Iran: Folket i öppen konfrontation med staten – nu behövs en generalstrejk

av Jorge Martin
Demonstration i Tehran, lördag den 20 juni.

På lördagen och söndagen 20-21/6 tog massrörelsen i Iran ännu ett steg framåt. Efter en veckas olagliga massdemonstrationer hade den Högste Ledaren Ayatollah Ali Khamenei gjort klart att inga fler protester skulle tolereras och att statens hela repressiva makt skulle användas om nödvändigt. Inte ens detta kunde stoppa rörelsen. Bägge dagarna gick tusentals ut på gatorna och när de hindrades från att demonstrera av polisen och andra repressiva styrkor kämpade de emot och i vissa fall tvingades polisen retirera. Efter den här helgen kommer inget att bli detsamma igen.

På lördagen samlades folk, trots stort polispådrag, på Enghelab och Azaditorget och gatorna däremellan för att delta i den stora planerade demonstrationen. Folk förstes hit och dit av polis och Basijmilis. Tillslut lyckades de samlas i en tillräckligt stor folkmassa för att börja demonstrationen. Här följer en ögonvittnesskildring:

”Senare, på Towhidtorget, förändrades allting drastiskt. Gatorna mot Azadi är blockerade men den här gången ändrar inte folk riktning. De börjar slåss mot polisen för att komma fram istället. Stenar flyger genom luften. Tårgas. Eld. Folk fyller hela gatan. Slagfältet är enormt. Vi kan inte se var det slutar men det fortsätter in på närmaste gata. (…) Folk skriker, Ner med diktatorn!”. Kravallpolisen kastar också stenar. Folk flyr inte längre. Jag tar upp en sten och kastar den. Jag är förundrad. Trodde aldrig att jag skulle göra något sådant. Jag behöver träna, det var ett dåligt kast. Jag tar en till, stor som ett granatäpple, och har den nära kroppen, gömmer den bakom ryggen. Jag känner mig som en blandning av universitetslärare och buse.”

För första gången i denna konflikt konfronterar folket öppet regimens styrkor och slåss tillbaka när de attackeras. Det finns videor som visar några av dessa sammandrabbningar. (se IMT:s hemsida)

Protesterna stöds även av vanligt folk. Ännu ett ögonvittne berättar att ”folk sprang in i hus och fick skydd av husägare som öppnat sina dörrar.” Detta är betydelsefullt eftersom det visar att till och med människor som inte vågar delta i en demonstration som förklarats olaglig, ändå sympatiserar med rörelsen och ger den sitt stöd.

Universitetsläraren som vi tidigare citerade pekar på en intressant sak:

”Det är ett riktigt slagfält och denna gång är det enormt. Rökpelare stiger mot skyn. Man kan knappt se asfalten för alla stenar och tegelstenar. Här har folket övertaget. Tre filer varav den mittersta är inhängnad med stängsel på grund av ett tunnelbanebygge. Arbetarna har klättrat upp på stängslet och gör segertecknet. De börjar kasta stenar och plankor från ut på gatan till ammunition. Jag tänker ' Titta på de fattiga som Ahmadinejhad alltid pratar om.'”

Detta är mycket viktigt då det visar att rörelsen är en genuin rörelse av folket: arbetare, studenter, kvinnor etc och inte den medel-överklassrörelse som ultravänsterister och cyniker utmålat den som. Vid slutet av dagen, efter fem timmars hårda konfrontationer, där kravallpolisen, Basijmilisen, Sepahspecialstyrkorna samt civilklädda poliser och polisinfiltratörer använt batonger, tårgas, vattenkanoner och skarp ammunition, lade sig någon sorts lugn över Teheran. Enligt officiella källor hade 10 till 19 personer dött och hundratals arresterats. En ung kvinna vid namn Neda skjöts ihjäl på Kargargatan och det hela fångades på video. Filmen med hennes död har spritts över världen och blivit källa till ytterligare ilska och ett stridsrop för rörelsen.

”Död åt Khamenei”

På lördagkvällen blev de rop mot regimen som tidigare nätter hörts från taken högre och mer radikala. Yasaman Baji, journalist från IPS rapporterar:

”Ropen verkade inte bara högre och och mer långvariga på lördagnatten, utan även rop som 'Död åt diktatorn' var mer framträdande än tidigare. På vissa gator förändrades ropen till 'Död åt Khamanei.'”

Efter fredagens tal av Ayatollah Khamanei är det tydligt att rörelsen allt mer ser sig som kämpande inte bara mot valfusket, utan även mot självaste den Islamiska Republikens Högste Ledare. Baji kommenterar detta:

”Efter Khamaneis tal på fredagen och folkets reaktion på lördagen, verkar den Gröna rörelsen (de som protesterar bär gröna arm- eller pannband då detta var presidentkandidats Mousavis färg i valrörelsen. Grön är även Islams färg, översättarens anm.) ha gått in i en ny fas där allt fler ser den högsta auktoriteten i landet (dvs Khamenei, övers anm) som huvudhindret i den historiska kampen för lag och rättvisa i Iran.”

Den kvinnliga universitetsläraren som vi tidigare citerat rapporterar även från en konversation med en annan kvinna på väg hem från sammandrabbningarna: ”Det handlar inte längre om Mousavi eller valresultatet. Vi har lidit i 30 år. Vi har inte haft ett liv.” Hon berättar även hur en taxichaufför talar om för dem att han inte röstade i valet men att han nu är ute på gatorna för att kämpa mot Basijmilisen.

Som vi förklarat i tidigare artiklar så kommer rörelsen, när den väl kommit igång, oundvikligen att allt mer börja ifrågasätta hela den Islamiska Republikens grund, inte bara frågan om valfusk. Mousavi har blivit den slumpmässiga figur som rörelsen kanaliserats igenom men han har inte kontroll över den och hans egen popularitet kan snabbt gå upp i rök om han försöker kompromissa.

Det var inte bara i Teheran som sammandrabbningar och demonstrationer skedde i helgen. Protester skedde i regioner och städer över hela landet som till exempel Tabriz, Sjiraz, Isfahan, Sanandaj, Rasht, Arak, sari och Ahvaz.

På söndagen var åter tusentals personer ute på gatorna. Det var tydligt att antalet hade minskat efter lördagens våldsamma statsrepression. Trots detta, och ett hårda reaktioner från statsmakterna även på söndagen, lyckades folk på vissa ställen samlas och demonstrera ( se video på marxist.com).

Det är viktigt att förstå att rörelsen är spontan, utan ledarskap, och pågår i en diktatur med ett hårt förtryck. Media och kommunikationsvägar censureras och det är mycket svårt att sprida information. Trots allt detta fortsätter rörelsen.

En revolutionär rörelse kan dock inte fortgå under någon längre tid utan organisation och en ledning. Folket har rean byggt upp vissa grundläggande informella strukturer som har möjliggjort att hundratusentals kunnat samlas genom mun till mun metoden, email, internet, lokala nätverk och så vidare. Strukturerna måste sättas på en demokratisk grund med demokratiska val av talespersoner vid massmöten i varje fabrik, arbetsplats, bostadskvarter, universitet, gymnasium och studentbostäder. Dessa bör sedan länkas samman på lokal, regional och nationell nivå. Detta är enda vägen att ge rörelsen en demokratisk ledning som kan hållas ansvarig. En del av detta måste göras extremt försiktigt och i detta stadium måste kommittéerna vara hemliga, men ju tidigare tidigare ett nationellt ledarskap för rörelsen etableras, en ledning som är ansvarigt inför gräsrötterna, desto bättre.

Motsättningar i regimen

Det är tydligt att det finns stora motsättningar i toppen av regimen och att dessa växer. Fyra av Rafsanjanis släktingar arresterades på lördagen för att sedan släppas, precis som flera mellanfunktionärer i Mousavis valkampanj. Enligt den Dubai-baserade Al-Arabiya News var orsaken till gripandet av Rafsanjanis släktingar att dessa försökta få präster i den heliga staden Oom att uttala sig mot Ahadinejad och Högsta Ledaren Khamanei. Enligt Al-Arabiya försöker delar av etablissemanget, ledda av Ayatollah Rafsanjani, samla stöd i regimen för att ersätta Högste Ledaren Khamenei med ett kollektivt ledarskap.

Det är tydligt att regimfraktionen runt Rafsanjani, Khatami och Mousavi själv, oroas av massrörelsens spridning och dess ökande radikalitet. De försöker hitta lösningar ovanifrån, eftersom de förstår att hela den Islamiska Republiken hotas av en massrörelse nerifrån. I ett uttalande på lördagen varnar han regimen för öka folkets misstro mot den Islamiska Republiken genom att slå ned protesterna . Han varnar för att om det inte blir någon reform så kommer hela regimens bas att undermineras, vilket är det han fruktar mest. För att understryka det hela säger han:

”Vi är inte mot vår heliga regim och dess lagliga strukturer; dessa strukturer skyddar vårt oberoende, vår frihet och vår Islamiska Republik. Vi är emot avvikelserna och bedrägeriet, vill vill reformera dem; en reformering som åter för oss till den Islamiska Revolutionens rena principer.”

Problemet (för regimen) är att massorna lär sig extremt fort, genom erfarenheterna av den senaste veckans massrörelse. Först lärde de känna sin egen styrka genom massdemonstrationerna. Nu har de tvingats att sätta sig upp mot den Högste Ledaren och att drabba samman med kravallpolisen. För många handlar det inte längre om reformer utan om revolution.

Regimfraktionen runt Khamanei-Ahmadinejad är fast beslutna att slå ned protesterna. I ett uttalande på Revolutionsgardets hemsida idag står det:

"Var beredda på en lösning och på ett revolutionär konfrontation från gardet, Basisji (den regeringstrogna polisen) och andra säkerhetsstyrkor. Gardet kommer hårt och fast att konfrontera upprorsmakare och de som bryter mot lagen.”

Ingen av regimfraktionerna kommer slutgiltigt att kunna lösa situationen. Deras inbördes stridigheter ger dock massorna tid att bli modigare och mer radikala.

En ”färgrevolution”?

Några har idén att detta bara är ytterligare en ”färgrevolution”, det vill säga att rörelsen är manipulerad av Västs imperialistmakter som den Orange ”revolutionen” i Ukraina, Rosornas ”revolution” i Georgien etc. Det är helt klart att varken USA eller Storbritannien har någon som helst rätt att lägga sig i Irans inre angelägenheter och att deras meritförteckning i att stödja reaktionära militärdiktaturer världen runt inte ger dem någon moralisk plattform att kritisera den Iranska regimen från. Iran har en lång och blodig historia av imperialisternas interventioner, i synnerhet störtandet av Mossadeq 1953.

Vad vi ser nu Iran är dock en genuin revolutionär massrörelse, som sattes igång av valkampanjen och valfusket, men som reflekterar ett mycket djupare missnöje hos de iranska massorna. Det hårda förtrycket av kvinnor och ungdomar, de förvärrade villkoren för arbetarna, som brutalt förvägras sina mest grundläggande fackliga rättigheter, den generellt ökande fattigdomen i befolkningen trots en tid av höga oljepriser, prästernas hyckleri osv. Det är alla dessa faktorer har givit upphov till denna extraordinära massrörelse, inte en handfull utländska agenter som regimen hävdar.

Att vi är orubbliga motståndare mot alla imperialistiska interventioner eller hot mot Iran betyder inte att vi på något sätt försvarar Ahmadinejad eller den Islamiska regimen. Under hans presidentskap har regimens brutalitet mot arbetare, kvinnor, ungdomar och folk i allmänhet obrutet fortsatt under en mask av anti-imperialistisk retorik. Folkets mest grundläggande demokratiska och ekonomiska rättigheter har förvägrats dem. På samma gång har vi inget som helst förtroende för Mousavi, en person som även han kommer från regimens kärna och under sin tid som premiärminister var ansvarig för mördandet av 30 000 vänsteraktivister och fackliga kämpar. Han har bara upptäckt ”reform” nu eftersom han fruktar att hela regimen kan störtas. Han kanske är för sent ute.

Irans Islamiska Republik har inte ett uns av progressivt innehåll. Regimen konsoliderades 1979-1982 genom att krossa den arbetarrevolution som hade störtat Shahen. Kommunistpartiets och andra vänsterorganisationernas katastrofala politik krattade vägen för den förlusten ( Se ”The Iranian Revolution” av Ted Grant , 1979 http://www.marxist.com/iranian-revolution-grant090279.htm ). Arbetarråden (shoras) krossades och tiotusentals vänster-, fackliga- och ungdomsaktivister mördades när Mullorna konsoliderade sin regim. För att kunna göra detta använde mullorna sig av verbal anti-imperialism som ett sätt att få stöd i befolkningen, men detta får inte lura någon i fråga om denna reaktionära diktaturs verkliga karaktär. Vi står helt och fullt på arbetarnas, ungdomens, kvinnornas och det fattigas sida i Iran. Vi är motståndare till alla regimens fraktioner och till imperialismen.

Vilken väg framåt?

Efter att inte ha gett någon vägledning till rörelsen under helgens huruvida han tyckte man skulle demonstrera eller ej, gjorde Mousavi nyligen ett uttalande med en del starka ord. Han sade till och med att om han skulle arresteras uppmanade han folket att gå ut i nationell strejk. Hur radikala hans ord än kan låta så följer han bara rörelsen, han leder den inte. Att han nämner generalstrejk är bara en spegling av de många diskussioner som hålls i massrörelsen. Till exempel finns det en obekräftad uppmaning till generalstrejk på tisdag från en studentorganisation (se originalartikel).

Vi har tidigare argumenterat för att det bara är arbetarklassens organiserade inträde i proteströrelsen som kan garantera segern. Hitintills känner vi till att arbetarna vid Khodros bilfabrik samt Vaheds busschaufförer har kommit ut öppet till stöd för rörelsen och fler exempel kan finnas. Detta är ett mycket viktigt steg framåt, men ännu har det inte omsatts i avgörande handling. En ”slump” (en händelse av extremt brutal repression, ett provokativt uttalande av Khamenei, …) kan snabbt sätta igång en strejkvåg.

Det är inte klart vad som kommer att hända denna vecka. Om ingen tydlig väg framåt visas för massorna är det möjligt att det brutala förtrycket lyckas få rörelsen att stanna av tillfälligt. Även om detta sker så kommer inte föregående veckas lärdomar att glömmas bort. Miljoner iraniers medvetenhet har förändrats i grunden. Inte bara har de kommit att se regimen som sin huvudfiende, de har också fått en glimt av sin egen styrka och att det är möjligt att besegra regimen. Den Iranska revolutionen 1979 skedde inte på en dag utan utvecklades genom flera månaders kamp tills den hatade Shahen slutligen störtades. Ett tillfälligt lugn i rörelsen är dock inte alls den enda möjligheten. Om en strejkrörelse börjar utvecklas denna vecka kommer rörelsen att få ny kraft.

Alla iranska aktivister bör nu koncentrera sig på detta. Studenter bör med alla krafter försöka få kontakt med arbetaraktivister som har kämpat i Irans växande arbetarrörelse de senaste åren. Arbetaraktivister på fabrikerna bör känna på stämningarna, organisera diskussioner och där det är möjligt anordna massmöten för att diskutera protesterna, arbetarklassens roll och organiserandet av strejker och arbetsstopp. I landet finns generellt ett ökat intresse för politiska diskussioner. Fabrikerna och arbetsplatserna är inte immuna mot detta. Arbetaraktivister bör fortfarande vara försiktiga och dölja sina organisationer och nätverk för auktoriteterna. När väl en viktig del av arbetarklassen går ut i kamp kommer dock dammluckorna att brista. Arbetarråd (Shoras), baserade på massmöten och demokratiskt valda talespersoner, bör inrättas.

Det vi ser i Iran är början på en revolution, med alla dess motsättningar, i vilken massorna har med sig alla sina fördomar från den föregående perioden. Dessa kommer dock snabbt kastas bort och ersättas av de mest avancerade idéer och medvetenhet. En revolution innehåller alltid lugnare perioder. Massorna kan inte vara på gatorna 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Framförallt på grund av den revolutionära ledningens svaghet så kommer det att dra ut på tiden. Det som är tydligt är att massornas revolutionära rörelse har börjat. Sammandrabbningarna i helgen utgör ännu en vändpunkt. Över hela världen är det är revolutionära aktivisters plikt att erbjuda stöd och hjälp till massrörelsen i Iran, samtidigt som man studerar den nuvarande rörelsen och landets revolutionära historia i detalj. Vi får alla enorm inspiration av detta folks modiga kamp, ett folk som sagt att ”Nu får det vara nog!”

Yttrandefrihet, organisationsfrihet och pressfrihet!

Rätt till facklig organisering och rätt att strejka!

För en allmän löneförhöjning!

Förbered generalstrejk!

Ner med diktatorn, ner med Khamenei!

Ner med regimen, för en revolutionär konstituerande församling!

Detta är en översatt och något förkortad version av Jorge Martins artikel Iran: the people clash with the State – Now a general strike is needed.

Översättning: Henrik Wolgast

Källa: Iran: Folket i öppen konfrontation med staten – nu behövs en generalstrejk

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.