Inskränkt strejkrätt avslöjar LO-byråkratin – för en facklig opposition!

av Stefan Kangas
Hamnfyran. Foto: Arman Bahari/Revolution

Den 5 juni presenterade LO och Svenskt näringsliv ett gemensamt förslag om inskränkt strejkrätt. Den fackliga ledningen överger därmed sitt tidigare motstånd mot alla inskränkningar. Denna kapitulation är ytterligare ett försök av LO-byråkratin att hålla tillbaka och begränsa arbetarklassens kamp.

Det är ett år sedan arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) först lyfte ett förslag om inskränkt strejkrätt. Meningen var att hitta en lösning på den pågående konflikten i Göteborgs hamn – på arbetarnas bekostnad. Det senaste året har vi fått se både borgare och socialdemokrater ta aktiv ställning för den aggressivt antifackliga arbetsgivaren APM Terminals. Samtidigt har man skyllt alla problem på arbetarna i Hamnarbetarförbundet, vars kamp påstås ha hotat alltifrån arbetstillfällen till miljön och självklart även "den svenska modellen". Men konflikten har tvärtom berott på arbetsgivarens vägran att erkänna Hamnarbetarförbundet som facklig motpart, och en bojkott av förbundets skyddsombud, rättigheter och fackliga företrädare.

I januari tillsatte Ylva Johansson en utredning i frågan om konflikträtten. Då var det 12 av 14 LO-förbund som sade nej till inskränkning av konflikträtten. Endast det mest högerinriktade facket IF Metall var positiva till detta, medan Handels svarade "nja". Försvaret av strejkrätten var fram tills nyligen en självklarhet även för LO centralt, vars Facebooksida postade en bild så sent som 2015 med texten "Rör inte strejkrätten!"

Nu har en nästan enad front från regering, fack och arbetsgivare i stället ställt sig bakom ett förslag om inskränkt strejkrätt. LO, TCO och Saco har uttalat sitt stöd, liksom alla LO-förbund. Endast TCO-anslutna Journalistförbundet ansåg att det behövdes "mer tid" att sätta sig in i förslagets konsekvenser.

Regeringens utredare har lagt fram två förslag, där det huvudsakliga går i linje med LO:s och Svenskt näringslivs förslag. "Lösningen" på APM Terminals hårdföra antifackliga politik i Göteborgs hamn är alltså att angripa hela arbetarklassens rättigheter.

"En fullständig underkastelse"

Förslaget är att göra ett tillägg till Medbestämmandelagen (MBL) som innebär att det blir olagligt att vidta en strejk om den inte syftar till "kollektivavtal med fredsplikt". Om arbetsgivaren anser att en strejk är otillåten, kan den anmälas till Arbetsdomstolen där arbetarna riskerar dryga skadestånd.

Facket får också en förhandlingsskyldighet innan strejk. De får inte längre föra fram några nya krav under strejken, som inte varit uppe under förhandlingarna. Inte heller får man strejka i frågor som rör tolkning av kollektivavtalet, eller om "individuella tvister rörande innebörden eller tillämpningen av lag eller avtal".

Huvudregeln ändras alltså i grunden: Tidigare fick man strejka i vilken fråga som helst. Nu får man i princip bara strejka i ett enda syfte – för att "uppnå kollektivavtal med fredsplikt". Det finns fortfarande kvar undantag i MBL när strejk ändå är tillåten: sympatistrejk, politisk strejk, indrivningsblockad och vissa internationella sympatiåtgärder. Men rätten till strejk, som arbetarna hittills kunnat ta till i vilken fråga som helst, begränsas i övrigt på ett mycket allvarligt sätt.

Eftersom man tar sikte på "syftet" med en strejk, öppnar det för alla möjliga (fel-)tolkningar. Den som ska bestämma detta är Arbetsdomstolen, och där är risken stor att arbetarna förlorar. Domstolen består av tre statliga jurister och fyra personer utsedda av "arbetsmarknadens parter" – två från LO och två från Svenskt näringsliv. Även om vi skulle anta att de LO-byråkrater som sitter i domstolen alltid dömer till arbetarnas fördel, kommer de tre statliga juristerna tillsammans med kapitalets två representanter alltid att ha majoritet.

Den fackliga representationen i Arbetsdomstolen syftar enbart till att ge sken av en falsk opartiskhet. I praktiken är det en ren klassdomstol, som gärna dömer till arbetsgivarens fördel trots rättmätiga krav från arbetarna. I den stridbara delen av den fackliga rörelsen är man medveten om att man ofta redan förlorat när frågan går till Arbetsdomstolen. Att undvika det är alltså i princip alltid att föredra, om det inte gäller ett företag som gjort sig skyldiga till extremt flagranta och uppenbara lag- eller avtalsbrott.

Hela konstruktionen i det nya förslaget är alltså uppbyggd för att avskräcka från strejk.

En frivillig kapitulation

Enligt Pappers och Byggnads har LO-förbunden tvingats till den här överenskommelsen efter hot om ett ännu sämre förslag från regeringens utredare. Dessa argument har upprepats av fler fackliga företrädare, som försvarar uppgörelsen utifrån en slags uppgiven defaitism.

Även Jonas Sjöstedt stämde in i detta:

"Regeringen har ju fått backa rejält efter kritik från fackföreningsrörelsen, men också från oss. Det som vi befarade skulle kunna bli ett allvarligt ingrepp i löntagarnas rättigheter har förhindrats och det ser vi som en framgång." (Arbetet, 8 juni, vår kursiv)

Men detta förslag förhindrar inte på något sätt hårdare attacker. Tyvärr är det alltmer sannolikt att vi får en borgerlig regering efter valet, och att man lägger sig platt uppmuntrar bara till ännu mer långtgående försämringar. M, C, KD och L har sedan tidigare fört fram krav på en "proportionalitetsprincip för sympatiåtgärder", medan C kräver stopp för blockader mot företag "utan organiserad arbetskraft". KD kräver till och medling via Medlingsinstitutet innan strejk.

Fackföreningsrörelsen har stora resurser. Man hade kunnat mobilisera hela sin apparat och sina miljoner medlemmar i strid mot försämringarna genom såväl massprotester som politisk strejk. Om LO hade mobiliserat sin samlade styrka hade de utan vidare kunnat vinna en sådan strid. Inte bara hamnarna, utan även flyg, tåg, bussar, dagligvaruhandel, skolor och fabriker hade stått stilla. Även den mörkblåaste regering hade fått ge vika.

Kapitulationen var ingen naturnödvändighet, utan frivillig och självpåtagen.

Stark opposition mot förslaget

Bland LO-aktivister på basnivå är detta förslag allt annat än populärt. Både Hotell- och restaurangfacket (HRF) och Pappers kongresser uttalade sig nyligen mot en inskränkt strejkrätt. De ledande fackbyråkraterna försöker därför släta över och påstår att det här inte alls innebär någon förändring. Det handlar enligt dem bara om att lagfästa en ordning som redan har gällt för LO-förbunden.

Men bakom allt detta ligger inte bara arbetsgivarnas långvariga önskan om inskränkningar i strejkrätten, utan också en mer strategisk fråga med en längre historia. I Figeholmskonflikten 2005 ville ABB (med Teknikarbetsgivarna i ryggen) byta från Pappers kollektivavtal, till Metallavtalet, eftersom det senare var sämre för arbetarna och därför billigare. Men inför hot om strejk tvingades ABB att backa, och Pappers avtal fortsatte gälla.

Arbetsgivarna försökte alltså öppna för en situation där de kan välja det billigaste kollektivavtalet. Denna avtalsshopping bygger på att man spelar ut fackförbund mot varandra. Principen har hittills varit att det är LO, TCO och Saco som bestämmer vilket avtal som gäller vilken arbetsplats, och detta har arbetsgivarna tvingats rätta sig efter. På pappersbruket i Figeholm satte man ned foten med ett hot om strejk.

När fackförbund utan kollektivavtal nu berövas rätten att strejka i frågor man själv väljer, försämrar det utsikterna för att försvara denna ordning. En fara är att det bildas "gula" arbetsgivarkontrollerade fackförbund, som tecknar dåliga kollektivavtal vilka arbetsgivaren kan försöka göra gällande som huvudavtal. Men risken är lika stor på nystartade företag, eller företag som aldrig haft verksamhet i Sverige tidigare, eftersom dragningen mellan olika avtalsområden där ännu inte etablerats.

Detta kommer att gynna företag som den ökänt antifackliga onlinejätten Amazon, som nu planerar ta sig in på den svenska marknaden. Alla som påstår att detta inte är en stor förändring är antingen okunnig, lögnare, eller båda två.

Fackföreningarnas kontroll över arbetarklassen

Det finns inget problem i Sverige med att det strejkas för mycket. Tvärtom borde det strejkas mer. Antalet strejkdagar har de senaste åren varit försumbara, inte minst på förbundsnivå. Senaste gången det var någon större konflikt var Kommunalstrejken 2003. Detta har märkts i en allt större press mot arbetarna i form av högre tempo, medan både villkor och anställningstrygghet har urholkats. Ställda inför en offensiv från den härskande klassen har arbetarklassen stått handfallna, medan deras "ledare" i fackföreningarna begravt viktiga frågor om bemanningsföretag och privatiseringar i utredningar, tomma uttalanden eller meningslösa kompromisslösningar.

Hamnarbetarförbundet bildades just genom att ett tusental arbetare uteslöts ur LO-anslutna Transportarbetarbetarförbundet 1972, eftersom de vägrade acceptera inskränkningar av medlemsdemokratin. De har varit en ständig nagel i ögat på den fackliga byråkratin genom sin stridbarhet. Hamnarna har dessutom en oerhörd betydelse för den kapitalistiska ekonomin.

Man har därför talat mycket om "strejken" i Göteborgs hamn. Men medan det bara var 8 strejktimmar under förra året, var det hela 271 timmar av lockout. Om man talar om problemen för "svensk ekonomi" är det med andra ord APM Terminals som är skyldiga. Men dessa grundläggande fakta har systematiskt förtigits.

På presskonferensen om förslaget gjorde LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson ett avslöjande uttalande: "Det är inte rimligt att 250 personer i Göteborg ska kunna rucka på maktbalansen på arbetsmarknaden."

Det nya förslaget handlar alltså om att kontrollera den stridbara delen av arbetarklassen. Genom att peka ut och isolera hamnarbetarna, försöker man hitta en ursäkt att öka den fackliga byråkratins makt och kontroll över hela arbetarklassen. Helst vill de stoppa all självständig arbetarorganisering, vare sig den finns inom eller utanför LO.

Den fackliga byråkratin

Den byråkrati som utvecklats i LO och fackförbunden, som utgörs av ledningar och ombudsmän, har skaffat sig bekväma positioner i det borgerliga samhället. Det är bara två år sedan som enorma skandaler briserade kring fackförbundet Kommunal, där ledarna tillskansat sig miljonlöner och personliga fördelar i form av fritidshus, lyxresor och representationsmiddagar med gratis sprit på fina Stockholmsrestauranger.

Trotskij påpekade redan på 1930-talet att fackföreningar som inte tar upp en revolutionär och kämpande linje under monopolkapitalismens epok i stället tenderar att integreras i det borgerliga samhället. Fackföreningarnas ledning smälter samman med den borgerliga staten. De tar i växande utsträckning på sig uppgiften att hålla tillbaka arbetarnas kamp och initiativ.

Nu visar denna byråkrati återigen sitt rätta ansikte, och för fram ett förslag som mest handlar om att säkra deras eget levebröd ännu en tid. Samtidigt berövas arbetarna ännu ett medel att kämpa.

Bygg rörelse mot förslaget

Utan arbetare produceras ingenting, utan arbetare blir det inga vinster. Det är arbetarna som får allting att fungera – från exportindustri till äldreomsorg, från sophämtning till kollektivtrafik, från utdelning av post till matbutiker. Om arbetarna bestämmer sig för det så står hela samhället stilla. En strejk visar på ett åskådligt sätt de verkliga motsättningarna i samhället.

Medan kapitalisterna har makten över företagen genom sitt ägande, har arbetarklassen bara sin enhet och organisation. Ända sedan arbetarrörelsen bildades har därför rätten att strejka varit en central fråga. Strejken är nämligen arbetarnas enda verkligt effektiva sätt att kämpa tillbaka, och tvinga företagsägarna att gå med på deras krav.

Den senaste inskränkningen är den största förändringen av strejkrätten på flera årtionden, och kommer att få stora konsekvenser. Vi kommer att få förbereda oss på en hel rad defensiva strider. Arbetarklassen kommer på kort sikt att pressas tillbaka ytterligare, vilket får kännbara konsekvenser ute på arbetsplatserna.

Inför perspektivet om en allvarlig kris i världsekonomin, kommer vi att ha att göra med en alltmer oförsonlig kapitalistklass, pressade av den internationella konkurrensen och ovilliga till några som helst eftergifter eller medgivanden. Deras system, kapitalismen, förbättrar inte längre arbetares levnadsstandard, utan måste avskaffas.

Mot den nästan helt enade fackliga byråkratin, behövs det initiativ underifrån av medlemmar, avdelningar och klubbar som vill kämpa tillbaka. Det har redan organiserats spridda aktiviteter, men det behövs nu en enad aktionsdag för strejkrätten. Vi uppmanar alla att sätta press inom sina fackföreningar och partiorganisationer för att göra detta till verklighet. Även om vi förlorar den här ronden, kommer det att vara en förberedelse för framtiden, och något som kan peka framåt.

Kampen måste organiseras utan hjälp från de "ledare" som vägrar att leda. Det måste byggas en facklig opposition inom alla LO-förbund. Där det är nödvändigt måste man också snarast möjligt byta ut de fackliga bromsklossarna mot stridbara och kampvilliga företrädare.

Detta måste kopplas till frågan om fackföreningarnas karaktär: ska de fortsatt styras av en byråkrati med livsvillkor som mer och mer liknar den härskande klassens, eller ska de omvandlas i grunden till att bli demokratiskt uppbyggda kamporganisationer för arbetarnas intressen?

Vi måste också bygga en politisk ledning, som kan föra fram ett perspektiv om en socialistisk samhällsomvandling där arbetarna griper makten över ekonomin. Under de hårda klasstrider som kommer att rasa under de kommande åren och årtiondena, kommer marxisterna stå i första ledet för att bygga en sådan stridbar ledning.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.