Introduktion till historisk materialism

av MB
Introduktion till historisk materialism

Historisk materialism innebär att tillämpa marxismens vetenskap på historiens utveckling. Den historiska materialismens grundläggande sats kan sammanfattas i en mening: "Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande." (Marx i förordet till boken "Till kritiken av den politiska ekonomin")

Vad betyder detta? Vissa kanske känner till den brittiska seriestrippen "Prickarna". I en stripp kommer den gamla hunden Wellington till en damm full av krabbor. Krabborna diskuterar den mystiska gudomlighet, som framträder för dem i form av "ögonglober i himlen". Poängen är denna: Precis så skulle vi faktiskt se på saker och ting, om vårt "universum" bestod av en damm. Människans medvetande bestäms av hennes vara. Tänkandet begränsas av omfattningen av varje arts erfarenheter.

Vi vet väldigt lite om hur primitiva människor tänkte. Däremot vet vi vad de inte kunde tänka. De skulle till exempel inte ha kunnat ströva omkring undrande över resultaten i fotbollsallsvenskan. Seriefotboll på hög nivå förutsätter städer som är stora nog för att förse matcherna med publik som kan betala verksamheten (eller statsbidrag som i Sverige – ö.a.).

Städer kan i sin tur uppstå först när arbetets produktivitet utvecklats till en sådan nivå att en del av samhället kan få tillräckligt med livsmedel från den övriga delen. Dessa städer kan då ägna sig åt att producera andra saker än matvaror. Med andra ord måste en betydande arbetsdelning finnas. Å andra sidan måste folk vara vana vid att arbeta för pengar och köpa saker de vill ha från andra människor – inklusive fotbollsbiljetter. Så var det naturligtvis inte i det primitiva samhället. Detta enkla exempel visar hur till och med sådant som fotbollsallsvenskan beroende av det sätt som samhället producerar det dagliga brödet, det vill säga beroende av människornas "samhälleliga vara".

Vad är egentligen mänskligheten?

Den store idealistiske filosofen Hegel sa att "människan" år en tänkande varelse. Hegels åsikt var faktiskt bara en något mer sofistikerad (förfinad) form av den vanliga religiösa uppfattningen: att Skaparen utrustar människan med hjärna för att hon skall kunna beundra Hans verk. Det är sant att tänkandet ett av de drag som skiljer oss från skalbaggar, abborrar och ödlor. Men varför utvecklade människan en förmåga att tänka?

Engels påpekade, redan för mer än hundra år sedan, att den upprätta kroppsställningen kännetecknade övergången från apa till människa. Detta år helt igenom en materialistisk förklaring, vilken bekräftats av den allra senaste antropologiska forskningen (till exempel av britten Leaky). Den upprätta kroppsställningen frigjorde händerna, så att de med de motställda tummarna kunde gripa tag i föremål. Därmed möjliggjordes användning och utveckling av verktyg. Med en upprätt kroppsställning tilläts de tidiga människorna också att förlita sig mer på ögonen än andra sinnen för att uppfatta omvärlden. Användandet av händerna ledde till hjärnans utveckling genom ögonens förmedling.

Engels var dialektisk materialist. Han förringade på intet sätt tänkandets betydelse. Istället förklarade han hur det uppstod. Vi förstår också att Benjamin Franklin, amerikansk politiker och uppfinnare på i 1700-talet, som definierade människor som ett verktygstillverkande djur, kom mycket närmare en materialistisk uppfattning än Hegel gjorde.

Darwin visade för hundra år sedan att det råder en kamp för tillvaron. Arter överlever genom ett naturligt urval. Vid en första anblick hade inte de tidiga människorna särskilt mycket som talade till deras fördel – jämfört med gepardens snabbhet, lejonets styrka eller elefantens skrämmande volym. Ändå blev det människorna som kom att dominera planeten och senare driva många av dessa "rysliga" djur till utrotningens gräns.

Det som skiljer mänskligheten från de lägre djuren är detta: "Hur tillitsfulla djur som lejonen än må verka, ser de ändå ytterst den omgivande naturen som för alltid given. Mänskligheten lär sig i stället undan för undan att bemästra naturen."

Arbetet är den process varmed mänskligheten bemästrar naturen. Engels förklarade vid sin vän Marx begravning, att dennes viktigaste upptäckt var att "människorna först och främst måste äta, dricka, skaffa kläder och finna tak över huvudet: de måste därför arbeta innan de kan ägna sig åt politik, vetenskap, konst, religion och så vidare". Med en annan dialektisk formulering säger Engels att "handen är inte bara arbetets organ, utan också en produkt av arbetet".

Även om vi inte kan läsa de primitiva människornas tankar, kan vi göra en god gissning om vad de tänkte på större delen av sin tid: mat. Kampen mot nöd har dominerat historien ända sedan dess.

Marxister anklagas ofta för "ekonomisk ödestro". Faktum år att marxister långt ifrån förnekar idéernas betydelse eller individernas aktiva roll i historien. Men just för att vi är aktiva, förstår vi också den individuella aktivitetens begränsningar, liksom att bestämda samhälleliga förhållanden måste existera innan våra idéer och vår aktivitet kan bli effektiva.

Våra akademiska motståndare är vanligtvis passiva cyniker som, sittande i pösiga fåtöljer med portvin och jordnötter i händerna, prisar individens aktivitet. Liksom Marx förstår vi att människorna "skapar sin egen historia… men under förhållanden som är direkt sammanträffande med, givna och överförda från det förflutna". Vi måste förstå hur samhället utvecklas för att kunna ingripa i processen. Det är detta vi menar när vi säger att "marxismen är vetenskapen om perspektiv".

Språket, tänkandets spridning till andra människor, är i sig självt skapat av arbetet. Detta kan vi se till och med bland schakaler eller andra jagande djur som förlitar sig mer på lagarbete än råstyrka och snabbhet för att döda sitt byte. De har en rad kommando- och varningsläten, det vill säga början till ett språk.

Människornas språk utvecklades också som ett resultat av deras samverkande arbete. Embryot till rationellt tänkande bland högre stående apor, liksom vissa djurs begränsade användning av verktyg, har stannat upp i begynnelsestadiet. Endast människan har nått en utvecklad nivå.

Vi har sett hur arbetet skiljer människosläktet från andra djur. Människan förändrar genom arbete naturen på ett progressivt sätt, och därigenom också sig själv. Därav följer också att det finns ett verkligt mått av framåtskildande i mänsklighetens historia, genom alla bedrövelser och fallgropar. Män och kvinnor har ökat sin förmåga att bemästra och kuva naturen för att den ska passa deras behov. Med andra ord: de har ökat arbetets produktivitet.

Speciella produktionsförhållanden motsvarar varje stadium av produktivkrafternas utveckling.

Produktionsförhållandena är det sätt som folket organiserar sig själva på för att få fram det dagliga brödet. Produktionsförhållandena är sålunda varje slags samhälles skelett. De utgör villkoren för det samhälleliga vara som bestämmer människans medvetande.

Marx förklarade hur produktivkrafternas utveckling frambringar olika produktionsförhållanden och olika former av klassamhällen. Med begreppet "klass" menar vi en grupp människor i samhället som har samma förhållande till produktionsmedlen. Den klass, som äger och kontrollerar produktionsmedlen, styr samhället. Samtidigt möjliggör detta för den att tvinga en förtryckt eller arbetande klass att slita i härskarnas intresse. Den arbetande klassen tvingas producera ett mervärde, som den härskande klassen kan leva av.

Marx förklarade: "Den särskilda ekonomiska form varigenom merarbete pumpas ur de direkta producenterna bestämmer förhållandet mellan styrande och styrda, eftersom den uppstår direkt ur själva produktionen, och påverkar i sin tur produktionen såsom ett avgörande element. På denna form grundar sig emellertid hela det ekonomiska samhällets struktur, ett samhälle som växer fram ur själva produktionsförhållandena. Därmed utvecklas samtidigt samhällets särskilda politiska form. Det är alltså det direkta förhållandet mellan produktionsmedlens ägare och de direkta producenterna – ett förhållande som alltid naturligt motsvarar ett bestämt stadium av utvecklingen av arbetsmetoderna och därmed arbetets produktivitet – som avslöjar den innersta hemligheten, den dolda grunden för hela samhällets struktur. Detta avslöjar samtidigt den politiska formen för förhållandet mellan överhöghet och beroende, kort sagt den motsvarande, särskilda formen av stat."

Urkommunismen

Människorna i samhällets tidigaste skede gick inte till någon fabrik för att tillverka saker de normalt inte själva använde. De blev inte "belönade" i slutet av månaden med färgade papperslappar eller mönstrade, små, hårda skivor: föremål som andra människor vore fullt beredda att acceptera i utbyte mot mat, kläder och övriga saker de behövde. Ett sådant beteende skulle för våra avlägsna stamfäder ha verkat helt groteskt.

Många andra av det moderna samhällets grunddrag existerade inte heller, företeelser som vi idag tar för givna. Vilken socialist har inte hört detta argument: "Folk är av naturen giriga roffare. Socialism är en omöjlighet, eftersom det inte går att ändra människans natur."?

Samhällets uppdelning i klasser har faktiskt inte existerat i mer än omkring 10 000 år = en hundradel av den tid mänskligheten funnits på jorden. Övriga 99 procent av tiden fanns inget klassamhälle, det vill säga ingen ojämlikhet grundad på tvång, ingen stat och ingen familj i modern mening.

Orsaken var inte att primitiva människor var oförklarligt mycket ädlare än vi. Produktionsförhållandena skapade ett annat slags samhälle och därför en annorlunda "mänsklig natur". Varat bestämmer medvetandet. Om människornas samhälleliga vara förändras – om samhället de lever i förändras – så förändras också deras medvetande.

Det primitiva samhällets bas var samlande och jakt. Den enda arbetsdelningen var den mellan män och kvinnor av det helt naturliga, biologiska skälet att kvinnorna större delen av tiden var gravida eller skötte småbarn. Kvinnorna samlade ätliga växter medan männen jagade. Sålunda spelade båda könen en viktig roll i produktionen. Studier av stammar som Kungstammen i Kalahariöknen, vilka fortfarande lever under urkommunistiska förhållanden, ger grund för antagandet att kvinnornas bidrag till matanskaffningen mycket väl kan ha varit viktigare än männens.

Alla dessa stamsamhällen hade gemensamma särdrag. Jaktmarkerna betraktades som stammens kollektiva egendom. Och hur skulle det ha kunnat vara annorlunda då jakt i sig själv år en kollektiv handling? Själva osäkerheten i tillvaron leder till att man delar på det som finns. Det är ingen idé att gömma en död flodhäst för kompisarna. Man klarar i alla fall inte att äta upp den innan den ruttnar, och det kan mycket väl komma tider när andra stammedlemmar har överflöd samtidigt som du själv befinner dig i trångmål. Sunt förnuft innebär att dela och dela lika.

Privat egendom existerade visserligen när det gällde personliga verktyg. Men i de mest olika stamsamhällen fanns likartade regler om att bränna eller begrava verktygen tillsammans med ägarens kropp. Skälet var att förhindra anhopning av ojämlikhet. till och med efter att dessa stammar börjat utveckla jordbruket fanns en fortgående omfördelning av jorden. Så starka var urkommunismens normer. Den romerske historikern Tacitus lade märke till sådana regler bland de germanska stammarna.

Kvinnor värderades högt i dessa samhällen. De bidrog med åtminstone hälften av stammens nyttigheter. De utvecklade speciella färdigheter – det verkar som om kvinnorna uppfann lerkärlstillverkningen och stod till och med för det avgörande genombrottet i jordbruket.

En sådan institution som staten var inte nödvändig. Det fanns inga grundläggande antagonistiska klassintressen som kunde slita sönder samhället. Dispyter mellan individer kunde lösas inom stammens ram.

Visst spelade äldre, erfarna män ledande roller i stammens beslutsprocesser. De var emellertid hövdingar, inte kungar. Den enda auktoritet hövdingen kunde ha var den han förtjänat. Så sent som på 200-talet e.Kr. (när detta började uppluckras) sade Atanarik, ledare för den germanska stammen västgoterna (visigoterna): "Jag har auktoritet, inte makt".

Samhället gick framåt för att det tvingades till det. När befolkningen växte och började bosätta sig på mer ogästvänliga delar av jordklotet än Afrikas tropiker, måste de använda hjärnans och arbetets kraft för att utvecklas eller dö. Från samlandet av frukt, nötter med mera, var det ett framsteg att börja odla jorden. Därmed försäkrade människorna sig om att ätliga växter fanns tillhanda. Jämfört med jakten var åkerbruk likaså ett framsteg, i och med att man började inhägna djur. Men stamsamhället förblev normen.

Den första revolutionen

Den första stora revolutionen i mänsklighetens historia var den agrara eller neolitiska revolutionen. Grödor valdes ut och såddes, marken plöjdes upp med hjälp av dragdjur. För första gången frambringades ett materiellt överskott utöver de arbetandes försörjningsbehov.

Under urkommunismen fanns helt enkelt inget underlag för en overksam klass. Det var meningslöst att förslava någon annan eftersom denne ändå bara kunde försörja sig själv. Nu uppstod möjligheten för några att inte arbeta. Men mänskligheten kunde ännu inte bestå alla med ett sådant liv.

På denna grundval uppstod klassamhällen, det vill säga samhällen uppdelade i ägande och arbetande klasser.

Klasskampens huvudfråga har genom tiderna varit kampen om det överskott som de arbetande producerat. Sättet att tillägna sig – roffa åt sig – överskottet var beroende av det nya produktionssätt som jordbruket medförde. Denna förändring utgjorde grunden för samhällslivets totala förvandling.

Stammens normer var svåra att utrota. Från början genomfördes omfördelningar av jorden. Till och med i det feodala Europa förde bygemenskapen i vissa områden urkommunismens traditioner vidare i förvandlad form, genom att omfördela den ursprungliga bondejorden.

Men till skillnad från jakten kunde jordbruket i större utsträckning utföras av individen. Genom att arbeta hårdare kunde man få ut mer av jorden. Det var betydelsefullt vid en tid då alla levde på marginalerna.

Dessutom infördes med den agrara revolutionen användning av dragdjur för plöjning med mera, vilka ofta sköttes av män. Därmed förvisades kvinnorna till hemmet för att ta hand om de saker som männen skaffade. Bristen på en direkt roll i produktionen ledde till det kvinnliga könets världshistoriska nederlag.

Männen ville kunna överföra sin olika stora egendom till en manlig arvinge. I det urkommunistiska samhället följdes härkomsten på den kvinnliga sidan (arv saknade betydelse). Nu blev mannens sida avgörande för att utse arvingar. Vi vet inte exakt hur klassamhället uppstod, men vi kan rekonstruera skeendet med hjälp av tillgängligt bevismaterial. Vi kallar processen för en revolution, och det var den också i ordets verkliga bemärkelse.

Men vi måste komma ihåg att övergångsformer mellan de olika samhällstyperna existerade under hundratals, kanske tusentals, år innan det nya samhället definitivt ersatt det gamla. Mänskligheten gick inte oavbrutet framåt längs en rät linje, utan enligt lagen om kombinerad och ojämn utveckling.

Det var inte de välmående folken runt ekvatorn i Afrika, utan människor i mer tempererade klimat (troligtvis Främre Orienten) som först tvingades utveckla jordbruket. I början var jordbruket naturligtvis mycket enkelt, förmodligen bestående av svedjebruk. Det innebar att stammen ständigt flyttade på sig. Den röjda marken gav bara goda skördar under några år, innan avkastningen gick ner.

Stamsamhället fanns alltså kvar, men det genomgick smärre förändringar. Tacitus beskrev på sin tid de germanska stammarnas militära demokrati, där "författningen bestod av en krigshövding, ett äldsteråd och en krigareförsamling" (kvinnorna hade alltså berövats medborgerliga rättigheter). Detta var typiskt för stammarna under utvecklingsperioden. Krigareförsamlingen kunde visserligen förkasta eller godkänna alla beslut, genom att slå sina spjut mot sköldarna. Anda ser vi i krigshövdingen embryot till monarken, och i äldsterådet konturen av en styrande aristokrati.

Romarrikets härskande godsägare organiserades i senaten ("de gamla"). De anglosaxiska kungarna hade en rådgivande församling i witanen ("de vise"). Båda var reliker från en demokratisk stamkonstitution, som vänts till sin motsats. De germanska stammarna organiserades nu för krigföring. Orsaken var att ett överskott existerade. Även om överskottet var litet och svårt att bestämma, kunde det erövras om det inte försvarades.

Antropologer som Leaky har visat att människan inte har någon medfödd aggressivitet. Detta står i motsättning till påståenden från författare som Desmond Morris ("Den nakna apan") och Robert Audrey ("Den jagande hypotesen"). Urkommunistiska samhällen tog visserligen till vapen, till exempel i fråga om knappa jaktmarker. Men krigen blev en etablerad och regelbunden företeelse i historien först på en nivå när det fanns något att slåss om.

Vi har talat om jordbruket som genombrottet till ett samhälle där överskott kan produceras. Faktum är också att arbetsproduktivitetens ökning, möjliggjord på grund av jordbruket, tillät en mer omfattande arbetsdelning. Människorna kunde börja använda händerna till att tillverka andra saker. I den agrara revolutionens spår följde därför sammanknippade revolutioner inom tekniken (såsom krukmakeri och metallförädling) och i samhället som helhet.

Det utvecklade sig ojämlikheter mellan skilda stamfolk likaväl som inom stammarna. Av geografiska och andra skäl började vissa stammar koncentrera sig på boskapsuppfödning, fiske och så vidare.

När jordbruksfolken började slå sig samman i befästa byar för att försvara sitt överskott (eller snarare det överskott några av dem förvärvat), tog dessa fiskande och boskapsuppfödande folk över rollen som bytesförmedlare. Tidigare hade utbytet varit en tillfällig handling mellan stammar som mötte varandra på sina vandringar. Nu blev utbytet en regelbunden företeelse.

Metallerna blev givetvis ett av de viktigaste handelsobjekten. Judarna var ett av de mest berömda boskapsuppfödande folken (i Bibeln mäts Abrahams rikedom alltid i boskapshjordar). De utvecklades till handelsmän som färdades mellan Egypten och övriga civilisationer kring Medelhavet.

Handeln utvecklades ur de rituella gåvorna mellan stammar. Vad bestämde en gåvas värde? Så snart som människorna kunde skapa sig en uppfattning om hur lång tid det tog att producera gåvorna, försökte de överglänsa donatorernas generositet genom att återgälda gåvan med föremål som innehöll mer arbete.

När handeln blev mer regelbunden, uppstod naturligtvis behovet av en allmän ekvivalent. Denna måste bestå av något som lätt kunde bytas under handeln och som allmänt skulle accepteras som värdemätare. Till en början tillfredsställdes behovet av boskap. Latinets pecunia, som betyder "pengar", härleds från Pecus som tyder boskap. Senare fylldes behovet mer bekvämt av metallstycken, med vilka handeln blev allt livligare. Monarkerna stämplade dem som en garanti för deras vikt.

Rituella gåvor överlämnades vanligen till hövdingen eftersom han var stammens representant. Ju rikare samhället blev, desto värdefullare blev det att vara hövding. Hövdingens boplats utvecklades till den fasta marknadsplatsen i byn.

Metallbearbetningen gav människan en ny oerhörd styrka, på gott och ont. Metaller, speciellt koppar och brons, var en bristvara. De nya samhällenas första behov var att försvara den levnadsstandard de byggt upp. Naturligtvis borde stamhövdingen bli den första att använda det nya strategiska materialet, såsom den ledande krigaren.

Vi kan se följderna av detta i den antike grekiske poeten Homeros legender. Han beskriver staden Troja, belägrad av en armé med bronsbeväpnade grekiska militära aristokrater. Homeros nämner inte de vanliga soldaterna särskilt mycket. Dessa hade spjut försedda med flintaspetsar som vapen, och stod för det mesta av striden och dödsoffren. Helt klart betraktas de inte som något ämne för litteratur.

Homeros antika legender skildrar ett samhälle där urkommunismen trängts åt sidan. Genom en tid fylld av krig och plundringar utvecklades stamhövdingarna till ett nätverk av aristokrater och kungar. En härskande klass hade nu monopol på effektiv väpnad styrka. Sålunda hade stamsamhället genom sin utveckling producerat sin egen "dödgrävare", vilken satte punkt för den klasslösa jämlikheten.

Inom parentes sagt uppstod de germanska sagorna på ett identiskt stadium: upplösningen av det germanska stamsamhället. Dess "Heroiska tidsålder" frambringade liknande konstformer (episk poesi) och till och med ett liknande system av gudar, motsvarande det likartade stadiet av produktionens utveckling i antikens Grekland.

Den bronsåldercivilisation som beskrevs av Homeros vältes över ända genom dorernas invasioner. Denna period motsvarar tidig medeltid, den mörka tidsåldern (400-1100-talet), i Västeuropa. Den nedtecknade historien dog ut för flera århundraden framåt. Men erövrarna hade något nytt med sig: järn.

Det asiatiska produktionssättet

Det fanns potentiellt rikare tillgångar av järn än av brons. Den härskande klassen på Homeros tid kunde inte använda järn för att beväpna folket. Det skulle ha berövat den dess militära monopol, grundvalen för dess makt i samhället. Därför led de nederlag mot inkräktare som fortfarande organiserade sig i stammar.

Erövrarnas samhälle var inte uppdelat i klasser. Alltså använde alla vapen av järn, och blev därför oövervinneliga i sin tid. Ibland måste mänskligheten gå bakåt för att kunna ta nästa steg framåt. Civilisationen utvecklades olika på olika ställen. Såvitt vi vet uppstod den först kring Nildeltat i Egypten och i Mesopotamien (en del av nuvarande Irak). Senare upptäckter visar dock på att den kan ha utvecklats självständigt i Indien och Sydostasien vid ungefär samma tidpunkt.

I både Egypten och Mesopotamien verkar den härskande klassen ha sitt ursprung i sitt prästerliga skikt, snarare än hövdingar, som höjde sig ovanför resten av samhället. Orsaken var att prästerna hade nog med fritid för att utveckla en kalender, vilken tillät dem att förutsäga Nilens översvämningar, och aritmetiken, med vars hjälp de centralt planerade bevattningsanläggningarna kunde byggas. De senare möjliggjorde för första gången produktion av ett massivt överskott.

De egyptiska prästernas intresse för matematik och astronomi var alltså ingen tillfällighet, utan växte fram ur produktionens krav.

Så här förklarar Marx konsekvenserna av det planerade bevattningssystemets fordringar: "De samhälleliga villkor för att arbetet skulle ge avkastning, såsom bevattningssystem (mycket viktiga bland asiatiska folk), kommunikationsmedel och så vidare, kommer då att se ut som den överordnade enhetens verk – det vill säga den despotiska stat som står över de mindre samhällena.

Den asiatiska staten, som inte på något sätt var ansvarig inför bygemenskaperna, tyckte sig vara berättigad att tillskansa sig överskottet som tribut. Denna skatt utkrävdes genom det statliga ägandet av jorden:

"… den samordnande enheten, som står över alla de små bygemenskaperna, kan uppträda som den överordnande eller ende ägaren, och de verkliga samhällena därför bara som innehavare av ärvd besittningsrätt".

Byarna var till största delen självförsörjande, och avlade tribut till den asiatiska despotismen för att erhålla de "allmänna produktionsvillkoren" (till exempel bevattningssystem). Hantverk och jordbruk kombinerades inom varje by. De utspridda byarna var oförmögna att organisera effektivt motstånd mot utsugningen. Därför hade hela systemet stor motståndskraft mot förändringar.

Det här är vad Marx och Engels menade, när de sa att sådana samhällen stod "utanför historien". Exempelvis invaderades Indien gång på gång av erövrare, men ingen av dessa politiska förändringar lyckades tränga ned under ytan.

Ptolemeerna, som tog över efter Alexander den Store i Grekland, kom från ett samhälle där privat ägande av jorden var grundvalen för deras system. När de erövrade Egypten lät de samhällssystemet förbli som det var när de kom dit. De blev trots allt mycket nöjda med den avkastning det gav dem.

Först efter tusentals år, när den brittiska kapitalismen erövrade Indien, krossades det asiatiska produktionssättet slutgiltigt. Britterna uppbådade alla sina krafter för att införa privat jordägande, med målet att förstöra enheten mellan inhemskt hantverk och jordbruk och därmed utveckla förutsättningarna för kapitalism. Resultatet blev att bevattningsanläggningarna förföll och en serie fruktansvärda år av hungersnöd under 1800-talet.

Det asiatiska produktionssättet innebar en första utveckling av klassamhället, även om vissa drag av urkommunismen bestod, till exempel kollektivt brukande av jorden. Det ökade produktionen till en högre nivå än någonsin tidigare och stagnerade sedan. I väldiga områden på jordklotet uppstod sålunda en samhällsform totalt olik alla västeuropeiska. Slaveri existerade, men det var inte det dominerande produktionssättet. Till skillnad från feodalismen i väst, var det den centrala makten och inte godsherrar som tilltvingade sig överskottet.

När civilisationen väl bildats och stabiliserats spred den sig nödvändigtvis till hela omgivningen: dels genom krig, dels genom handeln. Egypten var alltid beroende av handel med andra områden. Sålunda stimulerades civilisationens framväxt på Kreta, och därigenom gavs också en oerhörd impuls till handelssamhällenas utveckling på den grekiska kusten. Här fann civilisationen andra produktionsförhållanden – privat jordägande som gav obegränsade sporrar till enskilt berikande – vilka återigen kunde föra mänskligheten framåt.

Antikens Grekland: Slaveri och demokrati

Då Grekland alltså nästa gång träder in i den kända historien, sker det med en klasstruktur som skiljer sig väldigt mycket från Homeros tid. Handelsstäder har vuxit upp kring hela kusterna. Alla dessa städer verkar från början ha dominerats av små härskande jordägarklasser, vilka hade monopol på politiska rättigheter.

Vi kan bara gissa att dessa godsherrar var de ursprungliga innehavarna av marken där stadskärnorna låg. I takt med att handeln utvecklades, skulle priset på deras jord i så fall ha rakat i höjden. Därmed kunde de kontrollera marknaden för alla produkter. Säkert använde de sin dominerande position till att låna ut utsäde till fattigare medborgare i stadens utkanter, och tvinga många av dessa att slita hårt för att betala skulderna. (Det är fortfarande ett tvisteämne i den vetenskapliga debatten huruvida landsbygdsbefolkningen satte sin jord eller sig själva i pant men utsugningsformen saknar betydelse för oss i detta sammanhang.)

När handeln utvecklades, växte köpmanna- och hantverkarklassernas sociala tyngd. Tillsammans med fattiga bönder bedrev de en kampanj med krav på politiska rättigheter. Då klassamhället väl upprättats, spred de sig genom de viktigaste befolkningscentrumen. Dels genom krig, och dels genom att det uppkom chanser att köpa åt sig en bit av överskottet för sin personliga del.

Alla stadsstater i Grekland och Rom organiserades etter samma principer. Hela stadsstaden ("polis" på grekiska) förenade sig mot de andra stadsstaterna, men var internt splittrad.

Stadsstaten uppdelades i klasser – och mellan medborgare och slavar. Till en början var fattiga medborgare ("plebejer", som de kallades i Rom) utestängda från alla rättigheter. Deras kamp var politisk, för att få delta i statens beslutsfattande.

Militär överlevnad var också en nödvändighet. För detta var staten beroende av stöd från bönderna i armén. Den rika godsägarklassen behövde de fattiga medborgarna till sina slag. Det var därför som en representant för överklassen, Solon i Aten (det fall vi känner bäst till), år 594 f.Kr. faktiskt gav tillbaka jord till plebejerna.

I Aten, ett centrum huvudsakligen för handel, med hög koncentration av köpmän och hantverkare, lyckades småfolket till sist erövra fullständiga demokratiska rättigheter. Fattiga fick betalt i statens tjänst. Över 5 000 medborgare träffades regelbundet i folkförsamlingen för att diskutera politik

Kampen för demokrati genomgick en rad stadier. I stad efter stad störtades först jordoligarkin av tyranner. Dessa hade märkvärdiga likheter med senare absoluta monarker, som balanserade mellan feodaladeln och den framväxande klassen av köpmannakapitalister.

Liksom de enväldiga monarkerna använde de dödläget i klasskampen för att själva rycka åt sig den politiska makten. Den politiska stabilitet tyrannerna garanterade tillät en ytterligare förstärkning av de penningstarka klasserna, precis som under de engelska monarkerna av ätten Tudor.

De förmögna utgjorde till en början tyrannernas mest beslut samma stödtrupp, men vändes till de mest oförsonliga fienderna i takt med att de utvecklade egna ambitioner om att uppnå oinskränkt politisk makt. I alla Greklands handelsstäder slutade därför tyrannernas epok i en "demokratisk" revolution.

Men den atenska demokratin demokrati för medborgarna hade som sin grundval utsugningen av en klass icke-medborgare: slavar som inte hade någon politisk makt. Den atenska demokratin var i grund och botten ett sätt att genomdriva den härskande klassens intressen gentemot den utsugna slavklassen. Den var också till för att försvara den härskande klassens intressen i krigssituationer.

Polis var en institution stadd på ständig krigsfot. Stadsstatens makt baserades på oberoende bönder som kunde beväpna sig själva ("hoplititer"). Demokratins seger blev oundviklig i Aten efter att de fattiga medborgarna vunnit sjöslaget om staden mot perserna vid Salamis. Även om var för fattiga för att skaffa vapen, försåg de den atenska flottan med roddare. En ömtålig intressegemenskap upprättades mellan rika och fattiga medborgare genom expansionen utåt och erövringen av slavar.

Jämfört med det senare, romerska slavsamhället, var det grekiska slavproduktionssättet relativt "demokratiskt" – vad beträffar medborgarna. till och med fattig medborgare kunde äga en slav som hjälpte honom på gården eller i verkstaden. Han kunde också hyra ut dem till speciella slavarbetslag.

Det fanns alltså ingen press på den fattige medborgaren. De rika hade ett alternativt förråd av arbetskraft. De grekiska stater där demokrati aldrig utvecklades låg huvudsakligen inne i landet. Där var rikedom grundad på jordägande av naturliga skäl viktigare än den grundad på handel.

Slaveriet var i sig endast möjligt därför att arbetskraften nu kunde lämna ett överskott. En härskande klass som ägde produktivmedlen – i detta fall slavarna själva – tillägnade sig detta överskott. Staten var den härskande klassens stat. Hela samhällsstrukturen grundades på slavarbete. Alla mirakel inom konst, kultur och filosofi var möjliga endast därför att det fanns en utsugen klass arbetade, så att därmed slavägarna kunde njuta av fritid.

Slavsamhället hade sin egen dynamik. Dess framgångar var beroende av permanent tillförsel av fler slavar, mer obetalt arbete.

"Varhelst slaveri är det dominerande produktionssättet, blir arbete en aktivitet förbehållen trälar. Följden blir att arbete ses som ovärdigt fria mån. Vägen bort från ett sådant produktionssätt blockeras sålunda, medan å andra sidan slaveriet hindrar en mer utvecklad produktion. Därmed brådskar det att avskaffa systemet.

Denna motsättning innebär domen över all produktion och alla samhällen grundade på slaveri. En lösning kommer i de flesta fall genom våldsamt underkuvande av de förfallande samhällena under andra, starkare samhällen (Grekland kuvades av Makedonien och senare Rom). Så länge dessa själva grundas på slaveri, sker bara en förflyttning av centrum och en upprepning av processen på ett högre plan: tills slutligen (när Rom föll samman) ett folk segrar som ersätter slaveriet med ett annat produktionssätt." (Engels i förarbetena till "Anti-Dühring").

Låt oss, för att illustrera förklaringen, titta på Romarriket. Där uttömdes slaveriets möjligheter, och det västeuropeiska samhället stapplade slutligen ut ur den återvändsgränd det hamnat i.

Slaveri i Rom

Efter att den siste kungen fördrivits, erbjöd det romerska samhället inledningsvis samma anblick som de grekiska stadsstaterna under den tid dessa dominerades av godsägare. Roms godsherrar, "patricierna", hade sin organisation i senaten.

Till en början hade patricierna monopol på alla politiska rättigheter. Plebejerna förde en storslagen strid för att få dela makten. De använde sig bland annat av generalstrejker på landsbygden, i form av plebejernas utvandringar till det Heliga berget (490-talet f.Kr.).

Men plebejerna bestod inte enbart av fattiga medborgare. Där fanns också rika köpmän, som bara ville förena sig med patricierna vid statsmaktens roder. Dessa ledde plebejrörelsen, och övergav den när de fått vad de ville ha.

Avskaffandet av trälandet under skuldbördor var en av dessa striders tydliga framgångar. Det tomma hålet fylldes genom romarrepublikens massiva expansion och, genom erövringar, förvärv av mängder med slavar.

Skillnaden gentemot Grekland var att de romerska patricierna höll sig kvar vid makten, trots de eftergifter de avtvingades. De lyckades ta vara på alla fördelar med slavtillströmningen. Patricierna förenade slavarbetet med exploatering av storgods (latifundia). Den oundvikliga följden blev att de konkurrerade ut plebejerna, vilka, organiserade i legioner, utgjorde grunden för Romarrikets militära storhet.

Legionärerna kunde komma tillbaka efter tjugo års militärtjänstgöring och finna sina gårdar övervuxna med ogräs. Ruinen var oundviklig. De drev in mot städerna, där de blev ett rotlöst, egendomslöst proletariat. Men som den antikapitalistiske socialkritikern Sismondi sa på 1700-talet: "Medan det romerska proletariatet levde på samhällets bekostnad, så lever det moderna samhället på proletariatets bekostnad."

I Rom ledde bröderna Gracchus en sista desperat kamp för att rädda de självständiga plebejerna. Bägge höggs ned och mördades av folkhopar, betalda av patricierna.

Krisen i det Romerska samhället under 100-talet f.Kr. (republikens sista århundrade) var tvåfaldig till sitt ursprung.

Å ena sidan hade klasskampen nått ett dödläge. Motsättningarna trängde in i armén. General efter general befäste truppernas stöd för sina egna politiska ambitioner genom att lova garantier om jord, något som plebejerna inte kunde få genom sin egen kamp.

Å andra sidan styrde nu en liten oligarki imperiet från Rom med hjälp av korrupta provinsguvernörer och skatteuppbördsmän. Styrelsemetoden var fullständigt otillräcklig. Beviset kom i "bundsförvantskrigen" (90-88 f.Kr.), då Roms italienska allierade reste sig i revolt för att uppnå medborgerliga rättigheter. Romarnas enda chans att "vinna" var att värva italienska allierade till sin sida genom att erbjuda dem rätten att bli romersk medborgare!

Fältherre efter fältherre fyllde alltså maktvakuumet, och utvidgade undan för undan sin makt. Slutligen gjorde sig Caesar Augustus av med republiken. Han stödde sig då på de italienska godsherrarna, vilka fick delta i statens styrelse.

Efter hand blev alla medborgare, och privilegiet blev därmed meningslöst eftersom alla blev enbart undersåtar i Romarriket. Inte för inte kritiserades den franske kejsaren Napoleon Bonapartes politik för "caesarism". Båda männen karaktäriserades av exakt samma balanserande mellan klasser och grupper, samtidigt som de byggde upp sin personliga makt.

Augustus kejsardöme inledde en lång fredsperiod. Men för ett slavrike är fred ett större hot än krig. Tillförseln av slavar minskade, och priset på dem ökade katastrofalt. Rom hade nått sina naturliga gränser. Riket var omgivet av stammar, kallade "barbarer", som det inte kunde besegra.

Romarrikets nedgång och fall

I denna situation visade sig den slavbaserade produktionens begränsningar. Slaven har inget motiv för att utveckla produktionen. Han arbetar bara under hot från piskan. Fria män å sin sida föraktade arbete, något som de förknippade med "instrumentum vocale" (det vill säga en del av egendomen utrustad med talförmåga, som de romerska juristerna kallade slavarna).

Romarrikets tragedi var att klasskampen gick i en triangel. De fattiga, fria männen hade sina gräl med de stora slavägarna. Men den enda, patetiska gnuttan värdighet de måste klamra sig fast vid, var just att de var fria män. Därför gjorde de alltid gemensam sak med sina förtryckare och den statliga armén, hjälpte dem erövra för att skaffa slavar och slog ner slavuppror.

Slavarna å sin sida levde i en värld där slaveri var allmänt, och drömde därför mestadels om att "förslava slavägarna", inte om att skapa en värld utan slavar.

Den tyngande uppgiften att hålla samman det väldiga imperiet skapade en enorm, uppsvälld statsmakt. Staten sög upp en stor del av överskottet via skatter. Armén var den enda kraft med tillräckligt självförtroende för att handla på ett centraliserat sätt bland de mänskliga atomer som skapats av den kejserliga despotismen. I hundra år kunde det pretoriska gardet (kejsarens livvakt) utnämna och avsätta kejsare efter behag.

Kejsarna hade en möjlig utväg att dra tillbaka legioner från fronten och marschera mot det pretoriska gardet i Rom. Allt som åstadkoms var att reproducera motsättningarna i större skala.

När kejsar Septimus Severus avled, gav han sina söner detta lilla stycke koncentrerad politisk visdom: "Ge soldaterna betalt. Inget annat spelar någon roll." I Romarriket gjordes ingen hemlighet av det faktum att staten i huvudsak består av "förband av väpnade människor".

Då produktiviteten minskade gick naturligtvis också handeln ner. Jordägarnas gårdar blev alltmer självförsörjande, och utvecklades i riktning mot medeltidens herrgårdar som senare ersatte dem. Flykten från penningsamhället fick ytterligare skjuts av inflationen i slutet av 200-talet. Kejsarna försäkrade sig mot förluster genom att kräva naturaskatter.

Samtidigt kramade de musten ur patricierna, godsägarklassen, som nu berövats sin politiska makt, genom att pungslå den på enorma summor för byggnader och kappkörningsarenor. Godsägarna svarade med att fly till landsbygden och där installera sig som härskare över självförsörjande egendomar.

Slaveriet började dö ut, inte som man trott på grund av humanitära idéer introducerade av kristendomen, utan helt enkelt för att det inte lönade sig. Det enda sätt som slavbaserad produktion kunde föra samhället framåt på, var genom att väldiga mängder slavar erövrades, vilka kunde tvingas arbeta ihjäl sig på ett par år och därefter ersättas.

Sådana erövringar hade möjliggjorts av de romerska legionerna, bestående av beväpnade plebejer. Men plebejerna hade förintats, just genom de slavbaserade storgodsens framgångar.

Romarna kunde vid denna tidpunkt bara bemanna sina arméer genom att använda barbarer som legosoldater. Barbarer försvarade alltså Rom mot Barbarer! Imperiet levde uppenbarligen på lånad tid.

Slavarna var fortfarande betydelsefulla, speciellt som tjänare i de rikas hushåll. Men slaveri hade gradvis upphört att vara det dominerande produktionsättet. När produktion och handel krympte började det att stå klart för godsägarna att det var poänglöst att föda människor hela året för att bruka deras åkrar. På grund av jordbruksarbetets naturliga rytm var ju slavarna sysslolösa halva tiden. Mycket bättre då att låta dem försörja sig själva under dödsäsongen.

Före detta slavar fick arrendera jordplättar. De måste nu regelbundet betala godsägaren med en del av sina egna produkter, likaväl som att slita fram sin egen familjs levebröd. Staten inhöstade också det mesta av sina inkomster från en jordskatt som lades på bönderna.

Med tiden bands bönderna vid sin mark på villkor som liknade livegenskap, på grund av sin naturliga tendens att komma i skuld under perioder med dåliga skördar. Detta kallas "kolonatens" period.

Till slut rämnade det västromerska riket. Orsaken var inte att barbarerna blivit mer aggressiva och hotfulla, utan kejsardömets inre ruttenhet. Vi har sett att produktivkrafterna redan var på nedgång. I kolonaten började några av de tendenser födas, som skulle nå sin mognad under feodalismen.

Övergången till feodalism

Det nya samhälle som skapades efter de germanska (barbariska) invasionerna av Västeuropa var en syntes av två företeelser: den förfallande romerska civilisationen och det germanska stamsamhälle som höll på att utvecklas till ett klassamhälle.

Liksom de doriska invasionerna mot den tidiga grekiska civilisationen, såg detta ut att vara ett steg tillbaka. Produktionens minskning påverkade varje område i samhällslivet. De krönikor från den tidiga medeltiden som bevarats (till exempel Gregorius av Tours "Frankernas historia", "Historia francorum") visar på en barnslig godtrogenhet för allsköns löjliga mirakel. En romersk, patricisk historiker skulle ha hånskrattat åt denna inställning.

Konsten och kulturens alla framsteg överlevde bara via en skendöd inom kyrkans institutioner. Men barbarerna förde också med sig nya idéer och möjligheten att åter börja avancera. Bara för att nämna ett exempel: Germanerna hade utvecklat en tung plog, som vände jorden i fåran istället för att bara skrapa på ytan, och ökade därmed spannmålsskördarna.

Vad hade hänt under tiden inom de germanska stammarna? Romarna hade hävdat sin ställning under häpnadsväckande lång tid genom att "söndra och härska". De utsådde splittring inte bara mellan stammarna. Romarna utvecklade medvetet handeln med lyxvaror för att ge näring åt en privilegierad elit inom stammarna som kunde mutas. Därmed splittrades varje stam inbördes.

Efter att Tacitus, så tidigt som under första århundradet efter Kristus, beskrivit den demokratiska konstitution som gällde i de flesta stammar, går han vidare till svearna och götarna (suionerna, ett fornsvenskt, germanskt folk som levde på sjöfartshandel):

"Också rikedomen åtnjuter högt anseende. En ensam monark styr med oinskränkt makt och med obestridda krav på lydnad. Vapen får, till skillnad från övriga Germanien, inte bäras av alla och envar, utan förvaras av en väktare som i verkligheten är slav… många beväpnade män som beter sig lättjefullt råkar lätt illa ut."

Eftersom stamsamhället saknade statsapparat, var det omöjligt att hindra unga brushuvuden från att bege sig ut på plundringståg. Från västernfilmer känner vi alla igen den gamle apachehövdingens problem, när han ska förklara den principen för översten i sjunde kavalleriet. Indianernas motstånd mot kapitalismens erövring var visserligen dömt från början. Plundringsräder in i det förfallande romerska imperiet kunde däremot lyckas väldigt bra.

De djärvaste unga männen samlade många omkring sig. Dessa väpnade följen var alltså beroende av en individ, och inte av stammens vilja. De drogs till sin ledare genom gåvor ur bytet. Därför innebar de början till slutet för stamsamhället. Gradvis blev de en permanent, beväpnad aristokrati, vilken upphöjde sin ledare till kung.

Denna militära aristokrati exproprierade eller smälte samman med de romerska godsägarna, när den trängde in på imperiets territorium.

Syftet med pamfletten är inte att beskriva alla detaljer i förändringar som det västeuropeiska samhället genomgick under de närmast följande århundradena. Men det är lärorikt att studera det mest seriösa försöket att återupprätta det centraliserade romarrikets förlorade skimmer, och vad som hände med försöket. Vi menar Karl den Stores frankiska kejsardöme.

Karl den Store erövrade stora delar av Europa och grundade provinser, styrda av grevar. För att förse de erövrade arméerna med mat, fick de tidigare fria frankiska bönderna ("frank" betyder fri") mer och mer en ställning som livegna.

Karl den Store eftersträvade mer än vad samhällets produktivkrafter kunde bära. Eftersom produktiviteten var låg, var kommunikationerna primitiva. Imperiet sprängdes inifrån under Karl den Stores efterträdare. Det invaderades av normander, vikingar och muslimer (saracener), och såg ut att stå på randen till kollaps.

De lokala stormännen tog sin chans. De byggde slott överallt och blev obestridda herrar över de enskilda byarna. I gengäld ställde de upp med trupper till rikets försvar.

Karl den Stores efterträdare tvingades acceptera situationen. De beväpnade männen garanterades jord, istället för som tidigare gåvor och logi. Kejsarna krävde som kompensation militär tjänstgöring och erkännande av överhögheten. Ett mått på vilket stadium samhället befann sig i, är att jord var den viktigaste formen av rikedom. Herravälde över jord gav tillträde till överskottets privilegier.

Feodalsamhället framträdde sålunda i form av en pyramid: De som stod ovanför utkrävde militära plikter i utbyte mot bestämmanderätt över jord.

Feodalismen

Hela strukturen var beroende av böndernas obetalda arbete på jordägarnas mark. Till skillnad från slavarna var de inte sin herres egendom. Feodalismen utvecklades ojämnt. Några av bymedlemmarna ägde mycket lite jord, och var fortfarande slavar eller tjänare som arbetade på godsägarens mark. Bönder med friare status hade egen jord att odla, och måste betala arrende in natura. Andra hade en mellanställning: De brukade små jordplättar för att få ihop till sitt eget uppehälle, och tvingades resten av tiden utföra dagsverken på godsherrens åkrar.

Feodalismens utsugningsform är tydlig och obeslöjad. Bönderna betalar godsherrarna med pengar, arbetskraft eller produkter. Vem som helst kan se vad som händer. Om godsherren är stark nog att avtvinga bonden fyra dagsverken på sin jord i stället för tre, år det uppenbart för båda parter att exploateringsgraden ökat.

Under slaveriet verkar tvärtom till och med den del av arbetsveckan, som slaven måste använda till att producera sina egna existensmedel, att vara obetald. Det verkar därför som om han arbetar gratis. Under kapitalismen får lönearbetaren en summa pengar som framställs som värdet av hans arbete. Allt hans arbete verkar vara betalt.

Producenten exploateras i alla tre systemen: men utsugningens spedella form bestämde ytterst samhällets hela struktur.

I feodalsamhället härstammade de "förband av väpnade människor’ som utgjorde staten huvudsakligen från den härskande klassen. Denna åtnjöt monopol på väpnade styrkor. Därmed låg alltså den politiska och den ekonomiska makten i samma händer.

Rättsväsendet i byarna bestod till större delen av godsherrarnas egna domstolar. Feodalherren och hans soldater var poliser, domare och skarprättare, allt i ett.

När vi ser tillbaka tenderar vi att betrakta feodalismen som ett statiskt system. Jämfört med kapitalismen var det otvivelaktigt så. Ändå gjordes betydande framsteg under den stabilisering som feodalismen tillhandahöll i samhället.

Englands befolkning fördubblades exempelvis mellan år 1066 (slaget vid Hastings) och 1300-talet – ett tecken på produktionens framåtskridande. Väldiga arealer skog och obrukad jord lades under plogen för första gången. Feodalismen koloniserade stora delar av Östeuropa.

Feodalismen gav producenten ett begränsat incitament för att öka produktionen till sin egen fördel. Ibland ledde godsherren utvecklingen av jordbruk och nybyggen, ibland bönderna. Detta berodde på klasskampen. Godsherrens strävan var att försöka minska böndernas jordplättar till ett minimum, tränga in på allmänningarna och påtvinga bönderna livegenskap. Bönderna var å andra sidan intresserade av att reducera de feodala plikterna till ett minimalt arrende.

Uppfinningar som vatten och vinddrivna kvarnar infördes under det nya systemet. Godsherren försökte tillägna sig alla fördelar av detta framsteg genom att kräva orimliga avgifter för utnyttjande av hans kvarn.

Dessa "banaliteter" var den viktigaste formen av feodal reveny på den europeiska kontinenten under den senare medeltiden. Vare sig sporren till stegrad produktion kom sig av godsherrens längtan efter större inkomster och fler lyxvaror, eller från böndernas ambitioner att etablera sig i branschen som självständiga jordbrukare, så ökade i alla fall produktionen långsamt.

Men feodalismen satte, liksom före den slaveriet, gränser för produktivitetens utveckling.

Jordbrukets produktivitet var till största delen densamma från en generation till nästa. Det lättaste sättet för feodala herrarna att vinna största rikedom var att exploatera fler människor. Därför fanns en ständig impuls till krig. Nettoeffekten var att förslösa och skövla produktivkrafterna.

Feodalismen avlade, liksom tidigare typer av klassamhällen, genom utveckling embryot till ett nytt samhälle i städerna.

Romarrikets städer hade varit mycket större och mer imponerande än städerna under feodalismen på medeltiden. Men de romerska städerna hade inte samma möjligheter att utvecklas. De började som samlingsplatser för godsherrar med åtföljande lyxvaruhandel och som administrativa centra som skinnade den omgivande landsbygden. Medeltidens städer var i stället centra för handel och hantverk.

I takt med att produktiviteten utvecklades, växte också nödvändigtvis handeln. Hantverkare, vilka under den tidigare medeltiden varit knutna till aristokratiska hushåll och till kloster, samlades för att handla med landsbygdsområdena. Varorna var sådana som kunde produceras snabbare och därmed billigare, eller sådana som bara kunde tillverkas av skickliga specialister.

Vare sig dessa städer ursprungligen grundades av embryot till en ny köpmannaklass, eller av progressiva feodalherrar som ville utnyttja de nya behoven, så representerade de i alla fall en ny princip. Till skillnad från feodalismens allmänna förhållanden, byggda på herravälde och underkastelse var städerna fria förbund av handelsmän. De frambringade vad en representantför feodalherrarna betecknade som "denna nya och avskyvärda benämning": kommunen.

Produktion och handel organiserades inom städerna i skrån, uppdelade på de olika hantverken. Skråna försökte reglera produktion, priser och kvalitet.

Efter att digerdöden (den fruktansvärda pest som spreds över hela Europa under 1300-talet) passerat Polen, beslutade skråna att tacka Gud genom att fira fler religiösa helgdagar. Men vad de i själva verket gjorde var givetvis att dela på jobben på grund av den minskade kundkretsen.

Skråna var till en början sällskap bestående av jämlikar. Men när städerna växte i storlek, på grund av det konstanta inflödet av livegna flyktingar som sökte ett bättre liv, lyckades mästarna göra det svårare för gesäller att ta steget upp till deras nivå.

Samtidigt kunde köpmannagillena utnyttja sin ställning gentemot hantverkarskråna och bli elit i städerna. De flesta städer dominerades av en liten oligarki, innan en serie revolter utbröt bland de fattigare hantverkarna mot slutet av medeltiden. Syftet var att få ett ord med i laget i stadsstyrelsen.

Medeltida städer

På grund av denna naturliga differentiering, som på nytt uppkom ur varuproduktionen, tog oligarkin så småningom tillbaka sin tidigare ställning. Samtidigt var alla städer indragna i strider för att jordägarklassen skulle tillerkänna dem fri- och rättigheter.

När arbetets produktivitet steg växte också handeln, produktionen för marknaden, varuproduktionen och penningekonomin. Spannmål producerades i allt större utsträckning för att säljas i och föda städerna. Ett skikt av bönder blev rika på sina klassbröders bekostnad, och försökte bli jordägande lantbrukare med inriktning på produktion för marknaden.

I England var det dock huvudsakligen feodalherrarna som tog initiativet när det gällde att omorientera produktionen till marknaden. Ullproduktionen fick större betydelse. Herrarna uppbådade alla krafter för att lägga beslag på allmänningar och expropriera bönderna.

Livegenskapen hade till stor del dött ut i England mot slutet av 1300-talet, men böndernas bindning till jorden ersattes av kortvariga arrenden. En växande ström av fattiga bönder slogs ut fullständigt och tvingades till lösdriveri (det vill säga att flacka riket runt i sökande efter något att livnära sig på).

På 1600-talet beräknades en fjärdedel av befolkningen vara utan andra försörjningsmedel än tiggeri. Framåtskridande uppnåddes, som alltid, på bekostnad av det vanliga folket.

Medan klasskampen mellan patricier och plebejer var politiskt inriktad -- gällande tillträde till statsmakten – fördes den feodala klasskampen framför allt på det ekonomiska planet.

Godsherrar och bönder utkämpade en permanent, oupphörlig strid. Då och då blommade den ut i revolutionär kamp. Bonderevolten 1381 var det mest anmärkningsvärda av dylika tillfällen i England. Efter digerdöden befann sig bönderna i en stark ställning på grund av bristen på arbetskraft. Godsägarna försökte gottgöra sina förluster genom att hävda de traditionella plikterna med än större eftertryck. Detta resulterade i en social explosion.

Det är betecknande att de revolutionära böndernas förtrupp fanns i sydöstra England, i de områden där jordbruket var inriktat på marknaden. Handelns utveckling gjorde att kommunikationerna förbättrades och knöt därför samman människor i allt större områden. Revolten led visserligen nederlag när det gällde de omedelbara kraven. Men följden blev ändå att feodalherrarnas rovgiriga ambitioner slogs tillbaka.

I grund och botten misslyckades revolten därför att bondeklassen var en geografiskt utspridd och inbördes splittrad klass. Kung Rikard II uppmanade bönderna att "återvända till höbärgningen", något som träffade deras svaga punkt. Det var omöjligt att hålla kvar bönderna i permanent mobiliseringstillstånd. Produktionen hade utvecklats till en punkt där bara en minoritet av befolkningen kunde försörjas såsom soldater. Majoriteten var tvungna att arbeta på åkern.

Denna springande punkt illustreras också genom den italienska bonderevolten, ledd av Fra Dolcino vid ungefär samma tid. Även om det maskerades av religiösa idéer, så strävade bondeklassens mest avancerade skikt i urkommunistisk riktning.

Fra Dolcino och hans anhängare retirerade till de italienska alperna. De måste äta, men de måste också försvara sig. Början till splittring i leden, mellan stridande och arbetande män, resulterade i demoralisering och nederlag.

I det här exemplet kan vi se hur feodalismens institutioner motsvarade produktivkrafternas dåvarande läge. Eländet i det förgångna har varit en nödvändig möda för mänskligheten.

Från feodalism till kapitalism

Marx kallade feodalismens undergång och kapitalismens framväxt för den "ursprungliga ackumulationen". Processen består å ena sidan av att bygga upp förmögenheter i pengar snarare än jord, och å andra sidan av att skapa en egendomslös arbetarklass. Den innebär att producenterna skiljs från de verktyg med vilka de försörjer sig.

Vi har sett att den feodala bondeklassen var bunden till jorden. Detta garanterade dem ett blygsamt uppehälle, förutom i svältperioder.

Ingen skulle arbeta för pengar med all den otrygghet det medförde, om de inte var tvingade till det. Det var därför som imperialisterna i Afrika införde penningskatter för alla. I fallet Sydafrika drevs afrikanerna bort till torftiga reservat för att tvingas utgöra en reserv av lönearbetare. Det är också därför som privatpersoners monopol på jordägande är ett villkor för kapitalismens utveckling.

Marx beskrev i Kapitalet den process varigenom bönderna berövades sin jord. Upplösningen av klostren skapade också en väldig mängd fattighjon som förut varit munkar, eftersom kyrkan ägt en tredjedel av all jord. Skingrandet av feodalismens hov och tjänarstaber efter "rosornas krig" hade tidigare lett till en våldsam ökning av antalet luffare.

Men det viktigaste sättet att skapa egendomslösa var de lagar som antogs av parlamentet, bestående av godsherrar. De kallades lagar om enclosure, det vill säga inhägnad av allmän mark som därmed förvandlades till enskild egendom. Innebörden var helt enkelt legaliserad stöld. Lagarna kom vid en tid då ullhandeln växte, och godsherrarna ville ha större områden som fårbetesmark. Mark som tidigare disponerats av kanske 500 människor blev i stället adelsmannens egen. Ett fåtal fåraherdar tog bybornas plats.

Processen var brutal, men förde samtidigt lantbruksproduktionen framåt genom att undanröja det gamla, ineffektiva tegskiftessystemet och lägga grunden för rationellt jordbruk. Senare kunde den industriella revolutionens överlägsna metoder och moderna maskiner användas på storjordbruken.

Penningackumulation var den andra sidan av den ursprungliga ackumulationsprocessen. De första formerna av kapital, som uppstod innan industrikapitalet förvandlade hela produktionen, var handels- och ockerkapital.

De spanska plundrarnas "upptäckt" av Amerika förflyttade världshandelns centrum. Ofantliga förmögenheter byggdes upp i "Nya världen".

Spanjorernas sökande efter guld åtföljdes av fruktansvärd brutalitet. Under deras välde minskade antalet indianer i Santo Domingo från en miljon år 1492 till 10 000 år 1530. På Kuba minskade den infödda befolkningen från 600 000 år 1492 till bara 270 hushåll år 1570. De kapitalistiska handelsmakterna överglänste varandra i grymhet. Slaveriet, som man länge trott vara utdött, genomgick en renässans för att gruvor och plantager skulle förses med tillräcklig arbetskraft för världsmarknadens behov.

Under senare medeltiden bevittnades samtidigt uppkomsten av stora bankfamiljer, till exempel Fugger, som tillfredsställde makthavarnas begär efter mer och mer pengar. Riddarnas och prinsarnas feodala intäkter kunde inte hålla jämna steg med priserna på de nya lyxvaror som fanns tillgängliga. Detta var ett tydligt bevis på att produktionsförhållandena på landet var en boja för produktivkrafternas utveckling.

Monarkierna kände också behov av mer pengar och började låna. Detta var sålunda den period när alla länder började driva sin statsskuld i höjden. Statsskulden finns fortfarande kvar hos oss, och uppgår i till exempel Sverige 1985 till omkring 560 miljarder kronor (augusti 1985, varav ca 140 miljarder är utlandsskuld).

Mot slutet av medeltiden kom absoluta monarker till makten i de flesta västeuropeiska länder, såsom Tudorätten i England och Vasaätten i Sverige. Monarkierna balanserade mellan den gamla jordägande härskarklassen och de uppåtsträvande kapitalisterna.

Till att börja med förde de absoluta monarkerna samhället framåt. Starka, stabila nationalstater bildades, inom vilka handeln och därmed kapitalismen kunde utvecklas. De försvarade köpmännens intressen utomlands genom krig för att erövra kolonier.

Ändå var de i grund och botten ute efter personlig vinning. Monarkerna kunde bara frodas på grund av dödläget i klasskampen mellan kapitalister och jordägare. När kapitalismen utvecklades ytterligare, växte den uppåtstigande kapitalistklassens lystnad efter en politisk makt som motsvarade dess ökande ekonomiska makt. Borgerliga revolutioner, riktade emot de regerande absoluta monarkerna, blev nödvändiga for att kapitalismen skulle kunna konsolidera sitt herravälde.

Inom hantverks- och manufakturproduktionen skedde en utveckling parallell med den i jordbruket. Vi har sett hur skråna speglade produktionsförhållanden som ursprungligen utgjorde ett framsteg för produktionen. Senare blev det ett hinder.

Kapitalister utanför skråväsendet inriktade sig på att mobilisera lönearbetare till produktionen för en ständigt växande marknad. Skråna arbetade efter principen om begränsad produktion för att hålla priserna uppe. De använde sina traditionella privilegier för att motstå intrång på sina revir. Köpmannakapitalister tog sig för att sörpla i sig överflödig arbetskraft i bondehushåll, som bara hade halv sysselsättning på sina eländigt små jordplättar. De började "förlägga" vävning till dessa hushåll.

Bönderna blev alltmer beroende av inkomsten från vävningen. Köpmännen lyckades gå vidare från att bara förse bönderna med råvaror och marknader, till att ta över deras vävstolar och till och med deras stugor. Att ha kontroll över marknaderna var detsamma som att hålla piskan i handen.

Detta var ytterligare en viktig del av den process varigenom den feodala bondeklassen sjönk ner till proletär ställning.

Under hela 1500- och 1600-talen byggdes verkstäder för hantverket. Man fann att arbetet kunde brytas ner till enklare handgrepp. Adam Smith börjar sin bok "En undersökning av folkens välstånd, dess natur och orsaker" med att förklara arbetsdelningen i knappnålstillverkningen, genom vilken en enorm mängd knappnålar kunde produceras billigt jämfört med det gamla kvalificerade hantverket.

Och vidare: nedbrytning av arbetet i enkla, monotona processer möjliggjorde en ersättning av det manuella arbetet med maskiner. Kapitalismen började med att tillägna sig produktionen så som den var. Nu höll kapitalismen på att själv revolutionera produktionsmedlen.

Kapitalismen kunde inte obekymrat röra sig rätlinjigt mot dominans över världsekonomin. De nyligen uppväckta produktivkrafterna befann sig i revolt mot de gamla produktionsförhållandena. Dessa måste besegras och nya produktionsförhållanden upprättas som motsvarade produktivkrafternas utvecklingsnivå.

Detta var de borgerliga revolutionernas uppgift. Engelska revolutionen på 1640-talet, amerikanska revolutionen 1776 och franska revolutionen 1789-94 var de avgörande strider i vilka grunden lades för kapitalismens dominans i världsskala.

Exakt vad var de borgerliga revolutionernas uppgift?

Även om feodalismen inte längre var förhärskande, förblev godsägarna en boja för varuproduktionen. I England sadlade den jordägande lagadeln visserligen om till produktion för marknaden. Men i Frankrike sög aristokratin i sig en stor del av överskottet genom arrenden ända fram till 1789. Den använde sin privilegierade ställning till att lägga alla möjliga slags tullar på varornas fria rörelse.

Det innebar högre priser för alla och tillät borgarklassen att, i opposition mot aristokratin, hävda att den representerade nationens intressen som helhet. Fram till de parisiska massornas stormning av Bastiljen 1789 var till exempel alla livsmedel som fraktades till Paris underkastade tull, ett feodalt privilegium.

Frankrike var landet med den klassiska borgerliga revolutionen. Den gamla adeln sveptes fullkomligt åt sidan. Bönderna producerade mer och mer för marknaden. Efter den borgerliga revolutionen 1789 hade de en benägenhet att splittras i dels uppåtsträvande kapitalistiska jordbrukare, dels en egendomslös klass av lönearbetare på landsbygden.

Kapitalismens uppgift var också att bilda centraliserade, nationella ekonomier. Inom detta hölje kunde det nya produktionssättet utvecklas.

Tyskland visade så sent som på 1800-talet att en stabil nationalstat var nödvändig för kapitalistisk produktion. Ännu vid randen till i 1848 års revolution var Tyskland delat i 36 småstater, var och en med egen valuta, ett eget systern för tullar och avgifter och sina egna vikter, ytmått och lokala kommunikationer.

Förvirringen mellan småstaterna utgjorde naturligtvis en nästan ogenomtränglig mur för utvecklingen av nationell storindustri och handel. Den tyska borgarklassens misslyckande att genomföra "sin egen" revolution grundades på dess skräck för den nya arbetarklassen. Följden blev att uppgifterna genomfördes under ledning av de preussiska junkrarna (godsägarna) kring Bismarck. De insåg nödvändigheten av att bygga upp en modern, kapitalistisk nation.

I Storbritannien och Frankrike hade däremot en nationell enhet redan i huvudsak upprättats av de absoluta monarkerna. Det var ett av deras progressiva värv för att resa stommen för kapitalismens utveckling.

Inte heller fanns framåtskridandets enda motståndare inom den gamla aristokratin. En del kapitalister, vilka ursprungligen fört samhället framåt, blev allt mer reaktionära. Rika köpmän använde sitt inflytande hos kungarna för att vinna monopol inom handeln. De utnyttjade sina privilegier för att höja varupriserna.

Dessa reaktionära kapitalister bekämpades av de mindre köpmännen, vilka var tvungna att slåss för frihandel, och av massorna i städerna.

På samma sätt gjorde stora penningutlånare sig förmögenheter på att låna ut till kronan, och blev därför beroende av monarkin.

Kapitalistklassen som helhet var nu tillräckligt stark för att konkurrera om den politiska makten. Att vinna den var nödvändigt för att slutföra revolutionen. De absoluta monarkierna hade tidigare varit en sköld med vilken handelns expansion försvarades, men var nu ett hinder. De måste störtas. Massan av hantverkare och bönder mobiliserades för att göra jobbet åt borgarklassen.

Kapitalismen

Kapitalister mäter inte sin rikedom i jord eller slavar, utan i pengar. Penningförmögenheterna letade sig in i produktionen under den industriella revolutionen, en period lika betydelsefull för mänskligheten som den agrara revolutionen tusentals år tidigare.

Kapitalism är ett system för utsugning, precis som feodalism eller slaveri. Dess särdrag är att kapitalisterna inte bara konsumerar överskottet. På grund av systemets natur måste de plöja ner större delen av överskottet tillbaka i produktionen.

Sålunda får kapitalismen en dynamik som tidigare epoker aldrig upplevt. Istället för att bara suga ut fler människor – som feodalherrarna försökte göra genom krig – så suger kapitalismen mer ur varje människa. Den utvecklar arbetets produktivitet.

Därmed skapar kapitalismen möjligheter för ett överflödssamhälle, och alltså för att avskaffa uppdelningen i utsugare och utsugna. Den skapar med andra ord möjligheter för ett högre samhällsstadium än kapitalismen själv.

Kapitalismens grundval är den härskande borgarklassens monopol på produktionsmedlen. Den överväldigande majoriteten människor fråntas möjligheten att tjäna sitt uppehälle, om de inte arbetar på villkor som dikteras av borgarklassen.

Formellt verkar det som om lönearbetaren betalas efter sin arbetsinsats. I verkligheten exploateras han, precis som den livegne under feodalismen eller slaven.

I ett kapitalistiskt samhälle är arbetskraften (arbetarens förmåga att arbeta) en vara bland alla andra. Den köps och säljs på marknaden. Ägaren (arbetaren) säljer den till penningägaren (kapitalisten).

Men arbetskraften skiljer sig från andra varor: den har den unika förmågan att skapa värde. Häri ligger dess nytta för kapitalisten, och det är därför kapitalisten köper arbetskraft, det vill säga anställer arbetare.

När arbetskraften konsumeras under produktionsprocessen, alltså när arbetaren ställs vid maskinen, skapas värde som långt överskrider vad kapitalisten betalar i lön. Detta är källan till kapitalistens profit.

Om arbetskraft ska finnas tillgänglig på marknaden, så att kapitalisten kan köpa den, måste arbetskraft produceras. "När individens existens är given", skrev Marx, "består produktionen av arbetskraft i att individen reproduceras och hålles vid liv" (Kapitalet del 1, sidan 147). Marx tillägger omedelbart att dessa existensmedel innehåller en "historisk och moralisk faktor". Vad en arbetarfamilj behöver för sitt uppehälle, och för att föda sina barn – den nya generationen lönearbetare – beror på den levnadsstandard som genom kampen bestäms vara acceptabel för arbetarklassen i ett visst samhälle.

Kärnan i den kapitalistiska utsugningen är denna: Arbetaren får sin lön inte för sitt arbete utan för sin arbetskraft och lönen motsvarar värdet av hans/hennes existensmedel. Skillnaden tar kapitalisten hand om.

Arbetarens arbetsdag delas alltså i "nödvändigt arbete" och "merarbete". Han utför "nödvändigt arbete" under den del av dagen som går åt för att producera värde som, när det säljs, täcker lönekostnaden. Han utför "merarbete" under resten av arbetsdagen. Då produceras värde som, när det säljs, täcker ränta, jordränta och profit för kapitalistklassen.

Kapitalismen strävade i början efter att öka exploateringsgraden genom att tvinga fram upprepade förlängningar av arbetsdagen. Arbetarna betalades ofta per dag, hur många timmar de än arbetade. Kapitalisterna kunde klara detta därför att en närmast oändlig industriell reservarmé skapats genom krossandet av småproduktionen i stad och på land. De fattiga svältande drogs flockvis in till städerna.

Det innebar att arbetarna måste arbeta på nästan vilka villkor som helst, så som direktörerna dikterade. Men det kapitalistiska systemet hotade att göra slut på gåsen som värpte guldägg. Undersökningar som gjordes i Storbritannien under i 1850-talet gav bilden av en förkrympt generation av arbetare, kraftlös i förtid och oduglig till militärtjänstgöring.

Under 1800-talet började de brittiska arbetarna slåss för en begränsning av arbetstiden genom lagar. Marx kallade denna kamp "den första segern for arbetarklassens politiska ekonomi. Vi måste dock anmärka att lagen om tiotimmarsdagen – i likhet med senare reformer som allmän sjukvård – också låg i den härskande klassens långsiktiga intresse. Den bibehöll förrådet av arbetskraft i dugligt skick.

Dessa reformer drevs emellertid igenom på grund av kamp mot den härskande klassens opposition. Kapitalisterna såg på saken med kortsiktig girighet.

Kapitalisterna hindrades alltså från att öka värdekvoten genom att tillägna sig vad Marx kallade absolut mervärde (till exempel att förlänga arbetsdagen). De måste därför i stället öka exploateringsgraden genom att tillägna sig relativt mervärde.

Det betyder, att i stället för att få fler arbetstimmar av varje arbetare, måste de öka arbetarnas produktivitet. Från samma mängd arbetstimmar måste man få en större mängd produkter.

Ju mer produktivt arbetet är, desto mindre del av arbetsdagen måste ägnas åt att producera värdet av arbetarnas existensmedel (det vill säga deras lön) och desto längre tid kan ägnas åt att producera kapitalistens mervärde.

Kapitalismens motor är konkurrensen. Varje kapitalist måste slå ut sina konkurrenter för att överleva. Det bästa sättet att sälja billigare är att producera billigare. Eftersom arbetstid är måttstocken för värde, betyder detta att producera med kortare arbetstid.

Mekanisering är den viktigaste metoden för att hela tiden stegra arbetsproduktiviteten. Det kanske bästa exemplet på denna process är det som Marx ger: "Fallet med de vävare som vävde för hand."

När spinnmaskinen ("Spinning Jenny") uppfanns kunde garnet massproduceras, vilket ledde till mekanisering av beklädnadsindustrin. Vävning hade dittills varit ett hantverk. När efterfrågan på vävare ökade under den industriella revolutionens tidiga skede, kunde handvävarna pressa upp sina löner och bli en regelrätt "arbetararistokrati". För kapitalismen representerade de ett hinder för billigare produktion. Den oundvikliga följden blev att den maskindrivna vävstolen uppfanns. Kapitalistisk nödvändighet är uppfinningarnas stamfader.

Vem som helst som kastar en blick på detta, förstår att den maskindrivna vävstolen innebar att mycket mindre arbetstid gick åt för produktion av samma mängd vävt tyg.

Handvävarna drev förgäves ned priserna på sina produkter. De kunde omöjligt konkurrera med maskinvävstolen.

Vid sin höjdpunkt hade handvävarna varit en kvarts miljon. De utrotades på en enda generation. Tusentals dog faktiskt av svält. Ett mycket mindre antal lyckades få jobb till lägre betalning som övervakare av maskinvävstolar.

Så har det alltid varit med kapitalistiskt framåtskridande. Men på detta sätt har kapitalismen utvecklat den moderna industrins fantastiska produktionskapacitet.

Kapitalismen frambringar också en statsform som passar dess maktutövning. Olika typer av stat kan finnas under kapitalismen, var och en motsvarande läget i klasskampen. De varierar mellan parlamentarisk demokrati och fascism eller Bonapartistiska militärdiktaturer av de mest skilda slag.

Men alla dessa typer av stat har en sak gemensamt. De utgör det yttersta försvaret för privategendomen och därmed kapitalets makt.

Marx och Engels betonade ofta att demokratin år den ideala formen för borgarklassens herravälde. För det första tillåter den kapitalisterna att klara ut sina meningsskiljaktigheter. För det andra ger den arbetarpartierna något som ser ut som inflytande över hur samhället styrs. Det år sålunda enklare att genomföra förändringar som är nödvändiga för systemets fortsatta existens.

Samtidigt utgör en borgerlig demokrati den mest fördelaktiga grundvalen för att arbetarna skall kunna organisera sig och störta sina utsugare.

Kapitalismen fordrade, som ett villkor för sin existens, en ny klass av egendomslösa arbetare. Genom hela sin utveckling har kapitalismen skapat en allt större reserv av lönearbetare.

Till och med efter andra världskriget har miljoner småbönder drivits bort från sin jord som i länder som Frankrike, Italien och Japan. Detta var ett steg framåt: dels i den meningen att dessa människor drogs bort från landsbygdslivets isolering och efterblivenhet, och dels i den meningen att det representerade en ökad arbetsproduktivitet. Färre människor behövdes för att odla livsmedel, och fler kunde användas för tillverkning av andra saker.

Men samtidigt har kapitalismen inget till övers för människornas egna intressen. Den suger obarmhärtigt mervärde ur massorna, oavsett konsekvenserna.

Som vi sett har kapitalismen varit ett dynamiskt system, även om det skapat förtvivlan för massorna. Dess mål och drivkraft är allt större mervärde.

Industrikapitalismen uppbjuder därför all kraft for att erövra världen. Handelskapitalet hade nöjt sig med att utkräva skatter ur de existerande produktionssätten i andra länder. I de imperier som industrikapitalet skapade efter den industriella revolutionen, översvämmades länderna med billiga fabriksvaror.

Dessa varor krossade med nödvändighet det existerande hantverkssystemet, som var länkat med jordbruket i byarna.

De befintliga samhällssystemen bröts sönder med våld. Jordbruket inriktades dessutom mer och mer på världsmarknadens fordringar. Kapitalismen var på väg att skapa en värld efter sin egen avbild.

Processen nådde sitt högsta stadium under den imperialistiska epoken av kapitalismens utveckling.

De olika faser under vilka kapitalismen trädde in i relationer med förkapitalistiska nationer och, genom att exploatera dem, drog in dem under kapitalismens tak – kan ses tydligt i fallet Indien.

Första gången Indien koloniserades, var det inte av den brittiska regeringen utan av Ostindiska kompaniet, en sammanslutning av engelska köpmän (East India Company). De tjänade stora förmögenheter genom att monopolisera handeln mellan Storbritannien och Indien – köpte billigt och sålde dyrt. De strävade också etter att lägga beslag på Indiens inhemska handel. Under deras giriga kontroll blev spannmålspriserna skyhöga vid hungersnöd, långt utom räckhåll för de behövande.

Ostindiska kompaniets period av dominans överensstämde med den ursprungliga ackumulationens behov i England. Köpmän och äventyrare skapade penningfömögenheter genom utbyte av olika värden. Efter slaget vid Plassey, som gav Storbritannien makten över hela den indiska halvön, tryckte Bank of England för första gången 10 och 15 punds-sedlar. Burke, en konservativ historiker, uppskattade att utplundringen av Indien mellan 1757 och 1780 uppgick till 40 miljoner pund, en vid den tiden ofantlig summa.

Den brittiska kapitalismen förespråkade inte alltid internationell frihandel. Det kom senare, när Storbritannien innehade monopol på kapitalistisk stordriftsproduktion. Indiska textilvaror, som importerades till England, pålades faktiskt tullar på mellan 70 och 80 procent ända fram till omkring år 1830.

Först när den maskinella textilindustrin i Lancashire (nordengelskt grevskap) byggt upp en oomtvistad ställning upphävdes restriktionerna eftersom de inte längre var nödvändiga. Den indiska marknaden översvämmades då av billiga bomullsvaror, och de inhemska textilproducenterna ruinerades.

Indiens öde var nu sammanlänkat med utvecklingen av konkurrenskraftig kapitalism. Den brittiska kapitalismen tvekade aldrig, inom parentes sagt, inför att tillgripa den mest barbariska metoder för att påtvinga indierna sin export. Exempelvis fick vävarna i Dacca sina händer avhuggna! En fruktansvärd hungersnöd drog fram genom området, och delar av regionen blev igenvuxen av djungel.

År 1850 svalde Indien en fjärdedel av Lancashires textilimport.

Efter sepoysupproret i Indien, som startade 1857, insåg de brittiska härskarna nödvändigheten av att bygga ut järnvägsnätet, så att trupper kunde flyttas snabbare och behålla greppet över befolkningen. Detta var inledningen till den tredje fasen i utsugningen av Indien. Export av kapital snarare än varor blev det dominerande kännetecknet.

Utvecklingen var en följd av monopolkapitalismens förstärkning i de viktigaste industriländerna. Imperialismens epok, som analyserades av Lenin, innefattade finanskapitalets förening med industrikapitalet. De inhemska marknaderna blev för små för de gigantiska monopolen när de slukade sina svagare konkurrenter och ökade produktionen till högre nivåer. Monopolen måste söka nya och vinstgivande områden för investeringar.

I fallet Indien kom utvecklingen igång på allvar mot slutet av 1800-talet. Kapital exporterades från Storbritannien för att bygga upp en modern textilindustri i Indien, huvudsakligen med brittiska ägare.

"En kapitalist slår ihjäl många andra", som Marx uttryckte det. Kapitalismen krossar inte bara småproducenterna. Hela tiden tvingas de svagaste i konkurs av sina egna stallbröder. Dessa kastas överbord och måste ställa in sig i de egendomslösas led.

Processen har två sidor. Dess objektiva, ekonomiska innehåll är progressivt, genom att enorma produktionsresurser samlas som potentiellt kan utnyttjas till mänsklighetens gagn. Å andra sidan koncentreras i ett kapitalistiskt samhälle en kolossal makt i händerna på ett litet fåtal, rika magnater.

Vid slutet av 1800-talet såg vi hur konkurrensen i sig själv ledde till utvecklingen av monopol.

Banksystemet, skrev Marx, "ställer till de industriella och kommersiella kapitalisternas förfogande allt disponibelt och till och med potentiellt, ännu inte aktivt, engagerat kapital i samhället, så att varken den som lånar ut eller den som använder detta kapital år dess ägare eller producent. Därmed upphäver det kapitalets privatkaraktär och innehåller så i sig själv, men bara i denna mening, ett upphävande av privatkapitalet… Slutligen kan inget tvivel råda om att kreditsystemet kommer att tjäna som en mäktig hävstång under övergången från det kapitalistiska produktionssättet till det socialistiska arbetets produktionssätt. Dock bara som ett element i samband med andra stora organiska omvälvningar i själva produktionssättet" (Kapitalet del 3, sida 545-6).

Kapitalismen kräver ständigt tillförande av penningkapital för att profiterna oavbrutet ska kunna utvinnas. En ensam kapitalist skulle, när en uppsättning varor väl producerats, antingen tvingas vänta tills han sålt dem innan han hade tillräckligt med pengar på fickan för att åter påbörja produktionen: eller också skulle han en stor del av tiden tvingas hålla ett overksamt förråd av penningkapital som reserv för nödvändiga investeringar. En ensam kapitalist skulle hela tiden vara tvungen att betala in pengar till en fond för att kunna förnya det fasta kapitalet – pengar som kanske låg overksamma i tio eller tjugo år.

I verkligheten utvecklades dock ett skikt kapitalistiska snyltgäster. Dessa är inte beredda att investera direkt i produktionen, men lånar gärna ut sina pengar för att kunna få en bit av mervärdeskakan. Konkurrensen har alltså en tendens att frambringa oanvända reserver av tal.

Reserverna samlas på ett fåtal rika händer – koncentrationer av finanskapital.

Finanskapitalet innebar till en början en sporre för det kapitalistiska systemet, genom att samla ihop och leda penningkapital in i produktionen. Bevekelsegrunden var givetvis endast att skumma en ökande del av mervärdet till den egna kassan.

Finanskapitalet koncentrerar också, som Marx påpekar, en väldig ekonomisk makt i sina egna händer. Det knyter i själva verket den individuelle industrikapitalisten till hela den kapitalistiska produktionens fordringar, genom att fördela och dra in på krediter.

Imperialismen år den epok där finanskapitalet smält samman med det monopolkapital som direkt deltar i produktionen.

Under det imperialistiska stadiet förs konflikterna ut på den internationella arenan. Samtidigt har dock inte konkurrensen helt avskaffats mellan kapitalisterna inom nationalstaternas gränser.

Bankerna och de stora monopolen exporterade kapital, i stället för att exportera varor. Ett massivt program för utbyggnad av järnvägsnätet genomfördes på varje kontinent och varje breddgrad. Lån bjöds ut till projekt i de mest avlägsna trakter. Ett systematiskt sökande startade efter alla tänkbara råvaror och mineralfyndigheter.

Nu började konflikter dyka upp mellan nationella kapitalsammanslutningar. Kampen gällde inget mindre än herravälde över världen. Krig utbröt där stridsäpplet var kolonier och en ny uppdelning av imperialismens plundringar. Grymheterna i kriget saknade motsvarighet i mänsklighetens historia.

Första världskriget var ett tecken på att kapitalismen, liksom tidigare slag av klassamhällen, upphört att vara progressiv. Oerhörd förödelse och massmord sattes i stället för utveckling av produktionen.

Men samtidigt tog ett nytt samhälle form inom det gamlas ramar. Ryska revolutionen 1917 varskodde om att arbetarklassens välde stod för dörren.

Arbetarklassens revolutionära roll

Arbetarklassen skiljer sig från alla andra utsugna klasser i historien. Vi har sett hur klasskampen i slavsamhället mellan tre läger med nödvändighet ledde till "de stridande klassernas gemensamma undergång". Och vi har sett hur den feodala bondeklassen aldrig på hundratals år lyckades formulera ett sammanhängande, revolutionärt alternativ till det system som exploaterade dem.

Misslyckandet var ingen tillfällighet. Bönderna år en isolerad klass, som år skingrad över hela landsbygden och finner det mycket svårt att samverka. Men deras problem år inte bara geografiskt – i första hand år det socialt. För bönderna utgör, som Marx uttryckte det, bara i ett avse ende en klass:

"Såvitt miljoner familjer lever under ekonomiska existensbetingelser, som skiljer deras levnadssätt, deras intresse och deras bildning från de andra klassernas och ställer dem i fientligt förhållande till dessa, bildar de en klass… för såvitt inte överensstämmelsen i deras intressen skapar någon nationell förbindelse och någon politisk organisation bland dem, bildar de inte någon klass." (Marx, Louis Bonapartes 18:e Brumaire, sida 155).

Bönderna är småbrukare – en inbördes splittrad klass. I takt med kapitalismens utveckling kan bönderna alltmer liknas vid en påse potatis – deras öde består i att hamna i grytan och bli uppätna.

Arbetarklassen koncentreras däremot i stora massor genom själva fabriksproduktionens karaktär. Till skillnad från bönderna ligger dess enda styrka i kollektivt agerande. Utsugningen år densamma för hela arbetarklassen. Kapitalismen tränar och skolar själv arbetarna till att fungera som systemets dödgrävare.

Den moderna arbetarklassen tillåts inte heller föra ett liv med en blygsam men konstant levnadsstandard. Otrygghet är en del av dess existens.

Kapitalismen har hitintills frambringat många häpnadsväckande underverk. Den har också bringat sociala katastrofer som hade varit ofattbara i tidigare samhällssystem: kriser som antar formen av överproduktion.

I de förkapitalistiska samhällena stördes massornas försörjningsmöjligheter bara vid hungersnöd, en materiell brist på förnödenheter. De primitiva människornas medvetande var visserligen nedsmetat med allsköns vidskeplighet. Men anblicken av människor som svälter, medan de sitter overksamma framför redskap som kan användas för att tillverka sådant de behöver, är något unikt för vårt eget samhälle.

Kapitalism är samhällelig produktion, och i två betydelser. För det första binder kapitalismen ihop hela världen till en ekonomisk enhet genom världsmarknaden, en arbetsdelning i världsskala. Var och en år beroende av alla andra för att skaffa de saker de behöver.

För det andra introducerar kapitalismen den storskaliga produktionen, som kan fungera endast genom kollektivt arbete. Ändå utgår systemet samtidigt från privat tillägnande av produktionsresultatet och privat profit. Det är anarkistiskt ingen vet någonsin hur mycket som behövs av någon enda vara. Kapitalisten planerar produktionen i sin egen fabrik, men samhällets produktion som helhet sker utan planering.

Marx skrev:

"Den kapitalistiska produktionen strävar ständigt efter att övervinna dessa inneboende hinder, medel som på nytt ställer den inför dessa hinder men nu i större skala. Det verkliga hindret för den kapitalistiska produktionen är kapitalet självt." (Kapitalet del 3, sidan 228)

"Samma borgerliga medvetande, som lovprisar arbetsdelningen i verkstaden, arbetarens livslånga bundenhet vid ett detaljarbete och delarbetarens ovillkorliga underordnande under kapitalet emedan denna arbetsorganisation stegrar dess produktivkraft – brännmärker lika obetingat varje medveten samhällelig kontroll och reglering av den samhälleliga produktionsprocessen som ett ingrepp i den individuelle kapitalistens okränkbara egendomsrättigheter, som en begränsning av hans frihet och suveräna ’genialitet’.

Det är mycket karaktäristiskt, att fabrikssystemets begeistrade apologeter inte vet något värre att säga om varje förslag, som tar sikte på allmän, planmässig organisation av det samhälleliga arbetet, än att hela samhället därigenom skulle förvandlas till en fabrik." (Kapitalet del 1, sidan 310)

Hur kan "varuproduktion" vara möjlig? Skälet till att människorna inte bara kan ga in i fabrikerna, och börja producera de saker de behöver, är att de inte äger dessa fabriker, och staten försvarar den härskande klassens ägandeintressen.

Den härskande klassen producerar å sin sida enbart för profit. Inga vinster, inga jobb.

Varje gång en kapitalist säger upp en arbetare, betyder det att en annan kapitalist förlorar en konsument av dennes varor. På så sätt kan kriser, som uppstår i någon av de avgörande delarna av ekonomin, spridas till hela systemet.

Kriser med massarbetslöshet är ett kapitalistiskt alster, lika mycket som Coca Cola är det.

Kapitalismens lagar verkar, "trots anarkin, enligt och på grund av anarkin". Ingen kapitalist känner vid någon tidpunkt till samhällets faktiska behov av tackjärn eller elastiska strumpbyxor. De organiserar produktionen inom fabriksväggarna, men anarkin härskar i produktionen som helhet.

Risken för kris finns inneboende i ett dylikt system. Allt som marxister vill göra är att planera produktionen i samhället i stort, på samma noggranna sätt som kapitalisterna i varje enskild fabrik.

Arbetaren är en fri individ, till skillnad från de utsugna klasserna i förkapitalistiska samhällen. Friheten består dels i att han inte är underkastad "personliga beroendeförhållanden" och kan jobba för vilken arbetsgivare som helst: och dels i att han saknar medel for att försörja sig förutom lönearbete. Men arbetarens förväntningar och trygghetskänslor skakas ständigt av epidemier av massarbetslöshet.

Krisen aktualiserar för arbetarklassen gång på gång nödvändigheten att förändra samhället. Kapitalismen kommer aldrig att rasa samman av sig själv. Den måste störtas.

Det är en karikatyr av marxismen att påstå att arbetare, som blivit utblottade på grund av systemets verkningar, automatiskt kommer att göra revolution. Kapitalismen kommer att störtas av en medveten och beslutsam klass, och inte enbart för att denna klass blivit desperat.

Sant är, att den evigt otrygga existens som kapitalismen tillhandahåller kommer att föda ett ifrågasättande i arbetarnas medvetande. Precis som vi måste förstå naturen för att kunna bemästra den, måste dock arbetarna förstå sin fiendes karaktär innan de kan krossa den.

Det är därför vi ger ut denna pamflett.

Vi har skisserat mänsklighetens framåtskridande från urkommunism till kapitalism. En objektiv syn på historien, visar också på allt vi förlorat. Siouxhövdingen Sitting Bull, en av de mest framstående försvararna av de röda indianernas stamsamhälle, slutade sitt liv på ett eländigt sätt som ett slags kuriositet i Buffalo Blus vilda västerncirkus. Under sin turné till västerländska huvudstäder, häpnade han över rikedomen – men också över fattigdomen. Han sa: "Den vite mannen (varmed han avsåg det kapitalistiska systemet) vet hur man producerar rikedom, men inte hur man fördelar den."

I dag existerar ända möjligheten av ett samhälle där tillräckligt kan produceras för att var och en ska få det han/hon behöver. Marx förutsåg, för över i 20 år sedan, de möjligheter som vetenskapen och den nya teknologin skulle ge mänskligheten, i en av sina anteckningsböcker skrev han:

"Arbetaren skjuter inte längre in ett modifierat, naturligt föremål som mellanled mellan sig själv och föremålet. Han använder snarare naturens gång, förvandlad till en industriell process, som ett medel för att tämja den oorganiska naturen. Under denna omvandling… är det den samhälleliga individens utveckling som uppträder som produktionens och rikedomens stora byggnadssten. Stölden av andras arbetstid, på vilken vår tidsålder baseras, framstår som en eländig grund jämfört med den nya, som skapats av storindustrin själv.

Massornas merarbete har upphört att vara villkoret för ökad allmän välfärd, likaväl som fåtalets icke-arbetande upphört att vara villkoret for människohjärnans utveckling … Individernas fria utveckling och följaktligen … en allmän minskning av det nödvändiga arbetet i samhället till ett minimum, som under den frigjorda tiden då motsvaras av bland annat konstnärlig och vetenskaplig utveckling av individerna, och med möjligheter för detta tillgängliga för alla." (ur "Grundrisse")

Kungfolket i Kalahariöknen lever efter vår måttstock ett liv fyllt av materiella brister och intellektuell efterblivenhet, men de vet bättre än att göra andras arbete till samhällets drivkraft. Som en följd därav har de en arbetsvecka på mellan 12 och 19 timmar!

Mänskligheten har idag resurser och tekniska möjligheter att uppnå ett överflödssamhälle. En organiserad och medveten arbetarklass kan störta kapitalismen och skapa ett sådant samhälle, där folket kan planera efter vad de behöver och vill ha, producera dessa saker, och därefter tillbringa övrig tid med att njuta av dem. Så enkelt är det.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.