Fidel Castro är död – den kubanska revolutionen måste leva vidare!

av Jorge Martin (Översättning: Oscar Gunnarsson)
Fidel Castro och Ernesto "Che" Guevara

Fredag den 26 november klockan 22:29 dog den kubanska revolutionära ledaren Fidel Castro vid 90 års ålder. Hans bror Raúl Castro meddelade nyheten till den kubanska befolkningen och världen i ett tv-tal omkring midnatt. Castros död kom inte oväntat, eftersom han hade varit sjuk i ett antal år och redan hade avgått från sitt formella politiska ansvar, men var ändå en chock för både vänner och fiender.

Hela hans liv var tätt förbundet med den kubanska revolutionen. En värdering av hans roll är i själva verket en värdering av den kubanska revolutionen, som var den första på det västra halvklotet att avskaffa kapitalismen och som i över fem decennier stod emot attacker från USA-imperialismen, knappt 14 mil norrut.

När Venezuelas president och revolutionära ledare Hugo Chávez dog sade Fidel: "Vill du veta vem Hugo Chávez var? Titta på vem som sörjer och vem som firar." Detsamma kan sägas om Fidel Castro. Nyheten om hans död mottogs med jubel av de kontrarevolutionära exilkubanerna i Miami, av den reaktionära oppositionen i Venezuela och av mediekommentatorer runt om i världen, bland både höger och "liberaler".

Å andra sidan kändes Fidels död som ett hårt slag för miljontals arbetare och ungdomar, revolutionärer och vänsteraktivister i Latinamerika och över hela världen, för vilka Fidel var en symbol för den kubanska revolutionen, för motstånd mot imperialismen, för att garantera bra sjukvård och utbildning åt alla.

Fidel Castro i Washington 1959.Det finns en mycket bra anledning till varför de härskande klasserna över hela världen hatade honom så mycket och varför den amerikanska imperialismen planerade över 600 olika sätt att mörda honom. Det var hotet som kom med det exempel som den kubanska revolutionen gav världens förtryckta. Genom att avskaffa kapitalismen kunde den kubanska revolutionen utrota analfabetismen, ge alla medborgare tak över huvudet, skapa en förstklassig sjukvård som minskat barnadödligheten och ökat livslängden till samma nivåer som i de utvecklade kapitalistiska länderna, och kraftigt höja folkets utbildningsnivå. Allt detta i ett land som före revolutionen hade varit en bordell och ett kasino för US, och trots att Washington i flera årtionden ägnat sig åt terroristiska trakasserier och upprätthållit en kriminell handelsblockad och ett embargo.

Av samma anledningar står vi för ett ovillkorligt försvar av den kubanska revolutionen. Det är vår utgångspunkt. En värdering av Fidel Castro och den kubanska revolutionen måste vara balanserad och kritisk, om vi ska kunna lära oss något av den. Men det måste börja med att erkänna revolutionens historiska landvinningar, som uppnåddes genom att man exproprierade kapitalisterna, imperialisterna och jordägarna.

För att ge några exempel: den kubanska revolutionen avskaffade analfabetismen och har nu avskaffat undernäring hos barn. Den förväntade medellivslängden vid födseln är i Kuba 79,39 år, högre än USA:s 78,94 och över 16 år längre än i grannlandet Haiti 62,75. Spädbarnsdödligheten i Kuba är 4,5 per 1000 födda, medan den i USA är 5,8 och i Haiti: 48,2.

Fidel föddes 1926 i Birán, i Holguín-provinsen på östra Kuba, i en familj av markägare. Han gick i religiösa privatskolor i Santiago och därefter Havanna. Han blev politiskt aktiv när han började studera juridik vid universitetet i Havanna.

Kuba var det sista latinamerikanska landet att uppnå formell självständighet, men så snart de hade befriat sig från den ruttnande spanska imperialismen genom revolutionär kamp, föll de i klorna på den uppstigande USA-imperialismen år 1898. Den mäktiga grannen i norr dominerade den kubanska ekonomin nästan helt och kontrollerade därigenom även landets politik. Under en period formaliserades denna förödmjukande dominans genom Plattillägget, en klausul i den kubanska grundlagen som tillät USA att intervenera militärt i landet. En brinnande känsla av orättvisa och en djup önskan om nationellt självbestämmande inspirerade flera vågor av revolutionär kamp under 1900-talets första hälft. Fidel bekantade sig med och inspirerades av de viktigaste personerna i Kubas självständighetskrig.

Samtidigt hade ön en stor arbetarklass som hade utvecklat kämpande traditioner, som började med en stark anarkosyndikalistisk tendens, senare ett stridbart kommunistparti, en stor vänsteropposition, en mycket upprorisk generalstrejk 1933, och så vidare. Den nationella och den sociala frigörelsen hade blivit nära sammanflätade med varandra, till exempel för Julio Antonio Mella, som grundade det kubanska kommunistpartiet, och Antonio Guiteras, som grundade Joven Cuba-rörelsen, men även för andra.

Kubas diktator Fulgencio Bastista med USA:s arméstabschef Malin Craig.År 1945, när Fidel gick på universitetet var den generation av unga från medelklassen som höll på att drogs in i radikal politik inte alls lockade av det kubanska kommunistpartiet (officiellt känt som PSP), utan stöttes snarare tvärtom bort av det. PSP, som följde det staliniserade Kominterns politik om att försvara "demokratin mot fascismen", hade deltagit i Fulgencio Batistas regering 1940-1944.

Fidel drogs till antiimperialistisk politik, och deltog i en misslyckad militärexpedition till Dominikanska republiken för att störta Trujillo-diktaturen 1947. År 1948 var han en del av en delegation till en kongress för latinamerikanska studenter i Colombia, där han bevittnade Bogota-upproret som följde mordet på den radikala ledaren Jorge Eliecer Gaitán den 9 april.

Castro knöts också till Chibás Ortodoxa parti. Chibás var en populär senator som fördömde Auténtico-partiets korruption, som han ursprungligen hade tillhört. År 1951 begick han självmord.

År 1952 hade Fulgencio Batista hunnit genomföra sin andra kupp. Fidel och en grupp av hans kamrater (inklusive hans bror Raúl, Abel Santamaria, hans syster Haydée och Melba Hernández) började organisera en kamporganisation, som främst byggde på ungdomar som vunnits från det Ortodoxa partiet. Den 26 juli 1953 genomförde de ett vågat angrepp på militärkasernen Moncada i Santiago. Deras mål var att fånga ett stort antal vapen och utfärda en uppmaning till ett landsomfattande uppror mot Batistas diktatur. Försöket misslyckades och nästan hälften av de 120 unga männen och kvinnorna som deltog dödades efter att de fångats.

Fidels tal i förhörsbåset, som han använde för att förklara sitt program och avslutade med de bevingade orden "Döm mig, det betyder ingenting. Historien skall frikänna mig!", gjorde honom berömd. Programmet för vad som blev känt som den revolutionära 26 juli-rörelsen (M-26-7) sammanfattades i fem revolutionära lagar som de hade planerat att tillkännage:

  • Återinförandet av 1940 års kubanska grundlag.
  • Jordreform.
  • Rätt för industriarbetare att få 30 procent av företagens vinster.
  • Rätt för sockerarbetare att få 55 procent av företagens vinster.
  • Konfiskering av egendom från de som gjort sig skyldiga till bedrägeri under tidigare regeringar.

Det var ett progressivt nationalistiskt och demokratiskt program, som också innehöll ett antal åtgärder som syftade till att förbättra arbetarnas villkor. Det sträckte sig definitivt inte utöver det kapitalistiska systemets gränser, och ifrågasatte inte heller privategendomen. Efter en period i fängelse blev Fidel beviljad amnesti och åkte till Mexiko.

På grundval av Moncada-programmet organiserade de en grupp män som skulle resa i Granma-båten till Kuba i slutet av 1956. Återigen var deras idé att detta skulle sammanfalla med ett uppror i östra delen av landet, runt Santiago. Inte heller denna gång gick det som de ville, och de flesta av medlemmarna i expeditionsstyrkan blev antingen dödade eller fångade under de första timmarna. Endast 12 var kvar och de drog sig tillbaka till Sierra Maestra-bergen. Men trots detta tvingades Batista inom drygt två år fly landet, den 1 januari 1959, och den kubanska revolutionen hade segrat.

Det revolutionära krigets seger berodde på en rad faktorer: den extremt ruttna regimen, gerillakriget i bergen som hade lyckats vinna över bönderna och demoralisera arméns värnpliktiga med hjälp av revolutionära metoder för jordreform, det utbredda motståndet på llano (slätterna) bland mellanskikten och, sist men inte minst, arbetarrörelsens kraftiga deltagande (som är mindre känt). Det sista slaget mot regimen var den revolutionära generalstrejken organiserad av M-26-7, som varade i en vecka i Havanna fram till gerilla-kolonnernas ankomst.

Under de följande två åren skedde en process av snabb radikalisering av revolutionen. Genomförandet av det nationellt demokratiska Moncada-programmet, särskilt jordreformen, gav upphov till vrede hos den härskande klassen, att de mer moderata elementen från de första revolutionära regeringarna lämnade, att entusiasmen växte inom massan av arbetare och bönder som drev på framåt, en motreaktion av USA-imperialismen, och som svar på allt detta att revolutionen vidtog allt mer radikala åtgärder mot imperialistiska egendomar på ön.

Det konsekvena genomförandet av ett nationellt demokratiskt program hade lett till exproprieringen av de amerikanska multinationella företagen, och eftersom dessa dominerade viktiga delar av ekonomin ledde detta till att man de facto avskaffade kapitalismen 1961. När jag frågade en kubansk kamrat, som hade varit inblandad i den revolutionära och fackliga rörelsen i Guantánamo sedan 1930-talet, hur han skulle karakterisera Fidel och ledningen för M-26-7, svarade han att de var "revolucionarios pequeño-burgueses guapos" (modiga småborgerliga revolutionärer). Här var "småborgerliga" inte avsett som en förolämpning utan som en beskrivning av vilken klassbakgrund flera av dem hade och av det program som de hade kämpat för. Det faktum att de modigt genomfört sitt program drev dem mycket längre än de hade väntat. Fidel Castro förtjänar ett erkännande för att han fortsatte denna process till sitt slut.

Sovjetunionens existens under denna tid spelade också en roll för hur händelserna utveckliades efter den revolutionära segern. Det betyder inte att Sovjetunionen uppmuntrade dem att avskaffa kapitalismen. Tvärtom är det dokumenterat att Sovjetunionen rådde dem att fortsätta framåt försiktigt och långsamt. Trots detta var det en viktig faktor att Sovjetunionen kunde fylla luckan som lämnades av USA:s växande stridslystenhet (och sålde olja, köpte sockerrör, och bröt blockaden).

I ungefär 10 år var emellertid förhållandet mellan den kubanska revolutionen och Sovjetunionen oroligt. Det kubanska kommunistpartiet (PSP) hade bara anslutit sig till den revolutionära rörelsen under dess sista steg och den kubanska ledningen var stolt över sin egen självständighet och hade sin egen bas av stöd. Under revolutionens första period förekom det omfattande diskussioner och debatter inom alla områden (utrikes- och ekonomisk politik, konst och kultur, marxism) där stalinisterna försökte – inte alltid med framgång – att driva fram sin linje.

Bild: Nick HammerFidel och de andra var djupt misstänksamma mot Sovjetunionen, särskilt efter att Chrusjtjov hade nått en överenskommelse med USA vid Kubakrisen 1962 utan att ens ha talat med Kuba. På inrådan av Che Guevara, försökte de dessutom sprida revolutionen till andra länder, både i och utanför Latinamerika, vilket gick på tvärs med den politik om "fredlig samexistens" som eftersträvades av Sovjetunionen, samt med det djupt konservativa synsätt som präglade de flesta av de latinamerikanska kommunistpartierna.

Dessa försök att sprida revolutionen misslyckades, delvis på grund av det råa sätt som den kubanska revolutionens erfarenheter generaliserades. Uppfattningen att en liten grupp beväpnade män som tar till bergen på kort tid skulle leda till störtandet av reaktionära regimer (som i sig var en förenkling av de villkor som tillät den kubanska revolutionens seger) bevisades felaktiga av praktiken. Det mest extrema exemplet var kanske Bolivia, ett land som hade sett en delvis jordreform och som också hade ett stridbart och politiskt avancerat gruvproletariat, och där Che Guevaras försök ledde till hans död 1967 i USA-imperialismens händer (som hade också lärt sig ett och annat av Kuba).

Gradvis blev den kubanska revolutionen isolerad och därför mer beroende av Sovjetunionen. Misslyckandet med 1970 års "tio miljoner ton sockerrörsskörd" och den ekonomiska störning som den orsakade ökade bara detta beroende. De nära banden med Sovjetunionen gjorde att den kubanska revolutionen kunde överleva tre decennier, men förde även med sig starka inslag av stalinism. Under det som kallas Quinquenio Gris (fem gråa år), 1971-1975, användes repressiva åtgärder för att införa stalinistiskt tänkande inom områden som konst, samhällsvetenskap och många andra. Det var också vid denna tid som homofobi, diskriminering och trakasserier av homosexuella män (som redan fanns och hade ärvts från den tidigare regimen) institutionaliserades.

Det sätt på vilket revolutionen hade segrat, genom en gerillaarmés ledning, spelade också en roll i statens byråkratiska karaktär i revolutionen. Som Fidel själv förklarade: "ett krig leds inte genom kollektiva, demokratiska metoder, det bygger på befälets ansvarighet". Efter den revolutionära segern hade ledningen en enorm auktoritet och brett stöd. Hundratusentals tog omedelbart upp vapen efter ett meddelande 1961 och besegrade Grisbuktsinvasionen. En miljon människor samlades på Revolutionstorget 1962 för att ratificera den andra Havannadeklarationen.

Men det fanns inga mekanismer för revolutionär demokrati där idéer kunde debatteras och diskuteras och, framför allt, där massan av arbetare och bönder skulle kunna utöva makten själva och utkräva ansvar av sina ledare.

Ett exempel är Kubas kommunistiska parti, resultatet av att det stalinistiska PSP, M-26-7 och det Revolutionära direktoratet slogs samman. Partiet grundades 1965, men höll inte sin första kongress förrän 1975. Och det var inte förrän 1976 som man antog några formella stadgar.

En planerad ekonomi behöver arbetardemokrati som den mänskliga kroppen behöver syre, eftersom detta är det enda sättet att se till att hålla produktionen under kontroll och i balans.

Denna process av byråkratisering hade också en inverkan på den utrikespolitik som fördes av den kubanska revolutionens ledning. Den kubanska revolutionens bedrifter när det gäller internationell solidaritet är oöverträffade. De skickade mediciner och hjälp till hela världen. De spelade också en avgörande roll i att besegra den sydafrikanska regimen i Angola, en kamp där hundratusentals kubaner deltog under många år.

Men i revolutioner som den i Nicaragua 1979-1989 och mer nyligen i Venezuela har man, trots att man erbjudit materiell och praktisk support, med de råd man har gett till andra har däremot inneburit att man inte ska följa samma väg som den kubanska revolutionen och avskaffa kapitalismen. Detta fick katastrofala följder i båda länderna. I Nicaragua tillämpade Sovjetunionen ett enormt tryck på Sandinisternas ledarskap för att de skulle upprätthålla en "blandekonomi" – det vill säga en kapitalistisk – och sedan för att de skulle delta i Contadora-fredsförhandlingarna som kom att strypa revolutionen. Sandinisternas ledarskap stod mycket nära och hade en stor respekt för den kubanska revolutionen. Fidels råd var dock detsamma som Sovjetunionens: expropriera inte kapitalisterna, det ni gör nu är så mycket som kan göras i Nicaragua idag. Detta råd visade sig ödesdigert.

Samma sak gäller Venezuela. Även om den kubanska revolutionen innebar ett ovärderligt stöd (särskilt med de kubanska läkarna) och solidaritet, var de politiska råd som gavs återigen att man inte skulle gå den väg som den kubanska revolutionen hade gått 40 år tidigare. Resultatet av att göra en halv revolution kan vi tydligt se i dag: en massiv rubbning av produktivkrafterna, och att kapitalismen gör uppror mot varje försök att reglera den. Detta råd hade inte bara en negativ inverkan på de nicaraguanska och venezuelanska revolutionerna, utan har också förvärrat problemet med den kubanska revolutionens isolering.

Den kubanska revolutionens heroiska motstånd efter Sovjetunionens kollaps är verkligen imponerande. Medan ledarna för det "kommunistiska" partiet i Sovjetunionen rörde sig snabbt och enkelt i riktning mot att återupprätta kapitalismen och plundra den statliga egendomen, försvarade Fidel och den kubanska ledningen revolutionens landvinningar. Den "speciella perioden", som den kallades, var också ett bevis på den kubanska revolutionens livskraft. En generation levde som fortfarande kom ihåg hur livet var före revolutionen och andra kunde jämföra sin egen levnadsstandard med den som rådde i de kapitalistiska grannländerna.

Foto: Aaron EscobarLedningen gjorde motstånd, och det kubanska folket hittade, på ett kollektivt sätt, olika sätt att övervinna de ekonomiska svårigheterna. Helt isolerade på grund av USA:s blockad, tvingades Kuba göra betydande eftergifter till kapitalismen, samtidigt som den största delen av ekonomin var i statlig ägo. Turismen blev en av de viktigaste inkomstkällorna, med allt medföljande ont som kommer med det.

Den venezuelanska revolutionens utveckling, särskilt efter den misslyckade kuppen 2002, gav en annan livlina tio år senare. Detta var inte bara på grund av att man kunde göra ett utbyte med kubanska läkare mot venezuelansk olja, utan också för att den återuppväckte de kubanska massornas entusiasm när de återigen såg revolutionen utvecklas i Latinamerika. Ekonomiska svårigheter och tröttheten i revolutionen i Venezuela – just därför att den inte gått hela vägen och exproprierat oligarkernas och imperialisternas egendomar som kubanerna – innebär att detta nu närmar sig sitt slut.

Den återvändsgränd som den kubanska revolutionen har hamnat i har gjort att en betydande del av dess ledning har pressats närmare reformer i kinesisk eller vietnamesisk stil och eftergifter åt kapitalismen. Många steg har redan tagits i denna riktning. De hoppas att sådana åtgärder åtminstone kommer att medföra en viss ekonomisk tillväxt. Det är en falsk förhoppning. Idag är det internationella kapitalistiska systemet i kris och det är tveksamt hur många som kommer att vilja investera i Kuba. Kuba har inte de enorma reserver av billig arbetskraft som är en av de viktigaste faktorerna för den kinesiska ekonomins "framgång". Även om inget av detta var fallet, har kapitalismens återupprättande i Kina följts av en massiv polarisering av rikedomen, en brutal exploatering av arbetarklassen och att den kinesiska revolutionens landvinningar har raserats.

Det är i detta sammanhang som Obama försökte sig på en förändring av USA:s taktik. Strategin är densamma: att återupprätta kapitalismen i Kuba och förstöra revolutionens landvinningar, men i stället för att fortsätta den misslyckade taktiken med direkt konfrontation, finansiering av kontrarevolutionärer och terroristgrupper och så vidare, har de nu bestämt sig för att det är smartare att förstöra revolutionen inifrån genom att använda världsmarknadens dominans över denna lilla ö, som har mycket små resurser och en mycket låg produktivitet.

Det är tydligt att imperialisterna såg Fidel som ett hinder för denna process, även efter hans formella avgång från sina officiella politiska uppdrag. Han kritiserade offentligt byråkratin och den ökande ojämlikhet och varnade för faran för att revolutionen förstörs inifrån. I ett berömt tal vid universitetet i Havanna i november 2005 talade han om "våra brister, våra misstag, våra ojämlikheter, vår orättvisa", och varnade för att revolutionen inte är bestående och kan sluta upp som i Sovjetunionen. "Detta land kan förstöra sig självt, denna revolution kan förstöra sig själv, men de kan aldrig förstöra oss – vi kan förstöra oss själva, och det skulle vara vårt fel", säger Fidel, och tillade: "Antingen besegrar vi alla dessa avvikelser och gör vår revolution stark, eller så dör vi."

Byråkratin är dock inte bara en avvikelse, eller ett problem med ett fåtal individer. Det är ett problem som härrör från avsaknaden av arbetardemokrati i styret av ekonomin och staten, och förstärks genom revolutionens isolering. Med detta sagt var det tydligt att kapitalismens strateger inte trodde att många framsteg skulle göras i riktning mot kapitalism på Kuba så länge Fidel var i livet.

Med hans bortgång hoppas de att processen kommer att påskyndas. Det finns redan stora motsättningar och det har börjat utvecklas en växande social differentiering inom landet. De viktigaste faktorerna i denna process är: den byråkratiskt planerade ekonomins stagnering och den extremt ojämlika status Kuba har i världsekonomin, vilket i sin tur är ett resultat av revolutionens isolering. "Socialism i ett land" har återigen visat sig vara omöjligt.

Av detta följer att den enda vägen framåt för den kubanska revolutionen går genom kampen för demokratisk arbetarkontroll på Kuba och för socialistisk revolution över hela världen. Det är det enda sättet att försvara den kubanska revolutionens landvinningar.

Idag pratar imperialisterna överallt om bristen på "mänskliga rättigheter" på Kuba. Det är samma personer som ser mellan fingrarna med den saudiska regimen och sörjer när dess reaktionära halvfeodala ruttna diktator dör. Det är samma personer som inte hade några problem med att tillsätta och stödja brutala regimer i Chile, Argentina, Paraguay, Uruguay, Bolivia, Venezuela, Guatemala, Dominikanska republiken, Mexiko, Nicaragua, Guatemala, El Salvador, Honduras... Listan tar aldrig slut.

Här talar vi inte heller om något avlägset förflutet. För inte så länge sedan genomfördes USA-stödda kuppförsök i Venezuela, Honduras, Ecuador och Bolivia. När Obama och Clinton talar om "mänskliga rättigheter" menar de alltså kapitalisternas rätt att utnyttja arbetskraft, markägares rätt att fördriva boende, rika turisters rätt att köpa kvinnor och barn.

Idag är det viktigare än någonsin att säga: försvara den kubanska revolutionen, nej till kapitalismens återupprättande, bekämpa kapitalismen över hela världen!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.