Filosofins historia. Kapitel 3: Aristoteles och slutet på den klassiska grekiska filosofin

av Alan Woods
Filosofins historia. Kapitel 3: Aristoteles och slutet på den klassiska grekiska filosofin

Alan Woods bok Filosofins historia i svensk översättning av Hans Åkesson. Boken skrevs ursprungligen som ett appendix till boken Reason in Revolt men växte i omfattning till ett helt eget verk. Det tredje kapitlet handlar om den klassiska grekiska filosofins slut.

Du kan köpa Filosofins historia från Bokförlaget Stormklockan.



 

Kapitel 3

Aristoteles och slutet på den klassiska grekiska filosofin

Marx kallade honom ”antikens störste tänkare”. Aristoteles levde 384-322 f.Kr. och föddes inte i Athen utan i Stagira i Trakien. Han började som lärjunge till Platon, vilkens filosofi han studerade omsorgsfullt under tjugo års tid. Men uppenbarligen besviken lämnade han Akademin efter Platons död och blev informator åt den makedonske prinsen Alexander. Han återvände till Athen 335 f.Kr. för att grunda sin egen skola Lykeion. Han hade ett encyklopediskt intellekt, som omfattade ett stort antal ämnesområden – logik, retorik, etik, statsvetenskap, biologi, fysik och metafysik (grek. ta meta ta physica, det som kommer efter fysiken – studiet av grundsatser och antaganden). Han är den som rätteligen kan utpekas som grundare av logik, naturalhistoria, moralfilosofi och även ekonomi. Aristoteles filosofi skiljer sig skarpt från Platons. På många sätt är den diametralt motsatt. I stället för den idealistiska metoden, som vänder sig bort från verkligheten och söker sig till en värld av perfekta idéer och former, så utgick Aristoteles från de konkreta fakta som vi kan uppfatta med våra sinnen, utifrån dessa och kom fram till det innersta och de mest grundläggande principerna. När Platon började med idéerna och försökte förklara verkligheten utifrån dem, så utgick Aristoteles från verkligheten genom att granska ett stort antal fakta och fenomen, så att han från dem kunde dra en serie allmänna slutsatser. Han tillämpade med andra ord induktionsmetoden.

Det intresse som Aristoteles visade för fysik och biologi, belyser väl hans allmänna tillvägagångssätt och begivenhet för experiment och observationer som en källa till kunskap. Han var en föregångare till senare moderna vetenskapliga metoder. När Alexander den store var ute på erövringståg, lät han skicka beskrivningar och teckningar på nyupptäckta växter och djur till Aristoteles. Vilken himmelsvid skillnad mot Platon, som betraktade den krassa materiella naturen som föga värd att ägna sig åt! Aristoteles samlade, arrangerade och klassificerade under många år all information av intresse.

Aristoteles nöjde sig inte enbart med faktainsamling, han fullföljde med generaliseringar grundad på information som inhämtats från den objektiva materiella världen. I hans mest grundläggande verk Metafysik, spekulerar han över betydelsen av universella föreställningar och gör då en summering och kritik av tidigare filosofier. Han kan därför också betraktas som den förste filosofihistorikern. Lägg märke till att ordet metafysik i detta fall inte ska förväxlas med den betydelse som Marx och Engels lade i det! I deras arbeten betecknar det något helt annat, nämligen en mekanistisk trångsyn som var vanlig bland icke-dialektiska materialister under 1700 och 1800-talet. För Aristoteles är metafysik detsamma som motsvaras av dialektik i Platons filosofi.

I Metafysik framställs för första gången en systematisk genomgång av grundbegrepp inom dialektiken. Detta brukar glömmas bort då han också utformade lagar för formell (aristotelisk) logik, vilket vid första påseende tycks stå i motsättning till dialektiken. I själva verket betraktade Aristoteles både logik och dialektik som fullgoda metoder för tänkandet. Så är också fallet, dialektiskt tänkande står inte i motsättning till formell logik, utan de kompletterar varandra. Precisare formulerat så är den formella logikens lagar giltiga inom vissa gränser, utanför vilka de faller ihop. Särskilt gäller att den formella logiken, grundad på identitetslagen, inte kan tillämpas på rörelse utan att leda till motsägelser, vilket är något som den formella logiken uttryckligen inte tillåter. För de flesta vardagliga händelser, så är dock den formella logikens regler giltiga och användbara, men om man försöker använda dessa lagar och tänkesätt inom områden där de kommer i konflikt med verkligheten, förbyts de till sin motsats. I stället för att hjälpa oss att förstå naturens verkningssätt, så blir de en källa till en ändlös räcka fel och hämmar istället utvecklingen av vetenskap och kunskap.

Hela den formella logiken utgår från tre grundsatser, på vilka alla grundläggande aristoteliska syllogismer bygger:

  1. Lagen om identitet - A är A (A = A)
  2. Lagen om motsägelse - A är inte icke-A (A ≠ ⌐A)
  3. Lagen om det uteslutna tredje - A är inte B (A ≠ B)

Under två årtusenden har dessa utgjort grundvalen i all logik. I slutet av 1700-talet kunde Kant hävda att logiken varken tagit ett steg framåt eller bakåt sedan Aristoteles. Trots alla förändringar som vetenskapen upplevt under denna period, så hade logikens principer förblivit desamma såsom de utformats av Aristoteles och senare av den medeltida kyrkan upphöjda till dogmer. Trots det så är den mest elementära aristoteliska syllogismen en konstruktion byggd på en falsk premiss. I förstone kan den förefalla som en logisk vidareutveckling, men det är en illusion. Alla tre grundsatserna är innefattade i den första, A är A. Det hela står och faller med identitetslagen.

Vid första anblicken så förefaller identitetslagen som en självklarhet. Liksom motsägelse-lagen, som ju bara är det negerade sättet att uttrycka samma sak, så förefaller den invändningsfri.

”Det finns de som hävdar att (a) något kan finnas och inte finnas och att (b) det är möjligt att avgöra vilket. Många naturvetare har använt ett sådant språkbruk. Vi har nu antagit att något inte kan både finnas och inte finnas och har även visat att detta är den mest otvivelaktiga av principer. De som kräver bevis för denna lag argumenterar för en felaktig logisk lära – en vetenskap som låter oss veta vad som kräver bevis och vad som inte kräver bevis. Det är helt omöjligt att ha bevis för allt. En sådan bevisningsprocess skulle pågå i det oändliga och resultera i att ingenting överhuvudtaget kan bevisas. Om vi medger, å andra sidan, att vissa saker inte behöver bevisas, vilken princip skulle inte då vara mer självklar än motsägelselagen.”1

Det är intressant att notera hur Aristoteles, som vanligen är angelägen att testa sina postulat genom en rigorös prövning av argument, i ovanstående fall inte försöker belägga motsägelselagen utan bara förutsätter den dogmatiskt. Den skall bara godtas enligt det sunda förnuftet. Men om vi granskar den närmare, så är den inte så självklar som man i förstone kan tycka. I det verkliga livet kan något både vara och inte vara lika med sig självt, därför att det befinner sig i ständig förändring. Du tvivlar inte på att du är du. Men medan du läst dessa rader, så har miljoner förändringar redan skett i din kropp – celler har dött och ersatts av nya. Din kropp består av vävnad, som hela tiden bryts ner och förnyas. Den gör sig av med avfallsprodukter och angriper bakterier. Den utsöndrar koldioxid genom utandning och vatten genom urin och svett med mera. Dessa ständiga förändringar är en förutsättning för allt liv. Det betyder att i ett givet ögonblick så är kroppen sig själv, men också någonting skiljt från sig själv – du är inte samma person som du varit. Man kan inte kringgå detta genom att hävda att du är du i detta exakta ögonblick, eftersom även under den minsta tidsenhet så hinner förändringar äga rum.

I vanliga fall så kan vi ta för gott att ”A = A”, att du är du och ingen annan. Anledningen är att den förändring som vi talar om oftast är så liten att vi kan bortse från den. Men under en längre tidsperiod, t.ex. under tjugo år så blir det en märkbar skillnad. Om tidsperioden är hundra år, så kommer skillnaden vara så påfallande att du inte längre är du. Dessutom så gäller detta inte bara levande varelser. Icke-organisk materia befinner sig också i ständig förändring, så att allting är och är ändå inte. Därför, för att använda Herakleitos träffande uttryck, att ”allting flyter”.

För gängse bruk så är identitetslagen tillämplig. Den är t.o.m. absolut oundgänglig för att inte våra tankegångar ska trassla in sig i yttersta förvirring. Om vi önskar göra mer korrekta beräkningar, hantera hastigheter nära ljusets eller en för hel räcka av kritiska faktorer, då är identitetslagen oduglig. Vid ett givet läge så kommer ansamlingen av små kvantitativa förändringar utlösa en fundamental förändring i kvalitet. Allt detta är dock utelämnat i den formella logiken, vars grundläggande svaghet består i dess oförmåga att hantera saker med liv eller i rörelse.

Likadant förhåller det sig med lagen om det uteslutna tredje, vilken gör gällande att något är antingen giltigt eller ogiltigt, att en sak måste vara svart eller vit, antingen levande eller död, antingen A eller B. Den kan inte vara båda samtidigt. I de flesta fall så kan vi lugnt förutsätta detta, därför att utan ett sådant antagande, så skulle många av våra resonemang oundgängligen vara motsägelsefyllda och oförståeliga. Under sofismens nedgångsperiod blev det vanligt att på ett godtyckligt sätt begagna dialektiken, där man vrängde på sättet att resonera till den grad att man kunde bestyrka vilken ståndpunkt som helst. Aristoteles hade den bestämda avsikten att bringa reda i den röra som sofisternas subjektiva dialektik ställt till med. Därav hans enträgna uppmärksamhet på grundläggande logiska utsagor.

Men även här, när vi går utanför ramarna för våra vardagliga erfarenheter och betraktar mer komplexa processer, så framstår det inte längre som så uppenbart enkelt att skilja A från B. Ett dogmatiskt insisterande på att eliminera motsägelser leder faktiskt till ett metafysiskt tänkesätt i den mening som Marx och Engels lade i begreppet och som belystes i Anti-Dühring. Där redogörs för begränsningarna hos den formella logikens lagar när de utsätts för naturens motsägelsefyllda realiteter.

”För metafysikern är tingen och deras tankeavbilder, begreppen, isolerade och avsedda att betraktas ett efter ett utan inbördes sammanhang, de är fasta, oföränderliga, en gång för alla givna undersökningsobjekt. Metafysikerna tänker i idel, oförmedlade motsatser. Hans tal är ja, ja och nej, nej; vad därutöver är, det är av ondo. För honom existerar ett ting eller också existerar det inte. Ett ting kan inte på en gång vara sig självt och något annat. Positivt och negativt utesluter varandra absolut. Orsak och verkan står likaså i oförenlig motstats till varandra.

Detta betraktelsesätt synes oss vid första anblicken, så mycket mer plausibelt som det i huvudsak svarar mot vad det s.k. sunda förnuftet lär oss. Detta sunda förnuft må emellertid vara en aldrig så respektabel figur innanför vardagslivets fyra väggar: så snart det vågar sig ut på vetenskapens vidsträckta fält råkar det utför de mest besynnerliga äventyr. Och hur berättigat och till och med nödvändigt det metafysiska betraktelsesättet än är på många områden – områden som varierar alltefter undersökningens natur – stöter det inte desto mindre förr eller senare på en gräns, där det, om det drives längre, blir ensidigt, inskränkt, abstrakt och förlorar sig i olösliga motsägelser. Det uppfattar tingen i deras isolering men inte i deras sammanhang, i deras existens men inte i deras uppkomst och försvinnande, i deras vila men inte i deras rörelse; det ser inte skogen för bara träd. I vanliga fall vet vi exempelvis och kan med bestämdhet säga, huruvida ett djur lever eller inte. Vid en noggrannare undersökning finner vi emellertid, att detta ofta är en högst invecklad sak, såsom de jurister mycket väl vet som förgäves bemödat sig att rationellt fastställa den tidpunkt, från vilken dödandet av ett barn i moderlivet bör betraktas som mord. Och lika omöjligt är det att exakt bestämma dödsögonblicket, ty fysiologin påvisar att döden inte är en ögonblicklig, på en gång inträdande händelse utan en mycket långvarig process.

Likaså är varje organiskt väsen, i varje ögonblick på en gång sig självt och inte sig självt, ty i varje ögonblick upptar det utifrån nya ämnen och avsöndrar andra; i varje ögonblick dör celler i dess kropp och bildas nya. Efter en längre eller kortare tid är kroppens beståndsdelar helt förnyade, ersatta med andra atomer, så att varje organiskt väsen ständigt är detsamma och dock ett annat.

Vi finner även vid närmare påseende att en motsättnings båda poler, den positiva och den negativa, lika väl är oskiljbara från varandra som de är varandra motsatta och att de trots sitt motsatsförhållande ömsesidigt genomtränger varandra. Likaså är orsak och verkan föreställningar som endast har giltighet då de tillämpas på det enskilda fallet som sådant; så snart vi betraktar det enskilda fallet i dess allmänna sammanhang med den omgivande världen smälter de samman och uppgår i en universell växelverkan, där orsak och verkan oupphörligen byter plats så att det som i ett visst sammanhang uppträder som verkan i ett annat sammanhang framstår som orsak och omvänt.

Alla dessa processer och tankeoperationer passar inte in i det metafysiska tänkandets ram. För dialektiken däremot, som uppfattar tingen och deras begreppsavbilder i deras sammanhang, deras förbindelse, deras rörelse, deras uppkomst och försvinnande, framstår de nämnda företeelserna som en bekräftelse på riktigheten av dess eget tillvägagångssätt. Naturen är det bästa beviset på dialektikens riktighet[…]”2

Det är olyckligt, men inte ovanligt, att ett genis briljanta och originella idéer fossiliseras och utarmas i händerna på sina efterföljare. Den flexibla och dialektiska sidan av Aristoteles metod, som lade vikt vid experiment och observationer, tappades bort under en lång tid. Medeltidens skolastiker var bara intresserade av att bygga upp den ideologiska basen för kyrkans doktriner. På bekostnad av annat så var de helt koncentrerade på Aristoteles logik, som de tolkade på ett livlöst och formalistiskt sätt. Därför kom en uppsättning av idéer, som skulle ha utgjort en givande stimulans till vetenskaplig utveckling, att vändas till sin motsats – bojor för intellektet, vilka inte skulle brytas förrän under renässansens omvälvande uppsving.

Det vilar något djupt ironiskt över kyrkans kidnappning av Aristoteles. Faktum är att hans verk genomsyras av en starkt materialistisk anda. Lenin ansåg att:

”Aristoteles närmar sig materialismen.”3

Till skillnad mot Platon så är den formella logiken hos Aristoteles nära förbunden med ontologi (varandevetenskap) och kunskapsteori, därför att han ansåg att formerna för tänkandet inte var något oavhängigt från de existerande fenomenen, utan var varandets former, vilka yttrar sig som mänskligt medvetande.

Aristoteles förkastade helt Platons teori om idéerna som kroppslösa former. Vetenskapen strävar naturligtvist till att generalisera på basis av erfarenheter, men det generella finns bara hos och genom de materiella ting vi kan förnimma med våra sinnen. Aristoteles insåg begränsningarna hos de tidiga materialisterna som liksom Thales försökte förklara världen enbart med en enda konkret manifestation såsom vatten. Han ansåg att materien var en evig substans, som var stadd i ständig förändring och som varken hade skapats eller kunde förintas samt varken hade början eller slut, men oupphörligen förändrades och transformerades. Hans huvudinvändning mot Platons idealism var att icke-materiella (icke-förnimbara) ting inte kan vara i rörelse:

”Men detta är helt oacceptabelt; en himmel[…] utan rörelse är otänkbar; men en icke-förnimbar himmel kan inte ha rörelse.”4

Aristoteles skarpsinne uppdagade en olösbar motsägelse i Platons idealism. Om det verkligen existerade evigt oföränderliga former, hur kunde då dessa vara upphov till en ständigt föränderlig materiell värld i rörelse, sådan som vi iakttar den? Från en sådan orörlig idé, fullständigt utan något som helst rörelsebegrepp, kan vi inte härleda någonting förutom det totala stillaståendet. Ingenting kan bli något utan en rörelsekraft, antingen inom sig eller utifrån, som när Newton nödgades ge Gud uppgiften att ha igångsatt hans mekanistiska universum med en första knuff. Men hos Platon finns inte något liknande, för hos hans idéer finns ingen rörelse alls. Då nu allting rör sig och förändras, så är dessa påstått perfekta idéer behäftade med den största av alla defekter. De finns överhuvudtaget inte, förutom som hjärnspöken hos vissa filosofer.

Denna absoluta separation mellan tanke och vara, en egendomlig schizofreni som drabbar alla sorters idealism, leder till total maktlöshet. Det finns inga reella sätt för den absoluta idén, som antas stå ovanför den krassa materiella världen, att påverka eller ha den minsta effekt över denna värld. Schwegler påpekar:

”Idélärans förfäktare kunna fördenskull icke begreppsmässigt angiva en idés bestämningar: deras idéer kunna icke definieras. Överhuvud taget har Platon endast givit oklara besked om de enskilda tingens förhållande till idéerna. Han kallar idéerna urbilder och låter tingen ha del i dem; men detta är endast tomma poetiska metaforer. Hur skola vi då få någon föreställning om deras inbördes förhållande? Man söker förgäves närmare upplysning härom hos Platon. Det är omöjligt att förstå, varför och på vad sätt materien har del i idéerna.”5

I sin strid mot sofisternas subjektivism, lade Sokrates stor vikt vid att sträva efter universella idéer och att utarbeta korrekta termer och definitioner som verkligen svarade mot det ämnesområde man avhandlade. Det var riktat mot de godtyckliga metoder som sofisterna tillgrep. Faktiskt, så skulle vetenskapen inte kunna verka utan allmängiltiga begreppsbildningar. Men Platons försök att omgestalta dessa allmänna benämningar till oberoende entiteter bar raka vägen ut i den religiösa mystikens sumpmarker. Det som vi här behandlar under beteckningen universell är tingens arter och släkten. Föreställningen att art och släkt kan existera självständigt och skiljt från de individer som ingår i dem, är uppenbarligen rent och skärt nonsens. Aristoteles vände sig mot uppfattningen att former och idéer kan existera åtskiljda från de materiella tingen:

”Under det att idéläran för med sig otaliga svårigheter, så består dess största orimlighet i doktrinen om att det finns entiteter åtskiljda från dem i det förnimbara universumet och att dessa är desamma som de förnimbara tingen förutom att de förra är eviga och de senare är förgängliga. De som förespråkar detta synsätt måste också mena att det finns en absolut människa, en absolut häst och ett absolut hjärta. De följer tätt i spåren på dem som lärde att det finns gudar, men att de har mänsklig form. Medan de senare frambesvärjer eviga människor så frambesvärjer de förra enbart förnimbarhet hos eviga former.”6

Med stort tålamod och intellektuell stringens avhandlade Aristoteles alla tänkandets kategorier, vilka han analyserade och beskrev långt mera ingående än vad som ditintills varit fallet. Många av de dialektiska grundbegrepp, som senare kom att utarbetas av Hegel i hans logik, hade redan översiktligt berörts av Aristoteles – exempelvis kvantitet och kvalitet, delen och helheten, det nödvändiga och det tillfälliga, det möjliga och det förverkligade och många andra. Många viktiga insikter gjordes här. I t.ex. diskussionen om förhållandet mellan möjlighet (gr. dynamis) och förverkligande (gr. energeia), så föregriper Aristoteles idén om en enhetlighet mellan energi och materia. Enligt Aristoteles hade materien två sidor. Den ena var substans, som i sig innesluter oändligt många möjliga transformationer och den andra var en slags verkanspricip energeia, som var en inneboende och spontan rörelsekraft. När han utvecklade idén om en rörelse från det möjliga (potentialitet) varat till det förverkligade varat (aktualitet), så utarbetade han en mer konkret version av blivandet än Herakleitos. Här ser vi den avgörande skillnaden mellan Aristoteles filosofi och Platons. I stället för statiska och livlösa idéer, så har vi hos Aristoteles en inneboende tendens hos materien till rörelse och utveckling och denna manifesteras oupphörligen när den går från möjlighet till för-verkligande.

Efter sin tids förhållanden så framstår Aristoteles som överlägsen inte bara Platon, utan även många av dagens vetenskapsmän, som utbreder sig över mystiskt nonsens om tidens början. Aristoteles framhöll att tiden, liksom rörelsen, alltid har existerat och följaktligen är det absurt att tala om början eller slutet av tiden:

”Rörelsen kan, emellertid, inte vara möjlig att framkalla eller ändas, den måste alltid ha existerat. Inte heller tiden kan inledas eller avslutas, därför att det inte kan finnas något före eller efter om inte tiden finns. Rörelsen är också kontinuerlig på samma sätt som tiden är, därför att tiden är antingen samma sak som rörelsen eller en av dess egenskaper.”7

Detta är ett insiktsfullt resonemang som föregriper den dialektiskt materialistiska uppfattningen att tid, rum och rörelse är uttryck för materiens existens, men Aristoteles kunde inte vidareutveckla denna idé på ett tillfredsställande sätt. Från sin utgångspunkt i den objektiva idealismen, så hamnade ändå Aristoteles mycket nära materialismen, utan att kunna ta steget fullt ut. Lenin anmärkte att han vacklade ”mellan idealism och materialism”.8

I Aristoteles skrifter finner vi embryon till en materialistisk uppfattning om historien och utvecklingen av intellekt och kultur. Han hävdade att medan djurens handlingar bestäms av de omedelbara sinnesintrycken (det vi kan se, höra o.s.v.) och minnen, så finner man enbart hos människan ett liv av delaktighet i sociala erfarenheter, konst och vetenskap. Även om förutsättningen för all kunskap är erfarenhet och sinnesförnimmelser, så är detta inte tillräckligt:

”Visdom å andra sidan kan inte likställas med sinnesförnimmelser, fastän de är vår primära källa till kunskap om det särskilda kan de aldrig säga oss varför något är så (t.ex. varför elden är het), bara att det är så.”9

Aristoteles kunskapsteori står sålunda nära den materialistiska uppfattningen. Utgångspunkten är fakta och fenomen som vi uppfattar genom våra sinnen, övergående från det särskilda till det allmänna,

”så att vi detta fall måste börja med det som är begripligt för oss själva (d.v.s. de komplexa fakta och föremål vi har erfarit) och gå vidare till en förståelse av vad som till sitt väsen är begripligt (d.v.s. vetenskapens enkla och universella principer ).”10

Aristoteles hållning är dock inte konsekvent. Det märks inte minst i hans undfallenhet mot religionen när han tilldelar Gud rollen som den yttersta orsaken. Långt innan Newton, så hävdade han att något måste igångsätta rörelsen och detta något måste självt vara orört. Detta något måste emellertid vara av en evig substans och ren verklighet. Begreppet är mångtydigt och liknar i mångt och mycket Spinozas substans. Det kan också kritiseras enligt samma linje som Aristoteles kritik mot Platon. Därför att om universum någon gång varit orörlig – något som inte är möjligt – då finns det inget som kan få det i rörelse, såvida det inte är en utifrån kommande stöt. Men om alltings orörde rörare inte är materiell, så är det inte möjligt för denne att tillsätta rörelse till ett materiellt universum.

Men inte heller denna argumentationslinje leder till någon lösning på problemet, utan flyttar bara tillbaka det ett led. Låt oss anta att den yttersta orsaken sätter universum i rörelse. Vad orsakade då den yttersta orsaken? Det är en fråga som vi förmodas att aldrig ställa, eftersom svaret är underförstått redan besvarat i uttrycket alltings orörde rörare. Men detta besvarar givetvis ingenting. Svagheten med denna argumentation är uppenbar och är en följd av att Aristoteles lade omåttligt stor vikt i att finna ändamålsorsaker (vars komplement är verkande, materiella och formella orsaker). Inom vissa gränser, i vår vardag, är det möjligt att göra detta med gott resultat. Orsaken till existensen av en byggnad kan härledas till byggnadsmaterial, murare, byggherre o.s.v.

Även med de enklaste fenomen kan man hålla på i det oändliga med att härleda orsaker. I exemplet ovan kan man gå vidare med att nämna bostadsbehovet, världsekonomins tillstånd, de molekyler som ingår tegel och murbruk, föräldrarna till de inblandade, föräldrarna till deras föräldrar och så vidare i all oändlighet. För våra vanliga praktiska tillämpningar så utvecklar vi inte en utdragen räcka av orsaker, utan vi begränsar den. Men i verkligheten så är orsakskedjan oändlig och där kan orsaker bli till verkan och vice versa. Därför är själva begreppet yttersta orsaken ovetenskapligt och mysticistisk. Givetvis så kom kyrkan att ta fasta på denna den mest bristfälliga delen av Aristoteles filosofi och upphöja den till kyrklig dogm.

Även i den besläktade teleologiska tolkningen av naturen brister Aristoteles i sin analys. Teleologi (gr. Telos, mål) går ut på att alla naturliga fenomen, inklusive människan, är underkastade ett yttersta mål eller ändamål. Denna tankegroda har fungerat tillbakahållande på vetenskapen, då den inte kunnat förklara någonting. Den föranleder också religiösa slutsatser, därför man måste kunna ange varifrån detta ändamål härstammar. Då följer det alltför enkelt att ändamålen är bestämda av Gud.

Aristoteles själv resonerade inte på detta sätt, men långt senare passade det sig för kyrkan att ge det en religiös tolkning. För Aristoteles var allting i sig självt inneslutet med en aktiv princip, eller själ (gr. enteleki, fulländande) och hela naturen vägleddes av ett övergripande mål. Denna idé uppkom förmodligen när han bedrev sina biologiska undersökningar. I sina arbeten omnämner han över 500 olika djurslag, varav han själv hade dissekerat omkring femtio. Under dessa noggranna studier lade han märke till att djurs kroppar var perfekt anpassade till deras levnadssätt och miljö. Det var sådana iakttagelser som fick Darwin att utarbeta sin evolutionsteori, men Aristoteles drog helt andra slutsatser. Han kom fram till att varje djurs väsen är förutbestämd av naturen i enlighet med vad som liknar en plan, som ligger inneboende i sakernas natur.

”Människan är det enda av alla djur som går upprätt eftersom hennes väsen och substans är gudomliga. Att tänka, att utveckla intelligens är någonting karakteristiskt för det gudomliga. Tänkandet försvåras, om stora delar av kroppen är belägna i övre delen. Ty vikten gör tankar och förnimmelser tröga. Om vikten och det kroppsliga elementet ökar, tyngs kroppen följaktligen ner mot marken och av säkerhetsskäl måste naturen då byta ut händer och armar mot framfötter, så att vi får ett fyrfota djur… Men människan, som går upprätt, har inget behov av framfötter. I stället har naturen utrustat henne med händer och armar. Nu har Anaxagoras sagt att det är innehavet av händer som gjort människan till det intelligentaste djuret. Men sannolikheten talar tvärtom för att hon fick sina händer därför att hon var intelligentast. Ty händerna är verktyg och naturen delar i likhet med förnuftiga människor ut verktyg till dem som kan bruka dem. Det är rimligare att lämna en flöjt till en god flöjtspelare än att skänka en människa som råkar äga en flöjt förmåga att spela på den; ty detta är att foga det mindre till det större i stället för att foga det högre och dyrbarare till det mindre. Om alltså detta är det riktiga och om naturen alltid väljer det bästa av alla tänkbara möjligheter, så är det inte tack vare sina händer som människan blivit klok utan tack vare att hon är det klokaste djuret som hon fått sina händer.”11

Anaxagoras idé om att den mänskliga intelligensens utveckling möjliggjordes av hennes obundna händer är utomordentligt insiktsfull, men Aristoteles ställde det på huvudet. Hans teleologiska utgångspunkt förhindrade honom från att utveckla en verkligt vetenskaplig framställning av naturen och detta trots hans omfattande undersökningar av den. Thomas av Aquino och kyrkan övertog den aristoteliska teleologin och lade en hämsko på naturstudierna under århundraden, ända tills Darwins upptäckter presenterade en rationell förklaring på den relativa ändamålsenligheten hos de levande djuren. Trots Darwin, så dök det teleologiska begreppet åter i upp i olika förklädnader – neo-vitalism, neo-Lamarckism, o.s.v. Samma tendens kommer i våra dagar till uttryck hos personer som beskriver naturfenomen och som omedvetet tillskriver naturen mänskliga drag, precis som om den beslutar hur växter och djur skall bete sig. I själva verket så är den ändamålsenlighet som växter och djur uppvisar en process av bästa möjliga anpassning till omgivningen och inte ett resultat av en förutbestämd plan.

Grekisk vetenskap under den alexandrinska perioden

Den idealistiska filosofins torftighet visade sig i det faktum att den var oförmögen att till vidare utveckling. Platons filosofi tog slut med Platon. Akademin övertogs av en serie medelmåttor, som aldrig kom att bidra med något nytt inom idéutvecklingen. Aristoteles Lykeion däremot, mötte ett annat öde. Aristoteles befordran av undersökningar sporrade hans elever till framgångsrikt och praktiskt vetenskapande. De omfattande studier inom olika fält som deras mästare bedrivit, blev grunden för utvecklingen inom åtskilliga vetenskapsgrenar. Det stora museet i Alexandria var en avläggare till Lykeion. Därifrån kom betydelsefulla avhandlingar i botanik, fysik, anatomi, fysiologi, matematik, astronomi, geografi, mekanik, musik och grammatik.

Den förste av Aristoteles efterträdare, Theofrastos, gjorde banbrytande upptäckter inom biologin. Han var den förste att dra en klar skiljelinje mellan växter och djur när han lade de första grunderna till botaniken. Theofrastos började också ifrågasätta teleologins riktighet och föreslog en begränsning av dess tillämpning inom biologin:

”Vi måste begränsa detta sökande efter ändamål. Det är ett grundvillkor för en vetenskaplig utforskning av världsalltet, dvs. av betingelserna för tingens verkliga existens och för deras relationer till varandra.”12

Han sökte sig tillbaka till de försokratiska filosofernas materialistiska förklaringar för att undvika de motsägelser som Aristoteles hamnat i när det gällde förhållandet mellan materia och rörelse.

Straton förestod Lykeion under åren 287-267 f.Kr. och han kan hållas för den experimentella vetenskapens fader. Enligt Polybios fick han p.g.a. sin entusiasm för undersökningar om naturen tillmälet fysikern, vilket då hade betydelsen naturfilosof. Cicero anmärkte nedlåtande att han ”övergav etiken, som är filosofins nödvändigaste område, och ägnade sig åt naturforskning.”13 Hermann Diels analyserade 1893 den antika skriften Pneumatik skriven av Heron från Alexandria under senare delen av det första århundradet e.Kr. Där beskrivs grunderna för en experimentell metodik och den hade huvudsakligen utformats av Straton.

Vetenskapsmännen under den alexandrinska eran gjordes stora framsteg inom alla kunskapsområden. För en hel serie olika moment inom mekaniken utarbetade de matematiska modeller: hävstången, balansvågen, block och talja, kilen, drejskivan, åran, tröghetsproblemet o.s.v. Inom botaniken förblev Theofrastos enligt Farrington14 den mest framstående ända in i modern tid. Straton anses numera som författaren till verket Mekaniska problem, som förr tillskrevs Aristoteles. Detta verk innehåller embryot till en viktig mekanisk princip, nämligen den om skenbar rörelse. Eratosthenes räknade ut jordens omkrets med genuint vetenskapliga metoder och hans beräkning avvek endast 4 ‰ från den korrekta omkretsen. Heron från Alexandria uppfann t.o.m. en ångmaskin även om den aldrig kom till praktisk användning. Man måste fråga sig varför alla dessa enastående upptäckter aldrig blev startskottet till en teknologisk och industriell revolution redan för två tusen år sedan. Svaret står att finna i slavekonomins egenart.

De styrande i Grekland och Rom var i allmänhet ointresserade av att göra praktiskt bruk av vetenskapliga upptäckter med vissa undantag såsom gruvdrift, krigsmaskiner och offentliga anläggningar. Under den period när slavarbetet var det väsentliga produktionssättet, så var skilsmässan mellan vetenskap och teknologi nära på fullständig. Filosofiska och vetenskapliga spekulationer betraktades som intellektuella tidsfördriv för de välbeställda. Tidens filosofer och matematiker föraktade dem som sysslade med praktiska göromål. Den store matematikern Euklides hade en oförsiktig elev som frågade vad studierna i geometri tjänade till. Euklides beordrade då en slav ”Ge honom några penningar, eftersom han tydligen måste tjäna någonting på det han lär sig!”15 Det bör dock påpekas att Euklides teorier inte kom till praktisk användning förrän på 1600-talet då Galilei upptäckte att projektilers banor beskrev parablar och Kepler uppdagade planeternas elliptiska rörelser.

När det finns ett överflöd av billig slavarbetskraft, så finns det inget intresse av att införa arbetsbesparande teknologi. Marknaden för förädlade produkter var begränsad till en liten klass av förmögna människor. Därför dök tanken på massproduktion aldrig upp. Det fanns inte heller någon drivfjäder för att mekanisera jordbruket, som under senantiken baserades på storskaliga latifundier. För det första var tillgången på slavar stor och för det andra var det, till skillnad mot fria arbetare, vanskligt att låta slavar sköta sinnrika och dyrbara maskiner. I en förklarande fotnot i första bandet av Kapitalet, angav Karl Marx orsakerna till oförenligheten mellan avancerad teknologi och slavarbete:

”Detta är en av de omständigheter, som fördyrar den produktion som grundas på slaveri. Arbetaren skiljer sig då, enligt de gamles träffande uttryck, bara som ett instrumentum vocale [lat. språkbegåvat verktyg] från djuret som ett instrumentum semivocale [lat. röstbegåvat verktyg] och det döda arbetsverktyget som instrumentum mutum [lat. stumt verktyg]. Men själv låter han både djur och arbetsverktyg märka, att han inte är deras like utan en människa. Han skaffar sig den självkänsla som skillnaden ger honom, genom att misshandla och förstöra dem av hjärtans lust. Vid detta produktionssätt är det därför en ekonomisk princip att endast använda de grövsta och tyngsta arbetsverktyg, vilka just på grund av den ohanterliga klumpigheten är svåra att förstöra. Ända till inbördeskrigets utbrott fann man därför i slavstaterna vid Mexikanska viken plogar av gammalkinesisk konstruktion, som bökar upp jorden som svin eller mullvadar men inte klyver eller vänder den. Jfr J. E. Cairnes The Slave Power, London 1862, s. 46 ff. I sin Sea Board Slave States berättar Olmsted bl.a.: ‘Man visade mig här redskap, som ingen förnuftig människa hos oss skulle plåga en lönearbetare med. Jag skulle tro, att redskapens klumpighet och tyngd försvårar arbetet med minst 10 % mot vad som är vanligt hos oss. Men man har försäkrat mig, att slavarna använder redskapen på ett så vårdslöst och klumpigt sätt, att det inte skulle löna sig att skaffa dem lättare och smidigare verktyg, och att sådana redskap som vi alltid håller våra arbetare med och som vi finner att det lönar sig att använda, inte skulle hålla en enda dag i ett majsfält i Virginia – och detta trots att jorden här är lättare att bearbeta och mera fri från sten än vår. Då jag frågade, varför man i allmänhet använde mulåsnor i stället för hästar på farmerna, fick jag till svar, att den väsentliga orsaken var, att hästarna inte tål den behandling som negrerna utsätter dem för. Negrerna hetsar dem eller slår dem fördärvade. Mulorna däremot tål prygel och oregelbunden utfodring utan att lida någon väsentlig skada, och de blir inte heller förkylda och sjuka, även om de vanvårdas eller överanstränges. Jag behöver för resten bara gå till fönstret i mitt rum för att få se kreaturen behandlas på ett sätt, som i nordstaterna skulle medföra, att nästan varenda farmare skulle jaga bort dylika arbetare på fläcken.’”16

Det tilltagande antalet slavar kom att försvaga de fria bönderna, som pressades av militärtjänst och konkurrensen från slavarna. Paradoxalt nog så var produktiviteten hos slavarna lägre än hos de småbönder som de ersatte. Billig slavarbetskraft i stora mängder kompenserade dock mer än väl för den låga produktiviteten och erövringskrigen hade skapat en enorm tillgång på slavar. De små bondgårdarna ersattes av stora latifundier, där hela arméer av slavar arbetade och gav stora överskott till sina ägare. Detta kunde fortgå så länge som tillgången på slavar var god. När det huvudsakliga produktionssättet är slaveri, så blir synen på arbete nedsättande och allt det som man i sitt sinne kan förknippa med arbete blir solkigt och mindervärdigt. Därför är det inte underligt att Aristoteles hyste sådan motvilja mot Anaxagoras teori om att människans intelligens berodde på händerna.

Detta är inte rätta stället för att i detalj analysera de motsättningar som fanns inneboende i den antika slavproduktionen och som till slut ledde till dess undergång. Vi får i detta sammanhang nöja oss med att konstatera att de vanliga jämförelserna av slavsystemet med modern kapitalism haltar. De är istället på många sätt varandras motsatser. Till exempel så står proletariatet idag tillsammans med naturen för samhällets hela värdeskapande. I det romerska riket så var de en parasitär klass, som var ännu en börda som slavarna skulle bära. Å andra sidan, när den moderna kapitalismen är beroende av att ständigt finna nya områden för att återinvestera kapital så var dessa möjligheter för den romerske kapitalisten mycket begränsade p.g.a. själva slavsystemet.

Förklaringen till den moderna kapitalismens utveckling av produktivkrafterna finns i produktionsförhållandena där tillverkningen av nya maskiner genererar en ständig ökning av kapital. Under antiken saknades villkoren för att utveckla och använda maskiner. Först och främst fanns det ingen talrik klass av fria arbetare, som var tvungen att sälja sin arbetskraft till fabriksägarna. Det fanns inte heller något som sporrade till att utveckla maskiner för praktiskt bruk. Den jämförelsevis lilla klassen av hantverkare tillverkade lyxartiklar åt ett nöjeslystet välbärgat skikt, vilka olikt dagens kapitalister inte hade någon produktiv användning av överskottet utan förbrukade det på en storskalig konsumtion.

Hela systemet började knaka i fogarna när tillgången på billiga slavar sinade i och med att det romerska riket nådde gränserna för sin expansion. I frånvaron av en revolutionär omstörtning gick samhället in i ett utdraget stadium av nedgång och sönderfall. Barbarinvasionerna var inte orsaken till samhällskollapsen, utan de var bara ett tecken på det faktumet att slaverisystemet hade uttömt sin utvecklingskraft. Den allomfattande känslan av förfall påverkade synsättet hos alla samhällsklasser. Leda, moraliskt fördärv och avsky mot en värld som överlevt sig själv satte sina spår på filosofierna under denna tidsperiod – namnen på två filosofiskolor under denna period, cynikerna och skeptikerna, har överlevt i vårt moderna ordförråd, fast i mycket skilda betydelser från de ursprungliga.

Kynikerna (eller cynikerna) var anhängare till Antisthenes, en av Sokrates lärjungar. De deklarerade öppet sin avsky mot existerande seder och moral. Den namnkunnigaste av Antisthenes elever var Diogenes från Sinope, som var så extrem i sin hållning att han önskade leva som en hund, därav ordet cyniker (gr. kyon, hund). Det sägs att han bodde i en tunna. Tanken var att liksom en modern gröna-vågare minska ens behov av materiella ting till ett minimum. En anekdot berättar att Alexander den store erbjöd sig att ge honom vad han än önskade. Han önskade då att Alexander flyttade sig åt sidan, så att han inte skymde solskenet. Grundtanken var, tvärtemot en modern cyniker, att förakta världsliga ting.

Viljan att vända sig bort från världen och söka sin egen frälsning speglade den djupa social och kulturella kris som följde på de grekiska stadsstaternas nedgång. Trots sina idealistiska filosofier avsvor sig aldrig Pythagoras och Platon allt världsligt. Båda försökte påverka världen genom att övertala härskarna att anamma och praktisera deras filosofier. Båda vädjade till logik och förnuft. Men de filosofier som nu gjorde sig gällande var av helt annat slag. Ett totalt avståndstagande från denna värld och förnekelse av att kunskap om någonting var möjligt.

I Lykeion gjordes det viktiga vetenskapliga framsteg, under det att Akademin stagnerade under skepticismens inflytande. De skeptiska filosoferna, med företrädare som Pyrrhon från Elis, Sextus Empiricus och andra, ifrågasatte att objektiv kunskap om världen var möjlig. ”Man kan aldrig veta något, inte ens att man inget vet.” Det var deras viktigaste lärosats. Till viss del var detta den logiska följden av deduktionsmetoden, vilken menades av idealisterna vara den enda vägen till sanning och inte att åberopa experiment och observation av verkligheten. Begrepp och idéer skulle härledas ur andra begrepp och idéer samt från axiom och första orsak, precis som i Euklides geometri, där axiomen anses så självklara att de kan godtas utan bevis. Men skeptiker som Timon menade att sådana grundsatser var omöjliga, eftersom allting måste bevisas av något annat, som sin tur måste bevisas av något annat och så vidare i all oändlighet. Därför kan man aldrig få säker kunskap om något.

Den hållningen öppnade för den objektiva idealismens nedgång. På dess grund hade man dittills trots dess brister ändå förmått dra viktiga slutsatser till skillnad mot den subjektiva idealismen, som är den lägsta, mest primitiva och sterilaste formen av idealism. I slutänden leder den till solipsism, förställningen om att bara jag existerar, att allting beror på mina subjektiva intryck och därför finns det ingen objektiv sanning. Jag kan t.ex. inte göra gällande att honung är sött, bara att det är sött för mig. För de allra flesta framstår detta resonemang som absurt, men det skiljer sig inte nämnvärt från de åsikter som senare omfattades av Hume och Kant, vilka fått ett brett gillande bland moderna borgerliga filosofer och vetenskapsmän. Detta gäller bl.a. den av skeptiker omhuldade idén ingenting säkert kan sägas om världen, bara att vissa saker är sannolika. Denna tanke blev en filosofisk grund för en feltolkning under 1900-talet av resultaten från kvantmekaniken och som okritiskt anammades av Werner Heisenberg m.fl. andra vetenskapsmän.

Idéer som skepticismen faller inte ned från himlen. De är indirekta och förvirrade mentala speglingar av existerande sociala realiteter. Skepticismen i alla sina former, även de i modern tid, yttrar sig när en särskild samhällsordning går in i en period av oåterkallig nedgång, när gamla ideal faller sönder och någon ny ordning ännu inte framträtt. En stämning av osäkerhet och obehag breder ut sig i samhället, med början hos de välutbildade skikten, som känner att de tappat fotfästet i tillvaron. De vanligaste uttrycken för sådana stämningar är just skepticism, att hävda relativitet som utmärkande för all mänsklig kunskap, tvivel och agnosticism. Under 1700-talets borgerligt revolutionära uppgång kom skepticismen hos Montaigne och andra att spela en progressiv roll i sin kritik av teologernas religiösa dogmer. Emellertid kom skepticismen hos Hume och Kant, vilka sökte sätta en gräns för vad som var möjligt att förstå för människan, att återigen öppna dörren för religiösa trosföreställningar. Det är ingen tillfällighet att det är denna senare variant av skepticism som omfattas av moderna borgerliga filosofer i form av logisk positivism.

Det vanligaste draget hos filosofierna under slavsamhällets nedgångsperiod var en strävan att dra sig undan världen. Det var hopplöshetens filosofi. Världen var en jämmerdal, som man måste fly ifrån och rädda sig själv undan på olika sätt. Under det romerska rikets nedgångsperiod uppvisade de dominerande filosofiskolorna från första århundradet e.Kr., epikuréerna och stoikerna, denna tendens, men som det så ofta händer var det i regel brist på överensstämmelse mellan teori och praktik. Seneca, som var en sträng moralfilosof av den stoiska skolan och undervisade kejsare Nero i etik, gjorde sig en förmögenhet på att låna ut pengar mot ockerränta, något som framkallade Boudiccas uppror mot romarna i Britannien. Denne förespråkare för ett enkelt leverne lämnade efter sig en av den tidens största förmögenheter på 300 miljoner sestertier.

I Karl Kautskys mästerliga studie om antiken Kristendomens ursprung finns en beskrivning av det intellektuella klimat vari dessa idéer uppkom:

”Filosofin var för Epikuros en aktivitet som genom formler och bevis kunde skapa ett lyckligt liv. Han trodde detta kunde åstadkommas genom att sträva efter njutning, men enbart som förnuftiga och varaktiga förnöjelser, inte som flyktiga och sinnliga utsvävningar, vilka ledde till förlust av hälsa och välstånd, och därmed blev en plåga.

Detta var en filosofi som passade väl för en klass av utsugare, som inte kunde hitta någon annan användning för sina förmögenheter än att konsumera. De behövde en förståndig kontroll över sitt liv av nöjen. Men denna teori skänkte ingen tröst till det ständigt växande antal som redan drabbats av kroppsligt, andligt eller ekonomiskt sammanbrott. Inte heller gavs någon tröst till de fattiga och utslagna, ingen till de övermätta som revolterade mot utsvävningarna och ingen till dem som fortfarande värnade om samhällets traditionella strukturer och som strävade efter andra mål än de rent personliga, de patrioter som sörjde när stat och land förföll utan att de kunde göra någonting åt det. För alla dessa grupper tedde sig världsliga nöjen som överflödiga och innehållslösa. De sökte sig till de stoiska lärosatserna, som inte framhöll njutningen utan dygden som det mest eftersträvansvärda, som det enda välsignade och betraktade yttre ting, hälsa, pengar o.s.v. som lika ointressanta som yttre styggelser.

Till slut ledde detta till att många flydde världen helt och hållet, föraktade livet, till och med längtade efter döden. Självmord blev vanligt i det romerska kejsardömet. Det blev faktiskt ett tag på modet.”17

Här befinner vi oss i gränslandet mellan filosofi och religion. Samhället har uttömt sina ekonomiska, moraliska och intellektuella resurser. Detta framkallar en allmän stämning av pessimism och förtvivlan. Logik och förnuft har inga svar, därför att den existerande ordningen själv framstår som ologisk och oförnuftig. Sådana förhållanden är inte gynnsamma för nya vetenskapliga teorier och djärva filosofiska generaliseringar. Troligare avspeglas då den sociala sönderdelningen i inåtvänd riktning, mot mysticism och irrationalitet. Av denna värld kan vi inte förvänta oss någonting eller än mindre förstå något. Då är det bättre att vända ryggen åt den och förbereda oss på ett bättre liv efter detta. I stället för filosofi sätter vi religion och istället för förnuft sätter vi mysticism.

Detta var en upprepning av det som skedde redan under nedgångsperioden för de grekiska stadsstaterna, då enligt professor Gilbert Murray:

”Astrologin fick insteg i den hellenistiska tankevärlden på samma sätt som en ny sjukdom tränger in i befolkningen på en avlägsen ö.”18

Fenomenet kom att upprepas tusenfalt under det romerska rikets utdragna nedgång. Den omfattande spridningen av orientaliska religioner och kulter som sköljde över det romerska samhället vid denna tid är väl dokumenterade. Den omfattade inte bara kristendom och judendom, utan även Mithraskulten, kulten av Isis och Osiris samt tusentals andra exotiska sekter som bredde ut sig på den officiella religionens bekostnad.

Många av kulterna hade liknande ceremonier och ritualer. En av Mithraskultens heliga riter bestod av en helig måltid, där välsignat bröd och en vinkalk serverades de trogna under avvaktan på det nya framtida livet. Faktiskt så är många detaljer i kristendomen lånade från andra religioner och de flesta av dess lärosatser stammar från hedniska filosofer. En stor roll i detta sammanhang spelade den grekiske mystikern och grundaren av nyplatonismen Plotinos (205-270 e.Kr). Här ser vi det slutliga förfallet för den klassiska idealismen. Världen antogs bestå av Det enda, som inte går att uttrycka eller ha kunskap om. Vi kan endast känna till Det enda genom mystikens förfaringssätt, exaltation, falla i trans och liknande. För detta ändamål så måste kroppen späkas, så vårt bättre jag kan befria sig från de världsliga bojorna. Plotinos utgår från en föreställning om en helig treenighet. Materien är ingen självständig realitet, utan är en skapelse av själen. Frågan om varför själen överhuvudtaget bryr sig om att skapa materien, förväntas vi aldrig ställa oss. Det är bara att acceptera mysteriet. Hela byket övertogs av de kristna apologeterna, vilka skapade en teologi som var en blandras av orientaliska religioner och grekisk idealism från sin nedgångsperiod. Det var detta som kom att bli den europeiska kulturens stapelföda under två tusen år, med förödande resultat för vetenskapen.

Striden mot religionen

Utan ett revolutionärt alternativ så medförde slavsamhällets upplösning ett förfärligt kultursammanbrott, vars verkningar varade under århundraden. Under den period som kallats den mörka medeltiden gick det mesta av antikens konstnärliga landvinningar förlorade. Lärdomens låga hölls vid liv i Bysans, på Irland och framför allt i de delar av Spanien som var under muslimsk kontroll. Det övriga Europa försjönk tillbaka i barbari för en lång period. Långsamt framträdde en ny samhällsordning, feodalismen, ur spillrorna från den gamla. Feodalismen byggde på utsugning av bönderna, som dock inte längre vara slavar, men bundna till jord som kontrollerades av världsliga eller andliga stormän. Detta herravälde avspeglades i samhällets pyramidala uppbyggnad, med ett formalistiskt system av påstådda plikter och rättigheter mot ens rättmätiga herrar. Den mest grundläggande plikten, på vilken alla de andra vilade, var plikten att som livegen utföra obetalt arbete för sin herre och härskare. Det var detta som skiljde denna samhällsordning från den förra med slavar som egendom och den kapitalistiska samhällsordning som efterträdde den. Allt detta var sanktionerat av kyrkan, som hade en enorm makt och en organisation byggd på samma hierarkiska modell.

Det oföränderliga och orörliga feodala produktionssättet samt den stela sociala och hierarkiska ordning som den vilade på, uttrycktes ideologiskt i kyrkans fastställda dogmer, vilka anbefallde reservationslös lydnad grundad på den officiella uttolkningen av de heliga skrifterna. Lärorna hos de tidiga kristna med sin kommunism och starka revolutionära drag, tolkades som kätteri och bannlystes så fort kyrkan antogs som statsreligion. I stället för förnuft så predikade kyrkofäderna blind tro. Detta uttrycktes klart i en sentens som brukar tillskrivas Tertullianus, ”Credo, quia absurdum est” (Jag tror eftersom det är absurt). Vetenskap betraktades med misstänksamhet, vilket man i och för sig ärvt från hedendomen. Hypatia hette en av de sista stora grekiska matematikerna. En mobb anförd av en munk lät till Guds ära överfalla och misshandla henne till döds år 415 e.Kr.19

Arvet från den klassiska grekiska filosofin gick till spillo och blev i Västeuropa endast delvis återupptäckt under 1000-talet. Förhållandena var inte sådana att de främjade utvecklingen av tänkande och vetenskap. J D Bernal skrev:

”De feodala produktionsvillkoren reducerade efterfrågan på användbar vetenskap till ett minimum. Den skulle inte öka igen förrän handel och navigation skapade nya behov på den senare medeltiden. De intellektuella ansträngningarna skulle ske åt andra håll, och i stor utsträckning tjäna en radikalt ny detalj i civilisationen – organiserade religioner.”20

Enligt Forbes och Dijksterhuis:

”I allmänhet kan man säga att kristendomen under sina första århundraden inte var välvilligt inställd till vetenskapliga aktiviteter. Vetenskap betraktades med yttersta misstänksamhet dels på grund av sitt hedniska ursprung, men mest därför att de rådande idealen avrådde de kristna från att fördjupa sig i naturens hemligheter mer än vad som påbjöds av den Heliga skrift och det som krävdes för att förstå den.”21

Det som återstod av klassisk kultur nådde så småningom tillbaka till västlandet via översättningar från arabiskan. Den arabiska erövringen av Nordafrika och Spanien ända till Pyrenéerna skedde med rasande energi parat med en intelligent och smidig hållning gentemot de erövrade folkens kulturer, i motsats till de kristnas hänsynslösa barbarismer vid återerövringen av Al-Andalus. Under århundraden utgjorde de islamska universiteten i Spanien, främst det i Córdoba, de enda riktiga lärdomscentra i Europa, med undantag från Irland, som dock låg för avlägset för att utöva någon avgörande påverkan. Araberna gjorde stora framsteg inom många områden – matematik, astronomi, medicin, optik, kemi och även viktiga teknologiska landvinningar, t.ex. de omfattande konstbevattningssystem som de kristna utsatte för en meningslös förstörelse. Det tog dock århundraden för all denna kunskap att tränga igenom till Västeuropa.

Kyrkan hade monopoliserat kulturen, så att all intellektuell verksamhet måste ske genom den. Vid universiteten skedde undervisningen på latin och det fanns kurser i grammatik, logik, retorik, aritmetik, astronomi och musik. Huvudämnena var dock filosofi och teologi, vilka var strängt knutna till varandra. Under flera århundraden betraktades filosofi som teologins kammarjungfru. Naturvetenskaperna var enligt Forbes och Dijksterhuis reducerade till ett minimum:

”Aritmetik var räkning. Geometrin var Euklides tre första böcker. Astronomin hade knappast kommit längre än till almanackan och hur man räknar ut datumet för påsken. Fysiken var mycket undanskymd och platonisk.”22

Inget som helst intresse fanns för vetenskapliga undersökningar och försök.

Filosofin var utvattnad i form av den platoniska idealismen, som senare ersattes av ett stelt och ensidigt studium av Aristoteles. Under kristendomens tidiga period hade t.ex. den helige Augustinus grundat sig på nyplatonismen när han angrep kristendomens hedniska motståndare. Långt senare utgjorde den helige Thomas av Aquinos (1225-74 e.Kr.) skrifter en förvanskning av den aristoteliska filosofin, omstöpt för att passa kyrkans behov inom ett feodalt samhälle. Aristoteles materialistiska sida tonades ner och istället betonades hans svagare idéer om den orörde röraren och liknande. Ännu i dag gäller en variant av thomismen, den s.k. nythomismen som grund för katolska kyrkan.23

Likväl, även i denna magra jord började utvecklingens frö så småningom gro. Medeltidens skolastiker debatterade i det oändliga olika teologiska spörsmål i sin strävan att ge den religiösa världsbilden en viss teoretisk plattform. Inom deras skara framkom omsider ett antal tänkare som började dra materialistiska slutsatser. Det var ingen tillfällighet att många av dessa kom från Britannien, där empirismen av tradition har varit djupt rotad.

Under senmedeltiden växte städer och handel. Ur denna tillväxt framträdde en ny och vital beståndsdel i samhällskalkylen. Upp steg en klass av välbärgade köpmän som spände sina muskler och krävde rättigheter. Genom den raskt tilltagande handeln upptäcktes nya handelsrutter, penningekonomin fick fäste, nya behov och sätt att uppfylla dem växte fram, konst och hantverk utvecklades och en ny nationell litteratur såg dagens ljus. Allt detta förkunnade att en revolutionär samhällskraft blivit född, bourgeoisien, som hade intresse av att rasera de konstgjorda feodala barriärerna, som hindrade utvecklingen. De hade också ett allt större intresse av att utveckla och bruka teknikens landvinningar.

Navigering på de öppna haven fordrade bättre mätinstrument samt nya och bättre sjökort, som upprättades med hjälp av noggranna astronomiska observationer. Papperets och boktryckarkonstens införande kom att revolutionera spridningen av idéer, vilka tidigare varit begränsade till en liten grupp kyrkligt lärda. En litteratur som för första gången skrevs på nationalspråk fick samma effekt. Många erkänt stora nationalförfattare framträdde: Boccaccio, Dante, Rabelais, Chaucer och slutligen Luther. Krutet kom inte bara att omvälva krigföringen. Det undergrävde också adelns ställning och drev fram mera studier inom ämnena fysik och kemi.

Först i Italien, sedan i Holland, Storbritannien, Böhmen, Tyskland och Frankrike, började den nya klassen utmana den bestående ordningen, vilken efter tusen år hade uttömt sina resurser och var på tillbakagång. Denna periods ändlösa krig och inbördes strider var tecken på feodalismens förlamning. Den stora pesten under 1300-talet förorsakade befolkningsminskning i Europa och påskyndade sönderfallet av de feodala jordförhållandena. De franska bonderevolterna, Jaquerierna, och de engelska bondeupproren var varningstecken på ett kommande sammanbrott för den feodala samhällsordningen. Många ansåg att slutet för världen var i antågande. Denna känsla av att domedagen var nära skapade fenomen som flagellanterna, grupper av religiösa fanatiker som reste omkring för att gissla och späka sig inför den yttersta dagen. Sådana företeelser avspeglade egentligen folks förvirrade föreställningar inför en annalkande upplösning av den sociala ordningen.

Ett socialt systemsammanbrott brukar föregås av en kris för den officiella moralen och ideologin, som i ökande utsträckning kommer i konflikt med förändrade sociala förhållanden. En kritisk stämning uppstår hos vissa skikt bland de intellektuella och brukar vara en fingervisning om att spänningar på djupet har byggts upp inom samhället. Ideologi och moral som inte längre är avpassade för verkligheten har överlevt sig själva och är förutbestämda att upphävas. Kyrkans lära utgjorde samtidigt den moraliska och ideologiska grunden för feodalismen. Varje allvarligt ifrågasättande av den existerande ordningen var då också ett angrepp mot kyrkan, som försvarade sin maktposition med alla till buds stående medel, vilket bl.a. innefattade bannlysning, tortyr och bål. Men en aldrig så omfattande repression förmådde att rädda de nattståndna idéerna.

Medeltiden brukar framställas som period av extrem religiös fromhet och gudsfruktan. Den beskrivningen passar dock illa in på dess senare period. Kyrkan var en rik och mäktig institution som var en tung börda på samhällets axlar och i hög grad misskrediterad. Om detta skriver Huizinga:

”Ringaktningen för prästerna, vilken går som en underström genom hela den medeltida kulturen, jämsides med en djup vördnad för prästens kall, kan delvis förklaras ur det högre prästerskapets förvärldsligande och den långt gående deklasseringen av det lägre prästerskapet, delvis även ur hedniska instinkter. I folkets endast ofullkomligt kristliga sinnen hade motviljan mot den man, som icke kunde strida och som måste föra ett kyskt leverne, aldrig helt försvunnit. Det ridderliga högmodet, som hade sina rötter i tapperhet och kärlek, stötte lika väl som dem grova folkuppfattningen det andliga idealet ifrån sig. Prästernas eget urartande gjorde resten, och så hade både hög och låg redan under århundraden gjort sig lustig över gestalten av den okyske munken och den frossande fete prästen. Ett undertryckt hat mot de andliga existerade alltid. Ju häftigare en predikant for ut mot sitt eget stånds synder, desto hellre hörde folket honom. Så snart predikanten drager i fält mot de andliga, säger Bernardino av Siena, glömma åhörarna allt det andra; det finns intet bättre medel att hålla andakten vid liv, när åhörarna bli sömniga eller det är för varmt eller för kallt. Då bli alla genast vakna och vid gott lynne.”24

Underströmmar av missnöje dök upp inom kyrkan självt och avspeglade trycket från samhället. Kättare som albigenserna nedgjordes med blodigt våld. Men nya oppositionella riktningar framträdde, ibland förklädda i mysticismens skrud. Den schweiziske 1800-talsekonomen och historikern Sismondi berättar:

”Samma reformationsanda som besjälade albigenserna spred sig genom Europa. Många kristna upprördes av korruptionen och lastbarheten inom prästerskapet eller reagerade mot kyrkans undertryckande av deras fria tanke. Dessa ville leva ett liv i lugn och begrundan. De avsvor sig alla ambitioner och världsliga nöjen samt sökte nya vägar till frälsning där tro och förnuft kunde förenas. De kallade sig katharer eller de renade; paterini eller de undergivna.”25

Dominikanerorden och Fransiskanerorden grundades i början av 1200-talet för att bekämpa kätteri, antikyrkliga och nya filosofiska idéer. Sismondi berättar följande om påven Innocentius III:

”Han grundade de två tiggarordnarna fransiskaner och dominikaner såsom kyrkans förkämpar, vilka skulle betvinga all tankeaktivitet, bekämpa ett tilltagande förnuft och utrota allt kätteri. Han anförtrodde till dominikanerna inkvisitationens skrämmande makt, en institution som han själv instiftade för att upptäcka, förfölja och nedgöra de nya reformatorer, vilka under beteckningen paterini fort blev allt talrikare i Italien.”26

Ett våldsamt förtryck av all slags opposition utmärkte ständigt de kyrkliga myndigheternas uppträdande ända från högsta nivå, vilket ideligen går igen inom den påvliga historien. När påven Urban VI inte fick något stöd av sina kardinaler, löste han problemet enkelt genom att anklaga dem för konspiration mot påvestolen. Många kardinaler torterades i hans närvaro, under det att han lugnt fingrade på sitt radband. Andra kardinaler befallde han skulle stoppas i säck och dränkas i havet. Reformmunken Girolamo Savonarola, en italiensk föregångare till Luther, torterades ända tills han erkände alla brott som lades honom till last. Han blev levande bränd på bålet av två andra munkar. Exemplen är oräkneliga.

Vetenskapernas utveckling hämmades under århundraden av kyrkans förkvävande andliga kontroll. Skolastikerna lade ner mycket intellektuell möda, men de rann ut i oändliga och tilltrasslade debatter om t.ex. änglars kön. Ingen tilläts överträda de gränser som de kyrkliga dogmerna stakat ut. Den som tordes utsattes för allvarliga efterräkningar.

Det fordrades därför stort mod när en engelsk skolastiker Roger Bacon (omkr. 1214-1292) dristade sig till att ifrågasätta den skolastiska dogmatismen och underdånigheten inför överheten. I trots mot tidsandan och föregripande senare vetenskaplig metodik, förespråkade han experimentella studier av naturen. Då vetenskapen ännu inte skiljt sig från alkemi och astrologi, är det inte underligt att sådana delar finns med i Bacons skrifter. Inte oväntat så belönades han för sin oförvägenhet med att avstängas från att undervisa i Oxford och förpassades till ett kloster för sina kätterska åsikter. Under de rådande förhållandena kom han billigt undan.

Nominalismen var en ny filosofisk riktning, som dök upp vid denna tid och den hävdade att alla universalier (allmänbegrepp) enbart var namn för individuella ting. Engels förklarade att i och med detta närmade de sig materialismen:

”Materialismen är en boren son av Storbritannien. Redan dess skolastiker Duns Scotus frågade sig, huruvida materien inte kunde tänka.

För att möjliggöra detta under tog han sin tillflykt till guds allmakt, d.v.s. han tvang teologin själv att predika materialismen. Han var dessutom nominalist. Nominalismen utgör ett viktigt element hos de engelska materialisterna, liksom den över huvud taget är det första uttrycket för materialismen.”27

Den nominalistiska riktningen vidareutvecklades av en annan engelsman (om rätt ska vara rätt, så tyder namnet Duns Scotus på att han var född i Skottland eller på norra Irland), Wilhelm av Ockham (omkr. 1285-1349), en av de namnkunnigaste skolastikerna. Ockham ansåg att Guds existens och andra religiösa trossatser inte gick att bevisa med förnuftet, utan enbart var grundade på tron. Detta var en farlig lära, då den avskiljde filosofin från religionen och tillät den att utvecklas självständigt, befriad från kyrkans förlamande hand. Ockham ex-kommunicerades av påven 1328, men lyckades fly från påvesätet i Avignon och fick skydd hos en annan bannlyst, den tysk-romerske kejsaren Ludvig IV i München. Ludvig tog sin sak till ett allmänt kyrkomöte, där påven själv blev anklagad för kätteri. Det sägs att Ockham vid sitt möte med Ludvig sa ”Om Ni försvarar mig med svärdet, så försvarar jag Eder med pennan.”. Ytligt kan dessa schismer med kyrkan och påven framstå som abstrakta filosofiska debatter, men bakom låg maktkamp på liv och död mellan kyrkan och kejsaren, mellan Frankrike, England och Tyskland.

Nominalismen var en ansats till en fullt ut materialistisk uppfattning, men den misstog sig när den antog att universalierna bara var namn. Allmänbegrepp refererar i själva verket till verkliga kvaliteter hos objektivt existerande ting, vilka förutom sina enskilda särdrag också inkorporerar generella element som identifierar deras tillhörighet till speciella släkter och arter. Detta förnekande av det allmänna och framhärdande i att det särskilda är en sällsam egenhet hos våra erfarenheters mentala avbildningar och något som utmärkt den anglosaxiska filosofitraditionen sedan dess. Som en reaktion mot den medeltida kyrkans stela idealistiska doktriner så står dock nominalismen för ett viktigt steg framåt, ett steg i riktning mot vetenskapliga försök. Forbes och Dijksterhuis skriver:

”Det är ingen överraskning att de tänkare som omfattade nominalismen eller liknande uppfattningar kom att utöva ett stimulerande inflytande för vetenskaplig verksamhet. Nominalismen riktade sin uppmärksamhet mot sinnesupplevelsen av de konkreta tingen, medan dess motsats platonsk realism (en motsägelsefylld beteckning, då den ansåg att verkligheten fanns i idéerna, så den kan lika gärna betecknas som idealism) alltid riskerar att frestas till apriori-spekulationer.”28

Nominalismen var en ansats till materialism, men en ensidig och ytlig materialism, som senare råkade in i en filosofisk återvändsgränd med Berkeley, Hume och de moderna semantiska filosoferna. Den var dock för sin tid ett oerhört steg framåt. Ockham var den siste i raden av stora skolastiker, men hans tillvägagångssätt kom att inspirera en ny generation tänkare som t.ex. hans lärjunge Nicole Oresme (†1382), som undersökte planeterna och deras rörelser. Denne föregrep Kopernikus genom att inte avvisa den heliocentriska teorin, med solen i centrum och planeterna i omlopp runt den. Han jämförde den med den förhärskande geocentriska världsbilden, som antog att jorden utgjorde universums mittpunkt. Nicole ansåg att det inte gick att välja mellan de bägge teorierna på grundval av då kända fakta. Denna uppenbarligen försiktiga slutsats, var i själva verket ett utomordentligt djärvt yttrande eftersom den ifrågasatte den kyrkliga ortodoxa ståndpunkten och därmed utmanade hela kyrkans världsbild.

Den medeltida kyrkans kosmologi utgjorde en viktig beståndsdel i den allmänna världsbilden. Den var absolut inte någon andrahandsfråga. Bilden av universum skulle svara mot den jordliga, med samma stillastående, oföränderliga karaktär och samma stela hierarki. Den hade inte utarbetats utifrån observationer, utan var ett dogmatiskt, direkt övertagande av Aristoteles och alexandrinernas kosmologi. Bernal anmärkte:

”Samhällets hierarki återspeglades i själva universums. Precis som det fanns en påve, biskopar och ärkebiskopar, en kejsare, kungar och adel, så fanns också en himmelsk hierarki med nio änglakörer: serafer, keruber, troner; världen, krafter, makter; furstendömen, ärkeänglar och änglar (alla tillskrivna Dionysios Aeropagita). Var och en av dessa hade en bestämd funktion i universums skötsel, och var och en var knuten till en viss planetsfär för att hålla den i lämplig rörelse. Den lägsta graden, simpla änglar knutna till månsfären, hade naturligtvis mest att göra med människorna alldeles nedanför dem. Allmänt sett fanns en kosmisk ordning, en samhällsordning och en ordning i människokroppen som alla representerade tillstånd som naturen ville återvända till när den stördes. Det fanns en plats för allt och allt visste sin plats.”29

Kyrkans syn på universum kunde inte ifrågasättas utan att man samtidigt ifrågasatte hela dess världsbild och den samhällsordning som den värnade. Stridigheterna kring Kopernikus och Galileis idéer var inte abstrakta intellektuella debatter, utan en kamp på liv och död mellan motsatta världsbilder, vilka ytterst speglade en rasande kamp mellan två oförenliga samhällssystem. Världens framtid kom att bero på utgången av denna kamp.

Svensk översättning av Hans Åkesson.

Du kan köpa Filosofins historia från Bokförlaget Stormklockan.


 

Noter

1. Aristoteles. Metaphysics, s. 125.

2. Engels, F. Anti-Dühring, ss. 31-33.

3. Lenin, V I. Philosophical Notebooks, s. 282.

4. Aristoteles. Metaphysics, s. 94.

5. Schwegler, A. Filosofiens historia i dess grunddrag, ss. 131-132.

6. Aristoteles. Metaphysics, ss. 93-94.

7. Aristoteles. Metaphysics, s 342.

8. Lenin, V I. Philosophical Notebooks, s. 286.

9. Aristoteles. Metaphysics, s. 52.

10. Aristoteles. Metaphysics, s. 172.

11. Aristoteles. Djurens delar, iv:10. Citerat i Farrington, ss 115-116.

12. Theofrastos. Metafysik. Citerat i Farrington, ss. 145-146.

13. Cicero, Marcus Tullius. Citerat i Farrington, s. 153.

14. Farrington, B. Grekisk vetenskap, s. 148.

15. Strobaeus. Florilegium.

16. Marx, K. Kapitalet, bd 1, ss. 169-170.

17. Kautsky, K. Foundations of Christianity, ss. 117-118.

18. Murray, Gilbert. Five Stages of Greek Religion. Citerat i Russel, Västerlandets filosofi s. 204.

19.  Biskop Johannes av Nikiu gillade mordet därför ”hon ägnade hela sin tid åt magi, astrolab och musik-instrument.”

20. Bernal, J D. Vetenskapens historia, bd 1, s. 238.

21. Forbes R J & Dijksterhuis E J, A History of Science and Technology, bd 1, ss. 101-102.

22. Forbes R J & Dijksterhuis E J, A History of Science and Technology, bd 1, s. 218.

23. Påven Leo XIII utnämnde 1879 nythomismen till katolicismens officiella filosofi.

24. Huizinga, J. Ur medeltidens höst, s. 220.

25. de Sismondi, J C L. A History of the Italian Republics, s. 66.

26. de Sismondi, J C L. A History of the Italian Republics, s. 60.

27. Engels, F. Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, ss. 75-76.

28. Forbes R J & Dijksterhuis E J, A History of Science and Technology, bd 1, s. 117.

29. Bernal, J D. Vetenskapens historia, bd 1, s. 291.