Högerpolitiken fortsätter utan Reinfeldt

av Avanti
Stefan Löfven. Foto: Anders Löwdin/Socialdemokraterna (CC BY-NC-ND 2.0)

Det blev en ny regering. Åtta år av försämringar, privatiseringar och fortsatt hög arbetslöshet ledde till slut till högerns fall. Men trots missnöjet med högerpolitiken kunde varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet kanalisera ilskan. Socialdemokraterna sträcker nu istället ut handen till högerpartier för att kunna regera – och Sverigedemokraterna får en stärkt vågmästarroll. Vad som helst kan hända. Det som förmodligen väntar är den mest instabila minoritetsregeringen i Sveriges moderna historia.

Sverige börjar hinna ifatt resten av världen, med en instabil politisk situation som följd av kapitalismens kris. De traditionella partierna är i kris eftersom allt fler tappar förtroendet för etablissemanget, samtidigt som inget vänsterparti står tillräckligt långt till vänster för att fullt ut kunna kanalisera ilskan emot systemet. Det vi nu bevittnar är inledningen på en djup kris för den borgerliga demokratin.

Socialdemokratins misslyckande

När högern vann valet 2006 lovade de att göra slut på ”utanförskapet” och massarbetslösheten. En del arbetare röstade på Moderaterna 2006 och 2010 eftersom de lovade att ge mer pengar i plånboken genom skattesänkningar. Genom allt snabbare privatiseringar av välfärden och sänkta skatter för företagen och de rika, har de lyckats hålla uppe företagens vinster. De har hoppats och påstått att detta ska stimulera företagen att investera och anställa fler. Genom försämrad a-kassa, attackerna mot sjukförsäkringen, Fas 3 och försämrad arbetsrätt, så har de samtidigt försökt tvinga folk att ta vilka låglönejobb som helst – till vilka villkor som helst. Men arbetslösheten ligger kvar på hela 7,9 procent.

Valet borde därför ha inneburit en promenadseger för arbetarrörelsen, men Socialdemokraterna fick bara knappt en procent mer i årets riksdagsval än 2010. Anledningen är deras högerpolitik, som gått ut på att minska förväntningarna på den förändring de kommer åstadkomma efter valet. Borgarnas skattesänkningar skulle bli kvar, och deras huvudsakliga kritik mot högern var att de varit för ”ansvarslösa” med sina skattesänkningar.

Valrörelsen har haft mycket lite att göra med den verkliga situationen i samhället. Trots att Sverige är det land i OECD där klyftorna ökat snabbast, och trots den enorma pressen på landets arbetsplatser, en ökad stress på jobbet, utbredda otrygga anställningar och bemanningsföretag, bostadsbrist, privatiseringar och dåliga skolor, har den officiella debatten handlat om några miljarder hit eller dit. Ingen har talat om alla de grundläggande problem som arbetarklassen står inför. Kamp för förändring har stått tillbaka för floskler om ”jobben” eller ”skolan”, precis som att den höga arbetslösheten inte skulle vara ett resultat av kapitalismens kris.

Socialdemokraterna har vägrat utgöra någon verklig opposition. De har distanserat sig från Vänsterpartiet och nu också gjort klart att man inte tänker samarbeta med dem. Istället har de gång på gång pratat om behovet av blocköverskridande överenskommelser och sträckt ut handen till både Centerpartiet och Folkpartiet. Det står redan klart hur impopulär denna högerinriktning är, och Löfven kommer bara lyckas försvaga Socialdemokraterna ytterligare. Men ledare som han offrar hellre sitt parti än tar en nödvändig strid mot kapitalismen.

Få kände att det skulle bli någon verklig skillnad med Socialdemokraterna. Detta, kombinerat med ilskan mot den borgerliga regeringen, kunde inte leda till något annat än att vänsterväljare flydde från Socialdemokraterna och högerväljare från Moderaterna. Endast genom att visa ett tydligt vänsteralternativ till högerns politik hade Socialdemokraterna kunnat återta sina tidigare mycket högre siffror som låg närmare 45 procent än 30.

Varför ökar inte Vänsterpartiet?

Vänsterpartiet hade alla förutsättningar att göra ett bra val, men ökade knappt från valet 2010. Detta trots en ökad radikalisering i samhället, framförallt bland unga, som visats bland annat av alla demonstrationer mot rasism och fascism under det senaste året. Vänsterpartiet borde ha ställt sig i första ledet för detta, och dragit sitt lass för att delta i, leda och stödja kampen. I stället har man gjort precis tvärtom. Partiledningen har medvetet distanserat sig från radikaliseringen bland annat genom att utesluta medlemmar som framstått som besvärande radikala i sin antifascism. Under kampen inför EU-parlamentsvalet sade Sjöstedt att det var fel att försöka störa Sverigedemokraternas manifestationer – vilket han senare tvingades ta tillbaka och be om ursäkt för.

På det stora hela har man förhållit sig passiva. Man har inte intervenerat systematiskt i de stora demonstrationer som ordnats under det senaste året, utan det har varit helt upp till enskilda medlemmar och i bästa fall klubbar och distrikt att delta. Vänsterpartiet Malmö har exempelvis varit föredömligt aktiva och synliga, och också ökat mycket på grund av detta.

Allt fler ifrågasätter det kapitalistiska systemet och söker efter ett alternativ. Många är misstänksamma mot etablissemanget, den borgerliga demokratin och dess institutioner. Vänsterpartiet hade därför alla förutsättningar för att öka stort om man hade fört en socialistisk politik. Men partiledningen är tyvärr tvärtom allt ivrigare i sin vilja att framställa sig som en del av etablissemanget – som duktiga politiker som tar ansvar för Sveriges ekonomi. Man framstår varken som ett parti för arbetare som konsekvent för arbetarklassens talan och kamp, eller som ett parti för radikala ungdomar som vill kämpa för att förändra samhället.

En mindre kopia av Socialdemokraterna?

Trots många enskilda radikala krav, har partiet framställt sig som ett parti som bara är lite mer vänster än Socialdemokraterna – men som i grunden inte skiljer sig ifrån dem. Trots valparollen ”Vänsterpartiet är inte till salu”, som var riktat till Socialdemokraterna, har man hela tiden visat att man vill ingå i en S+Mp regering och har sagt att man är bredda att göra stora kompromisser för att åstadkomma det. I valdebatter har de i område efter område sagt att de kan tänka sig att kompromissa för att få sitta med i en regering.

Man har fokuserat på frågan om vinster i välfärden, som visserligen är viktig, men gjort det till den grad att man nästan framstått som ett enfrågeparti. Man har fått det att låta som om ett förbud mot vinster i välfärden vore en magisk lösning på alla frågor, istället för att säga att frågan bara är en del av kampen mot vinstintresset i sin helhet och kapitalismen som system.

Partiledningen har framställt alla reformer man drivit – sex timmars arbetsdag, rätt till heltid, förbud mot bemanningsföretag – som något som ”alla” vinner på, förutom möjligtvis några enskilda riskkapitalister. Man har försökt framställa sin politik som något som är ”bra för ekonomin”, det vill säga bra för den svenska kapitalismen. Men arbetare är inte dumma, utan förstår mycket väl att många av de krav som Vänsterpartiets ställer inte enkelt kommer gå igenom. Men anledningen till det är inte, som partiledningen tror, eftersom de ”tar tid” att genomföra. Det är nämligen inte förhandlingarna inom riksdagen som avgör, utan klasskampen på landets gator, torg och arbetsplatser.

Anledningen till att det blir svårt är att man inte kan få igenom särskilt mycket i dagens läge utan en hård kamp mot borgarklassen. De är fast beslutna att bibehålla sina höga vinster och sin ”konkurrenskraft” genom att pressa arbetarklassen. Vänsterpartiet hade därför behövt förklara behovet av att ta strid emot borgarklassen för att kunna genomföra socialistisk politik. De hade behövt kritisera socialdemokratins passivitet och högervridning.

Fi och Miljöpartiet

Feministiskt initiativ har med sina 3 procent lyckats framstå som det nya ”radikala vänsterpartiet”. I verkligheten är Fi mer kompromissbenägna än Vänsterpartiet eftersom de inte har någon bas i arbetarklassen och inte ens har socialismen inskrivet som ett mål i sitt program. Deras mål är endast, som deras representanter uttryckt det, ”en global kapitalism med ett humant ansikte”. Därför kommer deras reformkrav ryka för att uppnå det som de anser vara viktigast – att representanter från olika förtryckta grupper får så kallat ”inflytande”. I de kommuner där de kom in kommer de att visa att de är lika mycket en del av etablissemanget som de andra partierna.

Miljöpartiet har tidigare kunnat framstå som något av ett vänsterparti, men har under den senaste perioden rört sig åt höger. Trots att medlemmarna röstat till vänster om och mot partiledningen på partiets kongresser har partiets ledning närmat sig högern i Socialdemokraterna. De har också gjort upp med högerregeringen om REVA, som gjorde polisens hetsjakt efter illegala invandrare laglig. De kan inte längre omge sig av ett vänsterskimmer utan framstår för allt fler som det högerparti de verkligen är.

Vänsterpartiet skulle utan tvekan kunna ta många, om inte alla vänsterväljare ifrån Fi, S och Mp om man förde en socialistisk politik och kämpade för den. Detta måste partiet inse för att under den kommande perioden kunna bli en seriös opposition till högerpolitiken.

SD:s framgång – en högervåg?

Sverigedemokraterna mer än fördubblade sitt resultat sedan valet 2010, från 5,7 till 12,9 procent. Att de fick ett så högt resultat beror främst på att högerväljare flyr Moderaterna för att de rört sig för långt åt mitten. Reinfeldts hycklande tal om att vi måste öppna våra hjärtan, och att invandringen kommer kosta pengar som måste tas från välfärden, var ett manipulativt drag som bara ytterligare gynnade SD.

Men vi har inte 13 procent rasister i Sverige. Enligt 2011 års Eurobarometer anser 81 procent av befolkningen att invandring berikar landet, och hela 95 procent av befolkningen stöder asylrätten. De allra flesta arbetare som röstar på Sverigedemokraterna är inte rasister. De tycker inte att invandrare är sämre människor, vill inte att folk ska dö i krigsområden, att invandrare ska skickas tillbaka eller att invandringen helt ska upphöra.

Många känner däremot att alla löften från politiker om fler jobb är falska, och ser helt korrekt en mörk framtid framför sig. I brist på bättre alternativ, hoppas de helt felaktigt att det kommer bli fler jobb om man ”bara” kraftigt minskar invandringen under en period. Om arbetare inte erbjuds en möjlighet att vara solidariska i kampen med varandra – där alla kan få det bättre genom en kollektiv kamp för ett annat samhälle – så kommer många att tänka ”jag först, min familj först, min grupp först”. Logiken är reaktionär och skruvad – men det är inte samma sak som hat mot invandrare. Antalet arbetare som röstar på SD ska heller inte överdrivas. Ungefär 11 procent av LO-kollektivet röstade på SD, vilket är en minskning från valet 2010.

Precis som i resten av Europa sker en ökad polarisering mellan höger och vänster. Krisen leder till ett ifrågasättande av etablissemanget och minskat stöd för de traditionella vänster- och högerpartierna, samtidigt som de partier som står längre till höger och till vänster ökar i stöd. Till exempel har grekiska socialistpartiet PASOK helt decimerats och vänsterpartiet SYRIZA, som framstått som motståndare till nedskärningarna, kunnat växa från ett stöd på 4-5 procent till att bli det största arbetarpartiet med 27 procent av rösterna. Men om det inte finns något tydligt alternativ till vänster, skapas ett utrymme för mer extrema högerpartier, som inte bara kan dra till sig högerväljare, utan även besvikna arbetare som hade kunnat vinnas till ett radikalt program.

SD är ett missnöjesparti som utnyttjar detta och ställer arbetare mot arbetare. Men ett missnöjesparti är också högst instabilt. De kommer bara kunna hålla kvar vid sina arbetarväljare så länge högern låtsas vara mittenpartier, så länge det inte finns ett tydligt alternativ till vänster och framförallt så länge de själva inte sitter vid makten och avslöjas som en del av etablissemanget. Men förr eller senare kommer högern att tvingas samarbeta öppet med SD. I de omröstningar i riksdagen där deras röst varit utslagsgivande har de nio gånger av tio röstat med alliansen. Vid makten skulle de inte kunna gömma sig från sin egen politik, utan avslöja sig som det arbetarfientliga parti de är.

V måste stanna utanför regeringen

Exakt vilken regering det kommer bli och vilka konstellationer som kan komma att regera under denna mandatperiod är omöjligt att säga. Instabilitet är det främsta kännetecknet för den period vi går igenom just nu på världsskala, och instabilitet kommer utan tvekan bli det främsta kännetecknet också för den svenska politiken framöver. Det verkar troligt att det till en början blir en S- och Mp-regering som stödjer sig på högern.

Borgarklassen kommer att ligga på alla partier hårt för att få någon slags stabil regering – och de kan inte tolerera en regering som inte kan regera. Av denna anledning lägger de just nu hård press på C och Fp att ”öppna upp” för samarbete med S. Skandalöst nog, ställer sig också facken LO, TCO och SACO bakom detta krav, för att få en mer ”handlingskraftig” regering. Som om en ”handlingskraftig” högerregering skulle främja deras medlemmars intressen!

Att höger och vänster samarbetar i riksdagen kommer tveklöst stärka Sverigedemokraterna ytterligare. Det enda som kan sakta ner deras framfart i detta läge är om Vänsterpartiet för en kompromisslös socialistisk politik. Sjöstedt gick ut och berättade att de inte erbjudits att sitta i regering och att de därför inte heller kommer att vara ett stödparti åt regeringen. Det är helt rätt att vägra vara ett stödparti åt en regering som lutar sig på högern och för samma politik som föregående regering! Det måste man hålla fast vid – hela vägen ut.

Allianspartierna och Sverigedemokraterna kan fälla varje försök till reformer med sin majoritet. Det är inte uteslutet att vi innan mandatperiodens slut kommer se en borgerlig regering med stöd från SD. Lägg till det svaga parlamentariska underlaget och den Socialdemokratiska ledningens högersväng, så kan det inte råda någon tvekan om att det är en ren högerpolitik som kommer att föras.

Även om Löfven kommer kravlande på sina bara knän med hotet om att regeringen faller om inte V stödjer deras budget – så måste Vänsterpartiet vägra! Partiet måste säga blankt nej till att ställa sig bakom en politik som innebär nedskärningar och attacker mot arbetarklassen – även om man får igenom enstaka mindre förbättringar. Om S-regeringen faller är det inte Vänsterpartiets fel utan deras eget: lägg skulden där den hör hemma!

Led kampen mot högerpolitiken

Man bör inte ställa sig bakom ett enda högerförslag, utan konsekvent i alla stadsdelar, kommuner, landsting och i riksdagen visa sig som ett hårdfört arbetarparti som öppet avslöjar fulspelet som pågår bakom politikens kulisser och som försvarar varenda landvinning arbetarklassen gjort. Man måste hårdnackat lägga fram förslag efter förslag på förbättring – inte i hopp om att de kommer röstas igenom, utan som en uppmaning till arbetare och ungdomar att organisera kamp för detta.

Man måste delta i varenda demonstration och kamp och visa att man står på unga och arbetares sida – mot fascisterna, mot polisen, mot högern. Nätverket Linje 17 som organiserade demonstrationen i Stockholm mot Svenskarnas Parti bad öppet om hjälp – och Vänsterpartiet borde ha svarat. Vänsterpartiet har nästan hundra år av erfarenhet kring hur man organiserar kamp emot kapitalismens alla fasor; att vägra dela med sig av det till dagens unga är en skam. Det hade behövts en organiserad ledning för demonstrationerna under det senaste året.

Man måste bryta med kompromisspolitiken och anta ett socialistiskt program. Borgarklassen kommer idag inte att tillåta en reformpolitik, utan kommer att inleda ett klasskrig emot en vänsterregering. Därför måste vi inse att vi bara kan få igenom förändring genom att mobilisera och organisera unga och arbetare, ute på landets gator, skolor och arbetsplatser. Vänsterpartiet måste förklara att en verklig välfärd endast kan uppnås om man avskaffar kapitalismen.

Vi måste göra som Lenin sa: alltid säga sanningen och visa oss vara beredda att kämpa ända till slutet. Och det är inte genom att alliera oss med resten av den politiska soppan – eller Aftonbladets falska 87 procent – som Vänsterpartiet kan bekämpa SD. Partiet måste visa sig som den enda verkliga oppositionen – som det verkliga anti-etablissemangspartiet, genom att distansera oss från alla andra partier i riksdagen.

Vi lever under vad som kan vara den värsta krisen för det kapitalistiska systemet någonsin. Hittills har den inte slagit så hårt mot Sverige, men det som sker i Sydeuropa kryper sakta man säkert närmare Nordeuropa. Sverige, som är beroende av sin export, kommer inte kunna hålla sig utanför länge till. Den politiska krisen visar i miniatyrform hur krisen för ekonomin kommer att bli. De framtida attackerna borgarklassen och dess regering måste göra gentemot arbetarklassen kommer få alliansregeringens försämringar att likna en barnlek.

Tusentals människor världen över ifrågasätter just nu kapitalismen och söker efter ett alternativ – de kämpar för det. Den kampen kommer förr eller senare också till Sverige. Om det inte ska vara förgäves måste det finnas ett parti som kan visa vägen ut ur kaoset. Det måste vara Vänsterpartiets uppgift.

Vi kan inte vinna en majoritet för socialismens sak idag – men kapitalismens kris kommer pressa fler och fler till allt radikalare slutsatser. Vänsterpartiet får inte befläcka sin fana med svek och kompromisser. Redan idag borde en betydligt större del än dryga sex procent kunna vinnas, inte bara som väljare utan som organiserade revolutionärer. Framtiden tål inte feghet och vacklanden – den enda vägen framåt är en obönhörlig kamp mot högerpolitiken och kapitalismen – en kamp för socialism!

  • Inget stöd till Löfvens högerpolitik!
  • För Vänsterpartiet på ett socialistiskt program!
  • Revolutionär kamp mot kapitalismens kris! Kämpa för socialism!

Avanti!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.