viktigt för arbetarklassen här och nu, samt på lång sikt.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.