Krutdurkar i varje hörn

av Avanti

I Turkiet har det rasat protester den senaste månaden. Den utlösande faktorn var att regimen skulle riva en park och istället bygga ett shoppingcenter. En grupp aktivister beslutade sig för att stoppa detta, men möttes av brutal repression och våld från polisen, vilket utlöste en protestvåg över hela landet. Inrikesministeriet har räknat med att över två och en halv miljon människor har deltagit i protesterna sedan deras början. Demonstrationer har ägt rum i fler än hundra städer och byar och inkluderat generalstrejker.

Också i Brasilien har vi sett utbrott av masskamp, som i skrivande stund pågått i över en vecka. Denna gång började det med något så litet som stigande busspriser: 20 cents höjning i Sao Paolo, eller omkring 1 krona. Det blev en massrörelse som mobiliserade över en miljon i åttio städer, och de lyckades efter några dagars kamp pressa tillbaka höjningarna i bland annat Sao Paolo och Rio de Janeiro.

Den svenska masskampen låter ännu vänta på sig. Men upploppen i Husby visar att det finns ett jäsande missnöje också i Sverige. Detta måste hitta ett utlopp, och i brist på organiserade kanaler riskerar det att pysa ut i form av upplopp som detta. Man behöver knappast påpeka meningslösheten i att elda upp grannens bil, när fienden är borgarklassen. Borgarklassen parkerar inte i Husby. Det behövs en bredare rörelse mot kapitalismen.

Vi marxister förklarar ofta, med Hegels ord, att nödvändigheten uttrycker sig genom slumpen. Detta betyder att slumpartade händelser är den konkreta form som en bakomliggande, djupare liggande nödvändighet alltid måste anta. Vad har vi här om inte tre utmärkta exempel på detta?

Vi marxister är internationalister. Inte av sentimentala skäl utan av den omedelbara nödvändigheten av att organisera sig internationellt mot det kapitalistiska systemet. Därför är kampen i Tunisien och Brasilien lika mycket vår kamp som det är deras.

Vilka var de grundläggande orsakerna till utbrotten? Vissa anklagar marxisterna för att hävda att ekonomiska kriser automatiskt leder till klasskamp. Detta är en karikatyr. Tvärtom har det varit en hög tillväxt i Brasilien, Turkiet och Sverige under det senaste decenniet. Men tillväxten har inte kommit ländernas arbetarklass till del, utan förskingrats av en klick bankirer och monopolister i samhällets topp. Fler och fler inser att detta system inte erbjuder någon framtid.

En central faktor är ungdomsarbetslösheten, som i alla tre länder legat på eller omkring 20 procent. Detta var en av de viktigaste faktorerna bakom de arabiska revolutionerna, och en komponent som gör blandningen särskilt explosiv.

Den period vi har kommit in i kännetecknas av en skärpning i klasskampen. Detta är inte någonting som vi marxister “påstår”, ingen “åsikt” vi försvarar. Det är ett rent konstaterande.

Den som tror att Sverige är något slags undantag från den internationella norm vi nu beskrivit bör tänka igen. Händelserna i Husby visar att många ungdomar knappast längre är intresserade av den gamla samförståndsandan. Kapitalismen har inte levererat några förbättringar på länge. Liknande omständigheter kommer ge liknande (men inte alltid samma!) resultat, och under den lugna svenska ytan bubblar samma missnöje. Som exemplen Turkiet och Brasilien visar kan det explodera plötsligt. Också arbetares tålamod har en gräns.

Rörelsernas främsta styrka har legat i deras spontana karaktär. Massorna har tagit till gatorna och formulerat sig politiskt. Samtidigt har detta varit deras största svaghet. Man har undervärderat situationens allvar. Det räcker inte att byta ut den ena eller den andra politikern. Så länge kapitalismen finns kvar kommer de sociala problemen finnas kvar. Egypten och Tunisien är två exempel på hur man, när man lyckas fälla borgarklassens representant, vald eller diktator, måste gå vidare och utmana hela systemet. Annars förändras ingenting grundläggande.

Det har saknats ett revolutionärt marxistiskt ledarskap som kunnat visa en klar och tydlig väg framåt. Det första steget för oss marxister är att beväpna oss med teorin. Vissa har svårt att förstå vårt starka fokus på teori, men som Lenin förklarade kan det inte finnas någon revolutionär rörelse utan en revolutionär teori. Teori är generaliserad verklighet. Det är en kompass i verklighetens svårnavigerade och kaotiska terräng, en guide till handling.

Då kan vi säkert svara på en enkel fråga, mena någon kanske: När exploderar det nästa gång? Men det kan man omöjligt säga. Vi vet inte mer än att det i dessa tider står det krutdurkar i varje hörn. En liten förlupen gnista kan under sådana förhållanden vara nog för att dra med ett helt lands arbetarklass i revolutionär kamp.

25 juni 2013.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.