Till Europas arbetare: Lärdomar från Grekland

av Stamatis Karagiannopoulos i Aten (Översättning: Christofer Bengtsson)
Foto: Odysseas Galinos Paparounis (CC BY-NC-SA 2.0)

Spanien och flera andra europeiska länder går just nu mot en situation liknande den Grekland befinner sig i. Det spanska vänsterpartiet Podemos är på väg att hamna i samma läge som grekiska Syriza. Det är dags att Europas vänster tar lärdom av Grekland, för att undvika att begå samma misstag som Syrizas ledning. Här återger vi ett tal som Stamatis Karagiannopoulos, från den Grekiska Kommunistiska Tendensen (IMT:s sektion i Grekland), nyligen höll under sin turné genom Spanien.

För snart 170 år sedan förklarade Marx och Engels i Det kommunistiska manifestet att kapitalismen genom den globala marknaden förenar och knyter samman världsekonomin till en helhet. Globaliseringen har skapat den materiella grundvalen för nationalstaternas avskaffande. Den har röjt vägen för den internationella socialismen, som skulle möjliggöra en samstämmig utveckling för mänskligheten, en utveckling som skulle gynna alla människor.

Samtidigt har globaliseringen lagt grunden för djupare kapitalistiska kriser och krisernas likartade utveckling över hela världen. Den kapitalistiska kris vi genomlever sedan 2008 är mer internationell än någonsin, och saknar nationell grundval. Över hela världen har krisen samma grundläggande orsaker.

Återigen har det visat sig att Marx hade rätt. Överallt ser vi hur utsugningen av arbetarklassen tilltar. En tendens som – oavsett vad socialdemokraterna, keynesianerna och reformisterna säger – härstammar från det kapitalistiska systemets eget DNA.

Denna snabbt tilltagande utsugning av de arbetande massorna världen över, identifierades av Marx i Kapitalet som den ursprungliga orsaken till alla kriser för kapitalismen. Över hela världen är krisens symtom nu tydliga: Överproduktion, ekonomisk inbromsning och nedgång, ackumuleringen av enorma skulder och permanent åtstramningspolitik.

Under de snart åtta år som gått sedan krisen bröt ut har dess epicentrum rört sig mellan kontinenterna. 2008 var det banksektorn i USA, därefter Sydeuropa, BRICS-länderna och nu senast Kina. Inom eurozonen är den svagaste länken utan något tvivel Grekland.

För att bättre kunna förstå Greklands situation, bör vi se på landet inte som ett undantag, utan som det mest extrema uttrycket av den europeiska kapitalismens generella kris. Det är en avspegling av den framtid som väntar många andra länder i Europa.

För att motivera de enorma åtstramningarna i Grekland, men också de åtstramningar som väntar många av de stater som ännu inte nåtts av krisen och för tillfället anses vara "lugna och stabila", har den grekiska borgerligheten och den europeiska imperialismen sedan krisens början noga odlat en myt om krisen. Den säger att "det grekiska folket levt över sina tillgångar".

Men att statsskulder har en tendens att ackumuleras är inget som är unikt för Grekland. Alla de avancerade kapitalistiska länderna i Västeuropa har förlitat sig på, och fortsätter att förlita sig på krediter för att på ett konstgjort sätt skjuta upp nedgången i ekonomin. Det är därför ingen överraskning att statsskulderna har fortsatt att öka i hela eurozonen allt sedan krisens början.

Det grekiska folket tjänade aldrig på den skenande statsskulden. Välfärdsstaten har alltid varit extremt svag i Grekland. Till exempel fick bara tio procent av de arbetslösa någon form av A-kassa före krisen, och 70 procent av pensionärerna levde på minimipensionen. Andelen arbetare som jobbade i offentlig sektor var före krisen under medel för Europa, samtidigt som arbetararistokratin, den priviligierade delen av arbetarklassen, var väldigt liten och hade en svag ställning inom den grekiska statsapparaten.

De som tjänade på det den grekiska statens massiva lånande från mitten på 80-talet och framåt, var de stora grekiska och utländska bolagen och kredithajarna som skrev högvinstkontrakt med den grekiska regeringen, samt en handfull av korrupta ministrar och högt uppsatta tjänstemän.

De ökade lånekostnader och räntor som under 2010 drev Grekland mot bankrutt och till att acceptera räddningsaktionerna var ett resultat av den finansiella spekulation som pågick på världsmarknaderna. Det var också ett uttryck för den allmänna pessimismen inför den europeiska och globala kapitalismens förmåga att återhämta sig efter 2008.

De så kallade räddningspaketen som beviljades Grekland gick till största del rakt ner i banker och finansinstituts kassakistor i form av avbetalning på den grekiska statsskulden. Stora delar av räddningspaketen användes också för att skjuta in likvida medel i Greklands finansiella sektor för att bygga upp dess kapital.

Något som illustrerar detta är att av de 219 miljarder euro som Grekland mottog före undertecknandet av det tredje memorandumet, ett nödlån med krav på omfattande nedskärningar och privatiseringar, gick bara 7,9 miljarder till de offentliga finanserna. Samtidigt kollapsade den genomsnittliga inkomsten för grekiska arbetare med ungefär 40 procent.

Målet med de så kallade räddningspaketen som gavs till Grekland var att undvika en bankkris som kunde utlösa en dominoeffekt som i sin tur kunde ha dragit ner hela det europeiska banksystemet i kris och hotat eurons självaste existens. Planen var att grekiska arbetare skulle betala för krisen, vilket skulle skapa en modell för kapandet av löner som kunde exporteras till resten av Europa.

Grekland är ett levande exempel på vad som väntar ungdomen och arbetarklassen i Västvärldens utvecklade ekonomier. Det är också en påminnelse om hur viktig kampen för socialism är för den europeiska arbetarklassen.

Ur ekonomisk synvinkel liknar Grekland idag ett krigsdrabbat land. 2008 låg Greklands BNP på 236,6 miljarder euro. Vid slutet av 2014 hade den sjunkit till 177,6 miljarder. Det är ett tapp på 60 miljarder, eller 25 procent. Trots "räddningspaketen" har den grekiska statsskulden gått från 125 procent av BNP 2009, till 198 procent idag. Arbetslösheten har ökat från tolv procent 2009, till för närvarande 27 procent.

Den officiella siffran hade varit högre, om det inte vore för att 300 000 arbetslösa examinerade ungdomar emigrerat sedan krisens början. 60 procent av det grekiska folket – 6,3 miljoner människor – lever idag under fattigdomsgränsen.

Ställda inför denna mardröm har den grekiska arbetarklassen – i bräschen för andra utsugna och förtryckta samhällslager i städer och på landsbygd – sedan 2010 börjat utkämpa väldiga strider.

Detta uppsving för klasskampen har uttryckt sig genom 35 generalstrejker, en massrörelse på torgen 2011 som varade i två månader, och dussintals lokala kamputbrott. Det grekiska samhället gick därmed in i ett förrevolutionärt stadium. Massorna drog radikala slutsatser vilket innebar en kollaps för det traditionella socialdemokratiska partiet PASOK. Ett nytt parti – Syriza – som kom från den kommunistiska traditionen och rörde sig åt vänster, lyftes från den politiska marginalen till regeringsposition i januari 2015.

Att Syriza gavs regeringsmakten innebar inte att de arbetande massorna och ungdomen tillsatte dem med fria händer att göra vad de ville. Från och med Syrizas första dagar vid makten ägde massmobiliseringar rum under parollen "Inte ett steg tillbaka!", där man pressade regeringen att genomföra sina löften.

Detta förlopp resulterade i en massrörelse i juli, när folket – trots utpressning och stängda banker – med massiv uppslutning röstade "NEJ" till trojkans nedskärningspaket.

Tsipras kapitulationDen förrädiska kapitulation som Tsipras och resten av partiledningen gjorde den 12 juli då man trots omröstningen gick med på en ännu värre överenskommelse ledde naturligtvis till att en våg av besvikelse, hopplöshet och cynism sopade bort den tidigare kampviljan hos arbetarklassen och ungdomen. Detta avspeglades i det påföljande valet, där tre miljoner avstod från att rösta i protest.

Bland politiskt aktiva människor på vänsterkanten i Grekland och i andra länder, har det ställts många viktiga frågor mot bakgrund av dessa händelser, framförallt efter det smärtsamma utfallet – trots den enorma massrörelsen mot nedskärningarna.

Som marxister har vi en skyldighet att ge klara svar på dessa frågor. Till att börja med: Vad är anledningen till Alexis Tsipras förräderi och kapitulation? Hur kan vi förklara att samma ledare som en gång – med ett leende på läpparna – lovade att för evigt vägra underteckna ytterligare nedskärningspaket, några veckor senare – fortfarande leende – kunde säga att det inte finns något alternativ till att acceptera nedskärningspaketet?

Och vidare: Vilka lärdomar kan vi dra från de första erfarenheterna av Syrizas maktinnehav?

Trots att Tsipras representerar höjden av oärlighet och förakt för arbetare, är orsaken till kapitulationen inte moralisk, utan politisk.

Innan Tsipras och hans regering gick i moralisk konkurs, hade de gått i politisk konkurs. Deras moraliska konkurs är resultatet av deras politiska konkurs. Tsipras och hans gängs grundläggande politiska och programmatiska ståndpunkt blev förvägrad av livet självt. Denna grundläggande ståndpunkt kallas reformism.

Reformism är idén att man kan göra sig av med åtstramningar inom kapitalismens ramar, utan att genomföra några revolutionära förändringar i ekonomin, samhället och makten, och att detta brott med nedskärningarna kan göras med samtycke av och i samarbete med den härskande klassen. Denna idé har bevisats vara falsk och utopisk.

Den Kommunistiska Tendensen i Grekland och den Internationella Marxistiska Tendensen förklarade tålmodigt innan dessa händelser ägde rum, att åtstramning och nedskärningspaket inte är ideologiskt motiverade val som den härskande klassen gör. De är snarare en grundläggande del av hur det kapitalistiska systemet fungerar.

Åtstramning är kapitalismens internationella politiska program i tider av kris och växande skuld. Under kapitalismen måste skulder betalas, finanskapitalet kan omöjligt tolerera någonting annat. Att slåss mot nedskärningar innebär därför att slåss mot kapitalismen. Detta gäller hundra gånger mer i krisdrabbade länder som Grekland, Spanien och Portugal.

Låt oss tänka på saken logiskt och realistiskt: Om vi inom kapitalismens ramar skulle vilja höja lönerna och pensionerna, återuppbygga välfärdsstaten, bygga skolor, universitet och sjukhus och skapa nya jobb, så skulle de stora ägarna av kapital och rikedomar, kapitalisterna och bankirerna, vara tvungna att betala.

Detta innebär att vi skulle behöva finna ett demokratiskt sätt att övertyga dem att betala. Exemplet Grekland, och även det aktuella exemplet Portugal, visar att det inte finns något sådant sätt att övertala kapitalisterna till eftergifter.

Det finns faktiskt inte ett enda exempel från historien där den härskande klassen under tillstånd av kris kan övertygas att ge efter för arbetarnas krav. Anledningen att marxister försvarar ett antikapitalistiskt, socialistiskt program är förståelsen av denna verklighet, och inte på grund av någon "dogm" eller "maximalism".

Den revolutionära marxismens program är verklighetsförankrat, medan reformismens program baseras på en falsk missuppfattning av verkligheten. Detta är anledningen till varför reformismen inom sig bär fröet till nederlag och förräderi.

Naturligtvis är det inget som hindrar ett reformistiskt ledarskap från att agera ärligt och medge att de har haft fel. Men vi måste skilja på massornas hälsosamma, naiva reformism, som söker efter en så smärtfri och fredlig lösning på problemen som möjligt, och den reformism som karriäristiska vänsterledare använder för sina egna ändamål.

Om vanliga arbetare med reformistiska idéer hade varit i Alexis Tsipras position, hade de dragit radikala slutsatser av den kvävande pressen från Trojkan och den grekiska oligarkin. De hade inte frivilligt accepterat att driva sin klass djupare ner i fattigdom genom att kapa löner och pensioner.

Men reformistiska ledare har historiskt sett visat att de utan problem kan gå från att kämpa mot nedskärningspolitiken till att bli dess mest ivriga förespråkare.

Därför måste vi invända mot vår kamrat Pablo Iglesias, ledare för Podemos. Alexis Tsipras är inte, som Iglesias försökte beskriva honom som under Syrizas centrala valmöte i Aten i september, ett "lejon" – inte på något sätt eller i någon form. Alexis Tsipras har visat sig vara en klassisk reformist, som nöjer sig med en karriär inom politiken.

Spaniens mest medvetna och stridbara socialister måste därför dra de korrekta slutsatserna från dessa händelser, och motsätta sig att sådana "lejon" förråder rörelsen och leder den till ett smärtsamt nederlag, så som vi har bevittnat i Grekland.

Men fanns det då något alternativ för Grekland? Svaret är JA, det fanns ett alternativ!

När Syriza tog makten den sista januari 2015, var förutsättningarna för att göra sig av med kraven på nedskärningar extremt gynnsamma. Men som en konsekvens av partiets reformism började partiets ledarskap söka efter fel allierade. De valde att basera sig på kapitalismen, i Grekland på en del av den härskande klassen, det så kallade "anti-memorandum-partiet" ANEL. Utomlands stödde man sig på ledare som Hollande, Renzi, och Obama, det vill säga på fransk, italiensk och amerikansk imperialism.

Som en konsekvens av att man förlitade sig på dessa tvivelaktiga allierade, sköts genomförandet av Syrizas Thessaloniki-program mot nedskärningar upp på obestämd tid, och grunden hade därmed lagts för det slutgiltiga, öppna förräderiet.

För att bli kvitt åtstramningar och nedskärningspaket, borde Syriza ha lutat sig mot den makt som arbetarklassen och ungdomen besitter i Grekland och i resten av världen.

Från Syrizas första dagar vid makten, fram till juli, hade partiet ett enormt folkligt stöd i Grekland och andra länder. Detta skapade de bästa tänkbara förutsättningarna för att sätta stopp för nedskärningspaketet och att skriva av skulden. En skuld som i juli stämplades som illegal och illegitim av det grekiska parlamentet självt.

Om detta hade gjorts, hade det alldeles säkert lett till politisk och ekonomisk vedergällning mot Grekland, däribland uteslutning av landet från eurozonen och EU. Hur kunde regeringen effektivt ha svarat på dessa vedergällningar?

På det internationella planet hade partiet effektivt kunnat bryta kapitalismens försök att isolera Grekland. Syriza borde ha manat till protest- och mobiliseringsdagar, inklusive strejker, över hela Europa i solidaritet med Grekland. De borde ha samlat Europas alla vänsterkrafter på en internationell konferens i Aten, för att koordinera kampen mot nedskärningar.

Hundratusentals Europeiska arbetare hade svarat på dessa maningar med entusiasm och en genuin alleuropeisk politisk massrörelse kunde ha fötts.

Den väldiga potential som fanns, visade sig genom dussintals spontana demonstrationer i Europa som hölls i solidaritet med Grekland. Särskilt tydligt var det i Spanien där demonstrationerna kopplades samman med Podemos uppgång.

Vad hade det praktiska resultatet blivit av en sådan alleuropeisk rörelse? Det hade satt Trojkan och det kapitalistiska Tyskland på defensiven. Det hade gjort alla typer av hämndåtgärder mot Grekland extremt impopulära för alla europeiska regeringar.

Mer generellt sett, hade de ändrat maktbalansen till fördel för arbetarklassen, mot nedskärningspolitik över hela Europa, och skickat en massiv impuls som hade fört andra vänster- och kommunistpartier i riktning mot makten.

Tillsättandet av fler vänsterradikala regeringar i Europa, med start i Spanien, hade bara varit en tidsfråga, vilket hade brutit Greklands isolering och lagt grunden för skapandet av en genuin socialistisk union i Europa.

På den inhemska fronten hade de mest effektiva svaren på vedergällningen varit att rikta in sig på att sätta stopp för den härskande klassen och Trojkan. Vi kan ta för givet att en uteslutning av Grekland från eurozonen och EU hade lett till brist på basvaror och en uppskruvad inflation.

För att motverka dessa problem, skulle ekonomin ha ställts under en central planering, med siktet inställt på att skydda folket från hunger och fattigdom. Men man kan inte planera det som man inte har kontroll över. Därför skulle man behöva sätta bankerna, storföretagen och jorden i händerna på staten. Denna stat skulle i sin tur, tillsammans med de viktigaste delarna av ekonomin, ha satts under demokratisk kontroll av den organiserade arbetarklassen.

Bara dessa antikapitalistiska, socialistiska åtgärder hade kunna garantera de nödvändiga medlen för att ta itu med fattigdom och börja investera i ekonomin för att skapa arbetstillfällen för de arbetslösa.

Den organiserade arbetarklassens kontroll över staten och produktionen genom arbetarkommittéer hade kunnat bli det nödvändiga stödet för regeringen i bekämpandet av korruptionen och slöseriet med resurser. En sådan kontroll tillsammans med en planerad ekonomi hade försäkrat att löner, pensioner och sociala förmåner kunnat ligga på en nivå som garanterat ett värdigt liv för alla.

Medan nya ekonomiska relationer hade etablerats med andra länder och man hade hittat nya handelspartners, hade de nödvändiga pengarna för import av varor, råmaterial och bränslen – åtminstone för de första svåra månaderna – kunnat hittas genom att omvandla de euro som finns på bankkonton till en nationell valuta, och använda den rikedom och de förmögenheter som grekiska företag och banker samlat på hög.

Armén och polisen skulle ha satts under massorganisationernas demokratiska kontroll. Friheten för soldater att organisera soldatråd och välja deras delegater, hade underminerat varje potentiell statskupp.
Under rådande förhållanden av globalisering och med dagens kommunikationsmedel och sociala nätverk, hade ett revolutionärt grekiskt exempel inte förblivit isolerat under ens en minut.

Med början i Sydeuropa hade ett socialistiskt Grekland blivit en ledstjärna av hopp och inspiration för vänstern och arbetarklassen i Europa och internationellt.

Förr eller senare hade den europeiska arbetarklassen – ställd inför samma problem och samma attacker från kapitalet – gett sig in på den revolutionära vägen.

Tyvärr har endast den Kommunistiska Tendensen försvarat den här typen av alternativt program inom Syriza. Men den Kommunistiska Tendensen är en liten och nybildad grupp, grundad så sent som 2013. På Syrizas grundande kongress hade tendensen bara 0,75 procent av rösterna.

Det fanns dock en annan tendens i Syriza som hade kunnat iscensätta en framgångsrik strid för ett radikalt alternativt program, nämligen Vänsterplattformen, som kontrollerade 30 procent av Syrizas ledning.

Men Vänsterplattformen gjorde alla misstag de kunde göra, och lämnade partiet i händerna på Tsipras och partihögern. Vänsterplattformen gick in i regeringen tillsammans med högerpartiet ANEL och gav sitt samtycke till att skjuta upp programmet som Syriza hade valts på, för de "svåra samtals" skull, som pågick mellan partiledningen och Trojkan.

Demonstration i Aten. Foto: Odysseas Galinos Paparounis (CC BY-NC-SA 2.0)I arbetarklassens och ungdomens ögon blev de medskyldiga till nederlaget. Vänsterplattformens ledning vägrade ta upp en intern strid för att stoppa undertecknandet av det nya nedskärningspaketet. Vad de gjorde efter att det tredje nedskärningspaketet till slut var undertecknat, var helt enkelt att försöka få till en "vänskaplig skilsmässa" med Tsipras och högern inom partiet.

Vänsterplattformens misstag fortsätter dock i deras nya parti Folklig Enhet. Istället för att korrigera Syrizas reformistiska misstag och anta ett tydligt antikapitalistiskt program, stod ledningen för Folklig Enhet i valet under "universalbotemedlets" fana, att återinföra drachman som nationell valuta.

Men i Grekland förstår vilken arbetare som helst att ett program som bygger på återgången till en nationell valuta, utan någon radikal samhällsförändring och inom kapitalismens ramar, bara kommer att innebära värre nedskärningar och djupare fattigdom.

Det finns ingen lösning på krisen inom gränserna för kapitalismen, varken på nationell basis – återgå till drachman – eller på internationell basis genom att stanna kvar vid euron och det kapitalistiska EU. Varje vänsterparti som försöker sig på någon av dessa vägar, kommer att krossas av kapitalismens orubbliga logik. En logik som i sista hand alltid garanterar industri- och finanskapitalets vinster, och därmed omöjliggör att arbetare kan garanteras anständiga löner och villkor och värdiga bostäder, utbildning och sjukvård.

Erfarenheterna från Grekland bör studeras av alla arbetare och unga aktivister inom vänstern. Hela Europa kommer att möta samma situation som vi har mött under de gångna åren. Skulder läggs på hög runt om i Europa och nedskärningar är det enda svaret kapitalisterna har. Men arbetare över hela Europa kommer också att kämpa, så som de grekiska arbetarna har gjort. Vad som krävs är byggandet av ett ledarskap för hela Europas arbetarklass, som inte viker sig under pressen från kapitalistklassen. Det är vad marxisterna tålmodigt arbetar för.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.