Filosofins historia. Kapitel 2: De första dialektikerna

av Alan Woods
Möte bland vänsterhegelianerna/ teckning av Friedrich Engels.

Alan Woods bok Filosofins historia i svensk översättning av Hans Åkesson. Boken skrevs ursprungligen som ett appendix till boken Reason in Revolt men växte i omfattning till ett helt eget verk. Det andra kapitlet handlar om dialektikens ursprung.

Du kan köpa Filosofins historia från Bokförlaget Stormklockan.



 

Kapitel 2.

De första dialektikerna

Över hundra år har förflutit sedan Darwin och idén om att allt är statt i förändring är allmänt accepterad av skolade människor. Men det har inte alltid varit på det sättet. Teorin om evolution genom naturligt urval har fått utstå långa och bittra strider mot dem som förfäktar en biblisk syn där alla arter skapades på sju dagar, fulländade och oföränderliga. Under århundraden hade kyrkan makten över vetenskapen och hävdade att jorden låg orubbligt i universums mitt. Den som gjorde invändningar brändes på bålet.

Fortfarande idag uppfattas idén om förändring på ett ensidigt och ytligt vis. Evolution tolkas som en långsam och gradvis förändring som utesluter plötsliga språng. Motsatsförhållanden antas inte existera i naturen och när de tränger upp i det mänskliga tänkandet, så brukar de skyllas på subjektiva fel. I själva verket finns motsatsförhållanden i övermått inom naturens alla områden och de är grunden för all rörelse och förändring. Detta faktum har uppfattats av tänkare från första början. Den känns igen i delar av den buddistiska filosofin. Den ligger bakom den klassiska kinesiska filosofins idé om de två principerna yin och yang. På 300-talet f.Kr. skrev Hui Shih följande rader:

"Himlen når ner till marken,
Bergen ligger jämsides med sankmarkerna.
Solen begynner sin nedgång mitt på dagen,
Alla varelser börjar dö vid födseln." [36]

Jämför detta med följande bevarade stycken av grundaren till den grekiska dialektiska filosofin, Herakleitos (omkr. 544-484 f.Kr.):

"Vattnet föds av jordens död och luften föds av vattnets död, och av luften eld och omvänt." [37]

"Detsamma är i levande och död, i vaken och sovande, i ny och gammal. Ty de förra förändras till de senare och de senare till de förra." [38]

"Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod." [39]

"I samma floder stiger vi ner och stiger vi inte ner, vi är vi och vi är inte." [40]

I och med Herakleitos så kunde de joniska filosofernas utsagor om motsatsförhållanden för första gången att uttryckas i en dialektisk form.

"Här har vi land i sikte", kommenterar Hegel, "Det finns ingen proposition av Herakleitos som jag inte har inkluderat i min logik." [41]

Trots Herakleitos stora betydelse för filosofin så känner vi hans idéer bara från 130 olika fragment, skrivna i en svårfattlig aforistisk stil. Redan under sin livstid var Herakleitos känd som den dunkle p.g.a. sina obskyra uttalanden. Det tycks som han avsiktligt gjort det svårt att tränga in hans filosofi. Sokrates kommenterade skämtsamt hans verk:

"Det jag begriper är förträffligt och det som jag inte förstår är antagligen också lika utmärkt – men det skulle krävas en dykare från Delos för att nå dess botten." [42]

I Anti-Dühring hyllar Engels Herakleitos för hans dialektiska världsbild:

"Då vi inriktar vår uppmärksamhet på naturen eller historien eller på vår egen själsverksamhet, så får vi till en början intrycket av en oändlig kedja av sammanhang och växelverkningar, där ingenting förblir där det varit eller vad det varit eller sådant det varit, utan där allt befinner sig i rörelse och förändring, blir till och förintas. Vi ser närmast helhetsbilden i vilken detaljerna ännu mer eller mindre träder i bakgrunden, vi ger mera akt på rörelsen, övergångarna, sammanhangen än på vad som rör sig, förändras och hänger samman. Denna ursprungliga naiva, men i sak riktiga uppfattning av världen är den gamla grekiska filosofins och framlades första gången klart av Herakleitos: Allt är och är ändå inte, ty allting flyter, befinner sig i ständig förändring, i ett ständigt vardande och försvinnande." [43]

Herakleitos levde i Efesos under det våldsamma 400-talet f.Kr., en period präglad av krig och inbördes konflikter. Om hans liv är inte mycket känt, förutom att han kom från en aristokratisk familj. Men periodens karaktär speglas väl i ett av hans bevarade fragment:

"Kriget är alltings fader, alltings härskare; vissa har det utpekat som gudar, andra som människor, vissa gjorde det till slavar, andra till fria." [44]

Här åsyftar inte Herakleitos krig som enbart ett samhälleligt fenomen, utan även de inre motsatsförhållanden som råder på alla nivåer inom naturen. Det vore tydligare att översätta det som konflikt istället. Han hävdade:

"Vi måste inse att kriget är gemensamt och att strid är rättvisa och att allt blir till genom strid och är nödvändigt." [45]

Allting innehåller ett motsatsförhållande, som är impulsen till dess utveckling. Faktiskt, utan motsatsförhållanden skulle det inte finnas någon rörelse eller något liv.

Herakleitos var den förste som på ett klart sätt framställde idén om motsatsernas enhet. Pythagoréerna hade förvisso sammanställt en förteckning med tio antiteser:

  1. Ändligt och oändligt
  2. Udda och jämnt
  3. Ental och flertal
  4. Höger och vänster
  5. Manligt och kvinnligt
  6. Orörligt och rörligt
  7. Rakt och böjt
  8. Ljust och mörkt
  9. Gott och ont
  10. Kvadrat och parallellogram

Dessa är viktiga begrepp, men de utarbetades inte av pythagoréerna som nöjde sig med att räkna upp dem. I själva verket var den pythagoreiska ståndpunkten att ytterligheterna förenades i mitten och att motsatsförhållanden eliminerades genom att söka medelpunkten. Herakleitos invände mot detta synsätt med en slående och vacker metafor:

"De förstår inte hur det i sig självt isärgående samstämmer: motspänd fog, som hos bågen och lyran." [46]

Motsatsförhållanden är roten till allting. Om motsatserna kunde elimineras så skulle det innebära att all rörelse och liv utplånades, följaktligen:

"Homeros hade fel när han påstod 'må ur gudars och människors värld det fördärvliga kivet vika'. Han förstod inte att han pläderade för universums undergång, ty om han blev bönhörd, så skulle allting förgås [...]" [47]

Detta är djupsinnigt, men i strid med våra vardagliga erfarenheter och sunt förnuft. Hur kan något vara sig självt och samtidigt någonting annat? Hur kan något vara både dött och levande? Men för sådana invändningar hade Herakleitos inte mycket till övers:

"Då de lyssnat inte till mig, utan till logos, är det vist att instämma: allt är ett." [48]

"Inför denna logos som är för evigt förblir människorna oförstående, såväl innan de lyssnat som när de väl lyssnat. Ty trots att allt sker enligt denna logos, likt oprövade är de som prövar det sagda och det gjorda som jag beskriver det, då jag särskiljer vart och ett enligt dess natur och säger hur det är. Det undflyr andra människor vad de gör vakna, liksom vad de i sömnen glömmer." [49]

"Oförstående lyssnar de likt de döva. Talet vittnar för dem: närvarande är de frånvarande." [50]

"Ögon och öron är dåliga vittnen för människorna om de har främmande själar." [51]

Vad betyder allt detta? Grekiskans ord för ord är logos, från vilket vi kan härleda ordet logik. Trots att Herakleitos första yttrande ovan ter sig dunkelt, så är det en begäran om rationell objektivitet. Lyssna inte till mig, säger han, utan till naturens objektiva lagar såsom jag beskrivit dem. Detta är den huvudsakliga betydelsen. Och hur är det med "allt är ett"? Genom idéhistorien har det funnits två sätt att tolka verkligheten - antingen som en enda substans inkapslad i olika former (monism, från grekiskans monos, den enda) eller som två helt olika substanser, ande och materia (dualism, från latinets dualis, som innehåller två). De tidiga grekiska filosoferna var materialistiska monister. Lite senare intog Pythagoras en dualistisk position, grundad på en förmodad oöverbryggbar spricka mellan tanke (ande) och materia. Detta är ett kännetecken för all idealism. Som vi redan tidigare påpekat så har den sina rötter i en primitiv vidskepelse bland vilda stammar som trodde att själen lämnade kroppen när man drömde.

Dessa yttranden av Herakleitos är polemiska inlägg mot pythagoréernas filosofiska dualism, där han försvarar den tidigare joniska monismen ─ att det finns en underliggande materiell enhetlighet i naturen. Universum har inte skapats, utan det har alltid existerat i ett förlopp av ständiga växlingar varigenom saker förändras till sina motsatser, orsak blir verkan och verkan orsak. Således utgör motsatsförhållanden roten till allting. För att komma fram till sanningen är det nödvändigt att nå bakom det förnimbara och lägga i dagen de inneboende motstridiga tendenserna hos ett givet fenomen för att förstå dess inre drivkrafter.

Det sunda förnuftet, däremot, är nöjt med att betrakta saker som de ter sig, verkligheten såsom våra sinnen uppfattar den, det självklara och det uppenbara godtas utan vidare invändningar. Men ett sådant synsätt är begränsande och i värsta fall en källa till ändlösa misstag. För att ta ett exempel - för det sunda förnuftet är världen platt och solen roterar runt jorden. Sakernas verkliga tillstånd är inte alltid självklara. Herakleitos uttryckte det som att "naturen älskar att dölja sig". [52] För att veta hur det verkligen förhåller sig måste man veta hur informationen från våra sinnen skall tolkas.

"De som inte väntar skall inte finna det oväntade, oupptäckbart är det och ofarbart" [53]

"De som söker guld gräver mycket jord och finner lite." [54]

"Allting flyter" var grunden i hans filosofi.

"För dem som stiger ner i samma floder flyter annat och åter annat vatten till." [55]

Detta var ett dynamiskt synsätt på universum, den direkta motsatsen till pythagoréernas statiska och idealistiska idéer. När Herakleitos sökte efter en materiell substans som bar upp universum följde han i Thales och Anaximenes fotspår. Han valde det flyktigaste och förgängligaste elementet, elden.

Idén om att allting befinner sig i ett tillstånd av ständig fluktuation, att ingenting är fixt och färdigt, förutom rörelse och förändring, är upprörande för det vanliga intellektet. Det mänskliga tänkandet är vanligen konservativt från födseln. Böjelsen att hålla fast vid det som är solitt, konkret och pålitligt är djupt rotad i en svårövervinnlig instinkt som är snarlik själbevarelsedriften. Hoppet på ett liv efter detta, tron på en odödlig själ, härrör från ett förkastande av det faktum att alla ting bliver till och förgås – pánta rhei, allting flyter. Människan har envist sökt uppnå frihet genom att förneka naturlagarna och fabricerat speciella imaginära privilegier åt sig själv. Emellertid består sann frihet i, som Hegel förklarade, att till fullo förstå dessa lagar och agera därefter. Herakleitos stora betydelse består i att han var den förste att presentera en närapå fullt utarbetad framställning av den dialektiska världsuppfattningen.

Herakleitos och hans filosofi möttes av tvivel och hätska angrepp redan under hans livstid. Han utmanade inte bara religionens och traditionens dogmer, utan även det sunda förnuftet, som inte kan skåda längre än näsan räcker. Under två och ett halvt årtusende därefter har försök gjorts för att motbevisa denna filosofi. Bertrand Russell kommenterar:

"Liksom filosofin har naturvetenskapen sökt att undgå läran om den eviga förändringen genom att anta något bestående grundämne mitt i all växling. Kemien syntes tillfredsställa detta behov. Man fann att elden, som synes förtära, i själva verket endast förändrar; elementen ingår nya föreningar, men varje atom som fanns före förbränningen, existerar ännu när processen är fullbordad. Därför antog man, att atomerna är oförstörbara och att all förändring i den materiella världen endast består i en omgruppering av varaktiga element. Denna uppfattning var förhärskande ända till upptäckten av radioaktiviteten, då det visade sig, att atomen kunde falla sönder.

Utan att låta sig avskräckas härav uppställde fysikerna hypotesen om nya och mindre enheter, elektroner och protoner, varav atomen bestod, och en tid ansågs dessa enheter ha samma oförstörbarhet, som man förut tillskrivit atomerna. Tyvärr visade det sig, att protoner och elektroner kunde stöta samman och explodera och att därvid icke uppstod någon ny materia utan en våg av energi, som utbredde sig genom världsalltet med ljusets hastighet. Energien fick nu ersätta materien såsom det bestående. Men i motsats till materien är energien icke någon subtilare form för den populära förställningen om ting. Den är blott en egenskap hos fysikaliska processer. I fantasien kan man identifiera den med den heraklitiska elden, men då får man tänka på dess egenskap av något brinnande, icke på något som brinner. 'Det som brinner' har försvunnit ur den moderna fysiken.

Om vi går från de mikrokosmiska till de makrokosmiska processerna, kan vi enligt den nutida astronomien icke betrakta himlakropparna såsom eviga. Planeterna har uppkommit ur solen och solen ur en nebulosa. Den har bestått en tid och kommer att bestå ännu längre: men förr eller senare – troligen om millioner gånger millioner år – kommer den att explodera och därvid förstöra alla planeter. Så påstår åtminstone nu astronomerna. Det är möjligt, att de innan den ödesdigra stunden närmar sig har funnit något misstag i sina beräkningar." [56]

Eleaterna

Förr trodde man att Herakleitos filosofi var en reaktion på Parmenides (omkr. 515-445 f.Kr.) idéer, men allmänna meningen nuförtiden är den motsatta, den eleatiska skolan representerade en reaktion mot Herakleitos. Eleaterna invände mot idén om att "allting flyter" genom att inta den motsatta ståndpunkten, ingenting förändras och att rörelse är en illusion. Detta är ett bra exempel på hur dialektiskt präglad den mänskliga idéutvecklingen är i allmänhet och den filosofiska i synnerhet. Den följer inte en rak linje, utan utvecklas genom motsatsförhållanden. När en teori presenteras så kommer den att mötas av en motsatt teori ända till dess den i sin tur omkullkastas av en ny teori, vilket ofta kan uppfattas som en återgång till startpunkten. Men denna skenbara återgång till gamla idéer betyder inte att den intellektuella processen bara är en rundgång. Tvärtom, det dialektiska förloppet upprepas aldrig på exakt samma sätt, eftersom själva processen hos en vetenskaplig dispyt inbegriper diskussioner, ständiga utvärderingar av ståndpunkterna, bekräftelser genom observationer och experiment, så att den leder till fördjupad förståelse och förklaringar som kommer närmre sanningen.

Elea (av romarna kallad Velia) var en grekisk koloni i södra Italien grundad omkr. 540 f.Kr av emigranter på flykt undan den persiska invasionen av Jonien. Enligt traditionen så grundades den eleatiska skolan av Xenofanes från Kolofon, men hans förbindelse med skolan är oklar och hans insatser kom att överskuggas av de mer framstående representanterna för eleaterna, Parmenides (född omkr. 515 f.Kr) och Zenon (ca 495-445 f.Kr). När Pythagoras abstraherade bort alla bestämda kvaliteter från materien förutom talen, så gick eleaterna ytterligare ett steg och förde denna tankegång till sin mest extrema ståndpunkt. De kom fram till en totalt abstrakt uppfattning om varandet, avskalad på alla konkreta gestaltningar förutom själva existensen. "Bara varandet finns, icke-varat (blivandet) finns inte alls" - detta var kärnan i den eleatiska uppfattningen.

Denna syn på universum är utformad för att avlägsna all motsättning, föränderlighet och rörelse. Det är en mycket hållfast filosofi, givet sin egen referensram. Det finns bara en hake. Den går på tvärs emot all mänsklig erfarenhet, men det var inget som bekymrade Parmenides. Om det mänskliga intellektet inte kan gå med på denna idé, så är det synd om intellektet. Zenon formulerade en serie berömda paradoxer, som skulle bevisa att rörelse var en omöjlighet. Enligt en legend så nedgjorde den kyniske filosofen Diogenes från Sinope Zenons argumentering genom att helt enkelt gå fram och tillbaka i ett rum. Likafullt, så har generationer av logiker efter mycken möda insett att hans argumentering inte är lätt att teoretiskt avspisa.

Hegel poängterade att Zenons avsikt inte var att förneka rörelse som en realitet, utan att belysa det motsägelsefyllda med rörelse och hur detta avspeglas i vårt medvetande. I denna mening var, paradoxalt nog, eleaterna också dialektiska filosofer. Hegel avvisade Aristoteles kritik att Zenon förnekat existensen av rörelse. Han förklarade:

"Poängen består inte i att rörelse inte finns och att fenomenet ändå existerar. Rörelse är enligt våra sinnen ett faktum, lika mycket som elefanter är ett faktum. Det är inte i denna mening som Zenon förnekar rörelse. Huvudpoängen gäller sanningen. Rörelsen ansågs som osann, därför att begreppet för med sig en motsägelse och med det ville han säga att den inte har egenskapen av sant varande." [57]

För att motbevisa Zenons argument, är det otillräckligt att bara demonstrera rörelsens existens, såsom Diogenes gjorde genom att gå omkring. Man måste utgå från hans egna premisser och gå till botten med hans egen analys av rörelsen, föra den till sin yttersta konsekvens där den vänds till sin egen motsats. Detta är den riktiga tillämpningen av dialektisk argumentering, inte bara att hävda motsatsen, än mindre att förlöjliga. Faktiskt, så finns det en rationell grund för Zenons paradoxer, som inte kan förklaras genom formell logik, utan enbart med dialektiken.

"Akilles den snabbfotade"

Zenon motbevisade rörelsens existens på olika sätt. Han påpekade att en kropp i rörelse måste, innan den når en given punkt, först färdas halva distansen. Men innan dess måste den ha färdats hälften av den halva distansen o.s.v. i all oändlighet. Vidare, om två kroppar färdas i samma riktning och den bakre färdas fortare än den främre, så antar vi att den bakre kommer att hinna i kapp den främre. Ingalunda, säger Zenon. "Den långsammare blir aldrig upphunnen av den som färdas fortare." Detta är den berömda paradoxen om Akilles den snabbfotade. Föreställ er ett lopp mellan Akilles och en sköldpadda. Anta att Akilles kan springa tio gånger fortare än sköldpaddan, som dock har ett försprång på 1000 meter vid start. Vid den tidpunkt som Akilles har sprungit 1000 meter så har sköldpaddan ett försprång på 100 meter; när Akilles hunnit ytterligare 100 meter så är sköldpaddans försprång 10 meter; när Akilles tillryggalagt ytterligare 10 meter, så är sköldpaddans försprång 1 meter o.s.v. i all oändlighet.

Detta tycks absurt sett ur vårt vardagliga förnufts perspektiv. Naturligtvist kommer Akilles att hinna i kapp sköldpaddan! Aristoteles anmärkte att "detta bevis bygger på samma oändliga delbarhet, men det är icke sant, för den snabbfotade kommer i kapp den långsammare om de ges det utrymme som måste avverkas för detta". Hegel citerade dessa ord och tillade:

"Det är ett korrekt svar och det täcker allt som behövs sägas. Det finns i denna framställning två tidsperioder och två avstånd, vilka är skiljda från varandra, d.v.s. de är begränsade i sin relation till varandra", men sedan tillägger han, "men när vi däremot tillstår att tid och rum är relaterade till varandra genom kontinuitet, är de, medan de är två, inte två utan identiska." [58]

Zenons paradoxer bevisar inte att rörelse är en illusion eller att Akilles i praktiken aldrig kan hinna upp sköldpaddan, men de blottlägger på ett briljant sätt begränsningen i den form av tänkande som kallas formell logik. När man försöker ta bort alla motsättningar ur verkligheten, såsom eleaterna försökte, så stöter man oundvikligen på denna typ av olösliga paradoxer, eller antinomi som Immanuel Kant senare benämnde det. Zenon hävdade att en linje inte kan bestå av oändligt många punkter, för om så vore fallet så skulle aldrig Akilles hinna i kapp sköldpaddan. Detta är faktiskt ett logiskt problem. Alfred Hooper skrev:

"Denna paradox förbryllar fortfarande även de som vet att det är möjligt att beräkna summan av talen i en oändlig geometrisk serie där kvoten är mindre än 1 och där termerna följaktligen blir mindre och mindre och sålunda konvergerar mot ett gränsvärde." [59]

I själva verket, så hade Zenon lagt i dagen en motsägelse inom matematiken som det kom att dröja två tusen år innan den fick sin lösning. Motsägelsen har att göra med användningen av oändligheten. Från Pythagoras ända till upptäckten av differential- och integralkalkylen på 1600-talet, försökte matematikerna i det längsta undvika begreppet oändlig. Bara ett stort geni som Arkimedes berörde ämnet, men använde likafullt bara metoder som kringgick problemet.

Pythagoréerna upptäckte av en händelse att kvadratroten ur två inte kan uttryckas som ett bråktal. De konstruerade sinnrika metoder för successiva approximationer, men det hjälpte inte hur många steg de än använde i sina beräkningar, man hittade aldrig något exakt svar. Det exakta svaret låg alltid mellan två bråktal. Ju fler beräkningssteg som genomfördes desto bättre närmevärde fick man till roten ur två, men man göra dessa beräkningar i all evighet, det exakta svaret kan aldrig uttryckas som ett heltal eller en kvot mellan heltal.

Pythagoréerna måste till slut överge idén om att en linje består av ett ändligt antal mycket små punkter utan utsträckning. Parmenides tacklade problemet på ett annat sätt och hävdade att linjen var odelbar. För att styrka denna utsaga, så försökte Zenon visa på de absurda konsekvenser som följer av att betrakta linjen som oändligt delbar. Under århundraden därefter, så har matematiker väjt för oändlighetsbegreppet, ända tills Kepler på 1600-talet helt enkelt struntade i alla logiska invändningar och helt fräckt använde oändligheten och dess egenskaper i sin kalkyl och därmed gjorde epokgörande framsteg.

Ytterst så är alla dessa paradoxer ett resultat av problemet med kontinuitet. Alla försök att lösa dem med hjälp av matematiska teorem, som teorin om konvergerande serier eller mängdlära har bara gett upphov till nya motsägelser. Til syvende og sidst så har inte Zenons argumentering kunnat vederläggas, därför att den är grundad på en verklig motsägelse, som inte kan besvaras av med hjälp av formell logik. Hooper konstaterar:

"Även de svårfattliga argument som förts fram av Dedekind (1831-1916) , Cantor (1845-1918) och Russell (1872-1970) när de med stor möda försökt räta ut paradoxproblemen kring oändligheten som följer på vår uppfattning om tal, har resulterat i ännu fler paradoxer." [60]

Genombrottet skedde under 1600- och 1700-talen, då män som Kepler, Cavalieri, Pascal, Wallis, Newton och Leibniz valde att bortse från de många problem som den formella logiken medförde och började istället använda sig av oändligt små kvantiteter. Utan denna användning av oändlighetsbegreppet så skulle inte den moderna matematiken och med den fysiken inte vara möjlig.

Kärnfrågan, som belystes av Zenons paradoxer, är den formella logikens oförmåga att innefatta rörelse. Zenons paradox om pilen är ett exempel på rörelse, i detta fall längs en parabolisk bana som en pil i flykten beskriver. Vid vilken punkt som helst längs denna bana kan pilen befinna sig i vila, men då en linje (bana) enligt definition är en följd av punkter, i vilka pilen befinner sig i vila, så är rörelse en illusion. Hegel besvarade denna paradox.

Rörelsebegreppet måste innefatta en motsägelse. Betrakta rörelsen exempelvis av Zenons pil från en punkt till en annan. När den börjar sin rörelse, då befinner sig pilen inte längre i punkt A, men samtidigt har den inte nått punkt B. Var befinner sig pilen då? Att bara säga i mitten blir ingen klokare av, för då skulle den fortfarande befinna sig i en punkt och därmed i vila.

"Men", säger Hegel, "rörelse betyder att befinna sig på denna plats och att inte befinna sig i den och sålunda gäller båda lika; och det är den kontinuiteten hos rum och tid som framför allt gör rörelsen möjlig." [61]

Enligt Aristoteles skarpsinniga observation uppstår paradoxen "från det faktum att det tas för givet att tiden består av nuet, därför om man inte förutsätter detta så följer inga slutsatser". Men vad är detta nu? Om vi säger att pilen är här nu, så har den redan passerat. Engels skriver:

"Rörelsen själv är en motsägelse; t.o.m. den enklaste mekaniska rörelse kan fullbordas endast genom att en kropp i ett och samma tidsmoment befinner sig på en plats och samtidigt på en annan plats, genom att den såväl befinner sig som inte befinner sig på en och samma plats. Och orsaken till dessa motsägelser lika väl som lösningen ur dem är oföränderligt densamma - just rörelsen." [62]

De första atomisterna

Anaxagoras från Klazomenai, föddes omkr. 500 f.Kr. i Mindre Asien under en tid av krig mot mederna och Athens uppgång under Perikles. Anaxagoras flyttade till Athen och var samtida med Aiskylos, Sofokles, Aristofanes, Diogenes och Protagoras. Han var en mycket originell och djupsinnig tänkare, och hade en betydelsefull påverkan på filosofin i Athen. Aristoteles sade att han var som "en nykter man bland fyllbultar". Anaxagoras som anslöt sig till det bästa i den joniska traditionen, trodde på experiment och observationer.

"Det råder inget tvivel", påstår Farrington, "om att han betraktade sinnesintrycken som oumbärliga vid naturforskningen, men i likhet med Empedokles var han angelägen om att visa att det finns fysikaliska processer som våra sinnen inte kan direkt uppfatta." [63]

Hans vetenskapliga gärning var förstklassig. Han hävdade att solen och likaledes stjärnorna bestod av smält materia, men att vi befann på för stort avstånd för att känna av hettan. Månen däremot låg närmare och var uppbyggt av samma material som jorden. Månskenet var en reflektion av solljuset och solförmörkelser berodde på att månen blockerade ljuset från solen. Liksom senare Sokrates blev han anklagad för ateism, förmodligen helt riktigt då hans kosmologi hade nästan inget av religion i sig. Dessa revolutionära idéer upprörde de konservativa athenarna och till slut blev han landsförvisad.

Gentemot Parmenides ansåg Anaxagoras att allting är oändligt delbart och att oberoende av hur mycket man delar något får man något av samma slag som det ursprungliga. Han påstod vidare att materien är uppbyggd av många olika slags delar. Han frågade hur det kommer sig att bröd som äts upp, kan förvandlas till ben, kött, blod, hud och allt annat. Den enda förklaringen är att vetets beståndsdelar måste innehålla, i någon fördold form, alla de delar som behövs för att bygga upp kroppen och att dessa flyttas om genom matsmältnings-processen.

Han trodde att det finns ett oändligt antal beståndsdelar eller frön och att ett av dessa hade en speciell funktion. Det är nous, ofta översatt som förnuft. Till skillnad från de andra beståndsdelarna är den ouppblandad och lätt. Den genomtränger all materia som en organisk och livgivande princip. På grund av detta så har Anaxagoras betraktats som en idealist, men det är långt ifrån oomtvistligt. Ärkeidealisten Hegel ansåg att även om nous var ett viktigt steg i idealistisk riktning, "var den hos Anaxagoras inte fullt utvecklad." [64] Anaxagoras nous kan också tolkas materialistiskt, som den inre rörelsekraften hos materien eller mer korrekt som energi. Hegel själv förstod att den inte avsåg en utanförliggande intelligens, utan en objektiv process som ägde rum i naturen och försåg den med form och bestämning.

Själva idén om att materien är uppbyggd av oändligt små partiklar, osynliga för våra sinnen, utgör en viktig generalisering och en övergång till atomteorin, denna anmärkningsvärda föregångare till modern vetenskap, först framlagd av Leukippos (omkr. 500-440 f.Kr.) och Demokritos (omkr. 460-370 f.Kr.). Framsteget är än mer uppseendeväckande då det gjordes utan att dessa tänkare hade elektronmikroskop eller liknande tekniska hjälpmedel. Därför fanns inte heller något sätt att verifiera teorin eller att utveckla den. Värre ändå, den förtörnade de religiösa och missaktades av idealisterna och idén föll i glömska utan att ett spår fanns av den under det medeltida mörkret. Liksom så många av antikens idéer, kom den att återupptäckas under renässansen av tänkare som Gassendi och fick en viktig stimulerande roll i framväxten av ett nytt vetenskapligt synsätt.

Om Leukippos är litet känt och vissa har t.o.m. tvivlat på att han har existerat, men ett papyrusfynd i Herculaneum tyder på motsatsen. Det mesta av hans påståenden har bara bevarats i andra hand av andra filosofer. Leukippos lade fram en ny häpnadsväckande hypotes, där han hävdade att hela universum bestod av två saker, atomer och tomrum (ett absolut vakuum). Han var också den förste att visa på det som senare kom att kallas för lagen om orsak och nödvändighet. I det enda bevarade autentiska fragmentet står det:

"Intet sker utan orsak, utan allt har en orsak och sker av nödvändighet." [65]

De tidiga atomisterna var determinister. De fastslog kausaliteten som det centrala i naturens alla processer, men på ett orubbligt vis påminnande om senare tiders mekaniska determinister som Laplace. Denna rigida hållning hos de tidiga atomisterna modifierades senare av Epikuros, som hävdade att atomer som föll genom tomrummet vred sig i någon grad och därmed införde ett element av slump inom ramen för nödvändigheten.

Atomisterna ansåg att alla ting var sammansatta av ett oändligt antal fundamentala partiklar atomer (från grek. atomos, odelbar). Dessa atomer hade samma kvalitativa, men olika kvantitativa egenskaper. Skillnaderna bestod endast i storlek, form och vikt, även om deras litenhet gjorde det omöjligt att se dem. I allt väsentligt är detta riktigt. Hela den fysiska världen, från kol till diamanter, från människokroppen till lukten av rosor, är uppbyggd av atomer med olika storlek och vikt, hopsatta till molekyler. Dagens vetenskap kan ange precisa kvantitativa uttryck för detta påstående. De grekiska atomisterna saknade den möjligheten på grund av de begränsningar som slavekonomin innebar för att till fullo nyttja de briljanta uppfinningar som ändå gjordes under denna tid, t.ex. ångmaskinen, som aldrig utvecklades för något annat än som leksak och kuriositet. Än mer anmärkningsvärd är därför det sätt på vilket de föregrep en av de viktigaste principerna inom den moderna naturvetenskapen.

Den berömde amerikanska fysikern Richard Feynman, framhåller den plats som atomteorin intar i dagens naturvetenskap:

"Om genom någon slags kollaps allt vetenskapligt vetande skulle förloras och bara en mening bevaras till efterföljande generationer, vilket påstående skulle då ge mest information med minsta antal ord? Jag tror att det är atomhypotesen (eller atomfaktumet, vad man nu vill kalla det), att allting är uppbyggt av atomer – små partiklar som flyttas runt i en oavbruten rörelse, attraherande varandra på små avstånd, men repellerande när de pressas ihop. I denna enda mening, inser man att det ryms en oerhörd mängd information om världen, om man bara brukar lite fantasi och eftertanke."

Och han fortsätter:

"Allt är uppbyggt av atomer. Det är själva nyckeltesen. Den viktigaste hypotesen inom t.ex. biologin är att allt levande bara kan förstås utifrån att de är uppbyggda av atomer som uppträder enligt fysikens lagar. Detta var okänt till en början. Det var först efter en del experiment och teoribildning som hypotesen framlades, men nu är den accepterad och utgör den mest användbara teorin för att frambringa nya idéer inom biologins område.

Om en bit stål eller en smula salt, bestående av atomer intill varandra, kan besitta så intressanta egenskaper, om vatten – som ju inte är annat än små droppar, mil efter mil med samma sak över hela jordklotet – kan bilda vågor och skum, åstadkomma ljudliga bränningar och underliga mönster när det rinner över betong, om allt detta, allt liv i vattenströmmarna inte kan vara annat än en hop atomer, hur mycket mer är då inte möjligt? Om vi i stället för att gruppera atomerna i något bestämt mönster som ständigt upprepas eller att bilda små komplexa klumpar såsom violens doftämne, istället ordnar dem olika från ställe till ställe, med andra slags atomer förbundna på många olika sätt, ständigt växlande och aldrig upprepande, på hur många fler underbara sätt kan då tingen uppträda? Är det möjligt att ting som kan gå fram och tillbaka inför dina ögon eller prata med dig, är en samling atomer i en komplex ordning, sådan att blotta komplexiteten lamslår tanken på vad den kan åstadkomma? När vi säger en samling atomer, menar vi inte bara en samling, därför att en samling där atomerna inte bara upprepas från atom till atom, kan mycket väl äga den möjlighet som syns när du ser dig själv i spegeln." [66]

De grekiska atomisternas världsåskådning var följdriktigt materialistisk. För detta drog de på sig idealisternas och de religiösas avsky. En oerhört hätsk förtalskampanj riktades mot Epikuros, vars filosofiska åsikter blev så förvrängda under århundraden att de allmänt kom att uppfattas som raka motsatsen till det han stod för. Atomisterna var uttalat ateistiska. Det fanns inget utrymme för gud i deras syn på universum. Demokritos ansåg att naturens förändringar och växlingar orsakades av atomerna. När de faller genom tomrummet, stöter de mot varandra och omgrupperas på olika sätt, lika kombineras med lika.

Genom en ändlös serie av olika kombinationer kan vi få den ständiga förändring som ses överallt i naturen och som också är upphovet till de världsliga tingens förgänglighet. Det föds och dör ett oändligt antal världar, vilka inte skapas av Gud utan uppstår och går under av nödvändighet i enlighet med naturlagarna. Kunskapen om detta kommer huvudsakligen från våra sinnesförnimmelser, men de kan endast ge oss en begränsad uppfattning om naturen. Det behövs i än högre grad ett stöd i skarpsinnigt resonerande, som leder till insikt om det väsentliga hos tingen, atomerna och tomrummet. I dessa rader ryms de väsentliga beståndsdelarna i den vetenskapliga materialismens världsuppfattning.

Demokritos filosofi vidareutvecklades och fördjupades av Epikuros. I likhet med sin mentor vägrade han uttryckligen att blanda in gudarna i världsliga angelägenheter och stödde sig på materiens eviga existens och tillstånd av ständig förändring. Dock förkastade han den mekaniska determinismen hos Leukippos och Demokritos. I stället införde han idén om spontan (inre betingad) avvikelse av atomens bana som förklaring till varför atomer kolliderar när de faller med samma hastighet genom tomrummet. Detta var ett viktigt framsteg, som belyser det dialektiska förhållandet mellan nödvändighet och tillfällighet – en teoretisk nyckelfråga som väcker mycket huvudbry inom den moderna fysiken även om Hegel givit ett svar för länge sedan.

Den epikureiska kunskapsteorin grundar sig helt och hållet på vad våra sinnen kan uppfatta. Alla sinnen är sanningens häroldrar, inte heller finns det något som kan vederlägga våra sinnen. Från denna punkt utgör hans teori ett steg tillbaka jämfört med Demokritos, även om utgångspunkten är ett korrekt antagande – Jag tolkar världen genom det jag förnimmer från mina sinnen. Detta är allt för ensidigt. Sinnesförnimmelser är utan tvekan grunden för all kunskap, men det är nödvändigt att förstå hur denna information från våra sinnen skall tolkas. Det var detta Herakleitos avsåg när han sa att ögon och öron är dåliga vittnen för män med barbariska själar. Det inskränkta empiriska tillvägagångssättet leder oundvikligen till misstag. Enligt Cicero ansåg Demokritos att solen var ofantligt stor, medan Epikuros trodde att den var två fot i diameter. Inom vissa områden gjorde dock Epikuros storartade upptäckter. Gassendi, som anses som pionjär för den moderna tidens atomteori, lovordade Epikuros för att han genom enbart resonemang kunde visa på vad som senare kom att bekräftas genom experiment, nämligen att alla kroppar oberoende av vikt faller neråt med samma hastighet.

Lucretius och religionen

Epikuros och hans efterföljare förklarade krig mot religionen som närs av människors rädsla och okunskap. Den första boken i Lucretius stora filosofiska verk på vers Om tingens natur är till sitt innehåll ett sannskyldigt manifest för materialism och ateism:

"När ännu mänskligt liv låg förnedrat, pressat mot marken
– det kunde var och en se – under gudatrons tyngande börda
som sträckte hotfullt ut från himlavalvet sitt huvud
och med sin uppsyn jagade skräck i människors hjärta,
då var det först av alla en man från Grekland som djärvdes
höja sin blick och öppet bjuda den motstånd.
Varken gudars berömmelse, blixtar ur skyn eller himlens
mullrande dån kunde kuva hans mod, eggade bara
än mer hans dristighet och begäret att såsom den förste
ta sig igenom naturens port sen han uppbrutit låset.
Det var hans andes väldiga kraft som lät honom segra
och tränga vidare, långt bortom världens flammande murar.
Alltets oändliga rymd har han genomvandrat med tanken
och därifrån burit hem i triumf sin kunskap och lärt oss
vad som kan taga gestalt och vad som icke förmår det,
hur varje kraft har en gräns och hur orubbligt gränspålen sitter.
Krossad ligger gudatron nu inunder hans fötter
och han har lyft med sin seger oss till gudarnas himmel." [67]

Lägg märke till att översättaren inte vill tolka Lucretius och Epikuros världsåskådning som fullt ut ateistisk och därför skyggat för att översätta ordet religio som religion, utan istället använt gudatro. [68]

Den materialistiska filosofin hos Epikuros gjorde ett stort intryck på den unge Karl Marx, som gjorde den till föremål för sin doktorsavhandling vid universitetet. Marx ansåg att den romerske filosofen och poeten Lucretius var

"[...] på det hela taget den ende i antiken av dem som förstått den Epikureiska fysiken [som skrivit] en grundlig redogörelse." [69]

Med ett effektfullt poetisk språk försvarade Lucretius materiens oförstörbarhet – den riktiga idén om att materien varken kan skapas eller förstöras:

"Tankens mörker och sinnets skräck bör alltså förjagas,
inte med dagens lysande spjut och strålar från solen
utan med kunskap om världsalltets form och inre processer.
Utgångspunkten för oss skall härvid vara principen
att aldrig något föds på gudars befallning ur intet.
Grunden till all den fruktan som rider dödligas sinnen
är att de ser en mängd fenomen på jorden och himlen
men inte fattat rätt vad orsaken till dem kan vara
och därför lätt vill tro att en gud och hans vilja står bakom.
När vi väl förstått att inget ting här i världen
alstras ur ingenting, då nalkas vi bättre problemet.
som nu skall skärskådas här: hur tingen uppstår och formas
och varför sådant sker utan hjälp av gudomliga makter." [70]

Lagen om energins bevarande, bekräftad av von Mayer, Joule, Helmholz m.fl. vid 1800-talets mitt, klargör att den totala mängden energi varken försvinner eller nyskapas när den övergår från en form till en annan. Detta utgör en fast grund för den materialistiska positionen att materia varken kan skapas eller förstöras. Denna idé formulerades på ett briljant sätt av Lucretius:

"Nästa sanning är: naturen upplöser allting
i dess atomer igen; till intet förvandlas ej något.
Vore ett skapat ting i varje beståndsdel förgängligt
kunde det ryckas med ens ur vår syn och plötsligt gå under
och ingen kraft skulle då behöva gå in för att skilja
dess komponenter åt och lösa de band som förenar.
Men då nu allt består av frön som är oförstörbara
medger naturen ej att ett ting försvinner ur världen
förrän det mött en kraft som slår till så det splittras i bitar
eller den smyger sig in i sprickor och så bryter ner det." [71]

I den epikureiska världsbilden är universum oändligt och materien har inga gränser varken yttre eller inre:

"Funnes det ej något minsta ting, då skulle varenda
kropp, om än aldrig så liten, bestå av tallösa delar
eftersom alltid en hälft kan halveras och sen dessa hälfter
var och en klyvas itu, och så vidare ad infinitum.
Mellan ett minsta objekt och hela alltet, vad vore
skillnaden, säg mig då? Ingen alls! Hur ofattbart gränslöst
än universum är skulle också det mest minimala,
obetydliga ting rymma delar i svindlande antal." [72]

Och vidare:

"Vårt universum är ej i någon riktning begränsat
ty om så vore borde det ha en yttersta slutpunkt.
Men det är uppenbart att inget ting har en ände
om något bortom ej finns som avgränsar, så att vårt öga
ser till en viss punkt blott och anar något därbakom.
Utanför världsalltet givs ingenting, det är säkert, och därför
vet det ej av någon punkt som är ytterst längst bort belägen.
Det spelar ingen roll vad du väljer för observationsplats
– var du än ställer dig här på vår jord och vart du än blickar
är universum åt alla håll lika ofattbart gränslöst." [73]

Om bara dagens vetenskapsmän haft en lika sund filosofisk syn, så hade vi sluppit många av de mest påfallande metodfelen, såsom att söka efter materiens byggstenar, big bangs ändliga universum, tidens födelse eller det lika absurda kontinuerliga nyskapandet av materia och mycket annat. Vad gäller tiden, så hävdade Demokritos att den inte hade någon startpunkt och att den inte existerade i sig själv skiljd från tingens rörelse och vila. Hur mycket mer vetenskapligt är inte detta än somligt av den nutida fysiken, som för fram en påstådd början på tiden för 20 miljarder år sedan! Trots sin avancerade apparatur är de i sitt tankesätt långt efter de tidiga materialisterna.

Epikuros konsekventa materialistiska synsätt har retat kyrkan redan från dess början. Epikuréerna omtalas redan i apostlagärningarna som kritiska till aposteln Paulus. [74] Om någon på Dantes tid beskylldes för epikurism, så betydde det förnekelse av den helige ande och själens odödlighet. Vanligen uppfattades Epikuros som en förespråkare för omoral och hedonism, där all slags frosseri och utsvävelser gillades. Allt detta var bara elakt förtal av Epikuros och hans filosofi.

I moraliska och etiska frågor så står den epikureiska filosofin för något av det mest storsinta som den mänskliga anden frambringat. Den påminner om Spinozas berömda sats "varken gråta eller skratta, utan bara förstå". Epikuros strävade efter att befria människan från fruktan genom att främja en obeslöjad förståelse av naturen och människans plats i den. Han frågade sig själv vad som är grunden till all rädsla och svarade fruktan för döden. Hans mål var att komma bort från rädslan genom att förklara att döden är ingenting nu medan man är i livet och i framtiden efter döden kan man ju inte heller känna till den. Därför manade han människor att släppa fruktan för döden och istället till fullo njuta livet. Denna tilltalande och humana filosofi har alltid fördömts av dem som vill rikta mäns och kvinnors uppmärksamhet bort från den verkliga världens problem till en påstådd värld efter döden, där belöningar och straff antas utdelas efter våra förtjänster och förbrytelser.

Beskyllningar för grovhet och hedonism mot epikuréerna kommer från den oresonliga attityd som kristna apologeter hyser gentemot en livsbejakande filosofi – exakta motsatsen till deras egen inställning. De har försökt tillintetgöra sina motståndare med fula påhopp och grovt förtal. Men i likhet med Spinoza, så har Epikuros likställt det goda med välbehag eller frånvaro av smärta. Han betraktade mänskliga relationer utifrån nyttosynpunkt och där vänskap utgjorde den högsta uttrycksformen. I tider av social oro och osäkerhet, förkunnade han tillbakadragande från världen och ett lugnt liv i kontemplation. Han rådde människor att hålla sina behov på ett minimum, långt borta från kontroverser, rivaliteter och krig. Detta var naturligtvis en utopisk idé, men fjärran från den plumpa och illvilliga karikatyr som spridits av motståndare till materialismen. Epikuros var sann mot sina ideal ända in på sin dödsbädd, där han skrev:

"På denna i sanning lyckliga dag i mitt liv, då jag är döende, skriver jag detta. Min stranguri och mina magsmärtor tilltager så, att till deras mått ingenting mer kan läggas. Till tröst mot dem har jag endast den sinnesro, som jag hämtar ur minnet av det som varit och ur våra samtal." [75]

Idealismens uppgång

Ordet dialektik är hämtat från grekiskans dialektike, som är härlett av dialegomai med betydelsen konversation eller diskussion. Ursprungligen betecknade det konsten att diskutera, som kanske nådde sin höjdpunkt med Sokrates dialoger av Platon. Det var ingen tillfällighet utan en följd den athenska demokratins karaktär med sina många inslag av tal och debatter i de allmänna församlingarna. I denna miljö uppstod en ny sorts offentliga personer, professionella lärare och talare av alla slag, från modiga fritänkare och djupsinniga filosofer till skrupelfria demagoger.

Ord som sofist och sofistisk har för nutidens människor en klang av vanrykte, förknippat med intellektuell oärlighet, spetsfundigheter och lögner, skickligt dolda bakom förledande fraser. Detta var också den situation som sofismen slutligen hamnade i. Men det har inte alltid varit förhållandet. På ett sätt så kan de jämföras med den franska upplysningen under 1700-talet. De var rationalister och fritänkare, som opponerade sig mot all existerande dogmatik och ortodoxi. Deras motto var ifrågasätt allt. Alla existerande ting och idéer skulle underkastas en djupgående kritisk granskning. Detta förhållningssätt hade enligt onekligen en revolutionär och dialektisk kärna. Schwegler skriver:

"Inom detta nyupptäckta område kom sofisterna att roa sig. Sprudlande av pojkaktig förtjusning utövade de subjektivitetens makt och förkastade med hjälp av subjektiv dialektik allt det som tidigare hade objektivt fastslagits." [76]

Sofisternas verksamhet speglar väl livet i Athen under det peloponnesiska kriget mellan Athen och Sparta. De var lärda men också praktiska män och de första greker som undervisade mot betalning. Platon anmärkte i sitt verk Staten att sofisternas lärosatser bara var ett annat uttryck för de principer som rådde för de medborgerliga och sociala relationerna inom folkförsamlingen. Det hat med vilket de styrande kom att trakassera dem, visar hur uppretade de blev av sofisterna. Sofisterna påstod nämligen att moral och sanning var subjektiva begrepp, som var och en kunde personligen bestämma efter tycke och intresse. Man uttryckte egentligen inget annat än den etablerade normen som i praktiken rådde. Vi kan se samma sak i dag. Karriärpolitiker vill inte att det pratas om den moralkod som faktiskt råder i maktens korridorer. Med Schweglers ord:

"Traditionen hade förlorat sin makt, lagarna uppfattades som blott majoritetsbeslut och den samhälleliga ordningen som en godtycklig inskränkning av den enskildes frihet. Den moraliska känslan ansågs blott som ett resultat av statsklok uppfostran, tron på gudarna som ett påhitt av människorna för att tygla den fria dådkraften och pieteten som en stadga av rent mänskligt ursprung, som vem som helst hade rätt att undergräva genom övertalningskonst. Denna reduktion av den natur- och förnuftsenliga nödvändigheten och allmängiltigheten till en tillfällig människostadga var den punkt, på vilken sofistiken och de bildade klassernas allmänna tidsmedvetande möttes. Men det är svårt att på alla områden bestämt avgöra, vem ansvaret för detta allmänna moraliska förfall i första hand drabbar: lära eller liv, teori eller praxis. Det är med andra ord svårt att här skilja på orsak och verkan: frågan gäller, om sofistiken endast fann den teoretiska formeln för det allmänna kulturlivet i den dåtida världen eller om det allmänna sedefördärvet tvärtom var en följd av det förstörande inflytande, som sofistiken utövade på samtidens hela föreställningsliv." [77]

Det var en tumultartad tid, med ständiga växlingar, krig, förstörelse och oroligheter och dessa speglades väl i de dialektiska motsättningarnas innebörd av ständiga förändringar. Att etablerade föreställningar ifrågasattes och förkastades, återspeglade de aktuella förhållandena i Grekland under det peloponnesiska kriget. Likaså utgjorde folks behov att driva igenom sin vilja i folkförsamlingen eller att vinna domstolsmål genom att skickligt argumentera för sin sak, en materiell grundval för uppkomsten av en generation professionella oratorer och dialektiker. Men detta betyder inte att sofisterna från början vägleddes av möjligheterna till personliga fördelar och ekonomisk vinning, lika lite som t.ex. kalvinisterna. Men under de då rådande sociala villkoren, så var sofisternas utveckling given på förhand.

Den första generationen av sofister var genuina filosofer, oftast förbundna med demokratin och den materialistiska synen på naturen. De var rationalister och encyklopedister, liksom deras franska motsvarighet under decennierna före 1789. På samma gång var de skarpsinniga och kvicka med förmågan att tackla alla sidor av ett problem. Protagoras hyllades som en moralens upplysare, Gorgias som en vältalare och politiker, Prodikos som en grammatiker och etymolog och Hippias som ett universalgeni. Sofisterna återfanns i alla lärdomskretsar. Men sakta började denna riktning, som egentligen aldrig bildade en genuin skola, att förfalla. Den vandrande vise mannen som gick från stad till stad på jakt efter ett gott vederlag och en rik beskyddare, blev en föraktad och löjlig figur.

Alla tidigare filosofiska skolor hade objektiviteten gemensamt. De ansåg att riktigheten hos deras idéer var beroende av överensstämmelsen med den objektiva verkligheten, med världen utanför oss. Sofisterna avvek från denna inställning och hävdade istället en filosofisk subjektivitet. Protagoras (481-411 f.Kr.) sammanfattade den hållningen med sitt kända yttrande:

"Människan är måttet för allt: för det varande att det är och för det icke-varande att det icke är." [78]

Det råder delade meningar om den exakta innebörden av detta yttrande. Det kan också tolkas på ett sätt som för Protagoras till det materialistiska lägret, vilket ligger i linje med Sextus Empiricus påstående att Protagoras hävdade att "huvudorsaken (logoses) till allt finns i materien". Däremot råder ingen tvekan om att sofismens allmänna trend gick mot en extrem subjektivism. Deras förödande attacker mot etablerade förställningar och fördomar, resulterade i att de stämplades som subversiva av konservativa grupper. Protagoras anklagades för ateism och landsförvisades från Athen och hans bok om gudarna brändes.

Religiös trosvisshet och dess filosofiska motsvarighet dogmatismen är inte kultur. Även Herakleitos, trots sin stora lärdom, var inte fri från dogmatism och trångsynthet, vilket märks på tonläget i hans yttranden. Men en sådan riktning kan aldrig leda till verkliga framsteg. Sofisterna kom att till en början att spela en positiv roll genom att bryta ner gamla universella dogmer i sina minsta delar och ställa dessa delar mot varandra. Den dåliga aspekten av detta är att isolerade delar utan sammanhang kan man på sofisters sätt lätt vända och vrida på. Trots det kommenterade Hegel:

"En kulturperson [...] har något att säga om allting och hyser ståndpunkter om allt." [79]

I Platons dialog Protagoras tyckte Hegel faktiskt att Protagoras argument var överlägsna Sokrates. Denna slags espri (spiritualitet) är totalt främmande för anglosaxisk tradition och mentalitet, som ofta betraktar sådant med illa dold misstänksamhet och motvilja. Ändå, som Hegels skarpa iakttagelse visar, så kom sofismen att markera början på kulturen i dess moderna mening. Kultur förutsätter rationella överväganden och val.

"Faktiskt, det mest påfallande hos kulturmänniskorna är vältaligheten, att vända och vrida på ämnen och betrakta dem från alla aspekter. Människor utan kultur tycker inte om att beblanda sig med dem som har förmågan att fatta och uttrycka alla synpunkter med lätthet. Fransoserna är i detta avseende utmärkta talare och tyskarna stämplar deras utläggningar som pladder, men det är inte enbart tomt prat eftersom det också kräver kultur. Vi må fullt ut behärska konsten att tala, men utan kultur blir det aldrig vältaligt. Män kan sålunda lära sig franska, men kommer aldrig att tala det väl utan att också tillägna sig fransk kultur. Det som vi erhållit av sofisterna är alltså förmågan att i vårt sinne rymma en mångfald av synpunkter, så att de många kategorier av aspekter som ett objekt kan betraktas ifrån, omedelbart är tillgängligt för vårt medvetande." [80]

Trots det vanrykte som sofisterna fått ända in i våra dagar, så var de förelöparna till dagens professionella politiker, jurister och diplomater. Till leda har vi sett borgerliga politiker upprepade gånger beredda att med till synes total övertygelse försvara än den ena, än den andra motsatta ståndpunkten och i bägge fallen andraga högst imponerande moraliska och praktiska argument. Vi kan se samma förfarande i våra domstolar under veckans alla dagar. Man skulle enkelt kunna tråka ut läsarna med en uppräkning av alla exempel på lögner, svek och manövrer som alla diplomatkårer för alla världens regeringar ägnat sig åt. Dessa människor besitter sofisternas alla olater, men inga av deras dygder.

Det är sant att sofisterna fick sin utkomst genom en makalös knipslughet och förmåga att argumentera för eller mot nästan vad som helst, på samma sätt som en advokat antas kunna tala för eller mot en målsägande oberoende av vem som faktisk har rätt eller fel i målet (det grekiska ordet sophizesthai betyder just "att göra karriär genom slughet"). De var prototypen för den smarte advokaten och för yrkespolitikern. Men även i sofisternas mest moraliskt vanskliga fall låg det en filosofisk princip bakom. Hegel anmärkte insiktsfullt:

"För den avskyvärdaste handling finns det någon väsentligen riktig ståndpunkt, som om den framläggs kan användas för att ursäkta och rättfärdiga denna gärning[...] En man behöver inte ha kommit långt i sin skolning för att kunna ange utmärkta skäl för sina mest skändliga handlingar. Allt som hänt i världen sedan Adam har rättfärdigats med goda bevekelsegrunder." [81]

Den grundläggande idé som ligger bakom sofisternas dialektik är den att sanningen inte är ensidig. Detta är ett viktigt faktum och en grundsten för den dialektiska metoden i allmänhet. Skillnaderna ligger i hur detta används. Vetenskaplig användning, objektiv dialektik, strävar efter att förstå varje fenomen på ett allomfattande sätt. Sofisternas tillämpning, subjektiv dialektik, tar en eller annan aspekt av helheten och ställer den i motsats till de övriga. Men på detta sätt är det möjligt att förneka helheten genom att framhålla endast en del, vilket i och för sig kan vara helt korrekt. Detta är lagvrängarens, eklektikerns och på ett grövre sätt det sunda förnuftets metod, som gör godtyckliga antaganden baserade på särskildheter.

De försökte använda Zenons och Herakleitos argument som stöd för deras egna åsikter, men de gjorde det på ett negativt och ensidigt sätt. Tag t.ex. Herakleitos yttrande att man inte kan nedstiga i samma flod två gånger. En av Hetrakleitos lärjungar hävdade t.o.m. att man inte kan stiga ned i samma flod ens en gång. Men det är helt fel. Herakleitos idé var att allting är och är ändå inte, därför att allting befinner sig i ett flöde under ständig förändring. Lärjungens ståndpunkt utgör bara halva den tankegången – att allting inte är. Den objektiva världen existerar förvisso, men den befinner sig i ett tillstånd av rörelse, utveckling och förändring, så att inget förblir som det var.

Sofisterna var skeptiker. Protagoras skrev:

"Om gudarna kan jag inget veta med visshet, huruvida de finns eller inte finns. Ty många hinder står i vägen för en sådan kunskap – frågans egen dunkelhet och det mänskliga livets korthet." [82]

För dessa ord blev han förvisad från Athen. Den grundläggande skillnaden mellan sofisternas och de tidigare filosofernas synsätt bestod i de förras subjektiva prägel. "Människan är måttet för allt." Detta påstående kan tolkas på två sätt, praktiskt eller teoretiskt. I det första fallet som ett försvar för egotism (upptagenhet av det egna jaget), egenintresse och liknande. I det andra fallet kan det representera en kunskapsteori (epistemologi), som är subjektiv. Människan ställer sig själv utanför den objektiva världen och föreställer sig den som underkastad till människan. Det är hennes eget resonerande som bestämmer vad som är vad. Det viktiga är inte vad det är, utan hur jag uppfattar det. Detta utgör grunden för all slags subjektiv idealism, från Protagoras till biskop Berkeley, från Kant till Werner Heisenberg.

Grundtemat för den subjektiva idealismen är att verklig kunskap om världen är omöjlig. Vi kan inte veta vad som är verkligt sant, utan endast hysa uppfattningar baserade på subjektiva kriterier. Pontius Pilatus frågade ironiskt "Vad är sanning?" [83] Det är språkbruket hos en cynisk politiker och byråkrat, vilken gömmer sitt egenintresse bakom en tunn fernissa av kulturellt sofisteri. I filosofisk mening så är det dock en yttring av subjektiv idealism, som förnekar egentlig kunskap om världen omkring oss. Detta synsätt var klart påtaglig hos en av sofisternas stora berömdheter, Gorgias från Leontini (483-375 f.Kr.), vilken skrev en bok med den provokativa titeln Om det som inte är eller Om naturen. Redan den titeln säger allt. Gorgias förde fram tre teser:

  1. Ingenting finns.
  2. Om något funnes, vore kunskap om det omöjlig.
  3. Om det fanns kunskap om något som funnes, skulle denna kunskap inte kunna förmedlas vidare till andra.

Detta kan tyckas absurt, men under historiens lopp så har denna tankegång ständigt dykt upp under olika former inom filosofin. Även respekterade vetenskapsmän kan drista sig till att påstå att den subatomära kvantvärlden är ofattbar för människor och att fotoner och elektroner bara materialiseras på en given plats när de observeras av någon, vilket betyder att observatören skapar sin verkan genom ett subjektivt förfarande (att observera). Här avlägsnar vi oss än en gång från den objektiva världen och leds av en fackman genom den subjektiva idealismens port in i den religiösa mystikens rike.

De av dagens vetenskapsmän som förespråkar ett sådant synsätt har mindre anledning att bli ursäktade än sofisterna, som ändå var barn av sin tid. Historiens första försök att finna rationella förklaringar för naturens skeenden hade nått en punkt där det inte längre gick att komma längre med enbart resoneranden. Denna periods stora tänkare hade utarbetat en serie av lysande generaliseringar om universums beskaffenhet. Men för att testa och vidareutveckla dem, så var det nödvändigt att spjälka upp dem i sina beståndsdelar och analysera dessa en och en. De första ansatserna i denna riktning togs av sofisterna och sedan på ett mer rigoröst sätt av Aristoteles. De stora generaliseringarnas heroiska tidevarv kom gradvis att övergå i en tid präglad av långsamt träget faktainsamlande, experimenterande och observerande. Endast på detta sätt kunde olika hypotesers sanningsvärde slutligen avgöras. Men innan man kom dit så nådde den klassiska filosofiska idealismen sin höjdpunkt.

Sokrates och Platon

Genom att låta den objektiva världen vara underkastad subjektiviteten, så kom sofisterna att rensa den från alla inbyggda lagar och nödvändigheter. Den enda källan till ordning, rationalitet och orsakssammanhang var det varseblivande subjektet. Allting ansågs som relativt. De menade att moral och anständighet dikteras av tjänlighet (En hållning som liknar pragmatismen, en filosofi som åtnjuter stor popularitet i USA och som fyller behovet av en moral som motsvarar den etik som råder i den fria företagsamhetens djungel.) Trasymakos från Kalkedon under det sena 400-talet f.Kr. förklarade frankt att:

"Jag påstår, att rättvisa är intet annat än det, som är gagneligt för den starkare." [84]

Detta var återigen en period av krig, revolution och kontrarevolution. År 411 f.Kr., efter hundra år av slavägardemokrati, utbröt i Athen en revolution, som avlöstes av en motkupp två år senare. Följden blev ett ödesdigert krig mot Sparta, som påtvingade Athen de trettio tyrannernas styre, under vilket otaliga övergrepp utfördes av det styrande aristokratiska partiet. År 399 f.Kr. störtades de trettio tyrannerna och Sokrates, som till sin olycka hade haft flera av dem som elever och vänner, ställdes inför rätta och dömdes till döden.

Sokrates (469 – 399 f.Kr.) betraktades av sin samtid som sofist, trots att han inte undervisade mot betalning. Fastän han inget skrev – hans idéer har bevarats genom skrivna verk av bl.a. Platon och Aristoteles – så var hans inverkan på filosofins utveckling stor. Han kom från enkla förhållanden, son till en stenhuggare och en barnmorska. Han hade en brinnande strävan i sitt liv att komma fram till sanningen, att lämna åt sidan alla förevändningar och spetsfundigheter genom en skoningslös process av frågor och svar. Det påstås att han i sin ambition att få människor att tänka, gick runt bland hantverkare och köpmän, likaväl som han frekventerade sofister och ungdomar. Alla utsattes för samma bemötande med frågor och svar.

Tillvägagångssättet var alltid detsamma. Utgångspunkten var en speciell idé eller åsikt, oftast hämtat från konkreta erfarenheter och problem i livet från en inblandad person. Sokrates belyste sedan de inre motsägelserna och begränsningarna i det ursprungliga påståendet steg för steg genom en rigorös process av argumentering och tog därmed diskussionen till ett högre plan, där ett helt annat påstående kom att avhandlas. Detta var diskuterandets dialektik i sin klassiska form. Ett ursprungligt argument (tes) framställs. Som svar på detta kommer ett motargument (antites). Slutligen, efter att ha stött och blött frågan, dissekerat den för att blottlägga alla inre motsägelser, kommer man fram till en nivåhöjande slutsats (syntes). Båda sidor kan då vara överens eller inte överens. Det betydelsefulla är att när diskussionen utvecklas, så fördjupas förståelsen av bägge sidor och diskussionen går från en lägre till en högre nivå.

Inom vetenskapens och filosofins historia kan man iakttaga samma dialektiska process där tankegångar utvecklas genom motsägelser. Det finn en målande beskrivning av detta i Hegels förord till sitt banbrytande verk Andens fenomenologi:

"Knoppen försvinner när blomman slår ut och vi kan säga att den förra vederläggs av den senare, på samma sätt som vid fruktsättningen, blomningen kan förklaras som en oäkta form för växtens existens, eftersom fruktsättningen framstår som dess äkta natur i stället för blomningen. Dessa stadier är inte bara olikartade; de undantränger varandra därför att de är oförenliga. Men deras egen inneboende naturs ständiga aktivitet gör dem samtidigt till delar av en organisk enhet, där de inte bara motsäger varandra utan där den ena är lika nödvändig som den andra; och denna alla delars ömsesidiga nödvändighet, bildar därigenom själva helheten." [85]

Man kan påstå att i Sokrates dialoger finns ingen uttalad dialektisk framställning, men man finner många viktiga exempel på en tillämpad dialektisk metodik. Sokrates omtalade ironi t.ex. är inte bara ett stilistiskt grepp, utan en verkan av dialektiken själv. Sokrates ville uppmärksamma andra människor på de motsägelser som låg gömda i deras uppfattningar, föreställningar och fördomar. Utifrån varje bestämt påstående, deducerade han som en konsekvens den exakta motsatsen till det som påståendet gjorde gällande. I stället för att bara angripa en meningsmotståndares idéer, drev han dem till ett läge där de själva kom till en motsatt slutsats. Detta är just grunden till ironi, inte bara i dessa fall utan i allmänhet. Denna diskussionsdialektik var en konst som Sokrates kom att fullända. Hans själv liknade det med barnmorskans syssla, något som han skämtsamt sade sig ha lärt av sin mor. Det var för att citera Hegel:

"att ut till världen hjälpa tanken, som redan finns innesluten i individens medvetande – låta den träda fram från det konkreta oreflekterade medvetandet till det konkretas allmängiltighet eller från det allmänt framställda till den motsats som redan finns innesluten i det." [86]

På samma sätt så består marxisters uppgift inte i att utifrån föra in ett socialistiskt medvetande hos arbetarklassen, såsom en del tycks tro, utan att ifrån klassens nuvarande läge av medvetande konkret visa steg för steg hur de problem som arbetarna möter bara kan lösas genom en radikal omstöpning av samhället. Det är inte frågan om att predika von oben utan om att medvetengöra det arbetande folket om deras omedvetna ambition att förändra samhället. Skillnaden är att denna process inte äger rum enbart i debattfora utan även i praktisk handling, kamp och utifrån klassens egna erfarenheter. Problemen är dock huvudsakligen desamma. Hur överkommer man de existerande fördomarna och får folk att uppfatta förekomsten av motsägelser, inte bara i deras egna föreställningar, utan även i den värld vi lever i – att förmå dem se klart på sakerna som de verkligen är och inte såsom de förefaller dem?

Sokrates utgick från något självklart och vardagligt, även triviala saker som vi förnimmer med våra sinnen. Han fortsatte med en jämförelse till andra ting, fortsatte från en detalj till nästa och kunde på detta sätt gradvis avlägsna allt tillfälligt och underordnat, ända tills bara det väsentliga i frågan återstod. Metoden att från det enskilda härleda det allmänna kallas induktion och utgör en viktig metod för vetenskaplig utveckling. Aristoteles ger Sokrates hela äran för upptäckten av induktionsmetoden (eller att åtminstone ha fulländat den) och de logiska definitioner som hör samman med den.

Att uppdaga det allmänna som är förborgat inom det särskilda, är ett av de viktigaste momenten för idéutvecklingen. Med början i elementära sinnesförnimmelser som uppfattar enskilda fakta och omständigheter, så griper sig, sakta och med vånda, människans tankeförmåga an med att abstrahera utifrån dessa enskildheter, utelämna det oväsentliga och slutligen komma fram till en serie mer eller mindre abstrakta generaliseringar. Även om dessa universaliteter inte existerar separat och åtskilt från de särskildheter som förkroppsligar dem, representerar de icke desto mindre det väsentliga varat hos tingen, något som ger uttryck åt en sannare och djupare sanning än det särskilda. Idéutvecklingen är i allmänhet tätt förbunden med förmågan att generalisera på basis av erfarenheter och att formulera abstrakta idéer som motsvarar den verkliga naturen. Trotskij berör denna fråga i sin självbiografi:

"Känslan för det helas företräde framför delen, lagens och teorins betydelse i jämförelse med tillfälliga fakta och privata erfarenheter, vaknade tidigt hos mig och har förstärkts med åren. Livet i staden fick ett avgörande inflytande på utformningen av denna känsla, som senare skulle bliva grundvalen för min världsåskådning. När pojkar, som studerade fysik och naturvetenskap, kommo med vidskepliga kommentarer om måndagen såsom en 'olycksdag', eller att det var ett dåligt tecken när en pop korsade ens väg, blev jag djupt upprörd över detta förräderi mot förnuftet. Jag skulle kunnat göra vad som helst för att befria mina kamrater från en sådan ovärdig vidskepelse.

Sedemera ingick känslan av det helas överlägsenhet över delen som en ofrånkomlig beståndsdel i mitt författarskap och min politiska verksamhet. Den inskränkta empirismen, vördnaden för inbillningar eller felaktigt uppfattade fakta voro mig förhatliga. Jag sökte mer efter dominerande lagar än efter isolerade fakta. Detta ledde mig givetvis mer än en gång till förhastade slutledningar, i synnerhet i min ungdom, då jag saknade både livserfarenhet och tillräcklig boklig bildning. Men på alla områden utan undantag kände jag först då, när jag funnit den generella utgångspunkten, en möjlighet att röra mig och handla fritt. Den socialrevolutionära radikalismen, som skulle bli det bestående ledmotivet i min andliga utvecklingsprocess utlöstes just ur denna intellektuella avsky för allt slags lappverk, småpysslande och vulgär empirism, för allt som inte är generellt och ideologiskt utformat och teoretiskt sammanhängande." [87]

Sokrates mål var att gå från det särskilda till det allmänna med hjälp av logisk argumentation, att komma fram till det universella. För honom var det inte frågan om att få fram de allmängiltigaste lagarna som styr universum, något som de tidigare grekiska filosoferna strävat efter. Han ville undersöka människan själv, hennes egen natur, tankar och handlingar. Sokrates filosofi var inte en filosofi om naturen utan om samhället, framför allt om etik och moral. Hans favoritfråga var "Vad är godhet?". I praktiken så kan denna fråga bara besvaras konkret med avseende på samhällets historiska utveckling, eftersom det inte finns någon överhistorisk moral. Ett uppenbart fall är det antika Grekland, där själva språket avslöjar moralens historiska relativitet. John Bernal ger följande exempel:

"Både det grekiska ordet för godhet – arēte – och det latinska virtus – syftade ursprungligen på manlighet i strid. Ares var krigets gud. Det tog lång tid innan begreppet mjukats upp till medborgarskapets ideal, och ännu längre innan det blivit kristen undergivenhet." [88]

Det är inte ämnena för dialogerna som är av vikt, utan metoden. Den representerar den egentliga startpunkten för logiken, som ursprungligen avsåg hanteringen av ord (grek. logoi). Följaktligen var logik och dialektik ursprungligen samma sak – en teknik för att få fram det som är sant. Metoden inbegriper att dela upp begrepp i sina beståndsdelar, ta fram deras inneboende motsägelser och sedan sammanfoga dem igen. Det är en dynamisk process som även kan bjuda på en del drama och överraskningar. Den första reaktionen är överraskning när man upptäckter en grundläggande motsägelse i en tidigare godtagen idé. Ett bra exempel är idén om att rörelse innebär att befinna sig och samtidigt inte befinna sig på samma plats. Dialektiken utmanar ständigt det som vid första påseende verkar odiskutabelt. Den visar på begränsningarna av vardagligt resonerande, sunt förnuft och ytligt åberopande av fakta, vilka är, som Trotskij påpekade, "ofta inbillade och feltolkade".

Att komma bortom det särskilda, bryta ner den information vi får via ögon och öron samt att komma fram till abstrakta generaliseringar, är en grundbult för idéutvecklingen, inte bara i ett historiskt perspektiv utan även för den mödosamma mentala utvecklingen hos varje individ när de går från barndom till ett moget medvetande. I de skrifter som Platon (428-348 f.Kr.) efterlämnat så är sökandet efter det allmänna, det universella, den centrala filosofiska frågeställningen på bekostnad av alla andra. Han verkade nästan besatt av denna uppgift. Dessa skrifter utmärks av ett djupsinnigt tänkande, en lysande stil och några mästerliga exempel på samtalsdialektik. Men där förekommer också den mest uppseendeväckande och mystifierande idealism som någonsin tänkts ut.

För Platon hade tankegeneraliseringar, t.ex. begreppet cirkel, en oberoende existens, åtskiljt från särskilda runda objekt. Materialismens synsätt, som behandlats tidigare, är att idén om cirkeln har sitt ursprung i observationer av runda objekt under en lång tidsperiod. Platon invände mot detta. Han påpekade att om man betraktar ett enskilt runt objekt, som t.ex. en tallrik på ett bord, så är inte denna fullkomligt rund. Den är alltså bara en dålig kopia av den perfekta cirkeln, som funnits före världens begynnelse. För en klass av förmögna intellektuella som var vana att arbeta enbart med idéer och ord, så var det logiskt att dessa framstod som de hade eget liv och förmåga. Bernal beskriver tankegången så här:

"Tonvikten vid diskussion om orden och deras sanna innebörd ville gärna ge orden en verklighet som var oberoende av de ting och handlingar de syftade på. Eftersom det finns ett ord för skönhet måste själva skönheten vara verklig. Den måste vara skönare än något skönt ting, för inget skönt ting är odelat skönt, och om det är skönt eller inte är därför en åsiktsfråga, medan skönheten inte rymmer något annat än sig själv och måste existera oberoende av allt i denna föränderliga och ofullkomliga materiella värld. Samma logik gällde konkreta föremål. En sten i allmänhet måste vara verkligare än en viss sten." [89]

Platons idealism

I dialogen Faidon, utvecklade Platon sina idéer på ett konsekvent sätt. Om vi frågar oss vad som är orsaken till något, så kommer vi fram till dess väsen – det grekiska ordet för detta var eidos, som omväxlande kan översättas som form eller idé, fastän Aristoteles tolkade det som art, vilket uppenbart är att föredra utifrån en materialistisk ståndpunkt. Låt oss gå tillbaka till exemplet med tallriken! Vad är det som gör den rund? Eller med Platonskt språkbruk: Vad är orsaken till dess rundhet? Man kan svara att den orsakas av en krukmakare som med händerna formar en lerklump på en roterande skiva. För Platon är dock tallriken, såsom alla andra simpla materiella föremål, bara en ofullkomlig manifestation av Idén, vilket är en omskrivning för Gud.

Platons kunskapsteori, som Aristoteles ansåg skiljde sig från Sokrates, utgick ifrån föreställningen att kunskap om objekt förutsätter att de är permanenta och eviga. Då inget under solen är permanent, måste vi söka bestående kunskap bortom denna flyktiga och förvillande värld av materiella ting. Diogenes från Sinope hånade teorin om Idéerna:

"Platon talade om sina Idéer och använde orden bordhet och bägarhet: 'Jag, O Platon!', avbröt Diogenes, 'kan se ett bord och en bägare, men jag kan inte se någon bordhet eller bägarhet.' Platon svarade: 'Det är helt naturligt, för du har ögon att betrakta bordet och bägaren med, men du saknar intellektet för att kunna se bordheten och bägarheten." [90]

Platon hade rätt i att man inte kan förutsätta att sinnesförnimmelser är tillräckliga, men det är ett grundläggande misstag att uppfatta intellektuella generaliseringar som självständiga, åtskiljda från och oförenliga med den materiella värld från vilka de ytterst härstammar.

I Den heliga familjen förklarade Marx och Engels hur det verkliga förhållandet mellan tanke och vara har ställts på huvudet av den idealistiska filosofin.

"[...] om den absolute idealisten ska bli en absolut idealist, måste denne gå igenom en sofistikerad process, där världen utanför honom först omvandlas till en illusion, blott ett påhitt av hjärnan, och därefter förklara att denna fantasigestalt är vad den verkligen är, nämligen blott och bart en fantasi. Slutligen kan han då utropa sin ensamma och exklusiva existens, som inte längre störs av den yttre världens sken." [91]

Det sofistikerade konstgrepp som gör detta möjligt beskrevs skarpsinnigt i samma verk:

"Om jag bildar den allmänna förställningen om frukt utifrån verkliga äpplen, päron, jordgubbar, och mandlar, om jag går vidare och inbillar mig att den från verklig frukt extraherade föreställningen frukt existerar som ett väsen utanför mig, ja då vore detta päronets sanna väsen, äpplets sanna väsen o.s.v. och då kan jag – med den spekulativa filosofins språkbruk – hävda att frukt är päronets, äpplets och mandelns substans. Jag påstår då att vara ett päron är oväsentligt för päronet, att vara ett äpple är oväsentligt för äpplet; det som är väsentligt för dessa ting är inte deras verkliga existens, som de uppfattas av våra sinnen, utan det jag abstraherat från dem och sedan prackat på dem, väsendet av min föreställning frukt. Jag förklarar därför att äpplen, päron, mandlar o.s.v. är bara existensformer, modi av frukt. Min slutliga förståelse understött av mina sinnen förmår dock att skilja ett äpple från ett päron och ett päron från en mandel, men mitt spekulativa förnuft hävdar att dessa skillnader för sinnena är oväsentliga och ovidkommande. Det ser i äpplet, detsamma som i päronet och i päronet detsamma som i mandeln, nämligen frukt. Särskild verklig frukt är bara skenfrukt. Dess sanna väsen är substansenfrukt." [92]

I människans ambition att utveckla sin insikt, så hjälper inte den idealistiska metoden hennes strävan vidare. Bara genom att studera verkligheten, d.v.s. den materiella världen, kan vår förståelse av naturen och vår plats i den fördjupas. Men genom att rikta uppmärksamhet från råa materiella ting till de rena abstraktionernas domän, så kom idealisterna att ödelägga den vetenskapliga utvecklingen under århundraden.

"På detta sätt får man ingen speciell rikedom av bestämningar. Den mineralog som i sin vetenskap inskränker sig till att alla mineraler är i realiteten Mineralen – är en mineralog endast i fantasin. Varje mineral benämner den spekulative mineralogen Mineralen och hans vetenskap begränsas till att upprepa detta ord så många gånger som det finns verkliga mineraler." [93]

I motsats till de tidiga grekiska filosoferna, som i allmänhet var materialister och utgick ifrån studier av naturen, så vände Platon medvetet ryggen åt den sinnliga världen. Det var inte experiment och observationer, utan absoluta slutledningar och matematik som var vägen till sanning. Ovanför ingången till Akademin i Athen hade han låtit prägla in "Okunniga i geometri äga icke tillträde". Platon uppmanade t.ex. sina studenter att studera stjärnorna inte som de är utan som de borde vara. Han följde i spåren på pythagoréerna och hävdade att planeternas evigt oförändrade banor utvisade deras gudomliga natur. Deras perfekt cirkulära banor manifesterade universums harmoni. Hans kosmologi, tillsammans med hans store efterföljare Aristoteles, kom att stäcka astronomins utveckling under 2 000 år. Den representerade en tillbakagång från vetenskap till pytagoreisk mysticism. Sålunda kan man läsa i Geminos astronomiska handbok författad omkr. år 50 e.Kr. i Alexandria:

"Till grund för hela den astronomiska vetenskapen ligger antagandet att solen, månen och de fem planeterna rör sig med konstant hastighet i perfekta cirklar i motsatt riktning mot kosmos. Det var pythagoréerna – de första som sysslade med dessa frågor – som utvecklade hypotesen att solen, månen och planeterna utför en likformig cirkelrörelse. Deras uppfattning var att man inte, när det gällde gudomliga och eviga väsen, gärna kunde tänka sig en rörelse som ibland var hastig, ibland långsammare eller som rent av upphörde såsom då planeterna ibland tycks hejda sig. Även bland människor är ett så oberäkneligt beteende något som föga anstår en herreman. Omständigheterna kan visserligen ibland tvinga människor till brådska eller locka dem till lättja, men man får inte anta att sådana ofullkomligheter vidlåder de eviga stjärnorna. De såg det därför som sin uppgift att förklara fenomen utifrån antagandet att rörelsen är cirkulär och likformig." [94]

Kepler upptäckte att planetbanorna inte var cirklar, utan ellipser. Men inte heller detta var hela sanningen. Newton kunde senare påvisa att de elliptiska banorna inte heller var perfekta. Under två tusen år innan dess, så var den idealistiska föreställningen om universum en dogm som inte fick ifrågasättas. Under större delen av den tidsperioden värnade kyrkan denna föreställning med sin oerhörda makt.

Det kom att spela en stor roll att det enda verk av Platon som fanns tillgängligt i Västerlandet under medeltiden var Timaios, som var hans sämsta verk. Den boken representerade en fullständig kontrarevolution inom filosofin. Ända sedan Thales hade den grekiska filosofin utmärkts av sin strävan att förklara världen med världsliga begrepp, utan att ta sin tillflykt till gudar eller övernaturliga fenomen. Timaios är ingen filosofibok, utan det är en religiös pamflett. Med den återupplivades "all gammal smörja" som Marx en gång uttryckte det. Med den återinfördes den gamla skaparmyten. Världen hade skapats av en högste hantverkare. Materien bestod av trianglar, eftersom kroppar begränsas av ytor och ytor kan uppdelas i tringlar. Världen är sfärisk och rör sig i cirklar, därför att cirkeln är den mest fulländade formen. Män som missköter sina liv återföds som kvinnor när de reinkarneras och så vidare.

Ett stycke i detta verk har en slående likhet med de uttalanden som görs nutidens big bang-apologeter. Platon skrev så här om tidens början:

"Tiden skapades sålunda jämte världen, för att de, liksom de varit födda samtidigt, också skulle upplösas samtidigt, om nu en gång en upplösning skulle komma; och den skapades efter det eviga väsendets förebild, för att den skulle bli så lik denna som möjligt. Ty förebilden varar i evighet, men världen har varit, är och skall vara all tid igenom. Det var i denna tanke och avsikt som Gud, för att tiden skulle uppstå, lät solen födas och månen och fem andra himlakroppar, som kallas planeter, för att bestämma och bevara de tal, som beteckna tid." [95]

Det är inte konstigt att den kristna kyrkan kom att ta emot detta med öppna armar!

Trots sin dialektiska prägel, så är den platoniska filosofin huvudsakligen konservativ, en syn på världen som delades av en aristokratisk elit, som upplevde (helt riktigt) att världen föll ihop omkring dem. Denna benägenhet att vända sig från verkligheten, att förneka det som är belagt av våra sinnen, att klamra sig fast vid det som verkar stabilt mitt i all oordning och plötsliga omvälvningar, att förneka förändring, allt detta fyllde helt klart stora psykologiska och moraliska behov.

Svensk översättning av Hans Åkesson.

Du kan köpa Filosofins historia från Bokförlaget Stormklockan.


Noter

36. Hui Shih se Thomson, G The First Philosophers s. 69.
37. Herakleitos, DK22B76.
38. Herakleitos, DK22B88.
39. Herakleitos, DK22B91.
40. Herakleitos, DK22B49a.
41. Hegel, G W F. History of Philosophy, bd 1, s. 279.
42. Diogenes Laërtios. Berömda filosofers levnad, ii:22.
43. Engels, F. Anti-Dühring, s. 30.
44. Herakleitos, DK22B53.
45. Herakleitos, DK22B80.
46. Herakleitos, DK22B51.
47. Herakleitos, DK22A22. Citatet av Homeros är hämtat ur Iliaden,xviii:107.
48. Herakleitos, DK22B50.
49. Herakleitos, DK22B1.
50. Herakleitos, DK22B34.
51. Herakleitos, DK22B107.
52. Herakleitos, DK22B123.
53. Herakleitos, DK22B18.
54. Herakleitos, DK22B22.
55. Herakleitos, DK22B12.
56. Russell, B. Västerlandets filosofi, ss. 58-59.
57. Hegel, G W F. History of Philosophy, bd 1, s. 266.
58. Hegel, G W F. History of Philosophy, bd 1, s. 273.
59. Hooper, A. Makers of Mathematics, s. 237.
60. Hooper, A. Makers of Mathematics, s. 238.
61. Hegel, G W F. History of Philosophy, bd 1, s. 273.
62. Engels, F. Anti-Dühring, s. 165.
63. Farrington, B. Grekisk vetenskap, s. 57.
64. Hegel, G W F. History of Philosophy, bd 1, s. 330.
65. Leukippos. Citerat i Russell, Västerlandets filosofi, s. 73.
66. Feynman, R. Lectures on Physics, ss. 1-3.
67. Lucretius Carus, T. Om tingens natur, vv. 1.62 - 1.79. Orden “en man från Grekland” syftar på Epikuros.
68. Woods använder en engelsk översättning från 1951 där religio översätts som superstition (vidskepelse). Men det är inte bara Lucretius ateism som översättare har haft svårt att förlika sig med. I en svensk översättning från 1903 utelämnade man helt sonika en stor del av bok 4, som behandlade erotisk passion.
69. Marx, K. The Difference Between the Democritean and Epicurean Philosophy of Nature, del 2 kap. 1.
70. Lucretius Carus, T. Om tingens natur, vv. 1.146 – 1.158.
71. Lucretius Carus, T. Om tingens natur, vv. 1.215 1.224.
72. Lucretius Carus, T. Om tingens natur. 1.619 – 1.626.
73. Lucretius Carus, T. Om tingens natur. 1.958 -1.967.
74. Nya testamentet. Apg 17:18.
75. Epikuros. Citerat i Russel, Västerlandets filosofi s. 217.
76. Schwegler, A. History of Philosophy, s. 30. Översatt från en engelska upplaga av Schweglers bok. Motsvarande stycke gick inte att finna i den minst sagt fritt översatta svenska upplagan.
77. Schwegler, A. Filosofiens historia i dess grunddrag, ss. 44-45.
78. Protagoras, DK80B1.
79. Hegel, G W F. History of Philosophy, bd 1, s. 356.
80. Hegel, G W F. History of Philosophy, bd 1, s. 359.
81. Hegel, G W F. History of Philosophy, bd 1, s. 369.
82. Protagoras, DK80B4.
83. Nya testamentet. Joh 18:38.
84. Platon. Staten, 338c.
85. Hegel, G W F. The Phenomenology of Mind, s. 68.
86. Hegel, G W F. History of Philosophy, bd 1, s. 402.
87. Trotskij, L. Mitt liv, ss. 16-17.
88. Bernal, J D. Vetenskapens historia, bd 1, s. 176.
89. Bernal, J D. Vetenskapens historia, bd 1, s. 179.
90. Diogenes Laërtios. Berömda filosofers levnad, vi:53.
91. Marx, K. Die heilige Familie, ss. 222-223.
92. Marx, K. Die heilige Familie, ss. 79-80.
93. Marx, K. Die heilige Familie, s. 80.
94. Geminos. Inledning till astronomin. Citerat i Farrington, Grekisk vetenskap, s. 87.
95. Platon. Timaios, 28.