Krisen för euron är en kris för kapitalismen – den enda utvägen är revolution

av Fred Weston
En tickande bomb. Illustration: Latuff & Dromos

I den här artikeln, som ursprungligen publicerades på In Defence of Marxism den 28 oktober, ger Fred Weston en bakgrund till den så kallade eurokrisen och förklarar hur den hänger samman med kapitalismens kris. När vi påbörjade översättningen av den här artikeln var den rykande färsk. Tyvärr tar översättningsarbete ibland längre tid än vad man tänkt sig – och särskilt så när man anstränger sig för att få alla detaljer rätt. Den här artikeln förtjänar emellertid att läsas; den kommer att vara aktuell för svenska revolutionärer under den närmsta tiden. För löpande uppdateringar om krisen i Grekland och Europa rekommenderar vi varmt vår internationella systertidning In Defence of Marxism.

För två dagar sedan (den 26 oktober, övers. anm.) varnade Angela Merkel om att freden i Europa kunde äventyras om man inte kom fram till en överenskommelse på EU-toppmötet om hur man ska hantera krisen som har uppslukat euron och hela ekonomin i EU. I ett tal till det tyska parlamentet sa hon: "Ingen ska tro att ytterligare ett halvsekel med fred och välstånd är tryggat. Det är det inte. Och det är därför jag säger att om euron misslyckas, så misslyckas Europa, och det får bara inte hända." Några av de mer seriösa bland kapitalets strateger har till och med tagit upp möjligheten att euron kan falla sönder. På onsdag kväll kom emellertid de 27 EU-ledarna fram till ett avtal i tre delar.

Bankerna som är exponerade mot Greklands skuld kommer behöva acceptera en avskrivning på 50 procent av det som är skyldigt dem. Ett belopp på 30 miljarder euro kommer användas som en "muta" för att få bankerna att acceptera detta "frivilligt", vilket i praktiken betyder att ytterligare 30 miljarder euro av skattebetalarnas pengar ges till bankerna. Denna åtgärd, den så kallade "hårklippningen", syftar till att lätta trycket på Grekland. Som saker var låg den grekiska skulden på över 180 procent av BNP. För tillfället är den strax över 160 procent. Med avtalet som nåddes igår kväll är målet att få ned Greklands skuld till 120 procent av BNP till 2020.

Det betyder att minska den totala skulden med 40 procentenheter av BNP under åttaårsperioden 2012-20, omkring 8 procent per år. Om man tar med i beräkningen att Greklands årliga ränteavbetalningar på sin skuld för närvarande är 7,2 procent av BNP, och förväntas minska till 5,2 procent år 2020 – om allt går enligt planerna naturligtvis – kan man se att med det här "räddningspaketet" kommer grekiska regeringar under nästa decennium behöva tillämpa sträng åtstramningspolitik. Planen innehåller ett krav på att Grekland tar in ytterligare 15 miljarder euro på privatiseringar, ovanpå de privatiseringar på 50 miljarder euro som de redan gått med på, men alla är överens om att det inte är genomförbart.

Den andra delen av avtalet innefattar att höja den så kallade "eldkraften" hos European Financial Stability Facility (EFSF). "Bailout-fonden" ska ökas från de 440 miljarder euro som beslutades tidigare i år till 1 triljon euro. Det här är inte verkliga, existerande pengar som regeringarna måste betala ut omedelbart.

Vad de europeiska ledarna har gjort är att etablera en fond baserad på "special purpose investment vehicles" (SPV:s). Vad detta innebär är att obligationer kommer att utfärdas med EFSF som garant. Idén är att de här obligationerna kommer att få förtroende då de backas upp av EFSF, och att alltså länder med massor av pengar som Kina eller oljerika länder kan attraheras att investera i dem. När SPV:erna ackumulerat dylik finansiering ska de i sin tur köpa obligationer från länder som Spanien eller Italien, som annars skulle få det svårt att hitta köpare. I princip kan investerare som inte längre litar på italienska eller spanska obligationer köpa europeiska obligationer – förmodligen eftersom Tyskland ses som nära hjärtat av EFSF – och sen kommer deras pengar användas för att köpa skräpobligationerna från Italien och Spanien. EFSF tar också på sig rollen som försäkringsgivare, delvis garanterande dem som köper dessa skräpobligationer direkt. En massa spekulanter kommer att göra sig en bra hacka på det här, då de vet att de alla kommer att skyddas från de skadliga effekterna av en möjlig default i Italien eller Spanien.

Även om de europeiska ledarna har presenterat deras "överenskommelse" som det som krävs för att lugna marknaderna och hindra hela eurozonen och EU från att dras ned av dominoeffekten, där det ena landet efter det andra skulle träffas, har de alltså inte löst någonting. De har bara köpt lite tid. Om det kommer att vara ett par veckor eller dagar kommer vi se. Tiden de köpt har bara ett syfte: att genomföra sträng åtstramningspolitik i Italien, Spanien, Portugal, Grekland och andra EU-länder.

Den tredje delen i paketet är återkapitalisering av banker. Innan juni 2012 måste de europeiska bankerna skaffa fram 106 miljarder euro i nytt kapital. Detta är en förebyggande åtgärd för att skydda dem från möjligheten till att regeringar gör en default (att landet ställer in betalningarna) och även för att avvärja angrepp från spekulanter mot de italienska och spanska ekonomierna. Bankerna förutsätts få fram de här pengarna på marknaden, men om de inte kan det måste regeringarna gå in, och ytterligare öka statsskulden.

När det här paketet utlystes steg aktiemarknaderna runtom i världen och euron ökade i värde på penningmarknaderna.

Det som egentligen uppnåtts

Men vad har egentligen uppnåtts? Och är det tillräckligt för att undvika en till allvarlig kris i en snar framtid? Det står helt klart att den europeiska borgarklassen inte tänker långsiktigt. Anledningen till det är att de inte har en långsiktig lösning. Paketet de har tagit fram innebär att de helt enkelt tar ett par små steg tillbaka från avgrunden och köper lite extra tid.

På kort sikt kommer länder som Spanien och Italien ha lite uppskov. Men i det långa loppet – som inte är alltför långt in i framtiden – kommer dessa länder emellertid oundvikligen sluta som Grekland och kommer också riskera att behöva göra en default. När det händer, det vill säga när Italien och Spanien inte längre kan betala sina skulder, kommer bördan falla på dem som tillhandahöll försäkringen, det vill säga länder som Tyskland och Frankrike och några till. Det kommer att innebära en ökning av skulden för dessa länder.

Faktumet att bankerna har behövt acceptera en 50 procents "hårklippning" på den grekiska skulden betyder i praktiken att de har tvingats acceptera en partiell de facto-default från Greklands sida. Tekniskt sett är det inte en default; Grekland deklarerar inte ensidigt att de inte kan eller vill betala, men i praktiken är det vad det är. Bankerna har tvingats acceptera att de inte kommer få tillbaka stora delar av deras lån till Grekland och att det är bättre att försöka få tillbaka hälften än ingenting alls.

Detta, tillsammans med den återkapitalisering de kommer behöva genomgå, kommer att sätta de europeiska bankerna under ett ofantligt tryck, särskilt de franska och tyska. Så förbereds en mer allvarlig bankkris i en inte alltför avlägsen framtid. Detta innebär en åtstramning i krediter till låntagare, vilket kommer att ytterligare pressa ned ekonomin i recession.

Återigen, vad vi har att göra med här är ett klassiskt fall av tillfälliga surrogatåtgärder som undviker en omedelbar kris, men som helt enkelt travar upp ännu större motsägelser inför framtiden och förbereder en mycket djupare kris längre fram. Som Marx förklarade ligger detta i kapitalismens själva natur. Den kan komma runt en kris under en period, ibland till och med i decennier, bara för att förbereda nya och större kriser.

Åtgärderna som EU-ledarna kommit överens om löser ingenting, de skjuter bara upp krisen. Som några av de mer skarpsinniga bland kapitalets strateger har erkänt, kommer dessa åtgärder lugna marknaderna ett par veckor, men när det väl blir klart att de grundläggande orsakerna till krisen inte har avlägsnats, kommer tumult bryta ut på marknaderna igen.

Överenskommelsen inkluderar till exempel att Italien sänker sin statsskuld så den står i proportion till BNP, åstadkommer en balanserad budget till 2013 och ett överskott till 2014, och medför en total minskning av statsskulden till 113 procent av BNP år 2014. Italiens statsskuld var 119 procent av BNP år 2010, och uppgår nu till 1,9 triljoner euro, vilket gör det till en av de största offentliga skulderna i världen. Räntor på skulder i den här storleksordningen är 4,8 procent av BNP år 2011, eller omkring 77 miljarder euro. Således måste den italienska regeringen, vid sidan av att skära 6 procent av BNP från skulden till 2013, också hitta nära 5 procent till för att täcka upp räntan. Det betyder att skära nära 10 procent av BNP från sin totala skuld, vilket betyder allvarliga åtstramningsåtgärder. I själva verket pressas regeringen Berlusconi att öka takten på införandet av dessa åtgärder, innefattat att höja pensionsåldern från 65 till 67.

Alla regeringar runt Europa är under tryck att implementera liknande åtstramningsåtgärder. Överenskommelsen är uttrycklig på den här punkten: "Alla medlemsstater i euroområdet är fast beslutna att fortsätta sin politik med finansiell konsolidering och strukturreformer. En särskild ansträngning kommer krävas av de medlemsstater som upplever ansträngningar i den inhemska skuldmarknaden." Och sen fortsätter den med detaljer om vad Spanien och Italien i synnerhet bör gära. Alla de framsteg och rättigheter som arbetarklassen har vunnit under decennier är nu hotade, inklusive grundläggande fackliga rättigheter som kollektivavtal. Men allt detta gör är att skära djupare in i marknaden. Arbetare förlorar jobbet, offentliga tjänster skärs ned och det blir svårare att låna. Det är en nedåtgående spiral utan slut varigenom nedskärningar i offentliga utgifter leder till minskningar i konsumtionen, vilket leder till fallande BNP, vilket betyder att statens inkomster rasar, och ytterligare förstorar motsägelserna.

I överenskommelsen som nåddes igår kväll, kan vi avseende Italien läsa att EU:s ledare, "…välkomnar Italiens planer för tillväxtförstärkande strukturreformer." Men ingen av de föreslagna åtgärderna kan leda till ekonomisk tillväxt. De pekar alla i den motsatta riktningen.

Systemets kris

Anledningen till detta ska inte sökas i den ena eller den andra politiska inriktningen, i det ena eller det andra landet som påstås ha "levt över sina tillgångar", utan i det kapitalistiska systemets själva natur. Kapitalismen genomgår låg- och högkonjunkturer. I perioder, ibland relativt långa som den 1948-73, kan den gå igenom enorma uppgångar. Under sådana perioder sägs det till oss att kapitalismen har löst alla sina motsägelser och att krascher som den som ägde rum 1929 aldrig kommer att återupprepas. Men precis som den går igenom högkonjunkturer, kommer dessa oundvikligen att följas av kris. Efterkrigstidens högkonjunktur slutade med recessionen 1974.

Den nuvarande krisen förbereddes av sättet som kapitalisterna lyfte sig själva ur krisen på 1970-talet. Från 1980-talet och framåt var det kapitalistiska systemet på offensiven mot arbetarklassen, och attackerade alla framsteg gjorda av arbetarna under den föregående perioden. Fackliga rättigheter angreps i ett försök att försvaga arbetarnas förmåga att motstå attacker. Reallönerna relativt nationalinkomsten föll. På arbetsplatserna var det ökad stress, ökningar av takten, minskning av raster, längre dagar, försämrade arbetsvillkor och så vidare. Vi såg våg efter våg av privatiseringar där moderna, offentligt ägda företag såldes billigt för att ge kapitalisterna enkla och snabba profiter. Den statliga inblandningen i ekonomin som helhet minskades kraftigt.

Allt detta skar in i den reella köpkraften relativt mängden producerade varor. Detta övervanns delvis av att stora delar av världsekonomin öppnades för kapitalismen efter kollapsen av det östeuropeiska blocket och Sovjetunionen samt Kinas övergång till kapitalism. Det skapade nya marknader, men också en källa till billig arbetskraft. Detta gjorde även många konsumentvaror billigare, vilket gjorde livet mer uthärdligt för arbetare.

Bakom hela den här processen låg emellertid en ökad utvinning av mervärde från arbetarna. Detta förklarar de växande profitnivåerna under hela den här perioden. Men ökande profiter innebär även att andelen av det reella värdet som går till arbetarna minskar. Systemet kringgick den här motsägelsen, det vill säga fallande reallöner och behovet att sälja mer, genom en expansion av långivningen i en omfattning som saknar motstycke.

Resultatet blev att skulderna svällde överallt. Så länge som den växande långivningen stimulerade ekonomin, verkade alla vara glada. Växande konsumtion, underblåst av krediter, gjorde avtryck på marknaden. Växande efterfrågan ledde till ökade produktionsnivåer och större profiter. Men allt detta hade en gräns och den gränsen nåddes till slut 2007-08, när bankerna gick in i en kris och offentliga pengar fick betala för en bailout. Efter årtionden av fördömanden av alla slags statliga ingrepp i ekonomin, tvingades staten plötsligt ingripa på ett kraftfullt sätt och ge miljarder till bankerna.

Vad det innebar var en överföring av privat skuld från bankerna till staten. Och när staten väl var kraftigt skuldsatt gav den räkningen till arbetarklassen i form av åtstramningsåtgärder. Således, vad vi har sett är att precis samma krediter – skuld – som hade varit ett nyckelfaktor i att stimulera ekonomin, nu är orsaken till den nuvarande krisen.

Vad detta avslöjar är att de underliggande motsägelserna i det kapitalistiska systemet, delvis dolda av en uppgång baserad på krediter, nu har kommit upp till ytan. Det är detta som underminerar den europeiska unionen. På uppgångens rygg har de lyckats lappa ihop överenskommelsen om att skapa euron. Så länge ekonomin gick uppåt, maskerade detta också de enorma skillnaderna i de ekonomier som utgör eurozonen.

Den mest iögonfallande motsägelsen är mellan nivån på den grekiska ekonomin och den tyska. Produktiviteten hos den tyska arbetskraften är 30 procent högre än i Grekland. Detta återspeglar den mer utvecklade och avancerade karaktären hos den tyska kapitalismen. I Tyskland har det skett mer investeringar inom industrin, vilket gör den till en kraftfull konkurrent på marknaderna i Europa och världen. Den grekiska borgarklassen är å andra sidan betydligt mer beroende av staten och EU:s finansiering. Den grekiska ekonomin är väsentligt mindre utvecklad och dess industri mer efterbliven.

I en situation där uppgången till följd av ökad skuldsättning drev på och den totala kakan växte kunde även Grekland gynnas. Nu, när den kakan däremot har slutat växa, är konkurrensen svårare och de starkare ekonomierna, i synnerhet Tyskland, har pressat de svagare, som Grekland och Italien. Grekland är nu inne på sitt fjärde år av recession och Italien har knappast haft någon tillväxt alls. Detta gör det ännu svårare för dessa länder att betala sina skulder och de tvingas därför låna ännu mer. Denna situation kunde inte fortsätta för evigt och nu är det kris.

Varje väg leder till fördärvet

Dilemmat som borgarklassen står inför är att ingen av de två klassiska teorierna, keynesianism och monetarism, kan fungera i ett sådant scenario. Historiskt har kapitalismen pendlat mellan de två. Under efterkrigstiden dominerade keynesianskt tänkande. Detta betydde i grund och botten att staten – genom underskottsfinansiering – behövde spela en stor roll i ekonomin och tillhandahålla stimulans genom offentliga investeringar. Idén är att när staten investerar i stora projekt som vägbyggen, sjukvård, fastigheter, till och med driva delar av produktionen etc., så ger detta jobb, vilket skapar efterfrågan, vilket i sin tur stimulerar ytterligare tillväxt. Detta var åtminstone teorin.

På 1970-talet ledde till slut en förlängd period av underskottsfinansiering till en ackumulering av offentlig skuld och stigande inflation. Detta utlöste en 180 graders svängning i den ekonomiska politiken överallt. Målet blev att få ned inflationen. Följaktligen slog monetarismen igenom igen. Idén var att eftersom ökande budgetunderskott hade lett till inflation, måste man bringa penningtillgången under kontroll. Detta involverade att höja räntan och drastiskt minska de offentliga utgifterna. Storskalig privatisering av statligt ägda företag var en del i allt detta.

Hur kan någon av dessa två politiska inriktningar ge de önskade resultaten? Staten är kraftigt skuldsatt överallt. Med den massiva bailouten av bankerna 2008 sköt de offentliga skulderna i taket överallt. Men den skulden var inte resultatet av att staten satsat pengar på att utveckla infrastruktur, skapa jobb, etc. Det var helt enkelt en enorm summa pengar som slängdes ned i bankskuldernas bottenlösa hål. Alltså ökade skulden utan en klassisk keynesiansk effekt i termer av stimulans av ekonomin.

Monetarism å andra sidan skulle involvera att minska penningtillgången och pressa upp räntenivåerna. Om de gjorde det skulle det under rådande förhållanden kraftigt öka kostnaderna för att låna, dämpa utlåningen och därför ytterligare minska investeringarna. Det skulle också kraftigt öka nivåerna hos det redan existerande skuldlagret.

Faktum är att de har uttömt användandet av de två klassiska alternativen, keynesianism och monetarism, och allt som verkar kvarstå för dem är att trycka pengar. De kan dölja detta genom att använda termer som "kvantitativa lättnader", men att ändra namnet ändrar inte sakernas natur. Att trycka pengar är en desperat åtgärd, som indikerar att borgarklassen befinner sig i en återvändsgränd. De tror att om de slänger in stora mängder papperspengar i ekonomin, kommer det att stimulera konsumtionen. Men det enda som tryckning av pengar har gjort tidigare är att framkalla högre inflationsnivåer. Det leder till slut fram till devalvering av valutan och att därför mer pengar behövs för att köpa samma produkter. I det långa loppet kan det leda till hyperinflation.

Och hyperinflation är vad den tyska borgarklassen fruktar över nästan allting annat. Det förklarar varför den tyska borgarklassen, som dominerar EU, använder sin ekonomiska tyngd för att påtvinga åtstramningspolitik på resten av Europa. Men genom att påtvinga nedskärningar på resten av Europa för de oss bara närmare en all-europeisk recession och gör den ännu djupare när den kommer.

Åtstramningar i Grekland, Italien, Spanien och annorstädes betyder en minskning av marknaden överallt. Paradoxalt nog betyder detta att minska marknaden till vilken den tyska industrin exporterar. Det förklarar den väldigt tröga tillväxten i Tyskland just nu. Det betyder också att man gör det svårare för dessa länder att ta sig ur sina skulder.

Grekland har redan gjort en partiell default. Förr eller senare kommer man göra en fullständig default. Det som hänt i Grekland kommer återupprepas i Portugal, Irland, sen Italien och Spanien och flera andra. Medan varje land närmar sig en sådan kritisk punkt kommer valutaspekulanterna slå till och förvärra situationen, och dra ned det ena landet efter det andra. När det händer kommer Italiens och Spaniens skulder som blivit försäkrade av Tyskland och Frankrike bli obetalbara och således kommer skulderna som ackumulerats i Sydeuropa att överföras norrut. Det kommer således att bli en all-europeisk skuldkris, ackompanjerad av sträng all-europeisk nedskärningspolitik.

Åtgärderna som överenskommits i onsdags kan i bästa fall skjuta upp en allvarlig kris i några veckor eller månader, möjligtvis till nästa år. Vad kapitalisterna gör är i själva verket helt ologiskt från en ekonomisk synvinkel. Enligt "marknadens spelregler" skulle Grekland tillåtas att göra en fullständig default och sen uteslutas från euron och själva EU.

Ett sådant scenario skulle emellertid få allvarliga konsekvenser för resten av Europa. Det skulle sätta igång en kedjereaktion med den ena ensidiga defaulten efter den andra. Det skulle leda till att många franska och tyska banker, som är kraftigt exponerade mot Grekland, kollapsade och skulle kasta in hela Europa i en djup depression.

Som vi kan se kan inte det som är logiskt från en strikt ekonomisk synvinkel tillämpas utan att man tar med i beräkningen de vidare följderna av en sådan politik. Men vid sidan av detta har vi de politiska och sociala konsekvenserna. De grekiska arbetarna knuffas mot gränsen för vad de kan tolerera. Detta framkallar klasskamp på en skala vi inte sett på åratal.

Rörelse mot revolution

Grekland närmar sig revolution, och revolution nuförtiden är väldigt smittsamt eftersom samma förutsättningar utvecklas överallt. Rörelsen i Grekland är en inspiration för arbetare i andra länder. Och arbetarklassen har aldrig varit så stark som den är idag. Trots all gammal propaganda om att arbetarklassen har minskat i storlek, är verkligheten att den överväldigande majoriteten av befolkningen nu är en del av arbetarklassen i den marxistiska meningen av ordet, det vill säga att de är beroende av lönearbete.

Under den senaste tiden har vi sett massiva mobiliseringar av arbetare och unga i stora delar av Europa. I Grekland har vi sett generalstrejk efter generalstrejk. I Irland har vi sett enorma demonstrationer medan krisen uppslukade landet. Vi såg en storartad rörelse bland franska arbetare förra året. I Spanien har indignado-rörelsen avslöjat den omfattande ilska som byggts upp bland arbetare och unga. Också i Italien har vi sett kraftfulla mobiliseringar.

Vad vi bevittnar är början på en all-europeisk revolution. För närvarande är vissa länder mer påverkade än andra. Detta återspeglar hur långt krisen har kommit i respektive land. Men det råder ingen tvekan om att alla länder rör sig i samma riktning. De är alla på samma väg, där några är längre fram och andra lite bakom. I Storbritannien ser vi förberedelserna till vad som kan komma att bli de största fackliga mobiliseringarna den här hösten sedan åtminstone 1970-talet och möjligtvis ännu större.

Arbetarnas kampvilja är tydlig. Dessvärre är det också överväldigande tydligt att vi saknar ett kämpande ledarskap i fackföreningarna och arbetarpartierna. I Grekland är det socialdemokratin, PASOK, ett parti skapat av arbetarna i 1974 års revolutionära störtande av den hatade militärdiktaturen, som nu genomför de drakoniska åtstramningsåtgärderna. I Spanien har den "socialdemokratiska" regeringen Zapatero genomfört åtstramningar, och till och med nått överenskommelser med högerpartiet PP som de nu kommer få betala för med ett massivt valnederlag i de kommande valen. I Portugal var det Socialistpartiets regering som genomförde åtstramningsåtgärderna och gick med på bailout-villkoren och därefter tillintetgjordes i valen i juni. I Italien har det före detta kommunistpartiets ledare gått samman med borgerliga grupper och bildat det Demokratiska partiet. Detta parti är kritiskt mot Berlusconi för att inte vara seriösa nog, med vilket de menar att han inte är beslutsam nog i genomförandet av åtstramningarna. I Storbritannien gör Labours ledarskap klart att de inte har något riktigt alternativ. Den enda skillnaden de presenterar är att de kanske tillämpar åtstramningspolitiken mer långsamt. Så säger de medan de är i opposition, men det är klart att de när de väl är tillbaka i regeringen skulle fortsätta med samma politik som den nuvarande koalitionen mellan mellan de konservativa och liberalerna.

Alla dessa ledare är produkter av det förgångna, när kapitalismen gick uppåt. De kan inte se något annat system än det kapitalistiska systemet. Om kapitalismen inte medger verkliga förbättringar för arbetarna så accepterar dessa ledare helt enkelt detta. De tillämpar åtstramningsåtgärder i hopp om att den politiken ska fungera och att allting till sist ska lösa sig självt. Men det kommer inte lösa sig av sig självt. Detta är den mest allvarliga krisen sedan 1929 och kan komma att visa sig vara ännu värre.

Reformismens begränsningar

Under dessa förhållanden ser den reformistiska vänstern orsaken till krisen inte i de grundläggande motsägelserna i det kapitalistiska systemet utan i saker som "brist på statliga regleringar", otillräcklig "reglering av marknaden". I Storbritannien går några av dem till och med så långt att de hävdar att den nuvarande regeringen genomför åtstramningar på grund av ideologiska fördomar, vilket bekvämt nog ignorerar det faktum att det i Grekland och Spanien är socialdemokratin som genomför precis samma åtstramningar.

Andra i vänstern, till exempel KKE i Grekland, skriker efter ett utträde från euron och till och med från själva EU. Detta ignorerar det faktum att Grekland, inuti eller utanför euron, har stora skulder. Ett kapitalistiskt Grekland utanför EU skulle stå inför ett massivt ras. Två tredjedelar av Greklands export går till EU. Sanningen är att vare sig Grekland är med i EU eller inte skulle man stå inför mer eller mindre samma katastrofala ekonomiska situation. Den här krisen beror inte på EU:s existensen. Det är en kris för det kapitalistiska systemet. Island var inte med i EU och blev ändå det första landet att duka under.

Det betyder inte att vi argumenterar för EU. Tvärtom ser vi EU blott som en kapitalets union avsedd att understödja de mäktiga europeiska kapitalisternas intressen. EU tvingar fram arbetarklassfientlig politik överallt. Och den här konstruktionen kan inte reformeras till något slags "socialt Europa". Vi är motståndare mot den, men svaret är inte en massa små nationella kapitalismer, utan enheten hos de europeiska arbetarna i kampen för ett Europas förenade socialistiska stater.

Vad vi står inför är en global kris för kapitalismen. Detta återspeglas i sådana rörelser som #Occupy Wall Street-rörelsen som har spridits till många städer runt om i USA och världen.

Det som bäddas för nu är revolution. Den arabiska revolutionen var en del av den här processen. Europa följde väldigt snart efter och nu påverkas USA.

Marxisternas uppgift

Vad är marxisternas uppgift under sådana förhållanden? Under många år har vi i allt vårt material förvarnat om att en sådan kris skulle bryta ut förr eller senare. Vi stod fast vid vår uppfattning när många andra övergav kampen. Många som förut stod till vänster har blivit högersocialdemokratiska politiker. De såg ingen framtid för verkligt socialistiska idéer. Men anledningen till att marxisterna stod kvar är att vi var beväpnade med marxismens vetenskapliga metod, en metod som inte stannar vid de ytliga aspekterna av en given situation. Vi tittar djupare på alla underliggande motsägelser och undersöker var dessa så småningom leder.

Problemet är att massan av vanliga arbetande människor inte är beväpnade med en sådan metod och förståelse. Så länge som systemet verkar fungera, tillhandahåller jobb, bostäder, sjukvård, utbildning, hyfsade löner etc., kommer de flesta tolerera systemet. Nu äger emellertid ett avgörande skifte rum i medvetandet hos miljontals arbetare och unga.

När krisen bröt ut 2008 fick vi höra att det var tillfälligt. Bankerna fick sina bailouts, de offentliga skulderna steg och åtstramningsåtgärder började implementeras. Nu, tre år senare, ser vi istället för någon förbättring eller rörelse mot bättre villkor, att krisen blir värre. Efter att motvilligt ha gett efter för den första vågen av attacker, börjar arbetarna förstå att det här inte är någon kortsiktig, tillfällig kris som kan övervinnas med en liten nypa åtstramning. Angreppen på levnadsvillkoren är obönhörliga och utan slut.

Detta skapar en gapande avgrund mellan arbetarnas behov och politiken och tänkandet hos arbetarnas så kallade ledare. Det finns en enorm klyfta mellan den objektiva situationen, vilken bara kan lösas genom avskaffandet av den kapitalistiska fria marknaden, och programmen företrädda av ledarna för arbetarklassens politiska och fackliga organisationer. De europeiska fackföreningarnas ledare är inte mogna de uppgifterna som vi står inför. När de rör sig, gör de det vanligtvis under press underifrån, och till och med då mobiliserar de med det uttryckliga målet att släppa ut lite ånga. De erbjuder en symbolisk kamp för att sen få tillbaka arbetarna till jobbet. Detta är fallet till och med i Grekland efter förra veckans 48 timmar långa generalstrejk.

Det finns emellertid en annan sida av det här. I takt med att ledarskapets begränsningar avslöjas mer och mer, kommer ett tryck att byggas upp underifrån för att välja mer kampvilliga ledare. Denna process har redan börjat i några länder. I Italien har detta lett till FIOM, metallarbetarfacket inom CGIL-förbundet, som tagit på sig oppositionsrollen. Detta kommer att upprepas i alla länder.

Från kampen för att förändra fackföreningarna till riktiga kamporganisationer, kommer arbetarna så småningom börja förändra sina existerande massorganisationer. I Grekland ser vi trycket som uppbådas på alla vänsterpartier. KKE:s ledarskap (det grekiska kommunistpartiet, övers. anm.) är under press för att överge sin sekteristiska hållning gentemot resten av vänstern.  PASOK:s led har rört sig i fackföreningsrörelsen, och har därigenom pressat PASOK:s fackliga ledare från PASKE-anhängarna att bryta med PASOK och det talas till och med om att detta skikt kan röra sig mot bildandet av ett nytt parti. Det är fortfarande i ett tidigt stadium, men vi kan se hur det byggs upp ett tryck underifrån.

I den här situationen måste marxisterna veta hur man ska agera. Vi är fortfarande en liten kraft, men i några länder har vi etablerat oss som en seriös motståndsstyrka. Vi måste bygga våra styrkor tålmodigt, intervenera i massrörelserna och vinna de mest avancerade skikten. Detta arbete är förberedande arbete för de större uppgifter som ligger framför oss, den att intervenera i de massvänsterströmningar som oundvikligen kommer att växa fram i framtiden. Om vi bygger upp en tillräcklig bas kommer vi vid en viss punkt att anknyta först till de mest avancerade skikten av arbetare och unga, och sen till bredare lager.

Krisen vi har gått in i kan inte lösas genom att leka med systemet, genom att greja med den och den aspekten av ekonomin. Systemet måste avlägsnas och ersättas med en rationell planering av ekonomin under arbetarklassens kontroll. Det finns ingen annan väg. Miljoner människor drar redan slutsatsen, på ett mer eller mindre klart sätt, att det är själva systemet som är i kris. Detta reflekteras i opinionsundersökningar som visar att det finns ett överväldigande stöd för de proteströrelser (indignados, #occupy, etc.) som har utvecklats.

Marxisternas uppgift är att nå dessa avancerade element bland de unga och inom arbetarklassen som börjat kämpa och förklara att kamp för socialism är det enda alternativet. Att träna och utbilda marxistiska kadrer baserade i arbetarrörelsen är den nödvändiga förutsättningen för byggandet av ett marxistiskt ledarskap.

Därför uppmanar vi alla våra läsare att ansluta sig till oss och hjälpa oss bygga den marxistiska tendensen i alla länder. Vår tid har kommit.

Översättning: Stefan Kangas

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.