Israeler och Palestinier – arbetare förena er!

av Ylva Vinberg
Massdemonstration i Tel Aviv den 7 augusti i år.

Israels ockupation av Palestina har länge varit en nyckelfråga för vänstern. Stödet till ockuperade Palestina har varit det främsta föremålet för internationell solidaritet. Frågan är: hur kan det Palestinska folket befrias från ockupationen? När nu FN ska diskutera kravet på en självständig Palestinsk stat, måste vi fråga oss själva: är tvåstatslösningen verkligen en lösning?

1947 röstade FN igenom en delning av Palestina i en judisk och en arabisk stat. 1948 deklarerade Israel sig som en självständig stat, vilket utlöste krig med de kringliggande arabiska länderna. Skapandet av Israel var inte ett resultat av motsättningar mellan judar och araber i Palestina, tvärtom.

Visst hade invandringen av judar till Palestina skapat konflikter mellan araber och judar under 1900-talets första hälft, då den judiska arbetarrörelsen dominerades av sionister som medvetet försökte köra bort arabiska arbetare och ersätta dem med judar. PAWS (Palestinian Arab Workers' Society), en arabnationalistisk organisation som satte upp fackföreningar för arabiska arbetare, försökte också göra mycket för att upprätthålla missämja mellan judiska och arabiska arbetare.

Trots detta förekom många strejker och arbetsplatskonflikter där judiska och arabiska arbetare samarbetade. Trycket att organisera både judiska och arabiska arbetare var så stort att Histadrut (judiska fackföreningsrörelsen) flera gånger satte upp separata fackföreningar för arabiska arbetare (som dock aldrig fick ett jättestort genomslag) och tvingades samarbeta med PAWS. Det palestinska kommunistpartiet fick ett tag ett stort genomslag då det var det enda partiet som otvetydigt stödde all kamp från arbetarnas sida. Till skillnad från Histadrut som mest var intresserade av att bygga upp ett judiskt samhälle och PAWS ledning som främst ville främja arabisk nationalism.

Både Histadrut och PAWS motsatte sig ofta strejker, särskilt om de involverade både judiska och arabiska arbetare. Det palestinska kommunistpartiet organiserade både judar och araber, var anti-sionistiskt och tydligt internationalistiskt. Detta attraherade många arbetare som såg fördelen av enhet på arbetsplatserna. Tyvärr så urartade partiet, liksom de flesta andra kommunistpartierna på grund av stalinismen och stödde till sist delningen 1948.

Precis som när Indien delades och Pakistans bildades kom delningen av Palestina vid en tidpunkt då klasskampen rasade och då antiimperialismen var stark. I april 1946 kulminerade år av hård klasskamp i en generalstrejk, som involverade både judiska och arabiska arbetare. Enheten mellan folkgrupperna hade aldrig varit starkare. Den revolutionära våg som svepte över världen efter andra världskriget grep även Palestina. Men som i andra länder kunde imperialismen avvärja striden tack vare arbetarrörelsens ledning. Delningen var ett resultat av klasskampen i Palestina. Delningen resulterade i ett blodbad. Direkt efter FN:s uttalande för delning, attackerades arabiska arbetare av en högersionistisk terroristgrupp, vilket ledde till en våg av våldsdåd mellan grupperna och till fördrivningen av ca 700 000 palestinier (Nakba, på arabiska "katastrofen") och skapandet av Israel.

Det hade kunnat bli mycket värre om det inte varit för erfarna fackföreningskämpar som spelade en heroisk roll då de med risk för sina egna liv gjorde allt för att motverka strider mellan arbetarna. Men sionisterna och arabnationalisterna i samarbete med imperialisterna segrade. Staten Israel utropades och under åratal verkade samarbete mellan arabiska och judiska arbetare vara omöjligt.

Under efterkrigstidens guldålder kunde Israeliska arbetare få en allt högre levnadsstandard till följd av den växande ekonomin och en arbetskraftsreserv av arabiska arbetare i Israel med begränsade rättigheter, sämre levnadsstandard och lägre löner.

Idag

Men detta tog slut med krisen på 70-talet. Sedan dess har vanliga Israeler fått se de reformer man vunnit förr rullas tillbaka. Detta kunde befolkningen ta under de år som ekonomin fortfarande gick uppåt och med det lönerna. Då kunde regimen hålla nere det folkliga missnöjet genom sionistisk propaganda om "hotet från araberna". Krigen och krigshoten har används systematiskt av den israeliska borgerligheten för att hålla tillbaka arbetarklassens kamp. Det är därför borgerligheten har saboterat varje försök till fredsförhandling, trots att militärutgifterna och bosättningarna är väldigt kostsamma.

Men nu har Israelerna fått nog. Missnöjet som byggts upp under decennier har sedan sommaren brustit fram i en rörelse mot privatiseringar, en usel levnadsstandard och för social rättvisa. På demonstrationerna har det skrikits "vårt svar till privatiseringar är revolution", "vi vägrar låta oss utnyttjas, all makt till arbetarna", "Mubarak, Assad, Bibi Netanyahu". Den tredje september var en halv miljon ute och demonstrerade: 300 000 i Tel Aviv, 50 000 i Jerusalem, 40 000 i Haifa, där ett hav av röda flaggor syntes. Enligt mätningar som gjorts stödjer 90 procent av befolkningen rörelsen.

Flera miljoner i Israel (av en befolkning på ca 8 miljoner) kan idag inte betala sina räkningar eller hyra. En tredjedel av barnen lever under fattigdomsgränsen, hälften av dem är araber, välfärden har genomgått år av privatiseringar och nedskärningar och bostadssituationen är katastrofal. Det medan en stor del av statens pengar går till militären och bosättningarna.

Därför är det inte konstigt att det finns tecken på att Israels befolkning börjar vända sig emot ockupationen av Palestina. Det finns en direkt länk mellan den försämrade levnadsstandarden för Israeler och hårdare angrepp mot Palestina. Under en av demonstrationerna höll en sionist upp ett plakat där det stod "lösningen (på bostadssituationen) är i Judea och Samaria (bosättningar)". Han buades ut av alla runtomkring honom.

I Tel Aviv den tredje september syntes banderoller där det stod "Social rättvisa = lämna bosättningarna". 2008 kom kommunistpartiets kandidat Dov Hanin tvåa i kommunalvalet i Tel Aviv, en kandidat som kräver samma rättigheter för Israels arabiska befolkning som för dess judiska och stödjer Palestiniers rätt att återvända.

En demonstrant, Shahin Nasser berättade för Haaretz, "Idag ändrar vi spelreglerna. Ingen mer samexistens baserat på hummus och bondbönor. Vad som händer här är sann samexistens, när araber och judar marscherar tillsammans skuldra mot skuldra och kräver social rättvisa och fred. Vi har fått nog."

Den arabiska revolutionen har också spritt sig till Palestina. Demonstrationerna till minne av Nakba blev en massprotest där Palestinier lyckades bryta sig igenom gränsen till Syrien och Israel-ockuperade Golanhöjderna. Israels armé fick hjälp av den syriska, libanesiska och även Hamas som försökte stoppa protesterna.

Den 23 september lade Abbas formellt fram ansökan om formellt medlemskap i FN. Detta hälsades med massdemonstrationer för att fira och för att protestera mot USA, som snabbt gjorde det klart att de tänkte lägga in sitt veto mot ansökan.

FN och imperialisterna

Det är ingen slump att FN ska behandla denna fråga nu. Det är ett resultat av den arabiska revolutionen som nått Israel och Palestina. Om FN lyckas åstadkomma något överhuvudtaget återstår att se. Den israeliska borgerligheten är politiskt beroende av ockupationen av Palestina. "Försvaret" av Israel mot Hamas och islamister har varit det främsta sättet att hålla nere missnöjet inom Israel. USA är beroende av en stark bundsförvant i mellanöstern, vilket gör att de kommer att försvara Israels ockupation så långt som det är möjligt.

Stora konflikter som den mellan Israel och Palestina löses inte genom en kompromiss uppifrån mellan imperialister och borgerliga företrädare i Palestina och Israel. Särskilt inte när en imperialistmakt (Israel) baserar sin makt just på den konflikten. FN, ett organ som domineras av (och skapades av) imperialistmakterna, kan inte lösa denna fråga. Deras otaliga resolutioner med kritik av Israel har inte flyttat fram Palestiniernas positioner det minsta.

Även borgarklassen i Palestina, hur liten och svag den än är, baserar sin makt på just ockupationen av Palestina. De kan rikta allt missnöje mot Israel och skjuta några raketer då och då som bara drabbar vanliga människor och inte det minsta hotar ockupationsmakten. Hamas, Fatah, PLO har alla mer eller mindre försökt kompromissa med Israel och imperialisterna. Deras anti-sionism och anti-imperialism är halvhjärtad.

Likaså de kringliggande arabiska staterna, som fördömer Israel men gör samtidigt inget för att verkligen hota Israels makt. Detta samtidigt som de kväser all opposition inom sina egna länder och behandlar Palestinska flyktingar som en andra klassens medborgare. Deras beteende under demonstrationerna till minnet av Nakba i år visar var de står. Varken Hamas eller Fatah har något verkligt intresse av att häva ockupationen.

De skulle aldrig kunna erbjuda Palestinier någon bättre levnadsstandard och de vet att Israels ockupation är den främsta anledningen till att missnöjet inte riktas mot dem utan mot Israel. De kommer att vända sig emot kamp från det Palestinska folket. Förmodligen kommer de att ta hjälp från Israel, vilket redan hänt. Israel godkände en försändelse med Israelproducerad kravallutrustning till den palestinska myndigheten i samband med FN-mötet. Detta visar att både borgarklassen i Israel och Palestina är nervösa för att en explosiv situation är att vänta.

En del av borgarklassen är nervösa för vad som kan hända om förhandlingarna om Palestina inte går framåt. The Economist skriver under rubriken "Ett säkrare Israel i den arabiska våren": "Om sanningen skall sägas, så kommer Israel att vara säkrare när en riktig palestinsk stat har konsoliderats. Det är en sak som få israeler och deras amerikanska supportrar uppskattar." (vår översättning)

Sveriges Radio skrev så här på sin hemsida apropå Netanyahus uttalande om eventuella straffåtgärder mot Palestina för deras ansökan om att bli erkända som stat: "Men premiärminister Netanyahu är utsatt för starkt korstryck; krav på bestraffning av palestinierna från hans egen höger står mot internationellt tryck på honom att inte straffa dem. Och de israeliska säkerhetstjänsterna och militären sägs också avråda från straffåtgärder för sådana skulle kunna underminera den palestinska ledningen, och det vore inte till gagn för Israel självt heller." (vår kursivering)

Även om Palestina formellt erkänns som en självständig stat så lär det inte ändra särskilt mycket i praktiken. De kommer fortfarande domineras av Israelisk imperialism, helt enkelt eftersom Israel är en starkare stat med en starkare borgarklass. Den förnedrande behandling som Palestinier måste stå ut med dagligen kommer inte att försvinna med ett formellt erkännande av Palestina. Sydafrika visar vad som händer när man överlåter till ledare att lösa problemet inom kapitalismen. Det enda som skiljer dagens Sydafrika från apartheidtidens Sydafrika är att det nu finns en liten del av borgarklassen som är svart. Majoriteten svarta lever under lika dåliga förhållanden som innan och rasismen flödar än idag.

Bojkottaktiken och frågan om reformer

Frågan är om inte att vänsterns bojkottaktik har motverkat sitt syfte, genom att den spelar de sionistiska ledarna i händerna. De kan säga att hela världen är emot folket i Israel, framförallt vänstern och den internationella arbetarrörelsen. På det sättet stärker den sionismen. En selektiv bojkott, där sådant som vapen vägras hanteras av fackföreningar, skulle ha en annan effekt. Dels för att fackföreningars bojkott faktiskt har en verkan till skillnad från individuell bojkott. Men också för att en sådan selektiv bojkott skulle ge en signal att det inte är den internationella arbetarrörelsen som är emot allt som har med Israel att göra, inklusive hela deras befolkning. Utan att det är mot deras ockupation av Palestina som man vänder sig emot. Apartheiden i Sydafrika föll inte på grund av bojkott utifrån utan på grund av klasskampen inifrån, från landets arbetarklass. Detta är också svaret på Palestinas frigörelse.

Vissa kanske hävdar att även om tvåstatslösningen inte är en lösning så är det i varje fall ett steg framåt. Självklart är vi som marxister för reformer, även de allra minsta, om de verkligen stärker arbetarklassens ställning. Men en två-statslösning är inte ett steg framåt. Det är inget steg alls. Det är en icke-lösning, en låtsaslösning.

Genom att vänstern godkänner en sådan icke-lösning så inger man också illusioner om att imperialistmakterna och deras organ, FN, kan lösa något. Att ställa krav på att FN ska lösa internationella konflikter är att kräva att imperialistmakterna ska lösa något som de själva ger upphov till, det är att kräva att imperialistmakterna ska sluta vara imperialister. Som revolutionärer måste vi förklara att det inte är borgarklassen utan arbetarklassen som måste kämpa för att lösa sådant som Israels ockupation av Palestina.

Ett erkännande av Palestina skulle kunna användas för att avleda den kamp som förs i Israel och Palestina. Genom att FN lägger sig i, kan de försöka att avleda revolutionen till förmån för "demokrati". Det är dags att vänstern vänder sig bort från FN och vänder sig till arbetarklassen i Israel och Palestina. Den enda lösningen är en återgång till de gamla traditionerna av gemensam kamp mellan folkgrupperna. Palestinska trotskister sa så här 1948:

För inte så länge sedan var de arabiska och judiska arbetarna enade i kamp mot en utländsk förtryckare. Denna gemensamma kamp har kommit till ett slut. Idag hetsas arbetare att döda varandra. Hetsarna har lyckats. Britterna vill omintetgöra delningen med hjälp av arabisk "terrorism" förklarar sionisterna. Att hetsa folkgrupper mot varandra är ju just det verktyg som används vid delningen av en stat! FN:s funktion var att sockra den bittra maträtt som tillagats i det imperialistiska köket, klä den, i Bevins ord, med svammel om "fördömanden från världens alla ledare". Och diplomaterna från de mindre länderna dansade till tonerna av dollarflöjten.

Ledarna för Arabförbundet reagerade på beslutet om delningen med tal fulla av hot och entusiasm. I själva verket är en sionistisk stat en gåva från Allah för dem. Samla arbetarna och Fellah (fattig bonde) för ett "heligt krig för att rädda Palestina" som är tänkt att kväva deras rop efter bröd, mark och frihet. [...]

Men det kommunistiska partiet i Palestina (PCP) kunde ha förväntats att spela en annan roll än de gjorde. Har de inte upprepade gånger varnat för det ödesdigra resultat som måste komma med upprättandet av en judisk stat? "Delningen måste vara förödande för judiska och arabiska arbetare ... delningen är ett imperialistiskt verktyg som syftar till att ge det brittiska styret ett nytt liv ..." (Bevismaterial som PCP gett inför den anglo-amerikanska undersökningskommissionen den 25 mars 1946). Partiets ordförande hade den hållningen så sent som i juli 1947 då han sa för UNO kommissionen; "Vi vägrar att stödja delningen rakt av, eftersom detta är till skada för de två folken" Men detta genomfördes sedan med stöd från den sovjetiska representanten, Kol HaAm.

Krig är politikens fortsättning med andra medel. Kriget som leds av de arabiska feodalherrarna är bara en fortsättning på deras reaktionära krig mot arbetarna och Fellahn som strävar efter att skaka av sig deras förtryck och exploatering. För de feodala effendis (herrarna) betyder "Frälsningen av Palestina" att skydda sina intäkter på bekostnad av fellahin, att bibehålla deras enväldiga styre i stad och land, krossa de proletära organisationerna och internationell klass solidaritet.

Kriget som förs av sionisterna är en fortsättning på deras expansionistiska politik som grundar sig på diskriminering mellan de två folken: de försvarar kibbush avoda (utestänga arabisk arbetskraft), kibbush Adama (utestänga Fellahn), bojkott av arabiska varor och "hebreiskt styre". Den militära konflikten är en direkt följd av de sionistiska erövringarna.

Som en reaktion på massakrerna och fördrivningarna av palestinierna, skrev Yacob Halprin, en medlem av PCP som blev trotskist, ett uttalande i namn av den judiska arbetarkommittén. I detta uttalande jämförde han de brott som sionisterna begick mot palestinierna med de brott nazisterna begått mot judarna. Han avslutade med krav som speglade det revolutionära programmet:

Länge leve den internationella arbetarklassens solidaritet.

Länge leve arbetarna och de fattiga böndernas kamp i arabstaterna.

Länge leve den socialistiska federationen av alla arabstaterna fri från imperialistisk dominans.

Länge leve judisk Autonomi i ett socialistiskt Palestina.

Länge leve den socialistiska världsrevolutionen. (29 November 1948. Publicerad i den Fjärde Internationalen, min översättning)

De gamla traditionerna blossar upp på nytt och vad som förlorats förr skall vinnas i framtiden: Palestiniernas långa lidande skall komma till ett slut, enheten folken emellan skall återupprättas. Som det skrikits på demonstrationer i Israel:

"Vi vägrar låta oss utnyttjas, all makt till arbetarna".

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.