Ett marxistiskt perspektiv på den globala uppvärmningen

av Chris Burrows
Ett marxistiskt perspektiv på den globala uppvärmningen

För bara fem år sedan, kunde inte en dag gå förbi utan att den globala uppvärmningen skapade rubriker. Den amerikanska politikern Al Gores dokumentärfilm om klimatförändringarna, An Inconvenient Truth, sågs av hundratusentals på biografer runt om i världen. Till och med USA:s konservativa parti sade sig vara förkämpar för miljön, gjorde de ekologiska slagorden till sina och uppmanade folk att "rösta blått för att gå den gröna vägen”. Även den ärkereaktionära presidenten George W. Bush var tvungen att medge att, kanske, var miljön värd att tänka på.

Nu har tiderna verkligen förändrats! Sedan den ekonomiska krisen började 2008, har rubrikerna till största delen handlat om dystra ekonomiska prognoser, politiska skandaler och rapporter om revolutionen i Mellanöstern. Global uppvärmning och miljöfrågor har fått ta en undanskymd plats. Man kan tro att alla våra miljöproblem mirakulöst nog har försvunnit. Endast en eller ett par gånger om året, när en internationell konferens eller någon ekologisk katastrof inträffar, blir det några rubriker om miljön. Detta har kombinerats med en återuppstånden klimatskepsis: förnekande av den globala uppvärmningens existens genom att hävda att den är baserad på otillräcklig vetenskap eller är en del av en konspiration.

Även om klimatskepsisen vanligtvis existerar hos dem med högeråsikter, har en del inom vänstern också försökt förneka förekomsten av den globala uppvärmningen genom att hävda att det är en ursäkt för regeringar att höja skatterna och minska levnadsstandarden. Delvis är detta svar en sund reaktion på dem av ”de gröna” som predikar fördelarna med en återgång till en mytisk förindustriell guldålder. Men det finns ett gediget vetenskapligt underlag för den globala uppvärmningen, och dess effekter gör sig redan kända över hela planeten. De klimatskeptiska experterna visar oftast upp sig som galjonsfigurer för lobbygrupper, vilka backas upp av oljebolagen, och saknar vetenskapliga referenser.

Vetenskapen talar sitt tydliga språk: de sex första åren på 2000 talet var rekordvarma, möjligen varmare än några andra på ett millennium. De mest försiktiga uppskattningarna av forskare visar en genomsnittlig ökning i lufttemperatur på 0,7° C under det senaste decenniet, även om det sannolikt är mycket högre. Detta kan låta obetydligt, men det har enorma konsekvenser i och med att uppvärmningen är ojämn, där vissa områden blir mycket hetare än andra. Till exempel har sommarhavsisen i Arktis minskat i tjocklek med hälften sedan 1950, och skulle kunna försvinna runt mitten av pågående århundrade, för första gången på mer än en miljon år. Det är också troligt att uppvärmningen för resten av århundradet, förutspås ligga någonstans mellan 1,1° C och 6,4° C, vilket är otroligt alarmerande.

Effekterna av den globala uppvärmningen faller oproportionerligt på de fattiga och kommer att visa sig på många sätt: dyrare livsmedel, brist på vatten, mindre bördig jord, och mer extrema väderförhållanden. De som kommer att lida (och redan lider) som ett resultat av miljöproblemen är småbönder, arbetare och medelklass – kort sagt, alla utom de superrika, som kan packa ihop och flytta till ett mer behagligt klimat. Även om effekterna nu i stort sett är begränsade till den så kallade tredje världen, har de redan börjat påverka de rikare länderna. Detta innebär att den globala uppvärmningen inte bara är en vetenskaplig fråga, utan också en klassfråga. Den torka och hungersnöd som härjar Afrika och Asien med jämna mellanrum kan delvis tillskrivas den globala uppvärmningen. Dessutom kan vi förvänta oss mer av detta i framtiden kombinerat med en ökning av extrema väderförhållanden som orkaner och tsunamis.

Liksom alla naturfenomen, sker klimatförändringarna inte isolerat, utan är en del av omvärlden. I motsats till hur det ibland karikeras av klimatskeptiker, sker den globala uppvärmningen inte i en enkel, linjär process. Tvärtom sker det i etapper, villkor byggs upp långsamt tills det når den punkt där det sker en grundläggande förändring i jordens klimat. Med andra ord sker en omvandling av kvantitet till kvalitet. Klimatforskare hänvisar till sådana förändringar som "tipping points" – efter en lång tid där föroreningsnivåerna och växthusgaser har byggts upp i atmosfären, kan de nå en ”tipping point” och orsaka en mycket snabb förändring i klimatet på en mycket kort tid. Vid ett visst stadium kan detta leda till en skenande global uppvärmning, där temperaturen snabbt stiger bortom kontroll. Fenomenet med kvantitetens övergång till kvalitet (och vice versa) är överallt närvarande inom vetenskapen och samhället, och kan sammanfattas med att uttrycket "droppen som fick bägaren att rinna över". En mer fullständig redogörelse för tillämpningen av den marxistiska filosofin på den moderna vetenskapen finns i Alan Woods och Ted Grants bok Reason in Revolt.

Den dialektiska karaktären av klimatförändringen är en stark bekräftelse av filosofin, den dialektiska materialismen, som utvecklats av grundarna till den vetenskapliga socialismen, Karl Marx och Friedrich Engels. I sin oavslutade bok Naturens dialektik, ger Engels oss följande förklaring av den dialektiska materialismen; ”omvandling av kvantitet och kvalitet – de polära motsatsernas ömsesidiga inträngande i och omvandling till varandra, när de drivs till sin spets – utveckling genom motsägelsen eller negationens negation.” (Det vill säga något försvinner när det övergår i något annat men kommer tillbaka igen fast på ett högre plan. Exempelvis innebar klassamhället negationen av det tidiga klasslösa samhället, och i nästa steg blir kommunismen negationen av klassamhället. Samhället blir åter klasslöst men på en mer utvecklad nivå. Övers. anm.) Detta visar sig stämma lika bra för den globala uppvärmningen, i synnerhet genom upptäckten av "tipping points", som i andra aspekter av vetenskap och natur. Till exempel så förutspår databeräkningar att trots en total ökning av den globala temperaturen, kan vissa delar av världen, såsom Storbritannien eller Sverige, uppleva en dramatisk nedgång i temperatur och bli mycket kallare än idag. Anledningen är enkel – Golfströmmen, den ström av varmt vatten från Karibien som håller Nordeuropa varmt skulle kunna omdirigeras till följd av smältvatten från Arktis. Vad kan vara en bättre bekräftelse av det dialektiska uttrycket "ömsesidig penetration av polära motsatser"?

Det kommer inte som någon överraskning för marxister att de styrandes intresse för den globala uppvärmningen i princip har försvunnit. Det finns en enkel anledning till detta: att lösa miljöproblemen är inte särskilt lönsamt. För ett århundrade sedan spelade kapitalismen en progressiv roll där man investerade i produktion och användbara industrier. Nu däremot har den nått ett stadium av senilt förfall där investeringar matas in i parasitära sektorer som finans och spekulation. För att lösa miljöfrågorna skulle det krävas investeringar i ny forskning, industri och teknik, vilket kapitalistklassen är oförmögen att genomföra under den rådande ekonomiska krisen. Men även i den föregående perioden av ekonomisk tillväxt var investeringar från den privata sektorn i ren teknik som solpaneler eller vindkraftverk minimal. Gröna investeringar tog mest i form av stora statliga subventioner, som var en direkt överföring av medel från statskassan till privata vinster. Allt detta har torkat upp i kölvattnet av den ekonomiska krisen.

Utsläppsrättigheter är ingen lösning på miljöproblemen.

Andra har hävdat att användningen av teknik kan lösa den globala uppvärmningen och andra miljöfrågor. I synnerhet förs användningen av kontroversiella tekniker som kärnkraft och genetiskt modifierade (GM) grödor fram som en lösning. Det är inte uppgiften för en marxistisk tendens att utveckla en ”linje” om kärnkraft, eller någon annan teknik: det åligger de boende i framtidens socialistiska samhälle att avgöra gemensamt vilken roll dessa vetenskapliga lösningar kommer att spela i deras liv. Det är dock vår plikt att påpeka att användningen av teknik under kapitalismen motiveras enbart av vinsten, vilket kan få mycket allvarliga konsekvenser. För det första att, i den ändlösa strävan att minska kostnaderna, grundläggande säkerhetsrutiner kan ignoreras.

Ett exempel är BP:s katastrof med oljeutsläppet i Mexikanska golfen under 2010. Trots varningar från ingenjörer och arbetare, fortsatte ledningen att ignorera hälsa och säkerhetsriktlinjer, vilket resulterade i en ekologisk katastrof. Detta skulle inte ha varit fallet om branschen hade drivits under arbetarkontroll, där hälsa och säkerhet placeras i händerna på experter och anställda, under fackets överinseende.Den "lösning" som borgerliga politiker har kommit fram till är att lämna miljöns öde i händerna på den fria marknaden. Ett sätt att göra detta var att skapa ett system för "handel med utsläppsrätter" – en konstgjord marknad där länder och företag ges ett antal föroreningskvoter som de kan handla med sinsemellan. De menar att detta uppmuntrar företag att minska sina egna föroreningar och sälja resten av sina utsläppskvoter till andra företag.

I själva verket gör naturligtvis detta det möjligt för företag att helt enkelt fortsätta pumpa ut växthusgaser, medan de samtidigt gör en god vinst med köp och försäljning av förmånen att förorena atmosfären. En annan populär lösning är att ersätta fossila bränslen (kol, olja och gas) med biobränslen tillverkade av växter. Genom att omvandla jordbruksmark från livsmedelsgrödor till biobränslen, minskar man utbudet av grödor och ökar kostnaderna för mat, och som vanligt är det världens fattiga som får lida i slutändan.

Under kapitalismen kommer investeringarna inte riktas mot utvecklingen av nya industrier om dessa inte är lönsamma. Det är av denna anledning som den privata sektorn investerar oerhört lite i fusionskraft. Ordentligt utvecklat skulle fusionskraft ge en obegränsad tillgång till el utan någon betydande miljöpåverkan. Detta skulle dock innebära ett överflöd av energi och sjunkande elpriser, med en resulterande minskning i inkomsten för elföretagen. Därför kommer den fria marknaden aldrig kunna lösa problemet med knapphet.

Upptäckten av "tipping points" sätter en tidsgräns på den socialistiska omvandlingen av samhället, om vi ska hinna förhindra en skenande global uppvärmning. Marxister har i det förflutna ofta sagt att samhället står inför ett vägskäl – vi har ett val mellan socialism och barbari, utan medelväg. Inför det verkliga hotet om global uppvärmning och miljökrisen kan vi säga, utan rädsla för att överdriva, att valet är allvarligare ändå: socialism eller utrotning. Det är uppenbart att kapitalistklassen och de intressen som den försvarar inte kan erbjuda några seriösa åtgärder mot klimatförändringarna.

För att miljöfrågorna ska kunna lösas måste samhällets utveckling planeras. Men vi kan inte planera det vi inte kontrollerar, och vi kan inte styra det vi inte äger. Till exempel, hur skulle vi kunna börja bygga en hållbar försörjning av energi när elsektorn, gruvorna och vattnet ägs av privata företag, vars enda mål är att göra vinst? Dessa verksamheter måste sättas under offentligt ägande, och drivas demokratiskt. Men inte heller detta skulle vara tillräckligt. För att få rätt investeringar, måste det privata ägandet undanröjas inom bank-, försäkrings- och den finansiella sektorn. Detta skulle göra det möjligt att få rätt nivå på investeringar i ny teknik, utveckling av jordbruket och utveckling av långsiktig planering. Först då skulle samhällets resurser medvetet kunna planeras till förmån för alla.

Översättning från engelska av Petra Edlund.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.