Kapitalism och kris

av Nelson Wan
Foto: Public domain

Vi publicerar här en artikel skriven av Nelson Wan, medlem av Queen Mary's Unversity Marxists. Den publicerades ursprungligen i The Marxist Student, vilket är Marxist Student Federations tidskrift. Artikeln ger oss en översikt över Marx förklaring över varför kapitalismen går in i kriser, diskuterar de inneboende motsättningarna inom det kapitalistiska systemet och lägger fram det enda alternativet: en socialistisk plan för produktionen.

År 2007-08 såg vi början av en världsomspännande ekonomisk kris som inte liknar någon kris vi har sett tidigare. Sedan slutet av andra världskriget har vi genomgått sju officiella lågkonjunkturer, som var och en följdes av en relativt snabb återhämtning. Denna gång ser dock situationen annorlunda ut. Varken återhämtning eller tillväxt går att finna. Över hela Europa (Storbritannien inkluderat) stagnerar lönerna och arbetslösheten ökar allt mer, samtidigt som levnadsomkostnaderna hastigt blir högre. Allt detta sker samtidigt som regeringar genomför åtstramningspolitik och skär ner på offentliga tjänster. Vi får höra att det inte finns några andra alternativ; vi sitter alla i samma båt, och måste därför dela på bördan.

För den rike är detta inga dåliga nyheter. I den andra änden av den sociala skalan ökar rikedomarna exponentiellt. En rapport gjord av Oxfam uppskattar att den rikaste procentens inkomster globalt har ökat med 60% över de senaste två decennierna. Motsättningen här är enorm. Hur kan detta vara fallet medan livet för majoriteten av befolkningen blir allt svårare? Denna fråga slår rakt mot det kapitalistiska systemets rötter, och hittills har det bara funnits en form av ekonomisk analys som fullt ut har kunnat förklara det, och det är marxismen.

Marx förklarade att ekonomiska kriser inte bara är resultatet av en mekanisk cykel av hög- och lågkonjunktur, som en pendel som svänger först åt ett håll, och sedan åt det andra, som många borgerliga ekonomer försöker få oss att tro. Snarare är det så att kriser uppstår på grund av kapitalismens inneboende motsättningar. För att använda Marx egna ord: "Den egentliga barriären för kapitalistisk produktion är kapitalet självt" (Kapitalet, band 3).

Arbetsvärdesläran

För att kunna förstå oss på orsakerna till kriser måste vi se till arbetsvärdesläran – en lära som Marx utvecklade och byggde vidare på från idéerna av de klassiska ekonomerna Adam Smith och David Ricardo.

Arbetsvärdesläran förklarar hur en råvaras värde bestäms av mängden av mänskligt arbete som har lagts ner på att producera den specifika varan; det "samhälleligt nödvändiga arbetet" som krävs. Arbete är det mest exakta uttrycket för värde, eftersom det är den gemensamma nämnaren för allting som produceras i samhället. Arbete ligger bakom allt.

Bytesvärde är en kristallisering av det arbete som behövs för samhällets nuvarande nivå av teknik, och med den genomsnittliga skickligheten hos en arbetare inom ett speciellt område. Priset som en vara har på marknaden är endast det monetära uttrycket för det värdet (då pengar i sig själva är en vara). Marknadskrafternas tillgång och efterfrågan står bara till svars för förändringar i priset av en vara, men förklarar inte på något sätt bytesvärdet i den punkt då tillgång och efterfrågan ligger i jämnvikt.

Överproduktion

Grunden i det kapitalistiska systemet är att producera för att skapa profit. Denna profit härleds från mervärdet, som består av det obetalda arbete en arbetare utför. Men hur är detta möjligt när alla arbetare ändå får löner? Svaret är i korthet att arbetare inte får betalt för det fulla värdet av det de producerar.

Arbetsdagen kan delas in i två delar: under en del av dagen producerar arbetaren värdet som motsvarar dennes lön; under resten av arbetsdagen, vilken utgörs av obetalt arbete, producerar arbetaren ett "överskottsvärde" – ett värde som kapitalisten får gratis. Detta överskott blir sedan antingen återinvesterat i produktionen, eller så används det av kapitalisten för dennes privata konsumtion.

Lönen som arbetaren får ger en illusion av en anständig lön för en anständig arbetsdag, men i själva verket representerar lönen bara den mängd pengar som behövs för att hålla arbetaren arbetsduglig; den mängd som behövs för att arbetaren ska kunna äta, köpa kläder, ha tak över huvudet och kunna utbilda sig etc., och därmed göra det fortsatta utnyttjandet av arbetskraft möjligt.

Faktumet att kapitalismen producerar för profit – att arbetare producerar ett högre värde än vad de får tillbaka i form av en lön – betyder att värdet av arbetares löner aldrig kan överstiga värdet av det som produceras i samhället. Detta resulterar i att arbetare aldrig kan köpa tillbaka det fulla värdet av det de kollektivt producerar. Därmed inte sagt att mindre "lyxvaror", såsom TV-apparater, bärbara datorer och bilar inte kan köpas av enskilda arbetarfamiljer. Men som klass har arbetare – dvs. vanliga hushåll – inte råd att köpa den totala summan av varor som produceras inom det kapitalistiska systemet.

Den som måste sälja sin arbetskraft för att få ihop en lön klassas som en arbetare, och är en del av arbetarklassen. Arbetarklassen utgör den stora majoriteten av befolkningen, och står därmed för en stor del av marknaden för varor. Bara genom att titta på dessa ensamma faktumen kan vi se hur det kapitalistiska systemet är benäget att överproducera – alltså att producera mer än vad marknaden kan absorbera.

Om vi multiplicerar detta med mängden av kapitalister som tävlar mot varandra över denna begränsade marknad får vi en mer exakt bild över omfattningen av problemet. Det ligger i varje kapitalists intresse att maximera sin vinst. Det rationella valet för den enskilde kapitalisten blir därför att minska ner på arbetskostnaderna – alltså att sänka löner och ta bort jobbtillfällen genom att ersätta mänskligt arbete med maskiner – för att kunna sinka sina konkurrenter. Samtidigt hoppas denna kapitalist att konkurrerande kapitalister ger sina arbetare så höga löner som möjligt, så att de har råd att köpa varorna de producerar. Men när varje kapitalist tar samma "rationella" beslut leder det ju till en situation som är extremt irrationell för kapitalismen som helhet: lönerna sänks; arbetslöshet skapas; marknaden krymper ännu mer. Kapitalisterna håller på att såga av grenen de sitter på.

I motsats till vad kapitalistiska ekonomer skulle hävda producerar inte kapitalismen utifrån vad som är bra för samhället, utan på basis av vad som är lönsamt. Kapitalisten kan inte ta hänsyn till marknadens begränsningar, som uppstår till följd av att man producerar för att göra profit. För att kunna överleva måste varje kapitalist göra profit, och måste därför pumpa in en evig ström av varor in i marknaden. Så småningom når marknaden en brytpunkt då den blir mättad med varor som inte kan säljas, och systemet hamnar i en kris – en överproduktionskris.

Utjämnande faktorer

Men frågan måste ställas: om överproduktion är oundvikligt, varför befinner sig inte kapitalismen alltid i ett tillstånd av kris? Det verkar till exempel gå relativt bra för Kina i jämförelse med Europa (dock saktar ekonomin ner där också). Trots de ekonomiska lagarna som har förklarats ovan, som förklarar hur överproduktion och kriser inte går att undvika under kapitalismen, finns det också utjämnande faktorer som man måste ta hänsyn till – metoder som kapitalismen använder för att undvika och skjuta upp kriser, men som endast tjänar till att bana väg för ännu större kriser i framtiden.

Under de senaste årtiondena har borgarklassens främsta lösning varit krediter. Krediter kan tillåta en ökad konsumtion, så att kapitalisterna artificiellt kan utöka marknaden på kort sikt – men detta sker på bekostnad av att en ännu större kris skapas och läggs på framtiden. Den nuvarande krisen är så djup just på grund av att kreditexpansionen som föregick den lade grunden för en ännu värre kris, eftersom skulder till slut måste betalas av. Tillgången av kredit sträcker bara ut marknader utanför sina naturliga gränser, och kan därför endast bidra till at skjuta upp en oundviklig kris.

Globaliseringen och världshandeln har också tillåtit kapitalismen att tillfälligt kunna fortsätta expandera. "Behovet av en ständigt ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisin över hela jordklotet. Överallt måste den nästla sig in, så sig ned och upprätta förbindelser" (Kommunistiska Manifestet). Men återigen, världsmarknaden har ändliga gränser; en expansion av den kan inte fortsätta i all evighet, och kapitalismen konfronteras med nationalstatens begränsningar.

Kapitalister försöker ständigt att öka sina vinster genom att öka det absoluta och relativa mervärdet som produceras av arbetarna – alltså kan de förlänga arbetsdagen eller att öka produktiviteten, vilket ger ett större mervärde för samma lönenivå. Utvecklingen och tillämpningen av teknik tillåter kapitalisterna att genom tekniska investeringar sälja sin varor till ett lägre pris, eftersom mindre mänskligt arbete krävs blir varorna billigare och lättare att tillverka, då lönekostnaderna blir mindre.

Den ökade användningen av teknik skapar dock en paradox. Då mindre och mindre arbete blir nödvändigt händer två saker: maskinerna, som ersätter lönearbete, kan inte konsumera, och således minskar den "effektiva efterfrågan" – alltså arbetarnas köpkraft – på marknaden; men, eftersom det endast är mänskligt arbete som skapar värde minskar också kapaciteten att skapa profit långsiktigt då man byter ut arbetare mot maskiner.

Kapitalismen har nått en återvändsgränd

När marxister säger att kapitalismen har nått en återvändsgränd menar vi inte att den inte kan återhämta sig. Kapitalismen kommer alltid att hitta sätt att ta sig upp ur de djupaste av kriser. Men att konstatera att ekonomin kommer att bli bättre igen säger oss absolut ingenting. De frågorna som borde ställas är: hur lång tid kommer återhämtningen att ta? Och till vilket pris? Kostnaden den här gången verkar vara för stor för samhället att bära.

Krig har historiskt sett varit ett väldigt effektivt sätt att bota "överkapaciteten" – dvs. överproduktionen – inom systemet, genom att snudd på tillintetgöra produktionskrafterna. Men numera är det högst osannolikt att vi inom en överskådlig framtid skulle få uppleva ett sådant krig. Då man med dagens högutvecklade vapen kan döda fler människor än vad man någonsin tidigare har kunnat, skulle man genom en global konflikt kunna riskera mänsklighetens förintelse – vilket inte är vad kapitalisterna vill göra. Och vilka skulle ett sådant krig vara emellan? Istället för ett krig mellan länder är perspektivet för ett krig mellan klasserna – ett klasskrig mellan den rikaste procenten och oss övriga 99%.

Keynesianistisk politik – idén om offentliga investeringar och stimulans för att hålla efterfrågan uppe – kan inte heller lösa krisen; staten har helt enkelt inte de pengarna. I själva verket säger finansmarknaderna åt regeringar att göra det rakt motsatta – att skära ner på de offentliga utgifterna. Korta skurar av statliga investeringar kan bara fungera som en kortsiktig lindring. I slutändan kan regeringen bara spendera genom att antingen beskatta kapitalisterna , och på så sätt minska deras vinster, eller genom att beskatta arbetarna och därmed minska efterfrågan, eller genom att ytterligare utöka det offentliga underskottet och statsskulderna – skulder som till slut måste betalas tillbaka och redan har nått sina gränser.

I den motsatta änden av den ekonomiska skalan har vi den monetaristiska politikens idéer om en "balanserad budget" och "flexibla arbetsmarknader" som inte heller kommer att hjälpa. Hårda begränsningar av statliga utgifter kommer bara att resultera i minskad konsumtion och en förvärrad kris, för att inte tala om massarbetslösheten och den sociala nedstämdheten som en sådan monetarism skulle skapa. Man behöver bara se på de första åren under Thatchers styre, och hennes monetaristiska experiment. Mellan år 1979 och 1981 ökade faktiskt inflationen, vilket också arbetslösheten gjorde, alltmedan den ekonomiska lågkonjunkturen fortsatte. Tillväxt skedde endast efter att man hade lättat på den monetaristiska politiken. Idag ligger räntorna redan på absoluta bottennivåer, så centralbankerna kan inte längre sänka dem för att uppmuntra upplåning – såvida inte bankerna vill betala människorna för att ta ut lån!

Ett populärt alternativt bland dagens reformister verkar vara att "beskatta de rika". Men som den franske presidenten François Hollande har erfarit, är det omöjligt att i snabb takt beskatta de rika, eftersom cheferna då helt enkelt kommer att stänga sina fabriker och flytta någon annanstans. Det är detta som kallas för kapitalflykt, och det sista som krisdrabbade länder vill ha är mindre investeringar.

USA, Storbritannien och EU använder sig för närvarande av en taktik som kallas för "kvantitativa lättnader", det vill säga att de trycker nya pengar. Men detta är en process med avtagande avkastningar. Likt en heroinmissbrukare måste de använda allt större doser av narkotika för att få samma sorts rus; att pumpa in pengar i ekonomin utan att utöka mängden av värde som produceras leder så småningom bara till enorm inflation, som i slutändan inte löser någonting.

Det socialistiska alternativet

Åtstramningspolitik verkar vara lösningen under kapitalismen, så vad vi ser är nedskärning efter nedskärning i hela världen. Vi får höra att vanliga människor måste betala för krisen. Även de seriösa kommentatorerna inom borgarklassen förutspår åtminstone 10 år av nedskärningar, kanske till och med 20 år. Men det finns gränser för hur mycket samhället kan ta.

Det finns ett alternativ som det sällan pratas om dock. Om produktionen i samhället placerades under arbetarnas kontroll och planerades rationellt, skulle samhällets rikedomar kunna delas upp efter sociala behov och önskemål istället för att bli profit. Majoriteten av de sociala och ekonomiska problemen som världen står inför skulle enkelt kunna lösas.

Under kapitalismen, med sin nuvarande kris av överproduktion, kan vi se motsättningen av "fattigdom mitt ibland välstånd". Tillräckligt med mat produceras för att kunna mätta hela världsbefolkningen, men fortfarande svälter miljoner människor till döds varje år. Folk bor på gatorna, trots att hus står tomma. Det finns miljontals arbetslösa, och miljontals fler som jobbar 50-60 timmar per vecka.

Under en socialistisk, rationell och demokratisk produktionsplan skulle vi kunna erbjuda arbete för alla, med märkbart förkortade arbetsdagar, en lön som det går att leva på, husrum och utbildning för alla, fri sjukvård och en anständig pension. För att åstadkomma detta skulle man behöva ta över nyckelfaktorerna inom ekonomin – bankerna, infrastrukturen och de stora multinationella företagen – och driva dem till förmån för den stora majoriteten av samhället, hellre än i kapitalisternas intressen – till förmån för en liten minoritet.

Det kapitalistiska systemet sår fröet för sin egen undergång, och skapar en grund som är mogen för revolution. Med ett revolutionärt massparti som har ett marxistiskt program och står som ett socialistiskt politiskt alternativ, skulle kapitalismen och klassamhället kunna avskaffas. Mänskligheten skulle då gå in i en ny historisk epok, och för första gången fullt ut inse sin potential. Socialismen kommer inte att vara slutet på historien, utan början av den.

Översättning av Elvira Vahlström

Original: Capitalism and crisis

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.