Filosofins historia. Kapitel 4: Renässansen

av Alan Woods
Filosofins historia. Kapitel 4: Renässansen

Alan Woods bok Filosofins historia i svensk översättning av Hans Åkesson. Boken skrevs ursprungligen som ett appendix till boken Reason in Revolt men växte i omfattning till ett helt eget verk.

Du kan köpa Filosofins historia från Bokförlaget Stormklockan.



 

Kapitel 4

Renässansen

”Then felt I like some watcher of the skies
When a new planet swims into his ken;
Or like stout Cortez when with eagle eyes
He star’d at the Pacific - and all his men
Look’d at each other with a wild surmise -
Silent, upon a peak in Darien.”
(John Keats, On First Looking into Chapman’s Homer)

”Eppur si muove.”

”Och likväl rör hon sig.” (Galileo Galilei)

Den moderna vetenskapen har sin upprinnelse i renässansen, denna makalösa period av andlig och intellektuell förnyelse, som markerar slutet på tusen år av okunnighet och vidskepelse. Mänskligheten kunde än en gång skåda naturen utan dogmatiska skygglappar. Den återupptäckte den klassiska grekiska filosofins imponerande alster, nu i direkta översättningar från pålitliga avskrifter, vilka nådde Italien efter det att Konstantinopel erövrats av turkarna. Den materialistiska syn på världen som atomisterna och de gamla jonierna omfattade fastställde den rätta inriktningen för vetenskapen. Detta var en revolutionär period i ordets alla betydelser. Luther inledde inte enbart en reformation av religionen, utan reformerade även det tyska språket. De tyska bondekrigen, med sina kommunistiska övertoner, var en förelöpare till framtida klasstrider. Engels skrev om detta:

”Kyrkans andliga diktatur bröts ner; flertalet germanska folk kastade av sig det andliga oket direkt och övergick till protestantismen, medan de latinska folken mer och mer kom att omfatta idéerna om tankens frihet som övertagits från araberna och fann stöd i den nyupptäckta grekiska filosofin och kom att bereda vägen för 1700-talets materialism.”1

Upptäckten av Amerika och sjövägen till Indien vidgade horisonten för handel och nya upptäcktsfärder. Men även för intellektet öppnades det nya vyer. Den gamla inskränkta enögdheten kändes förlegad. Det var nödvändigt att riva ner alla gamla hinder som stod i vägen för sanningen. Liksom under alla revolutionära epoker fanns det en brinnande törst efter ny kunskap.

Vetenskapens utveckling är nära förbunden med de teknologiska framstegen, vilka i sin tur beror på produktivkrafternas utveckling. Detta gäller påtagligt för astronomin. År 137 e.Kr. kunde astronomerna urskilja 1 025 olika himmelskroppar. År 1587 var fortfarande detta antal oförändrat och man använde samma observationsinstrument – det obeväpnade ögat.

Dagens astronomer kan med hjälp av radioteleskop överblicka en enorm uppsättning stjärnor och galaxer. Detta faktum har omskapat hela astronomin. Olyckligtvis så har de teknologiska landvinningarna kommit fortare än vad tanken hunnit utvecklats hos män och kvinnor. På många sätt så har världsåskådningen hos många vetenskapsmän under 1900-talets sista decennium mer gemensamt med den medeltida kyrkan, än med de hjältar som under renässansen fick kämpa mot filosofisk obskurantism för att bana vägen för den moderna vetenskapen.

Anaximandros och Anaxagoras menade att universum var gränslöst – utan början och utan slut. Materien kunde varken skapas eller utplånas. Denna idé omfattades av många andra antika filosofer och kunde sammanfattas i en berömd aforism Ex nihilio nihil fit (av intet kommer intet). Det är meningslöst att leta efter en början eller skapelsestund för universum, därför att någon sådan inte finns.

Kyrkan bannlyste dylika åsikter, därför att de gjorde skaparen överflödig. I en gränslös materiell värld finns det ingen plats för gud, djävulen, änglarna, himlen och helvetet. Därför kastade de sig glupskt över Platons svagaste och mest puerila verk Timaios, som i själva verket är en skapelsemyt. Å andra sidan så hade de också Ptolemaios kosmiska system, som svarade mot Aristoteles kosmologiska beskrivningar och han var dåtidens obestridde auktoritet. Detta var en världsbild över ett slutet universum. Jorden var i centrum, omsluten av sju kristallsfärer där solen, månen och planeterna rörde sig i perfekt cirkulära banor runt jorden. Hela denna föreställning kan förefalla märklig för moderna människor, men den var tillräcklig för att förklara många observerade fenomen. Faktisk, för det sunda förnuftet verkar solen rotera runt jorden och inte tvärtom.

Men den geocentriska världsbilden hade ifrågasatts redan under Ptolemaios dagar. Den alternativa heliocentriska världsbilden förespråkades av Aristarkos från Samos (omkr. 310-230 f.Kr.), som utarbetade hela den hypotes som Kopernikus senare återupplivade – att alla planeter inklusive jorden gick omloppsbanor runt solen och att jorden roterar ett varv kring sin axel var 24:e timme. Denna briljanta teori ratades till förmån för Ptolemaios uppfattning, vilken bättre stämde överens med kyrkans världsbild. Där befann sig jorden i universums mitt med kyrkan som världens medelpunkt.

Den store polske astronomen Kopernikus (1473-1543), hade besökt Italien i sin ungdom och där påverkats av den nya andan av undersökningar och fritänkande. Han kom snart fram till att solen måste vara universums mitt, men han behöll denna insikt för sig själv i rädsla för kyrkans reaktion. Det var först på sin dödsbädd han lät publicera sitt verk De revolutionibus orbium coelestium (Om himlakropparnas rörelser), som han lät dedicera till påven i hopp om att undgå censur. Detta lyckades också för en tid. Den blev bannlyst först på Galileis tid, då inkvisitionen och jesuiterna, motreformationens stormtrupper, var i full aktion.

Tycho Brahe, den danske astronomen (1546-1601), intog en mellanposition genom att hävda att solen och månen roterade runt jorden och de övriga planeterna runt solen. En viktigare roll kom att spelas av tysken Johannes Kepler, som utifrån Brahes beräkningar korrigerade en del felaktigheter i Kopernikus modell. Han lade fram de tre s.k. keplerska lagarna:

  1. Planeternas banor beskriver inte cirklar, utan ellipser med solen i den ena brännpunkten.
  2. Den räta linje som förbinder en planet med solen under en given tidrymd, sveper över en konstant area.
  3. Kvadraterna av planeternas omloppstider förhåller sig till varandra, som kuberna av deras medelavstånd från solen.

Dessa tre satser var förödande för kyrkans ortodoxa ståndpunkt. Planeterna skulle enligt den officiella uppfattningen röra sig i cirklar, därför att cirkeln var den perfekta formen. Detta hade varit det vedertagna idealistiska synsättet sedan Pythagoras. Keplers första lag betydde dock att planeterna rörde sig i en elliptisk bana, vilken inte hade den perfekta formen. Den andra lagen var än mer anstötlig för den officiella hållningen, eftersom den medförde att planeternas omloppshastighet varierade, så att de rörde sig fortare nära solen och långsammare när de befann sig långt ifrån solen. Hur skulle något sådant vara förenligt med uppfattningen om universums gudomliga harmoni?

Det hela bottnade i att medan Keplers teorier var grundade på Brahes noggranna observationer, så grundade kyrkan sin uppfattning utifrån en idealistisk teori som man bara antog var sann. För en nutida människa så förefaller inställningen hos Kopernikus och Keplers motståndare som absurd. Men än i dag kan man höra ekon av denna idealistiska metod, när seriösa fysiker och matematiker förvarar sina formler, inte utifrån deras överensstämmelse med observerade fakta, utan för deras påstådda estetiska värde.

Galilei

Renässansens allra störste vetenskapsman var troligen Galileo Galilei (1564-1642). Han hade redan gjort viktiga studier av projektilbanor och fallande föremål samt var en övertygad anhängare av Kopernikus världssystem, när han var den förste att nyttja det nyuppfunna teleskopet för observationer av stjärnhimmelen. Hans observationer kom att rasera det som var kvar av den gamla föreställningen om universum. Månens yta visade sig inte vara perfekt slät, utan bemängd med berg och sänkor. Venus hade liksom månen faser och viktigast av allt, Jupiter hade fyra egna månar. Kyrkan höll fast vid den gamla föreställningen att förutom jorden som var speciell, så fanns det sju himlakroppar, därför att sju var ett mystiskt tal. Hur kunde de nu istället vara elva? Den populära föreställningen om professorn som vägrar att titta i Galileis teleskop tillhör visserligen vetenskapens folksägner, men den sammanfattar utmärkt sammandrabbningen mellan två motsatta världssystem.

På senare tid har ansatser gjorts för att tona ner kyrkan förföljelser mot vetenskapen. Påven Johannes Paulus II satte igång en utredning om Galileiaffären. Rapporten, som publicerades 1992, drog slutsatsen att ”grova ömsesidiga missförstånd” och fel hade begåtts av bägge sidor, men dessa hade skett ”i ett kulturellt sammanhang som i mycket skiljde sig från vårat”. I oktober 1993 var det 450 år sedan den polske astronomen Kopernikus publicerade sitt verk De revolutionibus orbium coelestium. Vid en minneskonferens vid universitetet i Ferrara, som var Kopernikus alma mater, förklarade påven i ett anförande att Kopernikus hade varit både en trons och vetenskapens man. I själva verket undkom Kopernikus kyrkans förföljelser enbart genom att befinna sig på en trygg plats när hans bok kom ut – den platsen var på kyrkogården.

Inkvisitionen höll två processer mot Galilei, först inför lykta dörrar (1616) och senare en offentlig (1633). Den andra gången tvingades han till avbön. Han tvingades lova att aldrig mer föra fram att jorden kretsar runt solen och roterar runt sin axel. På detta sätt tystade kyrkan en av tidens största vetenskapsmän och medförde att den vetenskapliga utvecklingen i Italien vingklipptes för lång tid. Ett värre öde gick Giordano Bruno (1548-1600) till mötes, när han brändes på bålet i Rom efter att ha varit fängslad i åtta år.

Bruno var en kompromisslös materialist och han hade påverkats av den tyske kardinalen Nicolaus Cusanus (1401-1464), som hade fört fram att universums tid och rum var utan början och utan slut. Brunos materialism var färgad av panteism, föreställningen att gud finns överallt och ingenstans, d.v.s. gud och naturen är ett och detsamma. Han hade en föreställning som liknade den gamla joniska hylozoismen, nämligen att materien var en aktiv, självgående substans och att människans medvetande var en del av naturen, som var en enda helhet. Liksom sin föregångare Nicolaus Cusanus, hävdade Bruno att universum var utan gränser. Han kom fram till att universum bestod av ett oändligt antal världar, varav troligen några var bebodda. Det var uppenbart att kyrkan skulle stämpla sådana radikala nya idéer som subversiva. Bruno drog sig inte för att betala för dem med sitt liv.

Den romersk-katolska kyrkan var dock inte ensam om att angripa de nya idéerna. Protestanten Luther brännmärkte Kopernikus som en ”astrologuppkomling, som strävade efter att visa att det var jorden som roterade och inte himlarna eller firmamentet, inte solen eller månen.” Engels kommenterade:

”Under denna tid utvecklades också naturvetenskapen i centrum av den allmänna revolutionen och var i sig själv helt igenom revolutionär; den var tvungen att tillkämpa sig sin existensrätt. Hand i hand med de stora italienare som grundade den nya filosofin sände den sina martyrer till inkvisitionens kättarbål och fängelser. Och det är betecknande att protestanterna överträffade katolikerna i förföljelse av den fria naturforskningen. Calvin lät bränna Servet på bål, just när denne höll på att upptäcka blodomloppet, han lät honom dessutom grillas levande i två timmar; för inkvisitionen var det tillräckligt att helt enkelt bränna Giordano Bruno levande.”2

Trots alla motgångar kom de nya tänkesätten att stadigt vinna ny mark ända till slutet av 1600-talet då de till fullo slagit igenom. Samma vetenskapsmän som i ortodoxins namn fördömt Galileis idéer, kom att i praktiken och i tysthet överge den misskrediterade Ptolemaiska kosmologin. William Harveys (1578-1657) upptäckt av blodomloppet revolutionerade studiet av människokroppen och avlivade många gamla myter. Det var de vetenskapliga upptäckterna som i högre grad än filosofernas logiska tvister gjorde de gamla synsätten ohållbara.

Även om skolastikens traditionella metoder länge var i bruk, så betraktades de i tilltagande grad som verklighetsfrämmande. Vetenskapen kom att utvecklas längs andra linjer och med andra metoder – observationer och experiment. Än en gång så var det England som gick i spetsen och förespråkade de empiriska metoderna. Den mest ryktbare talesmannen för den nya metodiken var Francis Bacon (1561-1626). Han var en tid lordkansler (ung. justitieminister) under Jakob I, men avsattes då han alltför flitigt berikat sig på gåvor från personer inblandade i rättstvister. Därefter brukade han sina talanger istället på att skriva böcker.

Han invände mot den skolastiska dogmatismen med sina ”osunda och maskanstuckna” dispyter, vilka slutade i ”monstruösa gräl och smädande frågor”. De enda gånger han blir riktigt upprörd är när han berör detta ämne:

”Denna form av urartat vetande återfanns framför allt hos skolastikerna, vilka hade skarpa sinnen, förstånd, mycket ledig tid, litet utbud av studieböcker, deras intellektuella skärpa var fjättrad till ett fåtal författare (främst Aristoteles, deras diktator), medan deras person var fjättrad i munkceller och kollegier och med små kunskaper om både natur och tid. De kunde ur dessa små tillgångar med sin oändliga debattslughet spinna denna mödosamma väv av lärdom som bevarats i deras skrifter. När människans skarpsinne och intellekt bearbetar ett ämne, vilket är begrundan från en Guds varelse, bearbetar de det i enlighet med materialet och begränsas därav, men om de bearbetar sig själva, som när spindeln väver sitt nät, då finns inga gränser och de alstrar i sanning en väv av lärdom, beundransvärd för sitt arbete och fina trådar, men utan substans eller nytta.”3

Detta är en sund reaktion mot idealismens sterila metodik, som vänder ryggen åt verkligheten för att fabricera fria fantasier, som den håller för sanna därför att de motsvarar en serie förutfattade fördomar, vilka upphöjts till axiom. Istället uppmanar Bacon oss att:

”efterlikna naturen, som inte gör något i onödan.”4

Typiskt nog, så föredrar han Demokritos framför Platon och Aristoteles. Han ironiserar om den högste hantverkaren, som skulle ha skapat världen utav ingenting och frågar därför:

”Om den högste hantverkaren haft ett mänskligt sinnelag, så skulle han ha fördelat stjärnorna i ett jämnt och vackert mönster, precis som takläggningen på ett hus. Nu kan man knappast hitta konstellationer i kvadrater eller trianglar eller i raka linjer ibland detta oräkneliga antal; så mycket skiljer sig den harmoniska andan mellan människan och naturen.”5

Detta är ett mycket viktigt påpekande och något som alltför ofta glöms bort av vetenskapsmän och matematiker, vilka tror att deras ekvationer representerar en yttersta sanning. I naturen finns dock inga perfekta former, inga trianglar, cirklar och plan, bara verkliga materiella objekt och processer, för vilka dessa ideella representationer bara utgör grova approximationer. Bacon förstod detta väl och han skrev:

”Härav följer att matematiker inte är nöjda om de inte kan reducera himlakropparnas rörelse till perfekta cirklar och förkasta vindlande banor och de bemödar sig om att ta bort avvikelser. Härav följer att enär många ting i naturen är monodica, sui juris; så ser den mänskliga tanken likheter, motsvarigheter och överensstämmelser, när något sådant inte finns.”6

Abstrakta vetenskapliga generaliseringar, även de matematiska, är bara användbara så länge de motsvarar och kan tillämpas i verkligheten. Även den mest fruktbara och geniala generalisering kan ofrånkomligen bara återge verkligheten på ett ofullständigt och ensidigt sätt. Problemen uppkommer när idealistiskt sinnade gör överdrivna anspråk för teorier, vilka de upphöjer till absoluta principer under vilka verkligheten måste rätta sig.

Kaosteorin är en av de senaste trenderna inom vetenskapen. Den går tillbaka, fast på ett högre plan, till Bacons givande sätt att argumentera och till renässansens materialister. De senare utgjorde i sin tur ett återuppväckande av gamla traditioner, nämligen den grekiska materialismen hos de joniska och atomistiska skolorna. Bacon utvecklade sin egna materialistiska uppfattning av naturen, grundad på idén om att materien utgjordes av partiklar förlänade med mångahanda egenskaper. En av dessa var rörelse, som inte enbart var begränsad till mekanisk rörelse. Han utvecklade en lysande hypotes där även värme antogs vara en form av rörelse. Rörelse skall i detta sammanhang inte bara betraktas som en impuls utifrån, en mekanisk kraft, utan som en inneboende kvalitet hos materien, en slags vital energi eller inre spänning. Marx använde gärna termen kval, som han hämtade från den tyske filosofen Jacob Böhme. Termen anspelar på en extrem inre spänning eller plåga som kan förekomma hos levande ting. Sålunda är den primära formen hos materien förbunden med rörelse och energi, nästan som en levande kraft. Nuförtiden föredrar vi nog beteckningen energi. Vid en jämförelse med det följande seklets livlösa och andefattiga mekanistiska uppfattningar, så framstår denna syn på materien som slående modern och närbesläktad med den dialektiska materialismen.

Denna observation för oss närmare till själva kärnfrågan. Den baconska filosofin stora betydelse var att den pekade ut vägen framåt. Fastän den var ofullständig, så innehöll den fröet till en framtida utveckling. Marx belyste detta i Den heliga famljen:

”Materialismen hos Bacon, dess förste skapare, rymmer på ett naivt sätt embryot till en allsidig utveckling. Materien ler med sin poetiska glans mot hela mänskligheten, medan den aforistiska doktrinen självt bara spirar i teologiska inkonsekvenser.”7

Bacons kunskapsteori var strikt empirisk. Liksom Duns Scotus förkastade han bestämt förekomsten av universalier. Han utvecklade en slutledningsmetod, känd som induktionsmetoden, vilken redan förekommer i Aristoteles verk. Den innebär ett förfarande för att studera saker experimentellt, där man utarbetar en allmän utsaga utifrån en serie enskilda fakta. Detta kom att bli ett motgift till skolastikens sterila idealism, men den hade betydande begränsningar, vilka senare kom att utgöra hinder för idéutvecklingen. Här kan vi skönja början på den besynnerliga anglosaxiska motviljan till teori, d.v.s. en benägenhet till inskränkt empirism, en slavisk dyrkan av fakta och en envis vägran att acceptera generaliseringar. Detta har sedan dess varit ett dominerande lärdomsinslag i Storbritannien och spritt även till USA.

En rent induktiv metod har uppenbara begränsningar. Det har ingen betydelse hur många enskilda fakta som granskats, då ett enda undantag undergräver den generella slutsats som dragits utifrån dessa fakta. Om vi har observerat tusen vita svanar och slutit oss till att alla svanar är vita, så kommer upptäckten av en svart svan att omkullkasta denna slutsats. Detta slag av slutledning är alltså hypotetisk och kräver ytterligare bevis. Induktion är dock til syvende og sidst grunden för all kunskap, eftersom allt vi vet ytterst kommer från vår erfarenhet och observationer av den objektiva världen. Om vi under en lång tid observerar och med praktik testar riktigheten i våra idéer, så upptäcker vi en serie väsentliga samband mellan olika fenomen och har därmed uppdagat att de har gemensamma egenskaper vilka placerar dem i en särskild släkt eller art.

Under den mänskliga epoken har generaliseringar utvecklats under långa tider och vissa av dem betraktas som axiom. Generaliseringar är mycket betydelsefulla för idéutvecklingen och kan inte enkelt avfärdas. Formen för tänkandet - den traditionella logiken – har den centrala rollen att slå fast grundläggande regler för att undvika absurda motsägelser och för ett internt konsistent sätt att argumentera. Den dialektiska materialismen betraktar inte induktion och deduktion som oförenliga storheter, utan som olika sidor av tänkandets dialektiska process där bägge är oskiljaktigt förbundna och beroende av varandra. Tankeprocessen kan både utgå från det enskilda och till det allmängiltiga eller tvärtom från allmängiltighet till enskildhet. Det är därför oriktig och ensidigt att betrakta dem som motsatta och uteslutande varandra.

Trots påståenden om motsatsen är det inte möjligt att gå vidare från enskilda fakta utan någon slags förutfattad mening. En sådan förmodad objektivitet har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. När vi granskar fakta, så har vi med oss egna uppfattningar och föreställningar i bagaget. De som gladeligen tror att man klarar sig utan någon filosofi, vilket är fallet bland många vetenskapare, upprepar bara omedvetet den gällande officiella filosofin och fördomarna hos det samhälle de lever i. Därför måste oundgängligen vetenskapsmän och tänkare i allmänhet sträva efter att utarbeta konsistenta sätt att studera världen på, d.v.s. en sammanhängande filosofi som kan brukas som ett passande analysverktyg av ting och processer.

I inledningen till Historiens filosofi skriver Hegel helt riktigt förklenande om de historiker (av vilka det finns alldeles för många i Storbritannien), som låtsas begränsa sig till enbart fakta under en förment skrymtande fasad av akademisk objektivitet, medan de ger fria tyglar åt sina fördomar:

”Vi måste förfara historiskt – empiriskt. Bland andra försiktighetsmått, så måste vi akta oss för att missledas av föregivna historiker vilka… kan lastas för samma agerande som de förebrår filosoferna – att a priori införa egna konstruktioner i det som utspelats i det förflutna […] Vi skulle då kunna tillkännage att vi antar som vår främsta princip, att troget följa det som är historiskt. Men mångtydigheten finns där redan i sådana allmänna uttryck som troget och anta. Även den vanlige opartiske historiografen, som tror och bedyrar att han intar en receptiv attityd; ägnande sig enbart åt de data han har tillgång till – utövar på intet sätt passivt sina tankekrafter. Han har med sig sina kategorier och ser fenomenen uppenbarade för sin mentala syn och enbart genom dessa medier. Speciellt för allt som påstås vara i vetenskapens namn är det nödvändigt att Förnuftet inte sover – att reflektioner sker i all öppenhet.

För den som betraktar världen rationellt, så kommer världen i sin tur att visa sin rationella sida. Detta förhållande är ömsesidigt. Men vad gäller att göra reflektioner – olika synpunkter – sätten att avgöra den enkla frågan om händelsers relativa betydelse (den första frågeställning en historiker ägnar sig åt), så hör inte detta dit.”8

Bertrand Russell, vars synsätt är direkt motsatt den dialektiska materialismen, följer samma linje som Hegel när han helt riktigt kritiserar empirismens begränsningar:

”I regel är uppställandet av en hypotes det svåraste vid den vetenskapliga forskningen och den uppgift, som förutsätter det största skarpsinnet. Hittills har man icke funnit någon metod, som skulle möjliggöra uppställandet av hypoteser efter vissa regler. Vanligen är en eller annan hypotes en nödvändig förutsättning för insamlandet av fakta, då urvalet av dem förutsätter någon urvalsprincip. Utan en sådan ledtråd blir den blotta anhopningen av fakta endast ägnad att förvilla.”9

Således kom den baconska tankeskolan att utöva ett motsägelsefyllt inflytande på den efterföljande utvecklingen. Å ena sidan betonade den behovet av observationer och experiment, vilket hade en stimulerande påverkan för vetenskapliga undersökningar. Å andra sidan blev den upphovet till en inskränkt empiristisk inställning, som fick negativa effekter på den filosofiska idéutvecklingen framför allt i Storbritannien. I Naturens dialektik pekar Engels på det paradoxala i att samma empiriska skola, som trodde sig ha avskaffat metafysiken en gång för alla, kom att till slut omfatta alla slags mystiska idéer.

”[…] om vi i sökandet efter det mest extrema fantasteri, lättrogenhet och övertro i naturvetenskapen, knappast skulle finna den i den vetenskapliga skola, som i likhet med den tyska naturfilosofin försöker tränga in den objektiva världen innanför sitt eget subjektiva tänkandes begränsade utrymme, utan snarare hos den motsatta skolan som bygger på den rena erfarenheten och behandlar tänkandet med suveränt förakt och som verkligen har uppnått den yttersta extremen i tanklöshet.”10

Segern i striden mot religionen var för stunden fastställd. Vetenskapen hade kastat av sig teologins bojor, vilka hade fjättrat den under långliga tider. Detta var ett villkor för att nästa periods väldiga språng skulle vara möjligt. Under den perioden gjordes mer framsteg under hundra år än vad som gjordes under de tidigare tusen åren. Men den nya synen på världen var fortfarande underutvecklad, behäftad i allmänhet av en naiv empirism, som inte förmådde att en gång för alla göra sig av med religion och idealism. Engels skrev:

”Naturvetenskapens frigörelse från teologin daterar sig från denna handling, även om kampen i enstaka antagonistiska frågor har släpat efter in i vår tid och ännu inte på lång tid fullbordats i mångas huvuden.”11

Ett hundra år senare, trots ofattbara framsteg inom vetenskap och mänskligt vetande, så har en seger i denna strid ännu inte fullbordats.

Oföränderlighetens tidevarv

Under antiken och renässansen var filosofi och vetenskap i stort sett samma sak och de betraktade naturen som en enda inbördes avhängig helhet. En räcka utomordentliga hypoteser utarbetades om naturens beskaffenhet, men dessa kunde inte beläggas eller vidareutvecklas med den tidens nivå på teknik och produktion. I och med kapitalismens framväxt och då särskilt den industriella revolutionens genombrott, blev det möjligt att i detalj analysera hur naturen fungerade i dess olika skepnader. Detta kom enligt Engels att i grunden förändra hur människan uppfattade världen:

”En verklig naturvetenskap kan man tala om först från senare hälften av 1400-talet, men sedan dess har den gjort allt snabbare framsteg. Att uppdela naturen i dess enkla beståndsdelar, att särskilja de olika naturförloppen och naturföreteelserna i deras givna arter, att analysera de organiska kropparna i deras mångskiftande anatomiska former – allt detta var nödvändiga förutsättningar för de ofantliga framsteg i kännedom om naturen som vi gjort under de senaste fyra århundradena. Men med denna metod har även följt vanan att studera naturföreteelserna och naturförloppen isolerade och lösslitna från det stora totalsammanhanget. Vi har vant oss att betrakta föremålen inte i deras rörelse utan i deras vila, inte i första hand som föränderliga utan som konstanta, inte som levande utan som döda. I och med detta betraktelsesätt genom Bacon och Locke överfördes från naturvetenskapen till filosofin skapade det den specifika trånghet i uppfattningen som utmärkt de senaste århundradena: det metafysiska tänkesättet.”12

I de verk som Thomas Hobbes (1588-1679) skrev så har Bacons materialism utvecklats på ett mer systematiskt sätt. Hobbes levde under en tid av revolution. Han var en övertygad monarkist och fick själv erfara det engelska inbördeskrigets stormande tumult. Parlamentets förestående seger i detta krig drev honom att fly till Frankrike, där han mötte och drabbade samman med Descartes. Hans rojalistiska åsikter borde ha gjort honom populär hos den monarkistiska exilgrupp i vars krets han levde (ett tag var han prins Charles matematiklärare). Men liksom Hegel, vars politiska konservatism inte skyddade hans filosofi från att dra till sig myndigheternas misstänksamhet, så var Hobbes idéer alltför radikala för sin samtid. Den materialistiska tonen i hans bok Leviathan, utgiven 1651, upprörde kyrkan och den franska regeringen, samtidigt som hans rationalistiska samhällsteorier retade den engelska exilkretsen. Som av ett ödets ironi tvingades då Hobbes att fly tillbaka till England, där han välkomnades av Cromwell på villkor att han inte engagerade sig politiskt.

I samband med att monarkin återställdes efter Cromwells död, inskränktes också den intellektuella friheten. Baconanhängare utestängdes från Oxford och Cambridge, vilket kraftigt skadade dessas ställning som vetenskapliga bastioner. Mellan åren 1662 och 1695 rådde också hårda censurlagar. Hobbes fruktade att biskoparna skulle försöka dra honom till bålet. Han misstänktes för ateism och omnämndes i en parlamentsrapport rörande just detta. Hans bok Behemoth stoppades från publicering ända till 1679. Fruktan för den kyrkliga repressionen hindrade alla hans senare viktiga verk från att bli publicerade i England.

Det är lätt att inse varför han stämplades på detta sätt. Ända från första sidan av Leviathan kungör han en materialistisk lära utan bevekelser. Enligt Hobbes finns det absolut ingenting i vårt medvetande som inte härrör från våra sinnen:

”Beträffande människans tankar skall jag först granska dem var och en för sig och därefter då de är hopkedjade eller beroende av varandra. Tagen var och en för sig är varje tanke en representation eller framträdelse av någon kvalitet eller annan accidens hos en kropp utanför oss, som man vanligen kallar ett objekt. Detta objekt verkar på ögonen, öronen och andra delar av människokroppen och frambringar genom sina olika verkningssätt olika fenomen.

Alla våra tankar har sitt ursprung i vad vi kallar en SINNESFÖRNIMMELSE. (Människan kan nämligen inte göra sig en föreställning om någonting som inte först, helt eller delvis, frambragts av sinnesorganen.) Allt annat härleds från detta ursprung.”13

På ett annat ställe är han inte långt ifrån att hänföra religionens ursprung till de primitiva vidskepelser som härrör från sådana fenomen som drömmar, även om han av uppenbara skäl begränsar tillämpningen av denna idé till icke-kristna religioner.

”I denna okunnighet om hur man skiljer drömmar och andra livliga fantasier från visioner och förnimmelser ligger grunden för det mesta av hedningars religion i gångna tider, då de dyrkade satyrer, fauner, nymfer och liknande väsen, liksom för obildat folks tro på feer, spöken, troll och häxkraft idag.”14

Hobbes följde i spåren på Bacon och åberopade naturen som all kunskaps oförmedlade källa:

”Naturen själv kan inte ta miste. Men i den mån som människor får ett rikare ordförråd blir de antingen klokare eller galnare än genomsnittet. Det är heller inte möjligt för den som inte är läskunnig att bli vare sig utomordentligt vis eller (såvida inte minnet är skadat av sjukdom eller dålig organkonstitution) utomordentligt enfaldig. Ty ord är kloka mäns marker, som de bara använder för att räkna med. Men ord är pengar för dumbommarna, som värderar dem efter auktoriteten hos en Aristoteles, en Cicero, en Thomas eller vilken helst annan lärare som inte är något förmer än en människa.”15

Liksom Bacon och Duns Scotus, så följde han den nominalistiska traditionen och förnekade existensen av universalier förutom i språket:

”Somliga namn är egennamn och tillkommer bara ett enda ting, som Peter, John, den här människan, det här trädet. Andra namn är gemensamma för många ting, t.ex. människa, häst, träd, och konstituerar visserligen vart och ett för sig bara ett enda namn men är inte desto mindre namn på olika enskilda ting; betraktar vi alla dessa ting sammantagna kallas namnet ett universale. Det finns nämligen ingenting universellt i världen förutom namn, ty vart och ett av de benämnda tingen är individuellt och singulärt.”16

Jämfört med Bacon så var Hobbes metodik mer utarbetad, men samtidigt också mer ensidig, stel och själlös, med ett ord mekanisk. Detta var ingen tillfällighet då vetenskapen, som vid denna tid raskt gick framåt, också var mekanistisk. I allt större utsträckning betraktades naturens processer med begrepp hämtade från mekaniken. Så för Hobbes var samhället som en människokropp och människokroppen i sin tur var som en maskin:

”NATUREN (det vill säga den konst förmedelst vilken Gud skapat och styr världen) imiteras av människans konst liksom i många andra ting också i detta att människan kan skapa en artificiell levande varelse. Ty varför skulle vi inte, med beaktande av att liv bara är en lemmars rörelse som börjar i någon särskilt betydelsefull inre del, kunna säga att alla automater (maskiner som rör sig själva medelst fjädrar och hjul som en klocka) har ett artificiellt liv? Och vad är hjärtat annat än en fjäder och nerverna annat än ett antal trådar och lederna annat än ett antal hjul, vilka sätter kroppen i rörelse, såsom avsågs av tillverkaren? Konsten går ännu längre i det att den imiterar det naturens förnuftiga och ypperliga verk som är människan. Ty genom konst skapas den store LEVIATHAN som man kallar STAT (CIVITAS på latin) och som inte är något annat än en artificiell människa, om också av större skepnad och styrka än den naturliga människan, som den tillkommit för att skydda och försvara.”17

Marx sammanfattade Hobbes betydelse i följande stycke från Den heliga familjen:

”Eftersom all mänsklig kunskap kommer från sinnena, argumenterar Hobbes i Bacons efterföljd, så är våra uppfattningar, tankar och föreställningar bara fantomer av verkligheten, mer eller mindre avklädda sina sinnliga former. Vetenskapen kan bara namnge dessa fantomer. Ett namn kan användas om flera fantomer. Det kan även finnas namn för namnen. Men det skulle dock tyda på en motsägelse om vi å ena sidan vidhåller att alla idéer har sitt ursprung i sinnesvärlden och å den andra sidan hävdar att ett ord är för mer än ett ord, så att det förutom sin gestaltning, som är ett ensartat väsen, det också skulle finnas ett allmänt väsen. En okroppslig substans är lika vettlöst som en kroppslös kropp. Kropp som är substans är samma reella idé. Man kan inte separera tanken från materien som tänker. Den är underlaget för alla förändringar. Ordet oändlig är meningslöst, såvida inte det inte betyder att vårt förstånd utan slut fortlöpande kan omfatta saker. Om nu bara det materiella är förnimbart och vetbart, så kan vi inte veta något om Guds existens. Enbart min egen existens är säker. Varje mänsklig lidelse är en mekanisk rörelse med en början och ett slut. Makt och frihet är identiska.”18

Den mekanistiska synen på världen var i ett avseende ett steg tillbaka i förhållande till Bacon. Marx skrev:

”Förnimmelseförmågan förlorar sin blomma och förvandlas till geometrikerns abstrakta sinne. Den fysiska rörelsen blir offrad till den mekaniska eller matematiska manövern; geometrin utropas till huvudvetenskapen. Materialismen blir misantropi. Om materialismen ska besegra denna misantropiska och väsenslösa anda på dess egen planhalva, måste materialismen späka sitt kött och bli asketisk. Den kan då träda fram som ett förståndsväsen, inbegripet förståndets alla egenskaper oavsett dess konsekvenser.”19

Trots det så kom denna typ av mekanisk materialism att var dominerande i Storbritannien och Frankrike under det följande ett och ett halvt århundradet.

John Locke (1632-1704) fortsatte i samma riktning som Hobbes och förklarade att upplevelsen är den enda källan till idéer. Han myntade den kända maximen nihil est in intellectu, quod non prius fuit in sensu (det finns inget i intellektet som inte först varit i sinnena). Det var Lockes An Essay Concerning Human Understanding, som bevisade Bacons grundprincip att ursprunget för alla kunskaper och idéer var den materiella världen såsom vi uppfattar den genom våra sinnesförnimmelser. Locke var en filosof med stort mått av förnuft som enligt Marx

”sa att ingen filosofi kan existera i motsättning till friska mänskliga sinnen och grundad på resonemang utifrån dem.”20

Locke skrev:

”Förnuftet måste vara vår slutliga domare och vägledare i allt.”21

Lockes arbeten översattes till franska och inspirerade Condillac och andra till att bilda en fransk materialistisk filosofiskola, som intellektuellt beredde vägen för revolutionen 1789-93.

Vetenskapens framåtskridande

Perioden från 1600-talets slut och början av 1700-talet innebar en fullständig omvandling av den vetenskapliga världen. En omvandling som grundlades av landvinningarna under den föregående perioden. I England kom borgarklassens seger i inbördeskriget och den efterföljande kompromissen med en konstitutionell monark efter 1688, att medföra friare villkor för utvecklingen av vetenskaplig forskning och undersökning. Samtidigt växte handel och manufaktur, vilket skapade en efterfrågan av än mer avancerad teknologi och det nödvändiga kapitalet för att finansiera detta. Det var en tid av ojämförliga framsteg för uppfinningar och vetenskap.

Förbättringar inom optiken möjliggjorde uppfinnandet av mikroskopet. I Frankrike återuppväckte Pierre Gassendi atomteorin från Demokritos och Epikuros. I Tyskland konstruerade Otto von Guericke en luftpump. Med Robert Boyle gjorde kemin stora framsteg. De upptäckter som gjordes av Kopernikus, Tycho Brahe, Kepler, Galilei och Huygens, beredde vägen för Newtons astronomiska revolution, som drevs fram av behovet av säkrare navigation. Den förhärskande vetenskapliga metodiken var mekanistisk: d.v.s. natur-fenomenen tolkades efter form, storlek, position, disposition, kroppars rörelse och deras uppträdande förklarades enbart utifrån deras beröring med andra partiklar.

Den främste representanten för den nya vetenskapen var Sir Isaac Newton (1643-1727). Newton, som blev ordförande för Royal Society 1703, utövade ett enormt inflytande inte bara över vetenskapen utan även över filosofin och det allmänna tänkandet under sin levnadstid och därefter. Poeten Alexander Pope uttryckte engelsmännens devota beundran för Newton i sitt förslag till epitaf:

”Naturen och naturens lagar låg i mörker;
Gud sade: ‘Varde Newton!’ och det vart ljus.”

Newton föddes på juldagen 1642, samma år som Galilei dog och inbördeskrig utbröt i England mellan kungen och parlamentet. 1687 publicerade han sitt berömda verk Philosophiæ naturalis principia mathematica, där han förde fram tre lagar om rörelse: tröghetslagen, accelerationslagen och lagen om verkan och motverkan. Från dessa tre grundsatser utgår den klassiska fysiken och mekaniken. Här framlägger han sin teori om den universella gravitationen och leder den i bevis. Boken innebar det definitiva brottet med den gamla världsbilden som skapades av Aristoteles och Ptolemaios. I stället för en stjärnbeströdd himlasfär som sköttes av änglar, så presenterade Newton ett system för universum som fungerade enligt mekanikens lagar och utan minsta behov av gudomliga ingripanden förutom den första stöten som satte allt i rörelse.

Newton var ett barn av den engelska empiriska skolan. Detta betydde egentligen inte så mycket för honom, då han föredrog att inte beröra frågan om den allsmäktiges roll i ett mekaniskt universum. Det religiösa etablissemanget å sin sida, företrätt av biskop Sprat, rättade sig efter det oundvikliga och förespråkade en kompromiss med vetenskapen. Det var en kompromiss som i mycket liknade den mellan kung William och parlamentet. Kompromissen med vetenskapen upprätthölls i ett århundrade ända till Darwins upptäckter. Kapitalismen behövde en vetenskap som lämnades i fred för att göra sitt jobb.

Liksom renässansens stora tänkare, så var vetenskapsmännen under Newtons tid för det mesta män med stora visioner. Newton själv var inte bara astronom, utan också matematiker, optiker, mekaniker och även kemist. Hans samtida kollega och vän Robert Hook, var inte bara den störste experimentelle fysikern före Faraday, utan också kemist, matematiker, biolog och uppfinnare. Han hyllas tillsammans med Papin för att ha berett vägen för ångmaskinen.

Infinitesimalkalkylen

Upptäckten av infinitesimalkalkylen, som kom att revolutionera matematiken, har ömsom tillägnats Newton och ömsom Leibniz. Det är fullt möjligt att båda kom fram till samma resultat oberoende av varandra. I sin fluxionsmetod betraktade Newton linjen som en flytande kvantitet (fluent) och dess flythastighet beskrevs som dess fluxion (flöde). Newton benämnde momentet som den oändligt korta längd som fluxionen ökar under en oändligt kort tid. Detta var ett fullständigt brott med matematikens traditionella metoder, där oändlighetsbegreppet inte existerade. Denna metods stora förtjänst låg i att matematiker för första gången kunde hantera rörelse. Newton själv kallade den ”rörelsens och tillväxtens matematik”. Keplers lagar om planeters rörelse kunde nu med detta verktyg beskrivas genom generella lagar om rörelse och materia.

Infinitesimalkalkylens upptäckt var grundläggande för hela den naturvetenskapliga utvecklingen. Ändå innebar den en motsägelse, som med tiden skulle förorsaka en segsliten kontrovers. Den förste belackaren av infinitesimalkalkylen var ingen annan än biskop Berkeley, som invände mot bruket av oändligt små kvantiteter. Han frågade sig:

”Vad är dessa fluxioner för något? Hastigheten hos försvinnande små ökningar. Och vad är då dessa försvinnande små ökningar för något? De är ej ändliga kvantiteter, ej heller ytterligt små kvantiteter, ej heller ingenting. Skall vi kalla dem för spöken från hädangångna kvantiteter?”22

Än en gång så stöter vi på den grundläggande begränsningen med den formella logikens metodik. Dess viktigaste föresats är att utesluta motsägelser. Ändå innebär rörelse en motsägelse – nämligen att samtidigt befinna och inte befinna sig på samma plats. I det första bandet av Logikens vetenskap, gör Hegel en detaljerad granskning av differential- och integralkalkylen och framhåller att de använder storlekar som befinner sig i tillstånd av försvinnande, d.v.s. varken som de är före försvinnandet när de är ändliga eller efter försvinnandet när de är ingenting, utan i ett tillstånd av både och. Detta är en uppenbar motsägelse enligt den formella logikens lagar och därför kom de att utsättas för upprörda angrepp från ortodoxa matematiker och logiker. Trots alla invändningar kom denna nya matematik att på ett lysande sätt lösa många problem som förblivit olösta med de traditionella metoderna. Newton kände sig ändå tvungen att framställa sina rön i Principia i enlighet med den klassiska grekiska geometrin. På det sättet kunde han gömma undan det faktum att han använt en helt ny metodik i sina beräkningar.

Newton hade också en teori om att ljus bestod av partiklar, ytterst små objekt som far genom rymden som lysande kroppar. Under det tidiga 1800-talet övergavs denna idé till förmån för Huygens vågteori, som var nära förknippad med idén om etern, ett hypotetiskt osynligt och viktlöst medium, som i likhet med nutida astronomers mörka materia inte kan upptäckas av våra sinnen, men som ändå antogs genomtränga rymden och fylla utrymmet mellan luften och annan materia.

Den senare teorin tycktes förklara alla kända fakta om ljusets natur fram till 1900, då Max Planck presenterade sin idé om att ljus fortplantas som små energipaket eller kvanta. Newtons gamla partikelteori kom alltså att återuppväckas, men med en påfallande skillnad. Man upptäckte att subatomära partiklar uppträdde som både partiklar och vågor. En sådan motsägelsefylld och ologisk föreställning upprörde den formella logikens anhängare såsom differential- och integralkalkylen gjorde på sin tid. Så småningom måste de motvilligt acceptera detta enbart för det faktum, liksom tidigare med infinitesimalkalkylen, att den nya idén gav praktiska resultat. Vid varje avgörande förändring, kan vi se samma konflikt mellan vetenskapens verkliga framsteg och det hinder som ett gammalt förlegat tänkesätt utgör.

Newtons revolutionerande bidrag till vetenskapen går inte att ifrågasätta. Trots det var arvet efter honom inte enbart av godo. De okritiska hyllningar som han fick motta i England under sin levnad kom att skymma de viktiga bidrag som hans samtida kollegor lämnade. Hooke förekom i mycket Newtons Principia med sju år, men saknade den nödvändiga matematiska beskrivningen. Den tyske filosofen Leibniz var troligen den verklige upphovsmannen till infinitesimalkalkylen. Flera av Newtons viktigaste teorier hade redan tidigare framförts av Galilei och Kepler. Newtons stora roll var att han systematiserade och sammanfattade föregående periods upptäckter, gav dem en samlad form och stödde sig på matematiska kalkyler.

Newton enorma auktoritet fick inte enbart positiva följder. Det uppstod en ny ortodoxi som kom att hämma det vetenskapliga tänkandet under lång tid. Bernal skriver:

”Hans förmåga var så enorm på skilda områden, och hans system till synes så fulländat, att de enkom avskräckte från vetenskapliga framsteg under ett sekel framåt, eller medgav sådana blott på områden han inte berört.”23

Den engelska empirismens begränsningar sammanfattades av Newtons berömda yttrande ”hypothesis non fingo” (Jag gör inga hypoteser). Detta valspråk blev till empirismens stridsrop, trots att det inte har något att göra med vetenskapens faktiska arbetssätt. Forbes och Dijksterhuis påpekade att detta även gäller Newton, som inom t.ex. optiken gjorde

”åtskilliga förmodanden om de fysikaliska orsakerna till optiska och andra fenomen, även till viss del framställde dem som fakta. Sålunda, när han skulle förklara det som senare kallats för Newtons ringar, behandlade han det omväxlande som enkel transmission och enkel reflektion av en ljusstråles väg som om det vore ett experimentellt fastställt faktum som han kunde använda.”24

Vetenskapens framsteg var enorma. Ändå var det allmänt en konservativ världsåskådning som denna period lämnade efter sig. Dess statiska och mekanistiska synsätt kom att prägla människors sinnen för generationer. Engels kommenterade:

”Det som är särskilt karaktäristiskt för denna period är strävan till en egendomlig helhetsbild vars medelpunkt är åsikten om naturens absoluta oföränderlighet. Oavsett det sätt på vilket naturen uppstått gällde: att när den en gång existerar, kommer den att förbli som den varit så länge som den består. När planeterna och deras satelliter en gång satts i rörelse av en ‘första impuls’ fortsätter de att röra sig vidare och vidare i sina förutbestämda ellipser i all evighet eller åtminstone tills alla ting går under. Stjärnorna vilade för evigt fixerade och orubbliga på sina platser, där de höll varandra kvar genom ‘allmän gravitation’. Våra dagars ‘fem kontinenter’ hade alltid existerat och de hade alltid haft samma berg, dalar och floder, samma klimat och samma fauna och flora, utom i de fall där förändring eller uppodling skett genom människohand. Växt- och djurarter hade etablerats en gång för alla när de en gång uppkom, lika födde ständigt lika och redan Linnés anmärkning att det då och då kunde förekomma nybildning av arter genom korsning var påfrestande för gällande uppfattning. I motsats till människans historia, som utvecklats i tiden, tillskrevs naturens historia endast en utvikning i rummet. Varje förändring, varje form av utveckling i naturen förnekades. Naturvetenskapen, som till en början hade varit revolutionär, fann sig plötsligt konfronterad med en helt och hållet konservativ natur, där allt som fanns var oförändrat detsamma som det varit från begynnelsen och där allt kommer att förbli som det var i begynnelsen, till världens slut eller i evigheters evighet.”25

Empirismens dekadens

Bacons materialism speglade renässansens och reformationens förhoppningsfulla framtidstro, men det sena 1600-talets och det tidiga 1700-talets filosofi utformades när helt andra stämningar rådde. I England hade de rika och mäktiga chockerats av inbördeskriget och dess ”överdrifter”. Efter det att den absoluta monarkins makt var varaktigt bruten behövde borgerligheten inte längre stödet från den revolutionära småbourgeoisin och samhällets lägre skikt. De senare hade utgjort stöttrupperna i Cromwells New Model Army och hade börjat resa sina egna oberoende krav inte bara rörande religionen utan de ifrågasatte också den privata äganderätten.

Cromwell själv hade låtit krossa vänsterflygeln av levellers och diggers, men Londons förmögna presbytarianska köpmän kände sig inte riktigt trygga förrän efter Cromwells död, då de vände sig till den landsflyktige Charles (Karl II) i Frankrike. Men kompromissen med Stuartarna varade inte länge och borgerligheten kände sig tvingad att störta Karl II:s efterträdare Jakob II från tronen. Denna gång var det aldrig frågan om att rikta några appeller om stöd till massorna. I stället tog man i sin tjänst en holländsk protestant, Wilhelm av Oranien, som fick överta tronen på villkor att han accepterade parlamentets makt. Denna kompromiss är känd som den ärorika revolutionen (men den var varken det ena eller det andra) och den kom att en gång för alla fastställa borgerlighetens makt i England.

Manegen var krattad för en snabb tillväxt av handel och industri, tillsammans med stora kliv för vetenskapen. Detta gällde dock inte för filosofin, som inte uppvisade några större framsteg. Perioder som denna är inte gynnsamma för att utveckla filosofiska generaliseringar. ”Nya tider”, skrev Plechanov, ”föder nya förhoppningar och det senare föder nya filosofier.”

Den heroiska revolutionära tiden var över. Den nya härskande klassen ville inte veta av sånt. De t.o.m. döpte den verkliga revolutionen, som tog makten från deras fiender, till det stora upproret. Penningmagnaterna vägleddes av inskränkta praktiska överväganden och de betraktade teori med misstänksamhet, fastän de uppmuntrade den vetenskapliga forskning som kunde omsättas till praktiska resultat och pengavinster. Denna beräknande egennytta präglade tidens filosofier, åtminstone i England, där endast satiriker som Swift och Sheridan livade upp sinnena.

Ju längre den empiriska trenden utvecklades, desto uppenbarare blev dess begränsning och till slut hamnade den ledande anglosaxiska filosofin i en återvändsgränd från vilken den ännu inte tagit sig ut. Den negativa aspekten av sensationalism var uppenbar redan hos David Hume (1711-1776) och George Berkeley (1685-1753). Den senare var biskop av Cloyne på Irland och föddes under slutfasen av den stormiga period då Irland drogs in i det engelska inbördeskrigets malström och de efterföljande dynastiska och religiösa omvälvningarna som slutade med den ärorika revolutionen och slaget vid Boyne, då det irländska folkets intressen förråddes i kampen mellan en engelsk och en holländsk tronpretendent, där ingendera hade något att göra med detta folk.

En filosofisk konservatism var förhärskande och i denna anda var Berkeley besatt av att opponera sig emot det han ansåg vara subversiva strömningar inom den samtida vetenskapen. Han tolkade dessa som hot mot religionen. Han var en skarpsinnig, om än inte originell tänkare, som förstod att utnyttja den gängse materialismens svaga punkt till att vända den till dess raka motsats. Detta gjorde han mycket eftertryckligt i sitt viktigaste verk A Treatise Concerning the Principles of Human Knowledge (1734).

Utgångspunkten var Lockes filosofiska premiss och sedan försökte han leda i bevis att den materiella världen inte existerade. Lockes empiriska kunskapsteori börjar med ett självklart påstående. Nämligen att ”jag tolkar världen genom mina sinnen”. Emellertid måste man också lägga till det lika självklara påståendet att ”världen existerar oberoende av mina sinnen och de intryck jag förnimmer genom mina sinnen härrör från den materiella världen utanför mig”. Om man inte gör detta tillägg så hamnar man lätt i en högst befängd och subjektiv idealism. Berkeley var på det klara med att en konsistent materialistisk hållning skulle leda till ett fullständigt förkastande av religionen. Han var t.ex. djupt misstänksam mot den nya vetenskapen, som inte tycktes lämna något utrymme kvar för en skapare. Newton bekände sig som troende, men hans förklaring om universum som ett omfattande system av kroppar i rörelse i enlighet med mekanikens lagar, upprörde biskop Berkeley. Han frågade sig var Gud kom in i bilden. Newton hade visserligen givit den allsmäktige uppgiften att sätta igång det hela med en stöt, men sedan tycktes det inte finnas något kvar för Gud att göra.

Locke, liksom Newton tog aldrig avstånd från religionen, men att bara bedyra Guds existens (deism) utan att ge Gud en verklig funktion i naturens förlopp och människors göranden, var bara ett fikonlöv att gömma sin otro bakom. Marx beskrev det som att:

”för materialismen är deismen enbart ett bekvämt och sorglöst sätt att bli av med religionen”.26

I likhet med Newton så var Locke nöjd med att utan vidare anta en tjänstvillig gudom, som efter att ha knuffat igång universum drar sig tillbaka till en himmelsk bakgård för att under resten av evigheten låta vetenskapens män sköta sitt. Detta var en filosofisk motsvarighet till kompromissen mellan parlamentet och William III efter 1688 års ärorika revolution, som händelsevis också var Lockes politiska ideal.

Berkeley lät sig inte för en sekund luras av den deistiska förklädnaden. Det fanns en uppenbar svag länk. Vad gällde om universum inte hade börjat på detta sätt? Vad gällde om universum alltid hade existerat? Locke och Newton utgick ifrån att ett urverksliknande universum måste, enligt den elementära mekanikens lagar, ha satts igång av en yttre impuls. Men om det inte gick att vederlägga det motsatta fallet, att universum hade existerat i evighet? Om detta var fallet, så fanns inte ens denna sista anspråkslösa uppgift för skaparen. Locke hade också antagit att universum bestod av förutom materiella substanser också av mental substans, som ande och själ. Emellertid medgav han själv att denna slutsats inte obetingat kan dras utifrån hans system. Medvetande kunde möjligen också vara en egenskap hos materien (vilket det också är) – en egenskap hos materia som ordnats på ett särskilt sätt. Även här framstår Lockes eftergifter till religionen som ett löst bihang till de materialistiska premisserna. De tycks ha tillkommit först när eftertanken satt in.

Berkeleys filosofi och även Humes, är ett uttryck för en reaktion mot den föregående periodens revolutionära stormvind och spänningar, vilka i Berkeleys tankevärld var liktydiga med materialism, som var upphovet till ateism. Med berått mod grep sig Berkeley an med att utrota materialismen en gång för alla och på ett ytterst radikalt sätt – genom att förneka själva existensen av materien. Han började med den oavvisliga satsen att ”jag tolkar världen genom mina sinnen” varefter han drog slutsatsen att världen bara existerar när jag förnimmer den - esse est percipi (att vara är att förnimmas).

”Bordet som jag skriver på, säger jag att det existerar, d.v.s. jag kan se och känna det. Om jag lämnade mitt arbetsrum, så bör jag säga att det har existerat, d.v.s. i den meningen att om jag befann mig i arbetsrummet skulle jag kunna förnimma det eller att någon annan ande faktiskt förnimmer det…

För vad är de förut nämnda föremålen om inte de ting vi förnimmer genom våra sinnen? Och är det inte högst motstridigt att något av dessa eller vilken kombination som helst av dem skulle kunna existera utan att förnimmas?”27

Detta är den fulla logiska, eller rättare sagt ologiska, slutsatsen av empirismen, en ofullständig materialism. Världen kan inte finnas om jag inte upplever den. Detta är precis vad Berkeley påstår. Han anser det t.o.m. underligt att någon kan tycka annorlunda:

”Detta är verkligen en besynnerlig åsikt som råder bland människor, att hus, berg, floder eller med ett ord alla förnimbara objekt, äger en existens naturligt eller verkligt skiljd från deras varseblivning av medvetandet.”28

På frågan om vad det är som gör världen verklig genom att varsebli den, svarade Berkeley:

”Denna varseblivning, ett aktiv varande är det jag kallar medvetande, ande, själ eller mig själv.”29

Hela resonemanget är beundransvärt tydligt och entydigt. Det är den subjektiva idealismens doktrin utan några om eller men. Moderna filosofer från den logiska positivismens olika skolor följer samma linje, men saknar Berkeleys elegans och öppenhet. Argumentationen leder omsider till extrem mysticism och irrationalitet. Slutligen hamnar man i föreställningen att bara jag existerar och att världen bara existerar så länge som jag är närvarande och kan observera den, med följder såsom att om jag lämnar rummet, så existerar det inte längre. Hur besvarade Berkeley den typen av invändningar? Enligt Berkeley var det helt enkelt så att ting som inte förnimmes av vårt medvetande, ändå förnimmes av det kosmiska förståndet, d.v.s. Gud, och existerar i dennes medvetande. Den allsmäktige hade tidigare förpassats till en undanskymd existens i det mekaniska universumets periferi, men kom nu med denna vändning tillbaka med ”hela himlakören och det jordiska bohaget” till en värld helt utan materia. Med detta trodde Berkeley att han inhöstat ”världens fullständigaste och mest lättvunna triumf” över ”alla usla ateistiska sekter.”

Strikt filosofiskt, så har ändå Berkeleys trosläror många blottor. Hans främsta kritik mot Locke var att denne dubblerade världen när han antog att bakom sinnesförnimmelserna, som enligt empirismen är det enda vi kan ha verklig vetskap om, finns det en yttre värld av materiella ting. Denna dualism eliminerade Berkeley genom att förneka existensen av en objektiv värld. Men detta är inte alls någon lösning på problemet. Vi har fortfarande kvar något utanför våra sinnesförnimmelser. Den enda skillnaden är att detta något inte är den verkliga materiella världen utan enligt Berkeley den immateriella världen av ande skapad av det kosmiska förståndet, d.v.s. Gud. Med andra ord, genom att förklara våra sinnesintryck som något oberoende, åtskiljt och olikt från den objektiva materiella världen utanför oss, så hamnar vi snart hos spiritismen, den värsta sortens mysticism.

Berkeleys argumentering äger en viss riktighet bara om man godtar dess ursprungliga premiss, att vi bara kan känna till våra sinnesintryck, men aldrig den verkliga världen utanför oss själva. Först introduceras denna premiss dogmatiskt och sedan härleds allt det övriga ur detta påstående. Med andra ord så förutsätter han det som skulle bevisas, nämligen att våra förnimmelser och föreställningar inte är avspeglingar av världen utanför oss, utan egna självständiga entiteter. Tänkandet är då inte en materiens egenskap som finns i våra hjärnor och nervsystem och därför är möjliga att vetenskapligt kartläggas och begripas. Istället blir det något mystiskt som utgår från Guds medvetande. Sinnesintrycken kan inte tjäna till att förbinda oss med världen, utan utgör en ogenomtränglig barriär bortom vilken vi inte kan veta något med visshet.

Genom att föra empirismens argument till sin yttersta gräns, lyckades Berkeley vända den till sin egen motsats. Engels påpekade att även Bacon hade formler för att göra guld i sin naturalhistoria och att Newton på gamla dar

”sysselsatte sig […] mycket med en utläggning av uppenbarelser. Det är alltså inget att förundras över om senare års engelska empirism genom en av sina företrädare – och inte en av de sämsta – förefaller att hopplöst ha fallit offer för andeklappning och andeskådning som importerats från Amerika.”30

Det visar sig att böjelsen för mystiska föreställningar inte försvinner, utan snarare ser ut att öka geometriskt i förhållande till de vetenskapliga framstegen. Det är det pris vi fått betala för vetenskapsmännens förvänt chevalereska fördragsamhet med alla slags filosofiska principer. Om en filosofi visas på porten, så smyger den omedelbart tillbaka genom bakdörren och ständigt i sin mest bakåtverkande och mystiska form.

Alla idéer har sin upprinnelse ifrån denna objektivt materiella värld, som enligt Berkeley inte existerar. Således prövas deras sanningshalt slutligen i praktiken, genom experiment, genom oräkneliga observationer och framför allt genom deras praktiska användning av samhällets individer. Berkeley levde i en tid när vetenskapen i stort hade lösgjort sig från religionens grepp och därigenom kunnat göra väldiga framsteg. Hur kommer då Berkeleys idéer in i bilden? Vad för slags förklaring av den materiella världen ger oss Berkeleys idéer? Hur förhåller de sig till Galileis, Newtons och Boyles upptäckter? Kan t.ex. teorier om materiekroppar vara sanna, då det enligt Berkeley inte finns något där de kan vara sanna?

Berkeley förkastade Newtons gravitationsteori, därför att den försökte förklara saker som ”orsakad av kroppar”. Då sol och måne var materiella, d.v.s. hade massa, så var sinnesintrycken från dessa utan massa och kunde således bara utöva en inbillad dragningskraft. Han avspisade också den viktigaste matematiska upptäckten — differential- och integralkalkylen, utan vilka den moderna vetenskapen skulle ha varit omöjlig. Men det hade ingen betydelse för Berkeley, eftersom själva föreställningen att det verkliga rummet var oändligt delbart var tvärtemot hans grundläggande tes. Han motsatte sig denna upptäckt å det häftigaste. Då han tagit ställning mot sin tids största vetenskapliga upptäckter, kom Berkeley att i slutet av sin levnad istället propagera för tjärvattnets hälsobringande verkan. Man skulle kunna tro att Berkeleys egendomliga filosofi skulle försvinna utan ett spår, men så är inte fallet. Biskop Berkeleys idéer har fortsatt att utöva en underlig lockelse för borgerliga filosofer ända in i våra dagar. De är den verkliga källan och grunden för kunskapsteorin (epistemologin) inom den logiska positivismen och den lingvistiska filosofin. Allt detta avhandlades förträffligt av Lenin i hans bok Materialismen och empiriokriticismen, som vi kommer tillbaka till senare.

Otroligt nog har denna helt igenom irrationella vetenskapsfilosofi trängt in i många vetenskapares tänkande via den logiska positivismens olika gestalter. Under Berkeleys livstid väckte inte hans idéer så mycket anklang. De har dock fått ett välvilligt mottagande i det intellektuella klimat som råder i vår motsägelsefyllda tid, när de största mänskliga framstegen måste frotteras med de mest primitiva bakåtsträvanden om de skall erkännas av den belevade världen. Geoffrey James Warnok påpekar följande om Berkeleys filosofi i sitt förord till Introduction to The Principles of Human Knowledge:

”[den] åtnjuter i dag ett större stöd än någonsin tidigare.”

därför att

”idag är några fysiker […] benägna att argumentera exakt på samma sätt som han gjorde, att fysikens teorier inte är en fråga om faktisk sanning, utan i allt väsentligt ett bekvämt matematiskt och predikterande förfaringssätt.”31

Den idealistiske filosofen och vetenskapsmannen Eddington hävdar att:

”Det är möjligt att dra slutsatser om andra skeenden, likartade med dem som ingår i vår erfarenhet, och att vi därför har rätt att tro att det t.ex. finns färger som andra människor ser men vi själva icke uppfattar, tandvärk som andra människor känner, lust och smärta som de erfar osv., men att vi inte har någon rätt att sluta oss till skeenden som icke erfares av någon och icke ingår i något medvetande.”32

Logiska positivister såsom Alfred Jules Ayer ansluter sig till argumentet att vi bara har vetskap om vårt sinnesinnehåll och därför är frågan om den materiella världens existens meningslös och så vidare. Gamle Berkeley måste skratta i sin grav.

En teoris eller hypotes värde prövas ytterst av om den framgångsrikt kan tillämpas på verkligheten, om den ökar vårt vetande om världen och kontrollen över våra liv. Hypoteser som misslyckas i detta avseende duger inte till något och blir bara rena spekulationsprodukter, som t.ex. de medeltida skolastikernas diskurser om hur många änglar som kan dansa på änden av en pinne. På universiteten slösades en oerhörd massa tid bort på ändlösa debatter i sådana frågor. Även Bertrand Russell tvingas medge att Berkeleys teorier

”förbjuder oss att tala om något, som vi icke själva uttryckligen iakttagit. Om så är fallet är det en uppfattning, som ingen i praktiken kan fasthålla, och detta är en svaghet hos en teori, som lanserats av praktiska skäl.”

Redan i nästa mening känner han sig tvungen att tillägga:

”Hela problemet om verifikation och deras sammanhang med kunskapsproblemet, är svårt och invecklat. Jag skall därför för ögonblicket förbigå det.”33

Att frågeställningen skulle vara något ”svårt och invecklat” gäller bara för den som godtar premissen att allt vi har kännedom om är data från våra sinnesintryck, olika och åtskilda från den materiella världen. Eftersom detta är utgångspunkten för en stor del av de moderna filosoferna, så kommer de att hamna i den fälla som biskop Berkeley riggade åt dem, oberoende av hur mycket de försöker vända och vrida på frågan.

Vid vägs ände

Den empiriska filosofin inledde med stora förhoppningar, men kom till vägs ände med David Hume (1711-1776). Han var en ärkekonservativ som troget följde i spåren på Berkeley om än lite försiktigare. Han mest kända verk, Avhandling om den mänskliga naturen, skrev han under en vistelse i Frankrike. När den utkom anonymt 1739, rönte den ingen som helst uppmärksamhet. För Hume bestod verkligheten av en räcka intryck, vars orsaker vi inte kan ha vetskap om. Frågan om världen existerade eller inte betraktade han som olösbar. Han var den förste av de filosofer som namngav sin okunnighet på grekiska och kallade den agnosticism. I allt väsentligt var detta en tillbakagång till de antika grekiska skeptikerna, som förnekade möjligheten till vetskap om världen.

Hans ryktbarhet vilar på kapitlet Om kunskap och sannolikhet i det nämnda verket. Men inte ens här var han originell, utan utvecklade bara en idé som Berkeley redan framfört, att det inte finns något nödvändigt sammanhang mellan orsak och verkan. I sin polemik mot de nya vetenskapliga rönen inom mekaniken, försökte han leda i bevis att mekaniska orsakssammanhang inte existerade. Vi kan inte, enligt Hume, påstå att en särskild händelse orsakar en annan händelse. Vi kan bara påstå att en händelse följer på en annan händelse. Om vattnet i en gryta värms till hundra grader, så är det oriktigt att påstå att denna händelse orsakar att vattnet kokar. Det enda vi kan påstå är att vattnet kokar efter att det har värmts upp. Om någon blir överkörd av en tung lastbil, så har vi ingen grund för att påstå att dennes död orsakades av överkörningen. Det var bara två händelser som följde på varandra. Det var allt.

Förefaller detta otroligt? Men detta är det oundvikliga resultatet av att man strikt tillämpar denna typ av begränsad empirism, som kräver att vi håller oss till fakta och ingenting annat än fakta. Då kan man bara påstå att ett faktum följer på ett annat. Man kan inte hävda att något beror på något annat, eftersom detta ligger utanför ramarna för ett enskilt faktum registrerat av våra ögon och öron vid ett givet ögonblick. Allt detta får oss att påminnas gamle Herakleitos varning:

”Ögon och öron är dåliga vittnen för människorna om de har främmande själar.”34

Än en gång noterar man med förvåning att av alla lysande filosofiska idéer som framkommit under de senaste århundradena, så har dagens filosofer och vetenskapsmän valt att utgå från och inspireras av… Hume! Hans förnekande av orsakssammanhang har man omfattat med iver då man sökt efter ett ideologiskt stöd för vissa felaktiga filosofiska slutsatser som Heisenberg och andra har dragit utifrån kvantmekaniken. Mer om detta kommer längre fram. Det väsentliga är att Hume hävdar att när man påstår att A orsakar B, så betyder detta enbart att dessa två händelser har åtskilliga gånger i det förflutna observerats i nära anslutning till varandra och att vi tror att detta kommer att upprepas också framöver. Det sistnämnda är dock inte säkert, vi tror att det blir så. Det är inte nödvändigt att det blir så, det är bara troligt. Alltså, nödvändighet är något som finns i våra tankar och inte något som finns hos tingen.

Först och främst, att förneka sambandet mellan orsak och verkan leder fram till ett bestridande av vetenskapligt och rationellt tänkande i allmänhet. Hela grunden och raison d’être för vetenskapen består i en strävan efter att rationellt kunna förklara observerade naturfenomen. Utifrån observationer av ett stort antal fakta så utarbetar man allmänna slutsatser, vilka efter att grundligt ha testats och tillämpats kan klassas som vetenskapliga lagar. Givetvis speglar alla sådana lagar vår kunskapsnivå vid ett givet stadium av samhällets utveckling och kan följaktligen kullkastas av andra teorier och hypoteser med ett bättre förklaringsvärde. Under denna process får vi stegvis en allt bättre förståelse av naturen och oss själva. Denna process är begränsad i samma utsträckning som naturen själv. Således, om vi söker efter den absoluta sanningen som kan förklara allting eller med ett mer moderiktigt uttryck den stora universella teorin, så är det lika lönlöst som att leta efter de vises sten.

Det faktum att en viss generalisering möjligen någon gång kan falsifieras är inget skäl till att helt avvisa generaliseringar. Det innebär inte heller att vi måste avstå från att försöka finna en objektiv sanning och liksom Hume gömma oss bakom en skeptisk hållning. Det vore fullständigt irrelevant för vårt egentliga praktiska handlande, vare sig det gäller vetenskap eller vårt vardagsliv. Det är faktiskt bara en förmäten attityd, samma slags befängda attityd som intas av dem som förnekar den materiella världens existens, men som trots denna förvissning inte avstår från att äta och dricka och vilka övertygat vidhåller att orsakssammanhang inte existerar, trots att de noggrant undviker olämpliga fysiska sammanstötningar med tunga lastbilar.

Alla naturlagar är grundade på orsakssammanhang. Tidvattnet orsakas av solens och månens dragningskraft på jorden. Atomens klyvning orsakar en kärnexplosion. Brist på mat och dryck resulterar i svältdöd och att köras över av en tung lastbil resulterar också i dödsfall. Orsak och verkan existerar lika säkert som något annat i vår syndfulla materiella värld. Men detta är inte tillräckligt säkert för Humes lärjungar. Följden av Humes resonemang är att alla förutsägelser är meningslösa, eftersom det alltid finns en möjlighet att händelser inte upprepas på samma sätt i framtiden. Bertrand Russell sa, förmodligen utan att dra på smilbanden:

”Jag menar att vi, även om vi tar våra allra mest självklara förväntningar, t.ex. att solen skall gå upp i morgon, icke har skymten av något skäl att anse, att det är sannolikare att de kommer att uppfyllas än tvärtom.”35

Längre fram skriver han:

”När jag t.ex. (för att ta samma fall som nyss) ser ett äpple, kommer mina erfarenheter från det förflutna mig att vänta, att det skall smaka som ett äpple och icke som biffstek. Men det finns ingen förnuftig motivering för denna förväntan.”36

Eftersom vi enligt Hume inte har vetskap om något, så drog han slutsatsen att:

”alla slutledningar rörande kausaliteten vila på vanan och intet annat, och tro mera tillhör de kännande än de tänkande delarne av vårt väsende.”37

Med andra ord så överges vetskap och ersätts istället med tro.

Man måste hålla i minnet att den uttryckliga avsikten med detta är att rensa bort metafysiken från tänkandet, som då förhoppningsvis inskränks till blott och bart en räcka vetenskapliga fakta. Något ljushuvud har framställt metafysiken som ”en blind i ett mörkt rum, letandes efter en svart hatt som inte finns där”. Denna fras beskriver på pricken det metafysiska fumlandet hos dem som genom att förneka kausaliteten genast öppnar irrationalitetens dammluckor. Med Hume så hade den empiriska filosofin gått varvet runt. Russell skriver helt riktigt:

”Det slutliga resultatet av Humes undersökning av det som brukar kallas kunskap är icke vad vi måste anta, att han åsyftat. Bokens undertitel lyder Ett försök att införa den experimentella metoden i forskningen om moraliska frågor. Det är tydligt att han började sitt företag i tron, att den naturvetenskapliga metoden skulle ge oss sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Men han slutade i den övertygelsen, att tron aldrig är rationellt motiverad, då vi ingenting vet. Sedan han utvecklat sina skäl för skepticismen (Bok i, del iv, avd i) söker han i det följande icke att vederlägga dem utan faller tillbaka på vårt naturliga behov att tro.”38

Man kan frestas att ifrågasätta det praktiska värdet av en sådan filosofi. På denna punkt lämnar dock inte Hume något svar, men kommenterar med största lättsinne och stänk av cynism:

”Detta skeptiska tvivel, både med hänsyn till förnuftet och sinnena, är en sjukdom, som aldrig kan bli fullständigt botad, utan måste varje ögonblick angripa oss på nytt, om vi också driva bort den aldrig så mycket, och ibland kunna tyckas vara fullständigt fria därifrån. […] Endast slarv och ouppmärksamhet kan ge oss någon hjälp. Av den anledningen förlitar jag mig fullständigt på dem och tar för givet, att vad helst läsarens åsikt må vara i närvarande stund, så kommer han om en timme att vara övertygad om, att det finns både en yttre och en inre värld;”39

Detta är inte någon brukbar filosofi, utan metafysik som befinner sig vid vägs ände. Den har inget att säga om världen och leder ingenstans. Men det är precis vad som kan förväntas av en man som ansåg att det inte finns något skäl att studera filosofi annat än som ett trevligt tidsfördriv. Minsann, det finns heller inget skäl att studera Humes filosofi annat än som meningslös förströelse. I ett avseende är vi överens med Bertrand Russell, nämligen att Humes filosofi innebär:

”en bankruttförklaring för 1700-talets förnuftstro.”40

Hume, liksom Berkeley, förde filosofin i riktning mot subjektiv idealism. Det var empirismen vänd ut och in. Med utgångspunkten att allt vetande kommer från erfarenheter och observationer, så kom de fram till slutsatsen ingen att vetskap kan nås med hjälp av erfarenhet och observation. Detta var den progressiva vetenskapsandans antites och den kom att inleda den nya perioden. Det kommer inget gott ut från en sådan föreställning. Därför kan vi med gott samvete lämna kvar de som inte är säkra på om solen ska gå upp i morgon — i mörkret, där de kan söka tröst för sina svårigheter att veta något om morgondagen och om ett äpple eventuellt kan komma att smaka som rostbiff.

Den franska materialismens uppkomst

Från och med denna punkt fanns det ingen väg framåt för den brittiska filosofin, men den hade innan dess inspirerat en strömning som skulle bli känd som den franska upplysningen. Skillnaden mellan engelsk empirism och fransk materialism har ibland hänförts till olika nationella kynnen av bl.a. av Schwegler:

”Att utveckla Lockes empirism till dess yttersta konsekvenser: sensualism och materialism – denna uppgift ha fransmännen genomfört. Ehuru empirismen växt fram på engelsk mark och snart blivit en allmänt omfattande teori, kunde denna åskådning dock icke i England utveckla sig till den ytterlighetsståndpunkt, som snart gjorde sig gällande i Frankrike och som innebär en fullständig uppluckring av grundvalarna för det sedliga och religiösa livet. Denna yttersta konsekvens tilltalade icke det engelska folklynnet.”41

Förekomsten av olika nationella temperament och traditioner har utan tvekan en stor betydelse. Marx och Engels påpekade detta i Den heliga familjen:

”Skillnaden mellan den franska och den engelska materialismen speglar skillnaden mellan de bägge nationaliteterna. Fransosen begåvade den engelska materialismen med kvickhet, med kött och blod och med vältalighet. De gav den vad den saknade, temperament och grace.”42

Men för att förklara betydelsefulla historiska trender, räcker det inte med att enbart åberopa nationella särdrag. Dessa franska och engelska särdrag fanns där också hundra år innan dess, utan att det kom fram någon Hume eller Voltaire, vilka var produkter av sin egen tid eller mer exakt uttryck produkter av en särskild sammansättning omständigheter, socialt, ekonomiskt och kulturellt. Berkeleys och Humes filosofi uppstod vid en tid då borgarklassen redan hade firat sina segrar och ville lägga revolutionen bakom sig. Condorcet, Diderot och Voltaires filosofi uppkom under en helt annan tid och omständighet – den period av ett tilltagande socialt och intellektuellt tryck som rådde fram till revolutionen 1789-1793. På sätt och vis var filosofernas kamp mot religion och ortodoxi en förberedelse inför stormningen av Bastiljen. Innan den gamla ordningen kunde störtas i praktiken, så måste den ha spelat ut sin roll i män och kvinnors föreställningar.

I Plechanovs utmärkta artikel om Holbach och Helvétius fälls följande omdöme om 1700-talets franska filosofi:

”Den materialistiska filosofin under 1700-talet var en revolutionerande filosofi. Den var blott och bart det ideologiska uttrycket för den revolutionära borgerlighetens kamp mot prästerskapet, adeln och den absoluta monarkin. Det behöver knappast påpekas att i sin kamp mot ett överspelat system, så kunde inte borgerligheten hysa någon som helst respekt för den världsbild man ärvt från förr eller att vörda det föraktade systemet. ‘Andra tider, andra omständigheter, en annan filosofi’ som Diderot så elegant uttryckte det i sin artikel om Hobbes i l’Encyclopédie.”43

Lockes idéer påverkade Etienne Bonnot Condillac (1715-1780) djupt. Han delade Lockes syn att all kunskap härrör från sinnena, men gick ännu längre och hävdade att alla mentala fenomen, även viljan, bara var förändrade sinnesförnimmelser. Han förnekade faktiskt aldrig Guds existens, men vidhöll likafullt att bara materien existerade. Det var en mycket anmärkningsvärd slutsats för en präst. Claude Adrien Helvétius (1715-1771) var en annan av Lockes efterföljare. Enlig Marx antog med honom

”materialismen sin väsentliga franska karaktär.”44

Helvétius var så frispråkig att även hans kollegor inom den materialistiska riktningen ryggade tillbaka och vågade inte ansluta sig till hans djärva slutsatser.

Baronen Holbach (1723-1789) var en tyskfödd upplysningsfilosof, som verkade under större delen av sitt liv i Frankrike, där han fick en stor betydelse för den materialistiska riktningen. Liksom Helvétius blev han förföljd av kyrkan och hans bok Système de la nature brändes offentligen på order från parlamentet i Paris. Holbach var en uttalad materialist, som attackerade religion och idealism, särskilt Berkeleys idéer. Locke ansåg det möjligt för materien att omfatta förmågan till tänkande och Holbach höll med helhjärtat. Men till skillnad från Locke så var Holbach beredd att dra de yttersta slutsatserna av detta och slänga ut religion och kyrka.

”Om vi vänder oss till erfarenheten, så finner vi att det är i de religiösa föreställningarna som vi kan finna den verkliga upprinnelsen till den skara av djävlar som översköljer mänskligheten. Okunnighet om de naturliga orsakerna fick den att uppfinna gudarna, villfarelsen gjorde det senare värre, föreställningen om deras hemsökelser gjorde inte människan bättre, utan fick henne att darra i vanmakt, fyllde hennes sinne med hjärnspöken, fick henne att motsätta sig förnuftets framåtskridande och hindrade hennes sökande efter lycka. Denna fruktan gjorde henne till slav åt dem som bedrog henne med förevändningen att de tjänade hennes gud, fick henne att göra onda saker när man sade till henne att hennes gud påbjöd brottsliga handlingar, hon levde i besvikelse när hon fick höra att hennes gud hade dömt henne till ett liv i misär, hon tordes aldrig sätta sig upp mot sin gud eller kasta av sig sina bojor, man hamrade in budskapet att dumheten, att ta avstånd från förnuftet, andlig slöhet och själslig förödmjukelse var den bästa vägen till evig lycksalighet.”45

La Mettrie (1709-1751) gick ännu längre och menade att allt liv, växter och djur (inklusive människan), var på olika sätt uppbyggd av materia. Hans mest kända verk var Maskinen människan och Epikuros system. La Mettrie följde delvis i fotspåren på Descartes, som ansåg att djuren var maskiner i den meningen att de inte kunde tänka. La Mettrie tog honom på orden och påstod att då måste även människan vara en maskin, eftersom det inte finns någon kvalitativ skillnad mellan människa och djur. Denna föreställning var en återspegling av mekanikens stora inflytande på det vetenskapliga tänkandet vid denna tid.

La Mettries avsikt var att göra upp med idén om att människan var en speciell skapelse av Gud, något som helt skiljde ut henne från den övriga naturen, genom att hon hade det speciella privilegiet av en odödlig själ. Detta hade dock redan tillbakavisats av den engelske materialisten och vetenskapsmannen Joseph Priestly, nu för tiden mest känd som syrets upptäckare:

”Den skärande förmågan hos en rakkniv beror på en viss sammansättning och arrangemang av dess beståndsdelar. Om vi antar att rakkniven blir fullständigt upplöst i ett syrabad, då skulle dess skärande förmåga också gå förlorad eller upphöra, även om ingen av de metallpartiklar som rakkniven var uppbyggd av har försvunnit och dess tidigare form och skärande förmåga skulle efteråt kunna återskapas från den utfällda metallen. Sålunda har också en kropp i föruttnelse fullständigt förlorat sin tänkande förmåga.”46

La Mettrie ansåg att tänkandet var en egenskap hos materien:

”Jag tror att tänkandet är till en sådan liten grad oförenligt med ordnad materia att det förefaller som en egenskap hos den senare på samma sätt som elektricitet, rörelseförmåga, ogenomtränglighet, utsträckning, etc.”47

Utifrån upplysningens radikala materialism och rationalism är det lätt att dra revolutionära slutsatser och detta skedde också. Voltaire (1694-1778), som inte främst var filosof, hade en framträdande roll inom denna riktning som författare, historiker och pamflettskrivare. Två gånger arresterades han p.g.a. sina politiska satirer och han tvingades tillbringa större delen av sitt liv utanför Frankrike. Voltaires största bidrag var hans samarbete med Diderot om den stora Encyklopedin (1751-1780), som var ett enormt stort projekt där man systematiskt sammanfattade all känd vetenskaplig kunskap vid den tiden. En samling av Frankrikes mest lysande tänkare deltog i detta enastående arbete. Montesquieu, Rousseau, Voltaire, Holbach, Helvétius och andra framstegsvänliga och materialistiska filosofer kom att tillsammans skapa detta militanta arbete, vars udd var riktad mot den existerande sociala ordningen, dess filosofi och moral.

Jean-Jaques Rousseaus filosofiska synsätt var ett steg bakåt jämfört med det som formulerades av de franska materialisterna. Trots det så åstadkom han en rad briljanta socialkritiska verk. Engels lovordade särskilt hans Avhandling om ursprunget och orsakerna till ojämlikheten mellan människorna. Men då han inte var en filosof i strikt mening, så skall vi inte här uppehålla oss mera vid hans idéer.

På det hela taget kom dessa skriftställare att bereda vägen för den borgerliga revolutionen 1789-1793. Deras hätska fördömanden var riktade mot den fördärvliga feodalismen och kyrkan. Konstitutionell monarki utgjorde idealet för de flesta av dem. Trots det är det lätt att förstå hur människor började dra socialistiska och kommunistiska slutsatser utifrån deras skrifter. Karl Marx skrev:

”Det krävs inget skarpsinne för att inse att materialismens lära om det ursprungligen goda hos människan och hennes jämbördiga intellektuella begåvning, erfarenhetens allmakt, vanor och utbildning, miljöns påverkan på människan, industrins stora betydelse, njutningens berättigande o.s.v., hur allt detta är förbundet med kommunism och socialism. Om människan får alla kunskaper och upplevelser från sinnesvärlden och drar sina erfarenheter utifrån detta, då består uppgiften i att så ordna vår empiriska värld att vi känner och blir tillvända till det sant mänskliga i den och att vi blir medvetna om oss själva som människor.

Om man fullt ut förstår att intresset är principen för all moral, förstår man att människors privatintressen måste sammanfalla med mänsklighetens intresse. Om människan är ofri materialistiskt sett, d.v.s. fri inte genom en negativ makt att välja bort det ena eller det andra, utan genom en positiv makt att hävda sin verkliga individualitet, då måste brott inte straffas individuellt, utan de anti-sociala upphoven till brott måste undanröjas och varje människa ges socialt spelrum för sina grundläggande levnadsbehov. Om människan formas av sin omgivning, måste hennes omgivning få en mänsklig utformning. Om människan formas av naturen, så utvecklas hennes sanna natur enbart i samhället och makten hos hennes natur måste mätas inte enligt makten hos de enskilda individerna utan enligt samhällets makt.”48

Svensk översättning av Hans Åkesson.

Du kan köpa Filosofins historia från Bokförlaget Stormklockan. 


 

Noter

1. Engels, F. Naturens dialektik, s. 10.

2. Engels, F. Naturens dialektik, s. 11.

3. Bacon, F. The Advancement of Learning, s. 26.

4. Bacon, F. The Advancement of Learning, s. 201.

5. Bacon, F. The Advancement of Learning, s. 133.

6. Bacon, F. The Advancement of Learning, s. 133.

7. Marx, K. Die heilige Familie, s. 202.

8. Hegel, G W F. The Philosophy of History, s. 10.

9. Russell, B. Västerlandets filosofi, s. 465.

10. Engels, F. Naturens dialektik, s. 41.

11. Engels, F. Naturens dialektik, s. 11.

12. Engels, F. Anti-Dühring, s. 31.

13. Hobbes, T. Leviathan, s. 53.

14. Hobbes, T. Leviathan, s. 58.

15. Hobbes, T. Leviathan, s. 69.

16. Hobbes, T. Leviathan, s. 67.

17. Hobbes, T. Leviathan, s. 47.

18. Marx, K. Die heilige Familie, s. 203.

19. Marx, K. Die heilige Familie, ss. 202-203.

20. Marx, K. Die heilige Familie, s. 204.

21. Locke, J. An Essay Concerning Humane Understanding, bk iv 19:14.

22. Berkeley, G. The Analyst. Citerat i Hooper, s. 322.

23. Bernal, J D. Vetenskapens historia, bd 2 s. 133.

24. Forbes R J & Dijksterhaus E J, A History of Science and Technology, bd 1, s. 247.

25. Engels, F. Naturens dialektik, ss. 13-14.

26. Marx, K. Die heilige Familie, s. 204.

27. Berkeley, G. The Principles of Human Knowledge, ss. 66-67.

28. Berkeley, G. The Principles of Human Knowledge, s. 66.

29. Berkeley, G. The Principles of Human Knowledge, s. 65.

30. Engels, F. Naturens dialektik, s. 41.

31. Warnok, G J. se Berkeley, G. The Principles of Human Knowledge, s. 25.

32. Russell,, B. Västerlandets filosofi, s. 558.

33. Russel, B. Västerlandets filosofi, s. 559.

34. Herakleitos, DK22B107.

35. Russel, B. Västerlandets filosofi, s. 567.

36. Russel, B. Västerlandets filosofi, s. 569.

37. Hume, D. Om det mänskliga förståndet, s. 222.

38. Russel, B. Västerlandets filosofi, s. 570.

39. Hume, D. Om det mänskliga förståndet, ss. 260-261.

40. Russel, B. Västerlandets filosofi, s. 571.

41. Schwegler, A. Filosofiens historia i dess grunddrag, s. 243.

42. Marx, K. Die heilige Familie, s. 205.

43. Plechanov, G V. Selected Philosophical Works, bd. 2, s. 45.

44. Marx, K. Die heilige Familie, s. 205.

45. Holbach, P. Citerat i Plechanov Selected Philosophical Works, bd. 2, s. 72.

46. Plechanov, G V. Selected Philosophical Works, bd. 2, s. 82.

47. de La Mettrie, J O. Citerat i Plechanov Selected Philosophical Works, bd. 2, s. 333.

48. Marx, K. Die heilige Familie, ss. 206-207.