Inga illusioner i kapitalismen

av Avanti

(Ledare Avanti nr.17)

Som väntat sänkte den svenska riksbanken räntan med 0,25 procentenheter till 0,75 procent. Riksbankskommissionen har under en längre tid varit splittrade i denna fråga. Riksbankschefen Stefan Ingves har hållit emot en räntesänkning, för att inte spä på problemen med hushållens höga skuldsättning. Falangen kring vicechefen Karolina Ekholm har istället varit för en räntesänkning eftersom Sverige enligt dem annars riskerar att få deflation.

Splittringen i Riksbankens direktion har återspeglat situationen i ekonomin. Båda har haft rätt på sitt sätt. Risken för deflation, alltså sjunkande priser, är ett problem. Varför köpa idag någonting som blivit billigare imorgon? Deflation får därigenom en inbromsande effekt på ekonomin.

Men Ingves falang har också gjort rätt när de oroat sig för hushållens stigande skuldsättning. Den ligger nu på 163,1 procent av den disponibla inkomsten, varav en stor del är bolån. Detta privata skuldberg kan snabbt omvandlas till offentliga skulder, vilket vi sett i USA där staten gått in för att rädda kollapsande storbanker. Under 90-talskrisen gav den svenska staten på motsvarande sätt genom ”bankakuten” 65 miljarder till Sveriges storbanker. Den svenska kapitalismen har också idag en hel del ”fett” att göra sig av med, varav delar ligger i statens kassakistor. Men det kan gå fort att göra sig av med.

Många inom vänstern överdriver penningpolitikens roll och överskattar dess påverkan. Jonas Sjöstedt skrev exempelvis på Twitter i mars i år: ”En lyckad penningpolitik? Sverige har deflation. Hög tid för ett sysselsättningsmål för riksbanken.”
Vad ska detta sysselsättningsmål tjäna till? Jo, att kunna sänka räntan när arbetslösheten ökar, för att, som det heter, rädda jobben. LO:s chefsekonom Ola Pettersson vill inte gå lika långt som Sjöstedt och införa nya mål för riksbanken, utan nöjer sig med att säga att de ”gärna” hade fått sänka en kvarts procentenhet till, vilket han enligt samma resonemang hävdar skulle minska arbetslösheten. (SR Ekot, 131218)

Svaret är: kanske det. Kanske kan det minska arbetslösheten något. Men arbetslösheten är inte ett specifikt svenskt problem, och det liknar inte forna tiders konjunkturella eller säsongsberoende arbetslöshet. Idag ser vi en permanent, alltså ihållande, massarbetslöshet. Den förblev på höga nivåer också under den föregående periodens högkonjunktur.

Bara i EU finns det nästan 27 miljoner arbetslösa, eller 12,2 procent. Detta visar den åldersstigna kapitalismens oförmåga att erbjuda människor ens en möjlighet att lönearbeta. Att hålla människor sysslolösa är ett enormt ekonomiskt slöseri, och ett plågeri av människor som därmed hålls i ständig oro för hur man ska klara sina liv.

Varför kan kapitalismen inte ge folk arbete längre? Detta problem är för stort för att kunna lösas genom en justering av räntan upp eller ned. Tyvärr kan ingen av arbetarrörelsens ledningar förklara detta på ett seriöst sätt.

Nu inbillar sig kanske ingen av dem att penningpolitik ensamt är svaret, utan man kopplar detta gärna till investeringar enligt keynesianskt recept. Men kapitalismen fungerar enligt bestämda lagar, och man kan inte godtyckligt ignorera dem, lika lite som vi som står på jorden kan bestämma oss för att trilla uppåt och därigenom komma till månen. Och just nu innebär dessa lagar en vikande världsmarknad.

Pengarna till sådana investeringar tenderar alltså att minska. I de flesta länder kräver kapitalet tvärtom nedskärningar. Kan vi då betvinga kapitalet till exempel genom att beskatta det ytterligare? Javisst kan vi det, men bara till priset av att vinsterna i så fall minskar, och därigenom också investeringsviljan. Vi kan inte komma ur detta nollsummespel på kapitalistisk grund. Vi sitter fast i en rävsax. Bara genom att koppla dessa investeringar till frågan om makten över produktionen och socialistisk revolution får frågan sin rätta formulering.

Ska Vänsterpartiet fortsätta anpassa sig till kapitalismen eller bryta med det helt och föra fram ett radikalt socialistiskt program? Bara genom att föra fram ett trovärdigt alternativ kommer vi att kunna utmana högern och Socialdemokratin.
Vi marxister kämpar för att arbetarrörelsen ska vinna valet. Vi uppmuntrar alla att rösta på Vänsterpartiet. Men vi kommer samtidigt outtröttligt inom rörelsen att föra fram den enda politik med vilken vi tror att vi kan säkra en seger för det vi alla rimligtvis egentligen vill: en seger för socialismen. Denna fråga går bortom nästa val.

Men rätt använt kan nästa val bli en plattform för arbetarrörelsen att komma vidare. Ett första steg är att sluta göda illusioner i detta system, som inte har någonting kvar att erbjuda mänskligheten. Och att därmed börja prata om och föra ut ett tydligt program för socialism.

Avanti
December 2013

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.