Grekland: Ingen kapitulation till trojkan!

av Fred Weston
Grekland: Ingen kapitulation till trojkan!

Tsipras och hans finansminister Varoufakis har turnerat de europeiska huvudstäderna i ett försök att uppbåda stöd för att omförhandla Greklands skuld, men har fått ett öppet fientligt mottagande. Arbetarna i Grekland sluter upp kring vad de anser vara sin regering i en rörelse som kan komma att eskalera under de kommande veckorna.

Syrizas seger var en vändpunkt i både den grekiska och europeiska krisen. Att man tillkännagett att man ska genomföra delar av Syrizas Thessaloniki-program, vilket för det grekiska folket innebär ett slut på åtstramning och memorandum-politiken, har genererat panik på finansmarknaderna och bland den europeiska kapitalismens strateger.

Tsipras hållning gentemot trojkan har visat sig vara oerhört populär bland arbetare och ungdomar i Grekland. Förra veckan och den här veckan har det varit massmöten och demonstrationer till stöd för regeringen i Aten och i många andra städer runt om i Grekland. Detta är viktigt för att förstå konflikten mellan den grekiska regeringen och EU. De grekiska massorna har eggats till rörelse och är en aktiv huvudperson i situationen, och inte bara åskådare.

I själva verket är det som hände den 12 februari symptomatiskt för situationen. Enligt olika rapporter, verkade det som om Varoufakis, Greklands nya finansminister, hade nått en överenskommelse, vilken skulle ha inneburit en "förlängning" av det nuvarande lånavtalet. I Grekland skulle detta ha setts som att regeringen kapitulerade inför trojkan.

Financial Times hävdar att de hade en kopia av utkastet till ett avtal, som tycktes luta mot en kompromisslösning med den grekiska regeringen. Den grekiska regeringen förnekade senare att någon sådan överenskommelse hade nåtts, men Financial Times säger: "Vår redogörelse bygger på flera källor från flera delegationer, så vi står fast vid vår berättelse."

Trycket från massorna

Problemet var att omkring 30.000 personer befann sig på torget framför parlamentsbyggnaden i Aten. Tillsammans med Dragassakis, Greklands vice premiärminister, var Varoufakis långt borta i Bryssel, men Tsipras var i Aten nära de arga demonstranterna. I slutändan var det de grekiska massorna som stoppade försöken till att sälja ut sig i Bryssel.

Ekonomer från Berenberg Bank har efter gårdagens misslyckande att nå en överenskommelse sagt att: "Den verkliga risken i Aten verkar vara att Tsipras har höjt förväntningarna till en sådan grad att han kan få ytterst svårt att backa från sin retorik och ingå ett avtal som resten av euroområdet skulle kunna acceptera." (Ekathimerini, 13 februari 2015)

Förhandlingarna ska återupptas på måndag [den 16 februari], och Varoufakis ska ha sagt att han hoppas på ett "läkande avtal", och tillade att "inte hitta en lösning är inte vårt syfte". Detta skulle kunna tyda på att det kan finnas en del sanning i vad Financial Times hävdade hade hänt den 12 februari. Om det stämmer skulle det också indikera en splittring inom Syriza-regeringen i denna fråga, mellan dem som inte ser någon annan utväg än att hitta en kompromiss med EU och dem som känner trycket från de grekiska massorna, vilka inte är villiga att kompromissa. Således var det enda resultatet från eurogruppens möte med Varoufakis, att samtalen kommer att fortsätta den kommande måndagen [den 16 februari].

Den nya grekiska regeringen har tydligt deklarerat det krassa faktum att räddnings-avtalen med EU har skadat den grekiska ekonomin. Därför har Syriza-regeringen, i ett försök att nå någon form av avtal med EU, föreslagit att omförhandla 30 procent av sina förpliktelser enligt nödlånen. Men trojkan har insisterat på att de brutala åtstramningsåtgärder som påtvingats det grekiska folket, och godkänts av den tidigare grekiska regeringen, inte är öppna för omförhandling och måste genomföras i sin helhet.

Här står vi inför intressen som i grunden är oförenliga: de grekiska arbetande människornas intressen och det europeiska finanskapitalets. Detta är en klasskonflikt som avslöjar samhällets verkliga karaktär. Grekiska arbetare vill ha anständiga löner och villkor, anständiga pensioner, ett anständigt sjukvårdssystem och utbildningssystem, mat till deras familjer och arbete. Detta är vad de röstade för den 25 januari, och det som besegrade alla de partier som har genomfört åtstramningar och nedskärningar.

Faktum är att borgarklassen är oförmögen att ge allt detta utan att massivt skära in i en del av deras ackumulerade rikedomar och vinster. Detta är desto mer fallet i en period av global organisk kris för kapitalismen. Under den tidigare Samaras-regeringen beskådade det grekiska folket en aldrig tidigare skådad kollaps i deras ekonomi, massiv fattigdom och arbetslöshet, samt en ständig och ändlös ström av åtstramningar och ännu mer åtstramningar.

DemonstrationDe kämpade tappert i över 30 generalstrejker och massdemonstrationer för att stoppa detta, men den förra regeringen avancerade obevekligt i sin offensiv mot arbetarklassen. Detta är anledningen till att de grekiska arbetarna och ungdomarna till slut drog slutsatsen att det krävdes en politisk förändring och ett stort antal människor valde därför att rösta på Syriza i det senaste valet. Syriza vann valet på grundval av ett program mot nedskärningarna. Därför kom Syriza-regeringen, omedelbart efter att den tillträdde, i konflikt med EU-kommissionen och den Europeiska centralbanken.

Thessaloniki-programmet

I september presenterade Alexis Tsipras, Syrizas partiledare, partiets program, som blev känt som "Thessaloniki-programmet". Det måste dock sägas, att denna plattform var mer återhållsam än de 40 punkter som Syriza förde fram i de två valen 2012. Trots detta innehåller Thessaloniki-programmet många progressiva krav som, om de genomförs, skulle lindra lidandet för grekiska arbetare och fattiga.

Det innehåller sådana åtgärder som att omedelbart öka de offentliga investeringarna, gradvis återkalla alla promemorians orättvisor, återuppbygga välfärdsstaten, skriva av större delen av den offentliga skuldens nominella värde, stoppa alla privatiseringar av offentliga tillgångar, gradvis återställa löner och pensioner, gratis el- och måltidssubventioner för de 300.000 fattigaste familjerna, partiell avskrivning av de skulder som uppkommit för människor som nu är under fattigdomsgränsen, upphävandet av utmätningar på primära bostäder som värderas till mindre än 300.000 euro, återställa minimilönen till 751 euro utan diskriminering för unga arbetare, återställa kollektiva löneförhandlingar, och många fler krav som väljarna entusiastiskt röstade för.

Detta är det mest vänsterinriktade programmet vi sett i Europa på många år. Det är ett genuint reformprogram. Och det är på grund av sådana krav som Syriza kunde vinna valet. Vi får höra av arbetarrörelsens konventionella ledare, såsom Hollande i Frankrike eller Miliband i Storbritannien, att så kallade "extrema" krav inte vinner val. Syriza visar att fallet är det motsatta. De ovan listade kraven – som inte alls är extrema, utan blygsamma krav från arbetarnas sida – skulle kunna göra att vänstern vann val över hela Europa om vänsterns ledare hade modet att stå upp för ett sådant program.

Frågan som nu ställs är hur ett sådant program ska genomföras, och hur det ska finansieras. Det är uppenbart att EU:s finansiella institutioner inte kommer att ge den nödvändiga finansiering som krävs för att detta program ska kunna genomföras. Dilemmat som Tsipras står inför är att hans program, fastän det är "rimligt" för arbetarna, är helt oförenligt med kapitalistklassens intressen både i Grekland och i Europa. Med andra ord skulle Syrizas program gå en god bit på vägen mot att möta arbetande människors behov, men detta skulle oundvikligen ske på bekostnad av kapitalisternas vinst.

Lektioner i den borgerliga demokratin

Så snart Tsipras hade blivit vald förklarade han att han avsåg att genomföra det program han hade blivit vald på. Man skulle kunna tänka sig att den demokratiska viljan hos det grekiska folket skulle respekteras av deras "europeiska partners". Är det inte majoriteten som bestämmer i ett demokratiskt system? Men istället fick han veta att han skulle lägga sitt valprogram åt sidan och fortsätta genomföra de besegrade partiernas program: åtstramningar.

Som Europaparlamentets talman Martin Schulz sade på ett besök i Grekland nyligen: "Syriza måste nu inse att de är den grekiska regeringen, och inte ett parti som bedriver en valkampanj." Han tillade också att han förväntade Syriza att ersätta sin valkampanjsretorik med "pragmatiska lösningar som kan fungera för båda sidor."

Här har vi kärnan i den borgerliga demokratin: lova folket vad du vill, men när du väl är vald, genomför då finanskapitalets politiska program. Problemet är att detta inte är någon normal situation. Världskapitalismen är i djup kris och Europa står i centrum av denna kris. Det förklarar varför utvecklingen i Grekland är så viktig.

Global ekonomi

Syriza anhängareEtt av Syrizas främsta krav under valkampanjen, avskrivningen av en stor del av Greklands statsskuld, möttes omedelbart med ett absolut avslag av EU och ECB. Tsipras har faktiskt retirerat från att insistera på detta krav.

Som ett sätt att få lite andrum för den grekiska ekonomin har han frågat om ett "överbryggningslån" för att undvika att Grekland ska behöva gå i konkurs i slutet av denna månad. Tsipras hävdar att ett sådant andrum skulle ge båda sidor möjlighet att lugnt förhandla fram ett bättre avtal för Grekland. Vad som måste förstås är att även om ett sådant lån skulle ges, skulle det bara fördröja problemet i ett par månader. När det gäller den totala skuldåterbetalningen, har han ställt ett centralt krav från Syriza-regeringens sida i sina förhandlingar med EU: att Greklands återbetalningar av lån bör kopplas till landets tillväxttakt, det vill säga att man bara ska krävas på betydande återbetalningar under förutsättning att den grekiska ekonomin växer.

Detta borde vara en rimlig sak att kräva, med tanke på det grekiska folkets lidande under den senaste perioden. Om Grekland skulle kunna uppnå en betydande tillväxttakt på 4 eller 5 procent över en längre tid, skulle landet så småningom kunna börja betala. Men hur kan Grekland uppnå de tillväxtnivåer som krävs under de förhållanden som nu råder i den europeiska ekonomin och världsekonomin?

Större delen av Europa stagnerar, Japan är i recession, Kinas ekonomi saktar ner och drar med sig sydöstra Asien och större delen av de så kallade BRICS-länderna, där Brasilien stagnerar och Ryssland står inför en allvarlig ekonomisk kris. Under dessa förhållanden, söker alla industriländer möjligheter till avsättning för sin export, inkluderat Tyskland, som exporterar cirka 50 procent av landets BNP.

Det är dock inte bara en fråga om en stagnerande världsmarknad. Problemet förvärras av Greklands låga produktivitet, vilken är cirka 30 procent lägre än i Tyskland. Anledningen till detta är att den tyska industrin har en mycket högre teknologisk nivå, beroende på mycket högre nivåer av investeringar under många år. På kapitalistisk grundval skulle Grekland behöva öka sin konkurrenskraft massivt för att kunna "exportera sig ur krisen". Detta kan göras på två sätt: genom att modernisera industrin eller sänka arbetarnas löner.

Moderniseringen skulle kräva enorma investeringar från kapitalisternas sida. Problemet är att kapitalisterna bara investerar när de känner att det finns en växande marknad för deras varor, som möjliggör en rimlig vinstnivå inom en rimlig tidsrymd. Under de nuvarande förhållandena i världsekonomin kommer kapitalisterna inte att investera i Grekland på de nivåer som krävs. Det är därför de föredrar att öka sin konkurrenskraft genom att sänka arbetarnas löner och tvinga dem att arbeta längre dagar.

Allt detta förklarar varför de tidigare regeringarna i Grekland har fokuserat så mycket på att sänka reallönerna och förstöra kollektivavtalen. På en kapitalistisk grundval är det helt logiskt att agera så. De grekiska arbetarna ser det dock på ett helt annat sätt, eftersom det är de som har drabbats och lidit stora förluster i sin levnadsstandard.

Fyra miljoner människor lever nu i fattigdom (nästan hälften av befolkningen). En tredjedel av barnen lider av någon form av undernäring; 400.000 hushåll är utan inkomst; och en tredjedel av arbetstagarna lever på mindre än 470 euro per månad. Samtidigt har den rikaste 10 procenten av grekerna faktiskt ökat sin förmögenhet under samma period.

Europaturné

Demonstration i GreklandDe senaste två veckorna har vi sett Tsipras, den nya premiärministern, och hans finansminister Varoufakis, göra en turné runt Europa, där de haft möten med ledare för olika europeiska länder, i ett försök att uppbåda stöd för sina förslag. I allmänhet har de fått kalla handen, med många artiga – och inte så artiga – ord, men inga konkreta åtgärder för att möta det grekiska folkets verkliga behov.

Den tyska regeringen, som speglar sin egen härskande klass' behov, har antagit en hård linje och kräver att Grekland håller sig till de överenskomna avtalen. Det beror på att den tyska kapitalistklassen – emedan den önskar att bevara den bredare europeiska marknaden för dess export – inte vill betala notan för skulden som ackumulerats av Grekland och de övriga av EU:s medlemsstater i Sydeuropa.

Här har vi en oförsonlig konflikt. Den tyska borgerligheten har påtvingat hela euroområdet åtstramningar. De kräver att varje land betalar sina skulder. För att det ska ske, är alla länders regeringar tvingade att skära ned kraftigt på sociala utgifter i syfte att balansera sina årliga budgetar och hitta pengar för att betala räntan på sina ackumulerade skulder.

Problemet är att införandet av åtstramningar innebär nedskärningar i människors levnadsstandard, eftersom de förlorar sina jobb eller lider av minskade reallöner. Detta leder i sin tur till att marknaden minskar och därmed också att försäljningen faller. Det är en nedåtgående spiral som inte erbjuder någon lösning. Allt detta uppnår är ett konstant flöde av kapital ut ur dessa länder och tillbaka till långivarna, som fortsätter att kräva mer eftersom de inte är beredda att släppa på sina krav att få tillbaka det de lånat ut.

Merkel står också inför ett politiskt problem. Varje antydan till att hon är "mjuk" inför Grekland, och att det därför kommer bli de tyska skattebetalarna som får stå för notan, kommer att öka stödet för partier till höger om henne, exempelvis Alternativet för Tyskland (AFD).

Stridbar inställning

Innan Syriza valdes, höll alla de europeiska regeringarna sig till den åtstramningspolitik som Tyskland dikterat med entusiastiskt stöd av Holland och Finland. I Grekland, däremot, har folket nu röstat för ett slut på åtstramningarna och de förväntar sig av Tsipras att han levererar. Det förklarar den stridbara inställning som Syriza-regeringen intagit.

Förra veckan, sade Tsipras i ett eldigt tal till sin riksdagsgrupp att: "Grekland kommer inte att ta order längre...Grekland är inte längre den eländiga partner som lyssnar på föreläsningar för att göra sin hemläxa. Grekland har sin egen röst". Omedelbart sköt Tsipras popularitet upp till över 70 procent, en ökning från föregående vecka, där 72 procent av befolkningen uttrycker sitt stöd för hans konfrontation med trojkan. Skulle Tsipras utlysa nyval nu skulle han få en jordskredsseger, eftersom han framstår som en person som försöker genomföra det han lovade i valrörelsen.

Kapitalets strateger runt omkring i Europa är nu oroade. Om de tar konfrontationen till sin spets, kan Grekland tvingas ut ur euron och eventuellt även ur själva EU. Även om den grekiska ekonomin är liten – endast 2 procent av euroområdets BNP – skulle konsekvenserna av dess utträde, och oundvikliga bankrutt, gå långt utöver landets gränser. Det skulle destabilisera euron som helhet, och bereda vägen för en ännu större kris, som omfattar länder som Italien och Spanien.

Eurozonen står redan inför deflationstryck. Kapitalets strateger är rädda att om deflation griper den europeiska ekonomin skulle det vara början på en nedåtgående spiral som de skulle få svårt att klättra ur. Det förklarar ECB:s beslut nyligen att inleda kvantitativa lättnader, tryckandet av pengar, i ett desperat försök att stoppa ekonomin från att falla ned i en depression. Krisen i Europa skulle sätta stopp för den svaga återhämtningen i andra delar av världen, i synnerhet i Nordamerika.

Detta förklarar varför Obama och den kanadensiska premiärministern har satt press på EU:s tjänstemän att hitta någon slags kompromiss med Grekland. De fruktar att det skulle få allvarliga konsekvenser för världsekonomin, om den grekiska krisen skulle rivas upp i en tid när tillväxten är så skör.

Problemet som EU:s tjänstemän står inför är att en betydande eftergift till Grekland skulle ses som ett grönt ljus till Portugal, Spanien, Italien och andra medlemsstater att begära eftergifter. I Spanien har vi sett den explosionsartade ökningen av anti-åtstramningspartiet Podemos. Varje större eftergift till Syriza-regeringen skulle stärka Podemos, som kan komma att vinna nästa riksdagsval i Spanien.

Om trojkan skulle tillåta Grekland att genomföra ett program för att återställa minimilönerna, förbjuda vräkningar, återanställa offentliganställda och så vidare, skulle det få enorma effekter på den allmänna opinionen i dessa länder. Folk skulle med rätta ställa sig frågan: om Grekland kan stoppa åtstramningarna, varför kan inte vi göra det? Och det självklara svaret skulle bli: vi måste bli av med de högerpartier som genomför åtstramningar och välja en Syriza-liknande regering. En irländsk minister har redan uttalat sig om att varje ny uppgörelse som ges till Grekland skulle behöva gälla även för Irland. Om trojkan gav några betydande eftergifter till Grekland skulle den behöva hantera ett mycket allvarligare problem över hela Europa!

Ingen långsiktig kompromiss är möjlig

Syriza segerUnder den senaste veckan har Tsipras och Varoufakis gjort ett antal motsägelsefulla uttalanden som speglar pressen från de olika klasserna som de har hamnat under. Varoufakis har uppgett att Syrizas ledning accepterar 70 procent av det som överenskommits med Samaras-regeringen, och tillägger att uppgörelser även med reaktionära krafter "ibland är nödvändigt".

Tsipras har sagt att Grekland har för avsikt att uppfylla sina åtaganden och önskar att stanna inom euron och EU. Redan före valet skrev Tsipras en artikel i Financial Times, där han förklarade att: "En Syriza-regering kommer att respektera Greklands åtaganden som medlem i euroområdet, att upprätthålla en balanserad budget, och kommer att åta sig kvantitativa mål." De försöker göra det omöjliga. Om Grekland förblir inom EU och euroområdet kommer de att tvingas att följa det europeiska kapitalets diktat.

Greklands totala skuld uppgår till 321 miljarder euro och de har redan lånat 240 miljarder euro från EU, ECB och IMF (den ökända trojkan). Sedan krisens början har deras statsskuld ökat från 125 procent av BNP till nära 180 procent. Under samma period har Greklands BNP minskat med totalt 25 procent. För att kunna betala av denna skuld skulle Grekland behöva en mycket hög tillväxt under många år framöver, något som är ouppnåeligt inom en överskådlig framtid.

Inför de bredare europeiska och globala konsekvenserna av en grekisk statsbankrutt kan vissa tillfälliga kompromisser vara möjliga under de kommande dagarna. På måndag [den 16 februari] får vi se vilken överenskommelse som är möjlig, om någon. Ett förslag på 10 punkter utarbetas av Syriza, vilket skulle innebära en minskning av överskottsmålet från 3 procent till 1,5 procent för den primära budgeten för 2015. I utbyte mot detta kompromissförslag hoppas den Syriza-ledda kunna ta emot de 7 miljarder euro som återstår i nödlån från EU.

Detta skulle täcka regeringens åtaganden fram till juni. Dock skulle detta, i bästa fall, bara skjuta upp det oundvikliga i ett par månader. Varje kortsiktig kompromiss, i form av ett lån, skulle endast ge ett kort andrum där man drar ut på förhandlingarna där ingen av sidorna kommer att kunna nå en övergripande kompromiss.

En kortsiktig kompromiss med vissa eftergifter från EU är inte uteslutet. Den 13 februari bestämde den Europeiska centralbanken sig för att bevilja ytterligare nödlån på 5 miljarder euro till Greklands banker, vilket gör att den totala summan av alla nödlån de har fått hittills är 65 miljarder euro. Detta tyder på att de inte vill se en bankkris utvecklas i Grekland. Problemet är dock att pengar dras tillbaka från grekiska banker med en hastighet på 200-300 miljoner euro per dag. Om inget avtal nås på måndag, är faran att sådana uttag skulle kunna öka kraftigt, med en massiv rusning till bankerna.

Detta visar hur stor krisen är, och även om man skulle komma överens om kortsiktiga, tillfälliga, övergångsåtgärder, skulle de inte lösa det grundläggande problemet. Sanningen är att Greklands skuld inte går att betala tillbaka och inga manövrer kan komma runt det.

Långivarna kommer inte vara beredda att överge sina fordringar. De har redan accepterat så kallade "haircuts" i det förflutna. Därför kommer Grekland så länge det befinner sig inom EU och euron att komma under en outhärdlig press för att hitta resurser till att betala sina skulder och räntor på skulderna. Det betyder mer åtstramningar, inte mindre.

De grekiska arbetarnas beslutsamhet

Det grekiska folket, röstade dock för ett slut på åtstramningarna och kommer inte att vara beredda att uppleva ytterligare försämringar av deras levnadsstandard. Detta visades förra veckan och igår [den 11 februari] när tiotusentals slöt upp framför parlamentet för att stödja regeringen. Massorna kommer inte att sitta stilla och titta på. De kommer att aktivt stödja vad de uppfattar som sin regering.

Valet av Syriza och framför allt, det sättet som Tsipras upplevs att stå fast vid sina vallöften, har förändrat stämningen i Grekland. Det finns en växande känsla av självförtroende. Några av de åtgärder som man sagt att man ska genomföra har en kraftfull symbolisk effekt, exempelvis återanställningen av finansdepartementets städare, som har utkämpat en heroisk kamp för att försvara sina jobb, och återupprättandet av den statliga TV:n, ERT, vars arbetare ockuperade lokalerna när den stängdes ner av den förra regeringen, etc. De provokativa uttalanden och beslut som fattats av tjänstemän från EU, ECB, EU-kommissionen, etc, har orsakat en berättigad ilska i Grekland.

Dessa känslor måste omvandlas till en organiserad rörelse. I varje stadsdel och arbetsplats bör det finnas förenade kommittéer för åtgärder mot åtstramningen och mot trojkans utpressning. Det arbetande folket måste mobilisera för att se till att regeringen inte gör några eftergifter till trojkan och kräva ett fullständigt genomförande av dess program, som Tsipras korrekt nog har sagt att han ska göra.

I dessa strider, kan de grekiska arbetarna bara lita till sina egna styrkor och sina klass-, bröder och systrar i övriga Europa. Inga smarta förhandlingstrick eller vrängande av ord i avtal kan skymma det grundläggande faktum att Syrizas valplattform står i direkt motsättning till de åtstramningar och nedskärningar som trojkan påtvingat landet.

Samtidigt har varje tillkännagivande av Syrizas ministrar att de ska genomföra sitt program mötts av vad som i praktiken är en krigsförklaring från kapitalisternas sida. Som vi har sett, har det faktiskt pågått en långsam bankrusning ända sedan de nya valen tillkännagavs i december. Enbart i januari togs det ut 11 miljarder euro från bankerna.

Börsen har dagligen upplevt våldsamma svängningar som en reaktion på huruvida den uppfattat att regeringen tycks göra eftergifter till trojkan eller om den beslutsamt stått fast. Sedan valet tillkännagavs, har börsen sammantaget förlorat 20 procent av sitt värde, med bankaktierna i täten. Detta bevisar att även utanför förhandlingarna i Bryssel, är handlingsutrymmet för denna regering extremt liten. Internationella Marxistiska Tendensen (IMT) står i solidaritet med det grekiska folket mot vargarna i EU, ECB och IMF. Vad vi säger till Tsipras är "genomför Thessaloniki-programmet."

Men vi förklarar också att för att genomföra programmet, måste man också hitta de resurser som krävs för att finansiera det. Man kan inte räkna med att EU kommer tillhandahålla den nödvändiga finansieringen. Alla pengar de ger kommer med förbehåll. Men rikedommen finns där: den är i händerna på oligarkerna, borgarklassen, som har mer än tillräckligt för att betala för befolkningens sociala behov.

Samtidigt finns det ett akut behov av att mota det krig som kapitalisterna för i form av en massiv kapitalflykt. Det är därför som Thessaloniki-programmet endast kan utföras genom att expropriera de stora företagen och kapitalintressena. När Syriza-regeringen har denna rikedom i sina händer kan den finansiera alla de reformer man har lovat.

Internationell solidaritet

Arbetarna i Grekland är inte ensamma i sin kamp. Den europeiska arbetarklassens ögon ligger på Grekland. Europas arbetare längtar efter ett slut på åtstramningarna. De sympatiserar instinktivt med den hållning som Syrizas ledare tagit. I Spanien finns redan det nya fenomenet Podemos. Om Grekland visar att åtstramningarna kan stoppas skulle det ge ett enormt gensvar över hela Europa.

Redan 2012 uppgav Karatzaferis, en grekisk borgerlig högerpolitiker, att den politik som påtvingats Grekland genom Merkel skulle förbereda den första etappen av den "europeiska revolutionen", och tillade att "Grekland kommer tända den europeiska revolutionens eld."

Dessa ord stämmer ännu bättre idag. Syrizas ledarskap har två alternativ framför sig. Det ena är att spela den politiska balansgångens spel, hålla ut så länge som möjligt och sedan ge efter under trycket av EU, retirera från sina krav och följa de åtstramningsåtgärder den europeiska borgarklassen kräver. Om den gör det, kommer det att svika massorna som röstade för regeringen och öppnar upp för att högerns reaktionära krafter gör ett återtåg.

Det andra alternativet är att använda förhandlingarna för att avslöja EU:s karaktär i de grekiska massornas ögon, och sedan fortsätta med att genomföra sitt program helt och hållet. Detta skulle kräva att man avskriver utlandsskulden och nationaliserar bankerna och storföretagen i Grekland. Detta skulle inte alls "isolera" Grekland, utan tvärtom förändra det till en ledstjärna för Europas stora massor, som ett exempel att följa efter.

(2015-02-12)

Översättning av Victor Madsen.

Original: Greece: No surrender to the Troika!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.